Början av 1820-talet var en svår tid i Göteborgsområdet. Den extrema högkonjunkturen under Napoleonkrigen hade förbytts i en djup efterkrigskris. (Fritz s. 13-21) Det fanns då risker med att försöka utöka sitt jordbruk och anlägga nya torp på utmarken. Men ägaren av Kärralunds gård vid denna tid, Lars Claesson, ansåg att det var lämpligt att fortsätta vidga gårdens ägor upp mot Stora Delsjön. Sedan sent 1700-tal hade Kärralunds gård ägt torpet Sjöbo, som då låg där vattenverket- idag Sportfiskarna – har sin anläggning. Till väster låg Stora Torps ägor med många torp, det var endast mot söder och möjligen öster som Kärralund kunde fortsätta att anlägga torp.
Om du vandrar på stigen Norra Sjöslingan från kanotuthyrningen i riktning mot Edsviken kommer du att på vänster sida av stigen att se en liten husgrund. Det är resterna efter ett torp, vars namn inte har bevarats till eftervärlden. Men det tillhörde Kärralund och det var hit som torparen Nils Andersson kom omkring år 1822 för ta huset i besittning. Med sig hade han sin hustru Maja Andersdotter och den unga sonen Anders som var i treårsåldern vid flytten till torpet och den något äldre sonen Jan, eller Janne som han också kallades, som var omkring tio år. Familjen kände området väl då de sedan länge varit bosatta i trakten. Nils Andersson hade inte alltid varit torpare. Under början av 1820-talet hade han och familjen varit hälftenbrukare i Torpa Persgård, men inte som ägare utan arrendatorer. Av okänd anledning fick de lämna sitt arrende av gården och blev istället torpare på Kyrkås under Kålltorps gård innan de anlände till den nybyggda stugan vid Delsjöns strand. (AI:3-AI:8)
Efter knappt åtta år som torpare vid Delsjön avled Nils den 1 april 1830. Det fanns tillräckligt med föremål och värden i stugan för att en bouppteckning skulle nedtecknas och det ger oss idag möjlighet att få närkontakt med familjen som bodde i torpet. En torpare vid denna tid hade inte många ägodelar. Möblerna bestod av fyra stolar kring ett enklare klaffbord, ett skåp och en kista som saknade lås. I torpet stod också en vävstol, möjligen var den hopfälld när den inte användes. Det är också tänkbart att vävstolen användes utomhus, när vädret tillät. Givetvis fanns även spann, tunna och andra träredskap för såväl tvätt som smörproduktion. När maten skulle tillagas användes en liten panna av koppar, en större och en mindre gryta av järn samt en stekpanna. För att placera grytor och pannor över elden behövdes en liten ställning, en rund ring med ben som kallades brannjärn. Allt var inte nyttoföremål, det fanns lite pengar över för torparparet att skaffa sig gardiner till fönstren, ett blårandigt sängomhänge och en egen hylla på stugans vägg för tallrikar. Listan över föremål avslöjar också att det dracks brännvin ur en brännvinsdunk, men även något mildare drycker som framställdes med hjälp av kaffekvarnen och, den förmodligen glänsande, kaffekitteln av koppar. Familjen var troligen läskunnig då det förutom bibeln, som fanns i nästan alla hem vid denna tid, även nämns ”diverse böcker”.
Bouppteckningen visar att Nils hade upp till 6 par skjortor, några bättre och andra sämre samt en blå rock, ett par byxor, två par gamla stövlar, två gamla hattar, ett antal strumpor och andra ganska slitna klädesplagg. Det är inte svårt att föreställa sig att kläderna blev slitna under arbetet med dagsverken på Kärralunds gård. I arbetet vid gården fick han användning för sina två spadar, hackan, två hammare och en hovtång som var torpets redskapsuppsättning.
Förutom människor bodde det även några djur i torpet. Det är troligt att ladugården och någon liten förrådsbyggnad låg söder om stugan, sammanbyggt till en radhuslänga. I ladugården hade den blekröda kon tillsammans med fyra får och två höns sin boning, åtminstone vintertid. Kon och fårens betesmarker låg troligen österut i området, bort mot Edsviken, som vid denna tid var ganska fina betesmarker utmed den bäck som rann mellan Lilla och Stora Delsjön.

Det är troligt att den blekröda kon som omnämns i bouppteckningen var det vi idag kallar ”rödkulla”. Bildkälla: Wikimedia Commons, By Ankara [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)%5D.
Det hem som Nils efterlämnade värderades till 48 riksdaler och 10 skilling. Skulderna, vilka inkluderar begravningsavgift och andra avgifter uppgick till 19 riksdaler och 43 skilling. Bland skulderna fanns en revers till en Anders Larsson som Nils hade lånat 6 riksdaler och 32 skilling av, men det fanns även räntor kvar att betala av så den totala skulden till Anders var 10 riksdaler och 32 skilling. (FIIa:21)
Torparänkan Maja beskrivs som fattig och svag innan hon och sönerna tvingades lämna torpet. Änkan blev piga vid Kärralunds gård en tid innan hon på nytt gifte sig. Sönerna fick ta anställning som drängar vid andra gårdar i Örgrytetrakten. (AI:8)
Senast vid mitten av 1830-talet var stugan övergiven. Om den fick genomgå ett långsamt förfall eller, vilket är troligare, den revs och materialet togs tillvara för att rusta upp andra byggnader. Sedan dess har endast den blygsamma husgrunden vittnat om denna torparfamiljs knappa tioåriga vistelse här vid sjöns strand.
När GAKO genomförde sin inventering i samband med den stora utredningen kring Delsjöområdet under slutet av 1960-talet noterades under nummer 11 ” Husgrund, belägen nära NÖ stranden av Stora Delsjön, 3×3 m stor. Väggarna kallmurade, delvis inrasade. NÖ väggen omedelbart invid stark sluttning. Starkt bevuxen med buskar. Möjligen spår av odling omkring grunden”. (Delsjöreservatet s. 41) Husgrundens storlek underskattades av inventeraren, som troligen stegade för att få fram måtten. Används istället ett måttband visar det sig att husgrunden är 6×5 meter.
Kanske blir husgrunden nu målet för din söndagspromenad?
Källor
Riksarkivet, Landsarkivet i Göteborg
Sävedals häradsrätt, FIIa:21 (1829-1831) Sida: 169
Örgryte socken, AI:3-AI:8.
Litteratur
Delsjöreservatet: en utredning för Göteborgs stadskollegium, Gako AB, Göteborg, 1969.
Fritz, Martin, Göteborgs historia: näringsliv och samhällsutveckling. 2, Från handelsstad till industristad 1820-1920, Stockholm, 1996.