22 januari 1937 berättade Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning om en uppvisning i konståkning vid Delsjökärr.
”Göteborgs-Tidningens och fru Ramkvist-Toreskogs uppvisning på Delsjökärr i går kväll blev synnerligen lyckad. Vädret var det bästa tänkbara och isen hade man heller ingen anledning att klaga på. Den, som inte hade tillfälle se konståkerskan i går, har en chans på söndag middag, då fru Ramkvist-Toreskog tillsammans med några stockholmare har uppvisning på Kvarnbyvallen. På bilden här ovan stå intresserade åskådare kring en stockvedsbrasa på Delsjökärr.” (Ur: GHT 22 januari 1937)
Göteborgs-Tidningen presenterade givetvis också sin tillställning. Under rubriken ”Bortåt 3.000 personer med och utan skridskor på Delsjökärr i går kväll, G.T:s isfest alltigenom lyckad” skrevs följande:
”Det är knappast någon överdrift att påstå att G.T:s isfest i går vid Delsjökärr blev lyckad. Succén får i första hantillskrivas vädret som gynnade tillställningen med vackert månsken, lagom kyla och nästan vindstilla. Lite grann blåste det förstås på isen, men inte blåste det kallt, och de som hade skridskor med sig kunde inte klaga över någon kyla.
Avsikten var att locka ut folk för att åka skridskor och det lyckades ganska bra. Allmänheten kom till ett antal av bortåt 3,000 personer, och det var egentligen i överkant av vad man kunde vänta. Naturligtvis hade inte alla skridskor med sig, ty bland de äldre finns många som inte stått på skridskor på ett tiotal år och de vill kanske inte ta risken av ett misslyckande. Men inte heller de ångra nog kvällen. Vi hörde många som tyckte att enbart promenaden från bussen ner till isen var en liten upplevelse – i skogen lyste månskenet på den vita skogsvägen och mellan träden hade utplanterats marschaller som kastade ett magiskt skimmer i gläntorna. Det var ganska festligt.
Man tog sig ut på mångehanda sätt, de flesta pr buss förstås, men också en hel del pr bil och cykel och många till fots. En del gick från S:t Sigfridsplan över vattenverket och vidare skogsstigen utmed Lilla Delsjön och andra gick hela Boråsvägen. Tillfället till en månskenspromenad uppskattades av många ungdomar, det såg vi tydligt i skenet från bilens strålkastare när vi for hem på kvällen.
Nere på sjön flammade stockvedsbrasorna mot den ljusa kvällshimlen, marschallerna lyste inhägnande den fyrkant som särskilt ställts i ordning för konståkningsuppvisningen, röken från korvgubbarnas grytor smekte näsorna och från Svenska Radiobyråns högtalarbil ljöd schlagermusiken till de skridskoåkandes förnöjelse. Vi trodde att de som inte utrustat sig med stålskor skulle gripa tillfället till en liten dans på isen men det var bara några stycken som gjorde.
Fin överraskning av pyroteknikern.
Konståkning på skridskor är något som uppskattas av göteborgarna. Det är ju sällan de få se denna verkligt vackra sport utövas. Senast var 1930, då Sonja Henie, Vivi-Ann och ett par stockholmsstjärnor dansade på Ulleviisen – också ett G.-T. – arrangemang. som bekant – och nu hade många lockats ut till Delsjökärr enbart för att få se fru Ramkivst-Toreskogs uppvisning. Den blanda skridskoprinsessan gjorde stormande succès, och applåderna smattrade ideligen, när hon dansade runt på isen i ljuset till de vita, röda och gröna facklorna, som gav den rätta stämningen åt det hela. Pyroteknikerfirman C.R. Hansson & Söner svarade för belysningen och hade lagt ned ett verkligt gott arbete på att få det hela så bra som möjligt.
Fru Toreskog började med skolåkning och genomgick en del av det obligatoriska programmet. Tyvärr kunde högtalarbilen inte köra fram så långt att speakern hade någon nytta av högtalarmikrofonen, utan måste försöka göra sig hörd utan förstärkning. Han lyckades nog inte med det riktigt, men det splade kanske mindre roll om publiken fick höra vad de olika figurerna hette. Man tittade och beundrade lika bra i alla fall. Den fria åkningen i takt till Blommornas vals av Tschaikowsky och det lilla valsprogram som sedan följdes uppskattades givetvis mest – det var verkligen en strålande propaganda för den vackra konståkningen, och rungande applåder avtackade fru Toreskog när hon avslutat sitt program.
Så kom överraskningen i form av ett tiotal raketer som hr Hansson haft i bakfickan och passade på att släppa upp som ett tecken på att uppvisningen var slut. Det inslaget uppskattades syn- och hörbarligen, och det var också en ganska festlig syn.
Kapten Bertilssons kafé stormades sedan av smått frusna och kaffehungriga åskådare, och om kaféet hade varit tre gånger så stort hade det inte räckt till i alla fall. En stor del av publiken utan skridskor skyndade sig hemåt, men nere på isen stannade ungdomen kvar och åkte, och det såg ut som om den skulle velat stanna hela natten. Marschallerna och brasorna fortsatte att brinna, högtalaren underhöll med sina livliga melodier och pojkar och flickor försökte i skydd av skumrasket göra efter de figurer som fru Toreskog visat. Nog finns det intresse för konståkning alltid, och hade vi bara en ordentlig isbana inne i Göteborg skulle fru Toreskog snart få en hel massa elever.
Fru Toreskog tränade för söndagen.
Hon själv vilade sig en stund efter uppvisningen men tog sedan på sig träningsdräkten och gav sig ut på isen för att träna. Det var nog en liten uppvisning det också tyckte de som stannade kvar och tittade på. Ännu klockan tio var det mycket folk ute på isen och de sågo inte ut att tröttna, fast de väl måste ge sig hemåt så småningom, och möjlighet att komma hem fanns, ty vid Öjersjövägen stod 7-8 tomma bussar och väntade.
Det blev alltså lyckat det hela. Det enda som vållade lite besvär var att en firma strött ut reklamlappar på isen. Ett par av dem kom t.o.m. på uppvisningsbanan, så det var på ett hår när att fru Toreskog fallit omkull på en sådan där lapp. Att lapparna utskickats av en firma som gör skridskor gör knappas ofoget mindre.” (Ur: Göteborgs-Tidningen 22 januari 1937)
Bilden i sidhuvudet är hämtad ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 22 januari 1937)