Delsjöområdets berggrund

Berggrunden utgör givetvis den äldsta delen av Delsjöområdets historia. Denna söndag blir det en ganska tung text som skrevs av Lars Bergström i samband med Delsjöutredningen 1969

BERGGRUNDSGEOLOGISK ÖVERSIKT

Kartbilaga nr. 2 Av Lars Bergström

Föreliggande rapport utgör en översiktlig beskrivning av berggrundsgeologin inom Delsjöreservatets centrala delar. Rekognoseringen har utförts under sammanlagt cirka 15 dagar. Utöver observationer i fält, har för kartbildens sammanställning utnyttjats P. H. Lundegårdh (1957) Göteborgstraktens berggrund (SGU Ser. C no. 553) samt Munth-Johansson (1923) Göteborgstraktens geologi.

Allmänt

Inom det undersökta området utgöres berggrunden av s. k. pre-gotiska gnejser, berg­arter vilka upptar stora arealer av Västsverige. Inom Göteborgsområdet utgör den topografiskt väl markerade bergsbranten öster om Göta Älvs dalgång och dess fort­sättning genom Kallebäcks lider och söderut öster om Mölndal de pre-gotiska berg­arternas begränsning mot väster.

Gemensamt för de pre-gotiska gnejserna är, att de erhållit sin nuvarande utbildning genom kraftig och kanske upprepad metamorfos. Detta gör att bergsartsmaterialets ursprung är svårt att fastställa – bergarterna före metamorfosen utgjort magmatiska eller sedimentära bergarter. Inom det aktuella området finns säkerligen bägge bergartstyper representerade bland de gnejslga bergarterna. Bland de massformiga s. k. grönstenarna återfinns magmatiska bergarter.

Berggrunden inom Delsjöreservatet uppbyggs till största delen av granitiska gnejser samt gnejslska graniter. Med det första begreppet förstås att ursprungliga gnejser genom hög metaforfos antagit en struktur som liknar granitens; med det senare för­stås att en granit genom metamorfos antagit ett gnejsigt utseende. Av detta framgår att den metomorfa processen konvergerar mot en slutprodukt, som är ganska likartad, oberoende av om ursprungsmaterialet för metamorfosen varit ett sediment, en vulka­nisk ytbergart som en lava, eller granit. Metamorfosen leder inte enbart till en ändring av strukturen i detalj – metomorfosen brukar s. g. s. alltid åtföljas av utbildning av ådror och ögon med övervägande kvarts och rödlätt kalifältspat. Så har även skett inom det undersökta området. Gnejserna är ömsom ögonförande och ömsom åder- utbildade. Övergångstyper mellan dessa är vanliga.

Ögonförande gnejs, Stora Torps tånge. Foto: Per Hallén 2018

Bergarterna inom undersökningsområdet har en skiffrighet, parallellstruktur, som be­tingas både av primära drag och av metamorfos. Vilken av dessa faktorer som över­väger och är ansvarig för bergarternas numera kraftiga skiffrighet, är svårt att fastställa. De skiffriga bergarternas sammansättning och struktur varierar inom tämligen vida gränser: från jämnkorniga, medelkorniga rödlätta typer till grå, ojämnkorniga porfyriska och grovkorniga bergartstyper.

Skiffrigheten betingas av att glimmern är enhetligt orienterad. Den sålunda betingade gnejsigheten har en huvudsakligen nord-sydlig riktning med en mot öster stupande lutning om cirka 30 till 50°.

Gränserna mellan de olika bergarterna är ofta svår att fastställa då övergångar mellan olika bergarter ofta förekommer. Det gäller speciellt de gnejsiga bergartstyperna. De mörka, amfibolitiska och dioritiska massiven – populärt kallade ”grönstenar” utgör undantag då deras avgränsning mot övriga bergarter är skarp.

Det är nödvändigt att beröra dessa petroligiska problem, ty utan elementär kännedom om berörda begrepp blir kartbilden helt meningslös.

Terrängformer

Orienteringen av parallellstrukturen i bergarterna återspeglas i terrängformerna – nord-sydligt orienterade bergsryggar som mot öster har flack lutning beroende på att dess ytor sammanfaller med skiffrighetsplanen, medan ryggarnas västra branter ofta är tvärbranta emedan dessa är sprickytor vinkelrätt mot skiffrigheten. Ytor av beskrivet slag kan iakttagas på bägge sidor om den långsträckta Ugglemossen. Väster om mossen höjer sig berget tämligen flackt, medan öster om mossen reser sig branten till ett tvärt stup. Detta mönster återfinns väster om Ugglemossen. öster om Ugglemossen är terrängformerna – i detta fall berggrundstopografin – mindre påverkade av skiffrighetens orientering än väster om nordsyd-linjen genom Ugglemossen.

Topografin norr om Lilla Delsjön utgör genom sitt entydiga beroende av berggrundens struktur ett typiskt s. k. cuesta-landskap – ett ovanligt inslag i den västsvenska berggrundens ytutformning.

Bergarterna

Näset, nära kanotuthyrningen, består av Amfibolit diorit (grönstenar). Foto: Per Hallén 2018

Som nämndes under rubriken Allmänt är övergångsformer mellan bergarterna vanliga. Detta gör karteringen komplicerad. Det gemensamma draget för de gnejsiga berg­arterna är en medelkornig kvarts-fältspat-glimmer massa. Andelen av mörka mineral, biotit och hornbländen bestämmer bergartens färg. De ljusa varianterna är sura till intermediära, dvs. deras SiO2-halt är mer än cirka 65 vikts-%. De mörkare varianterna, dvs. de med högre biotit- och hornblände-halt betecknas som intermediära och har en SiO2-halt omkring 65 vikts-%. På kartbilden skiljes dessa typer från varandra på så sätt att de intermediära gnejserna har betecknats med svart streck och punktmarkering. Både de sura och intermediära typerna kan ha ådror av kvarts och fältspat eller ögon av röd kalifältspat. Dessa ådror kan bli några centimeter tjocka och utgör i själva verket uthålliga skikt, som förlöper parallellt med och utgör delvis skiffrigheten i gnej­sen. Ögonen blir ett par cm i genomskärning, övergångsform mellan ådror och ögon är vanliga, ögonen blir i det fallet utdragna och liknar då avslitna ådror.

På kartan betecknas ögonen med röda ringar och ådrorna med utdragna röda S.

Av kartbilden framgår att dessa fåtaliga bergarter upprepas ett flertal gånger. Att samma bergartstyp återkommer på flera ställen beror på, att en upprepning av bergartstyperna förekommer i bergartspacken samt att terrängen skär igenom packen till olika djup på olika ställen. Bergartspacken har bildats genom veckning av ett fåtal lager, varvid en dubblering eller ytterligare mångfaldigande av leden har blivit följden. Inom terrängen förekommer ett antal s. k. grönstenar, dvs. amfibolit- och diorit- grabbro kroppar. Dessa har på kartan betecknats med grön färg, och deras mine­ralogiska sammansättning är mycket lika. Dock gäller att de långsträckta, uthålliga skikten av grönsten utgörs av amfiboliter, en skiffrig hornbländeförande bergart, som till sin bildning sammanhänger med gnejsernas. De rundade massiven är av dioritisk till gabbroid sammansättning, dvs de innehåller förutom hornbälnden även pyroxener och plagoklas. Dessa massformiga grönstenar är till sitt ursprung av magmatisk karaktär.

Inom området förekommer pegmatitiska partier i gnejsen. Med pegmatit förstås en grovkornig bergart av granitisk sammansättning. Pegmatiter innehåller ofta kristallografiskt väl utbildade mineral och utgör således goda mineralogiska studieobjekt. Pegmatiter finns SV om lilla Delsjön.

Berg norr om Härlanda tjärn, inom området för rödlätt kalifältspatrik gnejs. Foto: Per Hallén 2018

Sammanfattning

Berggrunden inom Delsjöreservatet utgör en del av det västsvenska gnejsområdet och är ur den synpunkten inte på något sätt unik. Bergarterna visar dock i all synnerhet väster om Delsjöarna en stor variationsrikedom genom upprepning av ett flertal bergartsled, vilket ger den geologiska kartan av detta område ett livligt utseende. Vidare, som nämnts ovan, utgör kombinationen av terrängform och berggrund norr om Delsjöarna ett unikt inslag i den västsvenska naturen.

Användning. Redan nu används Delsjöterrängens berggrund som övningsobjekt för universitetsstuderande och för chalmerister vid deras första fältkontakt med berggrund i  den geologiska undervisningen. Anledningen härtill är just den snabba växlingen av bergartstyper inom ett geografiskt begränsat område. För områdets framtida använd­ning som reservat, bör denna berggrundens variationsrikedom utnyttjas på det sättet, att en geologisk guide görs upp med beskrivning av lokaler, som utmärks i terrängen. En sådan geologisk guide kommer att ge ytterligare en dimension åt naturupplevelsen i området genom att fästa uppmärksamheten på andra naturfenomen än dem som blivit allmängods, nämligen de biologiska. Fördelen med den geologiska naturupp­levelsen är att den inte är säsongsberoende.

Vidare framgår av den geologiska karteringen att området inte innehåller sådana geo­logiska bildningar som med ekonomisk fördel kan exploateras.

Ur: Delsjöreservatet: en utredning för Göteborgs stadskollegium, Gako AB, Göteborg, 1969