Behovet av att få mer vatten in till staden än det som kunde erbjudas från Kallebäcks källa var uppenbart vid 1800-talets mitt och efter en lång debatt kom Delsjöarna att bli huvudalternativet som ny vattentäkt 1858. En viktig anledning till att Delsjöarna valdes var att det skulle spara in på kostnaderna för pumpar som hade varit nödvändiga om vattnet hade hämtats från Göta älv. Debatten om vattenledningen var dock inte över, diskussionen fortsatte. En viktig fråga inför valet av Delsjöarna som vattentäkt var till hur många människor vattnet skulle räcka. Ingenjör F.W. Leijonacker hade räknat med omkring 100 000 personer medan ingenjör J.G. Richert ansåg att endast åt 70 till 80 000 personer. Stadens befolkning hade ökat från 37 043 år 1860 till 55 046 vid årtiondets slut då Majorna hade införlivats. Det skulle dröja till augusti 1869 innan arbetet med att bygga vattenledningen kunde inledas.[1] Vid denna tid beräknades vattenförbrukningen per person och dag till 92 liter.[2] Det kan jämföras med 2019 då genomsnittsgöteborgaren förbrukade 209 liter vatten varje dag.[3] Redan 1875 hade vattenkonsumtionen ökat till 94 liter per person och det dröjde inte många år innan förbrukningen låg på över 100 liter. Vattenledningen byggdes dessutom ut och allt fler fick tillgång till Delsjöarnas vatten.[4]
Under 1880-talet började Delsjöarna bokstavligt att sina då stadens befolkning ökade från omkring 81 000 till över 99 000 år 1888.[5] Under 1887 ”öfverskreds sålunda Delsjöns förmåga att lämna tillräcklig vattenmängd, och frågan om beredande af ökad vattentillgång har därför icke kunnat uppskjutas längre”.[6] En utredning om hur staden skulle kunna säkra sitt behov av vatten presenterades för Stadsfullmäktige 1889 i form av fem alternativ.
I. En förbindelse mellan Delsjön och Rådasjön.
II. En förbindelse mellan Delsjön och Hålsjöarna.
III. En förbindelse mellan Delsjön och Kåsjön.
IV. Leda Kåsjöns vatten till staden och
V. medelst pumpverk uppfordra vatten från Göta älv.
Det första förslaget att förbinda Delsjön och Rådasjön med en ledning var förenat med en hel del kostnader då Rådasjön konstaterades ligga 18 meter lägre än Delsjön och det skulle kräva pumpverk. Dessutom fanns det många rättighetsinnehavare i Rådasjön och omgivande vattendrag det skulle därför bli dyrt att inlösa deras vattenrätter.
Att gräva en förbindelse från Hålsjöarna skulle vara enklare men dessa sjöar bedömdes vara otillräckliga och dessutom hade sjöarna utlopp i Rådasjön och då skulle det krävas betalning att staden köpte vattenrätten för dyra pengar.[7]
Det tredje alternativet var Kåsjön och Prästtjärn;
”Nordvest om Delsjön och sydost om Partilled ligga tvenne nära hvarandra belägna sjöar, Kåsjön och Prestkärn.
Kåsjöns nuvarande aflopp går åt öster till en nedanför Aslebo gardbelägen sjö med vidsträckt, af mossmarker bestående uppland; härifrån rinner vattnet genom ett trångt bergspass i rakt nordvestlig riktning ned till Säveån. Den icke obetydliga vattenkraften användes för drifning af tvenne qvarnar, tillhörande possessionaten Schmidt. Påsläppningen af vatten för qvarnarnes behof regleras genom ett dämme vid Kåsjöns utlopp.
Prestkärns aflopp går i nordvestlig riktning förbi Partilled till Säveån. För vattenkraftens tillgodogörande har genom uppdämning bildats en konstgjord behållare, der vattnet kan maganiseras och vid behof utsläppas för drifvande af Partilled egendom tillhörigt tröskverk, hvilket dock enligt uppgift nu ej längre användes.
Vattenytans höjd är i båda sjöarne lika och deras inbördes afstånd endast 800 meter, hvarföre en förbindelse utan svårighet kan erhållas från den ena sjön till den andra.
Sjöarnes uppland hafva i allmänhet bergig natur, men mossmarker förekomma äfven i ganska stor utsträckning. Kåsjöns botten består till större delen af sand, men äfven af dyjord, Prestkärns hufvudsakligen af dyjord. Vattnet i sistnämnda sjö är tydligt färgadt genom ur mossjorden afskilda ämnen, hvilka ej ens genom långsam filtrering kunna aflägsnas. Vid verkstälda försök har det nämligen visat sig, att en sandyta af 0,4 qvadratmeter för hvarje pr dygn genomströmmande kubikmeter vatten ej är tillräcklig för detsammas fullständiga filtrering, då deremot en kubikmeter Delsjövatten endast erfordrar halfva denna filterare.
För att emellertid fullständigt utröna vattnets lämplighet såväl för matlagning, dryck som industriella ändamål, hafva tvenne vattenprof från hvardera sjö blifvit af stadskemisten d:r Alén underkastade qvalitativ och qvantitativ analys, hvarjemte prof af botten jemväl blifvit undersökta.
Sjöarnes sammanlagda nederbördsområde uppgår enligt uppmätning till 530 hektar. Om nederbörden antages till 600 m.m. pr år (mot 653 vid Delsjön och 746 i staden) samt afdunstning till 40%, utgör båda sjöarnes disponibla vattentillgång 1,9 millioner kubikmeter, eller i rundt tal årsbehofvet för 50,000 menniskor. Med tillägg af denna qvantitet skulle således stadens vattentillgång vara tillräcklig för 150,000 menniskor, alltså, enligt den å pag. 11 gjorda beräkningen, till år 1901. Detta och följande alternativ erbjuda derföre ej någotn tillfredställande lösning af vattenledningsfrågan, utan uppskjuta densamma för en tid af 12 år, och böra af detta skäl ej ifrågasättas till utförande, såvida ej kostnaderna ställa sig afsevärdt lägre än för något annat försla, som kan bereda en säker och varaktig tillgång på vatten.
Det kortaste afståndet mellan Kåsjön och Delsjön utgör cirka 3,200 meter och vattendelarnes höjd öfver den förra 31 meter. En förbindelse mellan dessa sjöar kan under sådana förhållanden endast åstadkommas genom en tunnel, hvars väggar och botten måste göras fullkomligt vattenäta genom beklädnad med cement; ett arbete, som ej torde kunna utföras till lägre kostnad än 350,000 kronor.
Insläppes i Delsjön det jemförelsevis orena vattnet från Kåsjön och Prestkärn, hvilket, enligt hvad förut nämnts, måste filtreras dubbelt så långsamt som Delsjövattnet, så erfordras för 50% tillökning i vattenmängden 100% ökning av filterarena, d.v.s. de nuvarande filtrenas antal skulle fördubblas, och inalles 10 filter anläggas vid Delsjön. Men härtill är vattenledningens område alldeles otillräckligt, hvarjemte erforderliga qvantiteter lera och sand m.m. omöjligen kunna erhållas i närheten, utan måste transporteras från aflägsna ställen, hvilket medför stora kostnader och olägenheter.
På grund af hvad sålunda anförts, kan derför en dylik ledning icke förordas.”[8]
Även det fjärde förslaget berörde Kåsjön och Prästtjärn men där tänkte man sig att de båda sjöarna skulle förenas och sedan skulle vattnet gå i en egen ledning in mot staden. Denna lösning bedömdes var bättre än att leda vattnet till Delsjön. För att få detta system att fungera skulle även Hintjärn inkluderas och det skulle byggas en dammbyggnad vid Prästtjärns utlopp. Ledningen mellan Kåsjön och Prästtjärn beräknades kosta 24,000 kronor. Där skulle finnas en större brunn försedd med en sil för avskiljande av uppslammande ämnen. Vid dammbyggnaden skulle en vaktkarl placeras, hand skulle få en egen bostad på platsen och området skulle hägnas in. Kostanden för damm och brunn bedömdes uppgå till 20,000 kronor medan vaktens stuga med tillhörande inhägnad och planteringar skulle betinga ett pris av 6,000 kronor. Från dammen skulle vattnet ledas ned i Partilles dalgång och vidare in mot Göteborg. Svagheten med detta förslag var att Kåsjön och Prästtjärns vatten inte skulle kunna täcka stadens behov i mer än 10-12 år enligt prognosen för befolkningsökningen. Därefter skulle ännu en vattenledning behöva byggas.[9]
Det femte och sista förslaget i utredningen avsåg en anläggning av ett nytt vattenverk med pumpanläggning för att hämta stadens vatten ur Göta älv. När de olika förslagen jämfördes, både när det gäller kapacitet och kostnad var det alternativet att hämta vatten ur älven som var det bästa. Det blev också det alternativ som blev verklighet i och med byggandet av vattenverket vid Alelyckan som stod klart 1894.[10]
Referenser
Tryckt källor
Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar (GSH).
Statistisk årsbok för Göteborg 1900.
Tidningar
Fäderneslandet-
Göteborg Direkt.
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)
Litteratur
Bjur, H. (1988). Vattenbyggnadskonst i Göteborg under 200 år. [Göteborg].
Noter
[1] Bjur 1988, s. 43-49, Fäderneslandet 25 augusti 1869, Statistisk årsbok för Göteborg 1900.
[2] GSH 1889:58.
[3] Göteborg Direkt ”Världsvattendagen”, publicerad 22 mars 2019. Där uppges att varje Göteborgare årligen förbrukar 76 293 liter vatten.
[4] GSH 1889:58.
[5] Statistisk årsbok för Göteborg 1900.
[6] GHT 15 maj 1889.
[7] GSH 1889:58.
[8] GSH 1889 N:o 58. s. 14-15.
[9] GSH 1889:58.
[10] GSH 1889:58. Bjur 1988, s. 122-146.
Bilden i sidhuvudet visar Kåsjön 2020, foto: Per Hallén.