Torpet Dala eller Dalarne som det ursprungligen kallades uppfördes av Vidkärrs gård under slutet av 1840-talet. Olof Petersson och hans hustru Anna var de första som flyttade in i den nya stugan. (Mer om torpets tidiga historia och referenser, se Hallén 2007, s. 148-149)
Göteborgs stad blev ägare av torpet efter att ett större antal gårdar som legat under Sävenäs och Säveåns trävaruaktiebolag 1926 köptes av staden. När den nya ägaren tillträdde upprättades brandförsäkringar, även för torpen, och Dalarne beskrevs enligt följande.
”Torpet Dalarne. Boningshuset är uppfört av timmer, brädklädt, rödfärgmålat och täckt medtegel, innehållande ett rum och kök, vedbod och hönshus i dåligt skick. Hönshus och källare, båda förfallna och i dåligt skick. Skjutpaviljongen, uppförd av resvirke, brädklädd, rödfärgmålad och täckt med asfaltpapp i dåligt skick”. (GSH 1926:222)
När de nya stadsdelarna Torpa och senare Björkekärr började byggas ansågs inte de äldre byggnaderna fylla någon funktion och de flesta kom att rivas. Den 5 augusti år 1958 beseglades torpets öde, när byggnadsnämnden i Göteborg beslutade att bifalla ansökning om att få riva torpet med bostad, lada, stall och redskapsbod. (Protokoll 1959) Men protokollet berättar inte hela sanningen om vad som hände med torpet. I en artikel i GT från den 31 mars 1959 finns följande att läsa.
Ur: GT 1959-03-31
”I september 1957 lämnade lantbrukarparet Emil och Anna Olsson torpet Dala, som låg mellan Torpa-kolonin och Ellösgatan, strax norr om Vidkärrs barnhem, för att flytta till ett hyreshus i Göteborg.
De båda gamla hade arrenderat torpet av Göteborgs stad. Sedan mitten av tjugotalet hade de drivit ett litet jordbruk i ängsdalen.
Så kom två män
En tid innan de skulle lämna sitt torp kom två besiktningsmän från förvaltningsbyrån vid Göteborgs stads fastighetsnämnd på inspektion. De gamla ålades att verkställa reparationer av bl.a. tegeltaket och en del av ytterväggarna. Så berättar grannen, byggm. Wiktor Carlsson.
Som säkerhet för att reparationerna blev utförda skulle de gamla deponera en viss summa pengar.
Paret Olsson fick hjälp av bredvilliga vänner och när allt var i ordning flyttade Emil och Anna Olsson till lägenheten vid stadsgatan.
Nya krav
Några dagar efter det att de utrymt torpet kom besiktningsmännen tillbaka och fann att en del rutor var trasiga. Småpojkar hade varit framme och pangat dem.
Herr och fru Olsson krävdes nu på betalning för rutorna. Det påstods att det var de som hade slagit sönder dem. Detta anspråk gick emellertid aldrig igenom.
Ersättningen för de utlägg och besvär de haft med att reparera torpet innan de lämnade det har de gamla däremot inte fått. Trots att allt de gjorde bara blev till att bereda småknattar tillfälle att få utlopp för röjarenergi och ge skinnknuttar möjlighet att roa sig.
Vart tredje år görs en besiktning av de byggnader som arrenderas ut av stan. Kanske kan besiktningsmännen ha kommit just ett år innan det var beslutat att torpet Dala skulle rivas, säger inspektör E. Jerkman på förvaltningsbyråns utredningsavdelning. Vi får vara mycket försiktiga i fall som dessa. I avtalet står att byggnaden skall vara i riktigt skick. Om arrendet sägs upp av en eller annan anledning kan det hända att arrendatorerna börjar missköta det och det kan ju inte ske.
Familjen Olsson ville flytta även om de trivts mycket bra på Dala. Fru Olsson saknade nog utsikten men eftersom de var gamla tyckte de att det var skönt att komma ifrån torpet. Det kunde för övrigt knappast betecknas som människovärdig bostad.
På deras egen begäran skaffade vi alltså en annan lägenhet åt dem i ett hyreshus. På byrån ställer man sig undrande inför uppgifterna om att paret skulle ha ålagts att reparera och att de dessutom skulle ha måst deponera en penningsumma anser man för otroligt.
Det blev för dyrt
Att torpet inte revs genast berodde på att man först hade tänkt att göra en ungdoms- eller scoutgård av det. Detta har dock visat sig bli för dyrbart.
Att torpet fortfarande står kvar, sedan planerna på en organiserad ungdomsgård gått i stöpet, beror på att den entreprenör, som för närmare ett år sedan fick jobbet att jämna torpet med marken inte kan komma fram med lastbilar till arbetsplatsen. Gatorna är enligt entreprenörens uppgift avstängda på grund av de nybyggen som pågår i närheten.
På motsatta sidan av den äng där torpet ligger och ungefär 200 meter från detta räknat uppför Göteborgs Stads Bostads AB f.n. ett bostadsområde och första våningarna reser sig redan.
En skandal!
Kåken är en skandal. Vi är jämt oroliga för att något barn skall gå och slå ihjäl sig bland bråten. Eller brännas inne, för dom luntar där varje dag. På kvällarna samlas en massa halvvuxna ungdomar, både pojkar och flickor, från närbelägna stadsdelar. De har med sig filtar och super och skrålar. Då och då sover fyllos av sig ruset i sängarna som burits dit av knuttegängen. Så säger grannarna.
Inte rivet!?
Vi tycker att allt är mycket otrevligt, säger man på utredningsavdelningen inom förvaltningsbyrån vid Göteborgs stads fastighetsnämnd.
Vi har ryckt i detta ärende flera gånger men vi har andra liknande på många ställen i stan. Den kammarskrivare som för ett år sedan gav beskedet om att torpet skulle rivas, trodde att det var nere för länge sedan.” (GT 1959-03-31 ”Gamlingar måste reparera torp som skall rivas”)
Ur: GT 1959-03-31
Källa
Utdrag ur protokoll hållet hos byggnadsnämnden i Göteborg den 5 augusti 1959, nr 80252. En kopia förvaras på Göteborgs stadsmuseum, Fakta rummet.
Tidning
GT
Tryckt källa
Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar (GSH)
Litteratur
Hallén, P., Storstadens utmark. Delsjöområdets historia under 10 000 år. Göteborg 2007. (Länk till Libris)
