Delsjöområdet har av stadens invånare under lång tid setts som en trevlig plats att besöka för promenader och sportaktiviteter, men stadens styrande har många gånger sett området som en avstjälpningsplats – bokstavligt talat! Några få år efter att Örgryte socken införlivats med Göteborgs stad lyftes frågan om en ny soptipp vid Härlandatjärnsmossen vid Stadsfullmäktiges sammanträde. Det var två alternativ som lagts fram vid mötet 1926, ett västligt läge nära Delsjökolonin som vid denna tidpunkt höll på att etableras, samt ett östligt i en dalgång där soporna inte skulle vålla allt för stor olägenhet för områdets besökare. (GSH 1926:251)
De växande svenska städerna skapade allt mer avfall under 1920-talet och det blev en allt mer akut fråga att lösa avfallsproblemet. I Stockholm var avfallsmängderna givetvis ännu större och även där tippade man sopor ute i naturen samt i vattnet, vilket inte betraktades som ett problem av de styrande. Allmänheten däremot var missnöjd med stora upplag av sopor och debatten var periodvis livlig i tidningarna. Förbränning av sopor föreslogs som ett möjligt sätt att slippa stora upplag av avskräde på land och i vatten. I både Malmö och Stockholm utreddes denna möjlighet men i Malmö kom man fram till att det skulle vara för dyrt och att det var bättre att använda soporna till utfyllnad. En liknande slutsats kom renhållningsverkets chef, Anton Anderberg, i Göteborg till efter en studieresa i Storbritannien och Nederländerna. Anderberg ansåg att det mest fördelaktiga var tippning på land till utfyllnad som sedan skulle kunna användas till exempelvis kricketbanor och trädgårdar. I huvudstaden valde man däremot att satsa på förbränning av soporna från och med 1930-talet. (Fuehrer & Pettersson samt Sjöstrand)
Det strategiska beslutet som togs i Göteborg innebar att det under många årtionden skulle genereras stora berg av sopor kring Göteborg i takt med att samhället producerade allt mer avfall och intresset för återvinning, vilket fanns under tidigt 1900-tal, mer eller mindre försvann ur det allmänna medvetandet. Mycket av detta avfall kom att hamna i Delsjöområdet.
Den första soptippen hamnade i ”den östra dalgången”, alltså den dalgång som förr även kallades Stora Råbockedal, senare Björkedalen (idag ridbanor och under sommaren camping) efter ett beslut i Stadsfullmäktige 1926. Diskussionen inför beslutet handlade bitvis om miljöaspekterna, men det man oroade sig för var att det skulle falla av sopor från vagnarna när dessa passerade genom Örgrytes nyanlagda villaområden. Något uppseendeväckande är att ingen ställde några frågor om hur soptippen skulle påverka stadens vattenverk vid Delsjön. (GSH 1926:251 samt Wetterberg & Axelsson)
Björkedalen tidiga period när ännu hästdragna kärror fraktade soporna till området. Bilden är från Renhållningsverkets arkiv, publicerad i Wetterberg & Axelsson.
De flesta i Stadsfullmäktige verkade nöjda med soptippens placering och den sågs som något positivt då man tänkte sig att efter tysk förebild senare anlägga ett villaområde på platsen. Där användes ofta sopor som utfyllnad i sanka områden som därefter blev bostadsområden. (GSH 1926:251 samt Ytranden, Häfte 12) Något villaområde blev det aldrig på platsen, men väl en ridbana (GSH 1944:595) och senare även en campingplats. (G-P 1994-05-23)
Björkedalen 1929, Renhållningsverkets nya bil för transport av sopor, på sidan av bilden strå det ”Bränn upp pappersavfallet”. Bilden är från Renhållningsverkets arkiv, publicerad i Wetterberg & Axelsson.
Efter knappt tio års användning var Björkedalens soptipp fylld och staden började söka efter en ny plats för sitt avfall. Strax ovanför Björkedalen låg en annan dalgång och Brudaremossen. Där fanns redan en enklare grusväg rakt över mossen och genom att förlänga vägen till Björkedalen med ca 650 meter väg skulle en ny soptipp kunna anläggas på mossen. I samband med Stadsfullmäktiges diskussion hördes inte några invändningar mot planen. Soptippen skulle fylla stadens behov under omkring tio år fram till cirka 1948. (GSH 1936 400 A:129) De tio planerade åren kom att bli 40 år innan soptippen slutligen stängdes 1978. Kontrollen av vad som tippades var dålig, olja, köttavfall, kemikalier blandades med hushållsavfall. Ingen vet exakt vad som döljer sig inne i detta av människan skapade berg mitt i Delsjöområdet. Brudaremossen är ett problem som kommer att finnas kvar under vår livstid och många generationer in i framtiden. Under 1995 byggdes konstgjorda kärr i vattendraget ned mot Svarttjärn för att försöka hindra gifter från den gamla tippen att rinna vidare ut i naturen. Svarttjärn är redan mycket förorenad och innehåller stora mängder miljögifter. Själva sopberget är också en fara och de processer som pågår inne i den stora sophögen skapar stora mängder metangas. Sensommaren 1995 inträffade en alvarlig olycka vid skidklubbens stuga nedanför tippen. En man som arbetade i stugan tände en cigarett ovetande om att rummet var fyllt med gas som trängt in via ett torrlagt vattenlås. Han fick 75% brännskador och efter två veckor i intensivvård avled han. Idag har ett system byggts för att leda bort gasen och bränna överskottet. (G-P 1995-05-23, G-P 1995-08-31, G-P 1995-11-21)
Flygfoto: Per Hallén 2012
Källor
Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar (GSH)
Tidning
Göteborgs Posten
Litteratur
Fuehrer, P., & Pettersson, R., Bekvämlighetsrevolutionen: Stockholmshushållen och miljön under 150 år och i framtiden. Stockholm 2008.
Hallén, P. Storstadens utmark: Delsjöområdets historia under 10 000 år : fem kulturhistoriska vandringar och en cykeltur. Göteborg 2007.
Sjöstrand, Y.S. Stadens sopor [Elektronisk resurs] : Tillvaratagande, förbränning och tippning i Stockholm 1900-1975. Stockholm 2014, Tillgänglig på Internet: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-106836
Wetterberg, O., & Axelsson, G., Smutsguld & dödligt hot. Göteborg 1995.
