Lilla Torp har genomgått en mycket negativ förändring där det mesta av den äldre kulturmiljön har utplånats steg för steg. Under de senaste åren tilläts växthusen att försvinna, helt i onödan då det fanns många som var intresserade av att ta över verksamheten. Istället revs byggnaderna som var från 1860-talet och ersattes av stora klossar. Under hösten skall jag berätta mer om nedmonteringen av Lilla Torps kulturmiljö som pågått sedan 1960-talets slut. Dagens söndagsläsning handlar om tiden då växthusen ännu var i drift och sköttes av ett litet familjeföretag. Vi får då förflytta oss tillbaka till våren 1976.
”Tre odlargenerationer i Lilla Torps trädgård
Det har funnits många trädgårdsmästerier inom Göteborgs hank och stör. Dit man kunnat gå och peka ut vad man vill ha och fått tulpaner och krysantemer skurna direkt, knastriga och fräscha. Kundkretsen fanns oftast i grannskapet. Alla kände alla. Det var personligt och trivsamt. Just detta finner man ännu i ”Lilla Torps trädgård”. Med samma växthus, där förr en privat trädgårdsmästare försåg familjen på Lilla Torps herrgård med blommor, vindruvor och persikor till festerna.
Hela familjen
Från Delsjövägen tar man av till höger – från St Sigfridsplan räknat – passerar Iskällareliden och tar åter av till höger. Mellan det söta pepparkakshuset och polisstallarna ligger växthusen. De övertogs av John Hansson 1918. Det vill säga då som nu arrenderas marken av Göteborgs kommun. Kunden som gick här och handlade berättar, att John Hansson var så livlig, att han brukade kallas ”den lille fransmannen”. Han dog vid åttio år men deltog hela tiden i verksamheten, även om han lämnat över det mesta långt tidigare till de två äldsta sönerna Bertil och Lennart.
Lennart dog 1973. Då ingick istället hans son Lars, nu 29, som kompanjon. Han hjälpte till redan tidigt men valde att bli byggnadsarbetare. Fast erkänner nu: ”Det här var nog det enda riktiga yrket för mej”. Bertils båda bröder Gunnar och Rolf rycker in vid helger. Så gör också både fruar och kusiner. Så detta är verkligen ett familjeföretag.
Bertil Hanson, nu 68, började redan som grabb att arbeta i trädgårdsmästeriet och minns den stora vinstocken. Den var ju dekorativ och det var roligt med egna druvor. Men den stal så mycket ljus, att man bara kunde ha bladväxter under. Så den fick försvinna. Försvann gjorde också den fina trädgården med fruktträd, där man odlade snittblommor. Fick vika för tennisbanorna.
Foto ur GT 1976-04-14
Tulpaner
Man har stor sortering. Det börjar på hösten med begoniorna. Så kommer lökväxterna. Av tulpaner har man en mängd olika sorter, fast den säsongen sjunger ju på sista versen. Folk vill helst ha enfärgade. Mest efterfrågad nu är den rosa Queen of Bartigon.
Denna vecka står påskliljorna i sitt flor både helt gula och gulvita. De förstnämnda går bäst numera. Nu är också tid för pelargon, azales och hortensia. Så snart det inte längre är risk för nattfrost kommer efterfrågan på utplanteringsväxter. Petunior är man specialist på.
Man både frösår och sätter sticklingar. Men en del plantor importeras. Azaleor från Belgien T ex.
Hit kommer stamkunder i tredje generationen. Och det finns folk som far ända från Lerum och Marstrand för att de tycker det är roligt handla här. Många kombinerar naturligtvis en promenad i Delsjöterrängen med blomsterköp. Mitt under intervjun kom det in två damer, som handlat här stadigt i trettio år.
Växthusen har naturligtvis byggts om och moderniserats flera gånger men grunden är densamma som på 1860-talet.
Favoriter
En stor attraktion är kattorna. Lotta 17 år, och dottern Pia. Trötta efter nattens råttjakt vilar de behagsjukt utsträckta i en pappkartong i den goda drivhusvärmen, föremål för kundernas smekningar och sötord.
Lars bor i ett av husen inom området från 1870. Han är en stor djurvän. Har ytterligare två kattor och en chow-chow. Bertils röda stuga försvann tyvärr också med tennisbanornas tillkomst.” (Ur: GT 1976-04-14)
Foto: Per Hallén 2001.
