Småhus på Apslätten föreslogs 1936 och det var inte första gången som området såg som lämpligt för bebyggelse. Redan under Lilienbergs tid som stadsarkitekt förslogs ganska omfattande bostadsbebyggelse och dessutom en spårväg på sträckan där Härlanda skogsväg går bort mot Härlanda tjärn. I gällande plan för Apslätten är området där fotbollsplanen i dag finns markerat som ett industriområde. Man kan fråga sig hur länge Apslätten kan klara sig från de som vill ”utveckla” med fler hus? Försöken att bygga 1936 blev inte verklighet, som alla kan se i dag. Det hölls protestmöten mot förslaget och slutligen stoppades det.
I dag återger jag hur arkitekten Norgren kritiserade de som ville bevara Apslätten. Det är mycket i texten nedan som man känner igen från vår egen samtid. Norgren hävdade bland annat att området var belastat av obskyra individer och att det skulle behövas vakthållning för att någon skulle våga vistas på Apslätten. Han hävdade också att det var få som egentligen var intresserade av området, 150 deltog i ett möte medan det bodde 40 000 i stadsdelarna kring Apslätten. Detta är vanliga argument för att avvisa kritik mot exploatering även i vår tid. Norgren ville också visa på hur mycket bättre det skulle bli när allt var bebyggt, bättre vägar för alla framförallt! Tycker du att det behövs ”gröna lungor”? Vi har ju mängder av sådan, hela Västergötland är fullt av ”gröna lungor” så Apslätten kan vi bebygga – så argumenterade Norgren 1936 och det gör hans arvtagare än i dag. Läs texten nedan och begrunda.
”Opinionsmötet i Redbergsgården förra veckan till förmån för den s.k. Apslättens bevarande i obebyggt skick har uppkallat sekreteraren i Göteborgs stads tjänstemäns egnahemsförening arkitekt Herman Norgren, till ett genmäle vari han kritiserar den vid mötet hävdade synpunkten att området skulle vara nödvändigt som en grönskande ’lunga’ för stadsdelen.
Hr Norgren säger i sitt inlägg bl.a., att eftersom man genom agitation, annonsering och lapputdelning lyckats samla c:a 150 personer till mötet, medan de östliga stadsdelarnas befolkning torde kunna anslås till c:a 40,000, synes intresset för Apslättens öde vara tämligen litet.
I stället visade en mindre grupp av de närvarande så mycket större personligt intresse för saken. De yttranden, som gjordes, voro väl tillrättalagda och starkt färgade av sentimentala privatsynpunkter. Efter fastighetsdirektörens redogörelse diskuterades frågan och man uttalade enhälligt att Apslätten bör bibehållas och undantagas från bebyggelse för att bli en naturpark, en liten ’lunga’, sammanvuxen med en annan större ’lunga’ om 1,500 tunnland, nämligen Delsjöparken.
Att en grupp tjänstemän underhandlat med fastighetskontoret om inköp av tomter på området för byggande av egnahem bidrog ej att svalka opinionen. Emellertid framgick tydligt att man var förvånande omedveten om sakernas rätta sammanhang, säger hr Norgren, som därför vill lämna några upplysningar om hur frågan uppkommit och vad som försiggått tills allmänheten i de östra stadsdelarna funnit sig kallad att ingripa i fastighetskontorets tomtaffärer och stadsplanens utveckling.
År 1934 bildades bland Göteborgs stads tjänstemäns egnahemsförening i avsikt att kollektivt lösa bostadsfrågan i form av egnahem. För att hålla byggnadskostnaderna låga beslöts att man skulle bygga samtidigt och rationellt, och för att tomtmarken skulle bliva billig borde ett nytt område planeras och omedelbart bebyggas för att ej onödigtvis i tomtpriset, ränteförluster o. dyl. skulle behöva inräknas, som vanligtvis sker då dylika område få vänta på bebyggelse.
Från stadsplanekontoret anvisades ett område väster om Kålltorps sjukhus, vilket emellertid var otillräckligt. Man sökte då erhålla ett område öster om Vidkärrs barnhem, men detta visade sig på grund av gatu- och byggnadstekniska svårigheter olämpligt. Därefter sökte egnahemsföreningen erhålla mark på den skogbevuxna kulle, som är belägen söder om Kärralunds gård, men då meddelades att denna plats var alldeles för värdefull för egnahemsbyggelse och ämnad till bebyggelse med 8-våningars stenhus. Föreningen undersökte då läget för det fält, som ligger mellan Apslätten och Munkebäcksgatan förlängning i omedelbar anslutning till Kålltorp, men detta område var i stadsplanen avsett till landshövdingehusbebyggelse. Föreningen begärde då att få sig anvisat något annat område, ämnat för egnahem, och fick då uppgiften om att Apslätten var avsedd för sådan bebyggelse, vilket även godkändes av fastighetskontoret.
Ett förslag till stadsplan upprättades av stadsplanekontoret, fastighetskontoret värderade tomtmarken, och sedan gatukostnaderna beräknats av gatukontoret, och 22 jan. 1935 beslutade drätselkammaren att fastställa ett preliminärt pris av i medeltal 10 kr. per kvadratmeter tomtmark och att anmoda byggnadsnämnden att uppgöra förslag till tomtindelning.
Vid kontrollberäkning av gatukostnaderna visade det sig att tomtpriset, 10 kr. per kvm., väl täcker gatukostnader och råmarksvärde samt dessutom lämnar ett överskott av inemot 100,000 kr., vilket torde observeras av dem, som ängslats för att staden skulle förlora på denna tomtaffär. Gatorna på Apslätten blir följaktligen ej så dyra som gator på låglänt mark.
Det antal tomter, som kan komma ifråga för egnahemsföreningen, är ungefär hälften av det stadsplanelagda området, och återstoden av tomterna skulle därför säljas till allmänheten.
Arkitekt Norgren sammanfattar opinionsmötets argument på följande sätt: 1) Mötesdeltagarna ville behålla området obebyggt för att använda det som rekreationsplats för åldringar och barn och som entré till Kålltorpsskogen; 2) Staden måste vid stadsplanens utveckling iakttaga att bebyggelseområdena förses med ’lungor’; 3) Området har sedan länge varit en tillflyktsort, varför det borde lämnas som reserv.
Mot dessa argument ställer hr Norgren följande anmärkningar:
Därest staden tillmötesgår denna invånaregrupp på 150 personer, skulle följden bli att varje gång en liknande framställning gjordes, staden skulle få bringa samma offer. Den som studerat förhållandena på platsen under de senaste åren skall ha funnit i vad mån den f.n. lämpar sig som rekreationsplats. De försök jag gjort att med barn och blomma jämte medförd matsäck fördriva ett par timmar vid Apslätten ha alltid slutat med att man blivit ofredad av obskyra individer. Om platsen skall bevaras för att hysa sådana ljusskygga element, som alltid uppträda i en storstads utkanter, är den då särskilt lämpad därför eller ha Kålltorpsborna tänkt anordna vakthållning? Då den bebyggelse, som planerats där, knappast upptager halva det omstridda området och bebyggelsen avser endast den plana slätten, torde det återstående på stadsplanen angivna parkbältet, som omger bebyggelseområdet, vara mer än väl tillräckligt för dem som vilja på nära håll från Kålltorp söka en stunds vila i det fria. Som entré till Kålltorpsskogen kommer Apslätten ingalunda att försämras genom den tillämnade bebyggelsen. Huvudvägen, den gamla allén, är avsedd att bibehålls men förbättras och göras vida bättre trafikabel både för åldringar och barnvagnar.
Beträffande stadsdelarnas förseende med ’lungor’ får man ta i betraktande att Kålltorp till större delen är ett trädgårdssamhälle. Ett sådant är ej i samma behov av ’lungor’ som de tätbebyggda stadsdelarna, hävdar hr Norgren. Om ej Delsjöparken med sina 1,500 tunnland samt därutanför hela Västergötland kunna räcka som tummelplats för Kålltorpsborna, menar han att dessa icke ha blygsamma anspråk.
Att apslätten skulle bevaras som naturreservat är tämligen omotiverat, hävdar han vidare. Den påstås ha varit en gärna uppsökt tillflyktsort. Det finns säkerligen många platser i Göteborg som ha varit det utan att därför bliva reservat. Det måste vara majbornas aktion för Söderlingska ängen, som givit opinionsgruppen uppslaget till att visa sitt inflytande på stadens utveckling. Kan frågan om Apslättens bebyggelse jämföras med frågan om ett kulturreservat, till vilket allmänheten även offrat aktningsvärda penningmedel? Äro Kålltorpsborna villiga att offra något ekonomiskt för att få behålla området.
De kommunalanställda äro bundna av behoven att bosätta sig inom stadens hank och stör. Då de förvägras bosätta sig inom Göteborg på av staden genom drätselkammarbeslut anvisat område, återstår som enda lösning, bosättning utanför Göteborgs gränser, slutar hr Norgren sitt inlägg.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 11 februari 1936)
Bilden i sidhuvudet visar en festival på Apslätten 2017. Foto: Per Hallén