Denna söndags skildring berättar om en liten grupp isseglare på Delsjön under senvintern 1899:
”Således i morgon kl. 10. Ej senare. Och du säger, att isen var bra? Finfin som en spegel. Få vi bara lite vind, ska’ du få känna på segling. Dessa ord utbyttes mellan mig och vännen Bille en lördags afton i februari månad och enligt öfverenskommelsen voro vi två och ett par kamrater till, Ivan S. och Tusse, på väg temligen punktligt följande morgon med issegel och skridskor.
En strålande sol i förening med fogelkvitter talade snarare om vår och öppet vatten än segling på is, men ett par grader frost hade hållit Delsjön isbunden och beredde oss i dag ett för våra förhållanden sällsynt nöje. Den särdeles vackra vägen genom skog och äng bär långsamt uppför till denna sjö, som förser Göteborg med dess beryktade kristallklara vatten.
Sällan ser man en så tilltalande anblick som då man når högsta punkten af vägen och på samma gång utsikten öfver sjön med dess af gran och björk beklädda sträder och holmar, och denna dag tycktes den mer än någonsin befästa sitt rykte som lämplig vallfardsort. Före oss vore några segel ute, och i den klarblå, soldrallrande luften syntes dessa oss som vore de stora hvita fiskmåsar, hvilka långsamt och graciöst sväfvade öfver den blanka ytan. Jag kände mig mera böjd för att njuta af hvad taflan erbjöd än att taga del deruti, då vännen Bille gaf mig en manande knuff och med följande ord något häftigt tog mig ur mina betraktelser: – Stå inte der och gapa. Tag på dig skridskorna och spänn upp seglet. Inte blåser det mycket här, men borta i stora viken är det nog bättre. Sagt och gjordt och inom kort voro vi i väg. Mitt nya segel gjorde all heder åt dess konstruktör, ingeniör Liljegren. Lätt, smidigt och mjukt i vändningarne. Med segel af denna form kryssar man äfven mycket bättre än med dem, som brukas i Stockholm. I stället för att vara en ansträngning blir seglingen under sådana förhållanden en njutning. Isen var ej stark, på många ställen blott 3/3 tum tjock, men det tänker ej isseglaren på. Det går så hastigt öfver de farliga ställena. Men långt kunde vi ej segla, innan öppet vatten visade sig på grund af vissa strömdrag, som gå tvärs öfver sjön.
Delsjön är den siste af en lång kedja bergsjöar mellan Borås och Göteborg. Tyvärr är vägen till dessa sjöar lång och backig, så att man sällan får tillfälle att använda dem till skridsko- och isseglingssporten, eljest hade man en vidsträckt terräng härstädes. Delsjön är dock bäst och tillräckligt stor är den äfven; skada, att isseglingssporten ej kommit mera i gång, än den gjort hittills. Under den lilla korta vinterknäppen i januari kan man dock en söndagsförmiddag få se bortåt 30 st. segel och sjelf var jag der under full snöstorm, som dock snart gjorde slut på nöjet , i det snön hopade sig i drifvor.
Sällan eller aldrig få vi vestkustbor njuta av varaktig is. När den kommer, får man passa på, ty nästa dag kan den vara borta. Ena dagen nordlig vind med frost, andra dagen vesltig eller sydlig med tö.
Häraf kan man förstå, att en dag som den jag nyss beskrifvit stannar länge i en sportälskande själs minne. Vinterns nöje i förening med vårens klara himmel, och som man kan föreställa sig af bifogade ’snapshots’ mera liknande ett ’dolce far niente’ i gröngräset än hvila och nöje på en isbelagd sjö, skall, hoppas jag, gifva läsaren ett ringa begrepp om hvad som här i Göteborg kan erbjudas i den vägen. Vi hafva aldrig den stilla riktigt gnistrande vinterluft som finnes i norra Sverige. Men vi få vara nöjda ändå!
Göteborgare.” (Bilder och text är hämtade ur: Ny tidning för idrott 30 mars 1899)