Att se tomtar denna tid på året är inte något ovanligt eller uppseendeväckande, det dyker upp rödklädda figurer lite överallt i butiker och på gator och torg så här dagarna före jul. Men lite mer ovanligt vore att se en tomte i trasiga kläder och täckt av mjöl, men det var vad gamla tiders mjölnare kunde råka ut för när de var ensamma i sina kvarnar.

Folktrons tomtar har inte många likheter med den rödklädda och paketutdelande tomten som vi ser överallt idag. I det gamla jordbrukssamhället fanns det enligt folktron tomtar av många olika slag och det kunde vara besvärliga figurer som man gjorde klokt att hålla sig väl med. De gamla tomtarna kan ses som en kvarleva från den hedniska tiden. Många av ritualerna som beskrivs i sagorna handlar om att ta avstånd från kyrkan för att hålla sig väl med tomten.[1] En av folktrons mest specialiserade tomtar var kvarntomten som enligt sagan kunde påträffas i kvarnar där de både kunde vara till hjälp och till hinder för mjölnaren.

Någon bevarad saga om kvarntomtar i Delsjöområdet är inte känd. Men det finns en plats där det bedrivits kvarndrift under mycket lång tid. En kvarn i Delsjöbäcken omtalas redan 1584[2], det bör ha varit en föregångare till den kvarnruin som ännu finns kvar efter Kärralunds övre kvarn. Kvarnen var sedan i drift ända fram till 1877, alltså dryga 300 år av verksamhet på denna plats.[3] Om någon kvarn varit hem åt en kvarntomte, om än bara i sagan, så borde det vara Kärralunds övre kvarn.

Kvarntomtar eller kvarngubbar var enligt folktron vanliga, framförallt i den äldsta formen av kvarnar med liggande vattenhjul, så kallade skvaltkvarnar. Han kunde hjälpa till med att mala och sikta och på så sätt vara en viktig resurs för mjölnaren, men det krävde försiktighet som i allt umgänge med tomtar.

Kvarnar var dammig och smutsiga miljöer så det är inte så märkligt att kvarntomtarna ofta beskrivs som ganska slitna figurer med trasiga kläder. Mjölnaren eller någon av de besökande bönderna som fick syn på tomten kanske tyckte synd om honom och ville hjälpa tomten med lite nya kläder – men det var ett av de vanligaste misstagen i umgänget med kvarntomtar. Många är de, enligt sagorna, som gett en liten kostym till tomten genom att hänga den på kvarnskruven. Nästa morgon var kläderna borta och kvarntomten kunde ses gå omkring och visa upp de nya kläderna, men nu ansåg sig tomten så fin att ”Liten fin och vacker gosse jag! Mal aldrig mera.”[4]  Tomten yttrade dessa ord tre gånger och så var han borta för alltid. Så, en lärdom för er alla, ge aldrig kvarntomten nya kläder!

Kvarntomtarna hade även andra egenheter för sig enligt folktron. En uppgift som tomtarna tagit på sig var att se till att mjölnaren inte arbetade hela nätterna, något som var lockande när det var mycket arbete efter skörden på gårdarna. Nej, kvarntomtarna hade satt en gräns för arbetet vid midnatt. Då kunde de gå ned till vattenhjulet och sätta stopp för driften. Trots att de var små hade de en ofattbar styrka och inget kunde rubba hjulet om tomten bestämt sig för att arbetsdagens skulle vara slut. Men det fanns möjligheter att muta tomten, en bonde i Småland lär ha lyckats! Han kastade ett mynt i kvarnrännan och genast satte hjulet fart. Arbetet med att mala gick sedan mycket fortare än någonsin tidigare.[5]

En vandring till kvarnruinen kanske kan vara något under den kommande julhelgen? Möjligen kan du få syn på en kvarntomte? Men troligare är att du kommer att få syn på någon av traktens grävlingar, men i skymningen går det nog att inbilla sig att dessa är små tomtar!

Kvarnruinen 2017. Foto: Per Hallén

Vill du läsa mer om kvarnar har Länsstyrelsen i Västra Götalands län nyligen publicerat skriften ”Malet, sågat och stampat i Västra Götaland”, ett lästips inför julen!

Referenser

Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar

Schön, E. (2006). Vår svenske tomte : sägner och folktro. Stockholm.

Västergötlands fornminnesförenings tidskrift. Del II (Häft 1-10). 1901-1909.

Noter

[1] Schön 2006, s. 32-38.

[2] Västergötlands fornminnesförenings tidskrift 1869, s. 97-99.

[3] Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar 1877, nr 30.

[4] Schön 2006, s. 102-104.

[5] Schön 2006, s. 104-107.