Spåren av stenhuggares verksamhet kan hittas på flera platser inom Delsjöområdet och Björkekärr. På höjderna ovan Härlanda tjärn ligger flera högar med skärvsten och på berget Valen eller Valåsen norr om Östra sjukhuset ligger mycket stora fält av skärvsten över hela berget. ”Valen är illa faren med brottytor och ärr och stora högar med mörknad skärv utefter sidorna, som vittnar om det sanna stenhuggarraseriet och dess framfart i dagar som varit. Det var för en 70 år sedan, alltså omkring 1850, det första borrhållet sattes i Valen, och det första sprängskottet rev sönder dess innandöme. Stenarten var gneis eller på geologiskt språk en finare sort, kallad gneisgranit, som mestadels i Göteborgsbergen. Det var så, att i det laget skulle gatorna i Nordstaden, Sillgatan m.fl. beläggas med tuktad sten, och då fick stenhuggargängen på Torpa äng brått om, ty sten skulle tagas från Valen och det närbelägna Källberget. (—) Arbetsstyrkan lär uppgått till hundra man, när man var som flitigast, men 1910 var det jämt slut. (Stenström, del II, s. 149-150) En av stugorna som tillhörde en stenhuggarfamilj finns ännu kvar på Valen, via denna länk kan du läsa mer om Sandhåla nummer 2. Idag skall vi dock ägna vår uppmärksamhet åt fyra platser inom Delsjöområdet där det går att se spåren av stenhuggarna, tre har varit mer eller mindre välkända medan den sista och fjärde platsen nyligen har upptäckts.
Skärvsten på Valen. Foto: Per Hallén 2014
Längre söder ut, vid det vi idag kallar Delsjökärr, fanns det från tidigt 1800-tal två torp under Hultet Nedergården i Partille. En av dessa hette Lars Svensson och han omnämns i Stenströms bok Örgryte genom tiderna.
”Stora Getryggen slutar nere vid sjön medelst ett berg, kallat Kattberget, därför att högsta delen av berget består av kattsilver. Nedre delen är s.k. blåberg, lätt at klyva och bearbeta. Ovannämnde Lars, som nog hade det trångt med förtjänsterna och fick taga vara på utkomstmöjligheterna, var de än erbjödo sig, hittade på att hugga rännstenar i Kattberget och kunde där få långa ämnen på både tre och fyra alnar. Även efter Lars var borta bearbetades berget, och rännstenarne fingo avnämare i Göteborg, men efter 1890 lär icke något stenhuggeri ha förekommit i Kattberget. Nedanför i sjön ligger sedan stenhuggeriets dagar en massa skärv som strandskoning.” (Stenström, del II, s. 37)
Lämningarna vid Kattberget är inte lika omfattande som vid Valen, men enstaka huggna stenar blandas med lite skärvsten och obearbetat berg. En bearbetad sten syns strax till vänster om bildens mitt. En hel del av skärvstenen användes säkerligen när grusvägen norr om Lilla Delsjön drogs fram. Foto: Per Hallén 2016
Lars Svensson bodde enligt husförhörslängden för Partille socken (AI:8 1812-1821) tillsammans med Nils Svensson, troligen var det hans bror så som Stenström uppger (Stenström, del II, s.33). Brodern Nils var sjuklig och oftast sängliggande samt hade fattigmedel enligt husförhörslängden, det var därmed Lars som fick försöka skaffa extrainkomster till hushållet genom bland annat stenhuggeri. Bilden ovan visar ett område vid Kattberget där det går att hitta spridda rester efter stenhuggarnas verksamhet. Kanske har mycket av skärvstenen vid Kattberget används som fyllnadsmaterial när grusvägen drogs fram utmed Lilla Delsjöns norra strand.
Vill man se tydliga spår efter stenhuggeriverksamheten finns det ett område norr om Delsjökärr som är värt att besöka. Platsen undersöktes i samband med ett projekt som Skogsstyrelsen drivit 2000-2005. Resultaten från projektet hittar du på hemsidan ”Skogens pärlor”.
Skärvsten norr om Delsjökärr. Foto: Per Hallén 2014
På hemsidan Skogens pärlor beskrivs platsen på följande sätt: ”Stenbrott, 40×20 m (N-S), bestående av 7 oregelbundna stensamlingar, 1-3×3-6 m och 0,4-1,1 m h av 0,1-0,4 m st, kantiga stenar. Vissa stenar liknar gatsten och har borrspår. Borrspår även i berget.” Det är den största lämningen i området och visar på en omfattande aktivitet som säkerligen pågått i många år för att avsätta denna mängd ”stenskräp”.
Ytterligare längre norrut strax öster om Östra Långvattnets nordspets, inne i Partille kommun, hittade inventerarna ytterligare en lämning: ”Husgrund, 3×3 m, 1 m h, kallmurad av flata och kantiga stenar, 0,1-0,8 m st. Ö-sidan utgörs av berg. Öppning mot V.”
Är detta en husgrund? Foto: Per Hallén 2016
”Husgrunden” sedd från det lilla berget. Foto: Per Hallén 2016
Många av stenarna är övervuxna av mossa och bärris men grunden är inte stabil eller välbyggd, den verkar snarast vara grunden till ett enklare väderskydd som kanske kan ha använts vid stenhuggeri. I marken omkring ”husgrunden” ligger mycket lös sten under bärriset. Eventuellt är detta ytterligare ett spår efter stenhuggarnas verksamhet.
Ganska högt upp på Slättås västsida ligger den fjärde platsen med spår av stenhuggeri. Platsen upptäcktes av Ingemar Engström, han kontaktade sedan mig i samband med en föreläsning om Delsjöområdets historia jag höll under den gångna våren för Örgryte Odalmän. Söndagen den 10 juni slog vi följe upp på Slättåsen och snart hade vi hittat fram den stora kvarnstensliknande stenen, den största av alla huggna stenar i området.
Är detta möjligen en kvarnsten?
Nog ser det ut att vara en kvarnsten, men det skulle givetvis också kunna vara ett bord till någon finare park eller trädgård. Eller är det kanske en stenhuggarlärling som suttit uppå på Slättåsen och övat sig? Det finns många frågetecken, många frågor och egentligen inte några bra svar. I närområdet kring denna sten finns fler lämningar av stenhuggeri, om än inte lika väl bearbetade stenar, men det kan givetvis dölja sig fler block av denna storlek under ljungen på Slättåsen.
Delsjöområdet är verkligen en skatt, området bjuder ständigt på nya överraskningar och nya upptäckter!
1. Kattberget. 2. Skärvstenar och stenbrott. 3. ”Husgrund”. 4. Kvarnstensliknande sten.
Källa
Göteborgs Landsarkiv
Husförhörslängd för Partille socken AI:8 1812-1821
Litteratur
Stenström, F. Örgryte genom tiderna. Del I-II. Göteborg 1920-24.
Internet
Skogens pärlor (2016-07-11): http://www.skogsstyrelsen.se/skogensparlor
