Grunden till Skanskas hus

Sidorna som visar bilder från Örgryte Torp har åter blivit uppdaterade med nya bilder från den 22 januari (ett snöklätt område) och den 3 februari. Under inledningen av året har ganska mycket hänt på byggarbetsplatsen. De första av NCCs radhus har vuxit upp och NCCs flerbostadshus har nått full höjd och håller nu på att kläs in i byggnadsställningar för arbetet med fasaden. HSBs Studio 2 har också vuxit snabbt och ett av husen har nu nått full höjd och håller på att få tak. Grundarbeten till Skanskas hus pågår för fullt liksom vid arbetsplatsen för Poseidon. Vill du se fler bilder? Via denna länk hittar du fler bildspel och via denna länk vybilderna.

HSBs Studio 2 får tak

Under den gångna veckan har jag haft möjlighet att besöka Stora Torps ekonomibyggnader (stall) som just nu genomgår en grundlig renovering. Redan den 6:e oktober förra året skrev jag om att renoveringen snart skulle börja, men därefter avstannade arbetet på grund av att upphandlingen av arbetet drog ut på tiden. Nu är dock allt klart och det pågår en livlig aktivitet med att röja ur källarvåningen, som var fylld av skräp. Golven i stallet visade sig bitvis vara i ett riktigt dåligt skick, det är i det närmaste ett under att inte hästar och människor fallit ned i källaren!

I stallet har plankor som varit fuktiga av hästarnas urin inte bytts ut utan ett nytt lager har lagts ovanpå det gamla golvet. Nu skall det läggas mattor under hästarna vilka måste bytas regelbundet, låt oss hoppas att så kommer att ske, annars lär det nya golvet snart också få problem. På bilderna nedan kan ni se hur en del gamla bjälkar behålls medan ruttna delar av konstruktionen byts ut.

Stallets vägg in mot gården har länge lutat betänkligt och det visade sig att den inte är förankrad i något och skulle riskera att rasa om panelen togs bort. Det beror på att de gamla mellanväggarna har tagits bort för att skapa ett större stall än det som ursprungligen fanns i byggnaden. Under arbetet har den bärande konstruktionen säkrats med stöttor. Hela den lutande delen av väggen kommer sedan att monteras ned och ersättas.

På ytterväggen kan man se spåren av de gamla portarna. En förhoppning var att dessa skulle kunna fällas in i den nya fasaden men det är tydligen inte möjligt, men jag har gott hopp om att de gamla gångjärnen skall sparas och sättas upp igen och att byggnaden därmed behåller ett ”minne” av en tid då byggnaden var mer än enbart ett stall.

I den gamla ladugården är också behovet av renovering större än väntat. Viktiga delar av den bärande konstruktionen var skadad/borttagen och kunde orsaka ett ras, lyckligtvis upptäcktes detta i tid och kan nu åtgärdas.

Den nya trappan i ladugården (nödutgången) skall förhoppningsvis göras om så den passar bättre in i den övriga miljön. En del av ladugården kommer i framtiden att utnyttjas som fikarum och förrådsrum åt ridklubben. Någon gång i framtiden är det dock min förhoppning att hela denna fantastiska miljö skulle kunna bli en del av ett framtida besökscentrum där Delsjöområdets skatter kan visas upp.

Fönstren i både stall och ladugård var illa åtgångna och kommer att kräva en omfattande renovering, i några fall får fönstren helt enkelt bytas ut då de faller samman när de lyfts ut!

Takpannornas utformning var också något som diskuterades vid mitt besök. De gamla takpannorna kommer att plockas bort och inte sättas upp igen, men vilken typ skall ersätta de gamla? De förslag som nu fanns var på tegel som såg mycket ”nytt ut” och det är väl i och för sig sant att de kommer att åldras, men det finns starka önskemål om något mer diskret. Stenmagasinet fick nytt tak 2012 och så här ser det ut idag.

Till sist kan jag här visa en ritning över hur boxar, fikarum och andra inrättningar kommer att se ut när ombyggnaden är klar.

Ritningen kan jämföras med den nedan från 1920-talet och hur byggnaden då användes. Stallet utgjorde då alltså endast en mindre del av anläggningen. En materielbod och en vagnsbod utgjorde större delen av det nuvarande stallet.

Min förhoppning är att kunna fortsätta följa renoveringen och visa de framsteg som görs så att de gamla ekonomibyggnaderna skall kunna fortsätta vara en värdig entré till Delsjöområdet.

Denna söndag blir det en berättelse från den östligaste av gårdarna som omgav Delsjöområdet – Fräntorps gård. Det är den första, av förhoppningsvis flera, stora uppdateringar av gårdarnas historia. Fram tills nu har texten kring Fräntorp endast varit en artikel hämtad ur Wilhelmssons textsamling, men från och med idag finns mer utförlig information och en del helt ny information om gården! Texten samt Wilhelmssons artikel finns givetvis även på Fräntorps gårds egen sida.

—–

När laga skifte av utmarken inleddes 1843 framträder för första gången vilka intressen Fräntorp hade på den gemensamma utmarken. Gården hade inga torp och endast en begränsad mängd åkermark nära dagens sjukhusområde. När skiftet äntligen var fastställt 1855 hade Fräntorps ägor på utmarken ökat avsevärt och sträckte sig ned mot det som idag är Robertshöjdsområdet.

Fräntorps gård och dess intagor på utmarken före 1843. Kartan är skapad av: Per Hallén

Redan i inledningen av protokollet till den laga skifteskartan noteras hösten 1843 att det rådde osäkerhet kring exakt var gränsen gick mellan Örgryte och Partille. Det skulle bli utdragna förhandlingar innan ett domstolsutslag hösten 1848 fastställde den östra gränsen och arbetet med skiftet kunde inledas.

Fräntorps gårds ägor efter laga skifte av utmarken. Kartan är skapad av: Per Hallén

Fräntorp en medeltida gård?

Fräntorp omnämns i skriftliga källor, mantalslängd och Nya Lödöses tänkeböcker, först under 1500-talet, men dess historia bör vara äldre. Namnet Fräntorp har troligen sitt ursprung i ”frände” alltså mansnamn (Lindroth) och ”torp” kan tyda på att gården har ett medeltida ursprung, eller kanske till och med äldre enligt vad ortnamnsforskningen idag anser om ortnamnet ”torp”. (Wahlberg s 322)

Det finns många namn på gårdar i gamla Örgryte socken som innehåller namnet ”torp”, förutom Fräntorp även Torpa by, Kålltorp och byn Torp. I några fall kan gårdarna spåras tillbaka till 1400-talets senare del men för äldre perioder finns det inte några bevarade uppgifter. Blickar man över älven och ser på motsvarande ortsnamn på Hisingen, där det finns bättre, fler och äldre källor, går det att spåra många gårdar tillbaka till 1380-talet. Dessa gårdar existerade kring 1380 och hade därmed klarat sig igenom pestens härjningar. (Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län 4). Den största delen av odlingsexpansionen bör därmed ha ägt rum före digerdöden, vilket är logiskt och samma förhållande bör gälla även söder om älven. Orsaken till etablerandet av alla nyodlingar och torp i området var att folkmängden ökade efter att jordbrukets avkastning ökat och gjort det möjligt att försörja fler människor. (Myrdal) Till och med i dagens stadslandskap kan vi med hjälp av ortnamnen se spåren av medeltidens bönder.

Under vilken gård eller by lydde Fräntorp under sin tidiga historia? Det är en svår fråga att svara på utifrån nuvarande kunskapsläge. Det går givetvis att utpeka några av de troligaste platserna varifrån nyodlingen vid Fräntorp utgick. Fräntorp låg mellan två betydande byar, Härlanda (som även var egen socken med en stenkyrka från 1100-talet) och Ugglum. Då gränsen mellan Örgryte och Partille var oklar på 1840-talet kan vi utgå från att gränsen inte var bättre fastställd mellan Härlanda och Partille under medeltiden. På andra sidan Säveån låg Utby och det kan också vara en möjlig plats varifrån de första invånarna i Fräntorp anlände. Utöver byarna fanns även två större friliggande gårdar, Sävenäs och Kärra (Kärralund). Båda dessa gårdar skulle också ha kunnat bedriva nyodling och skapat Fräntorp.

Kartan visar var gårdarna och byarna låg i det medeltida landskapet. Den röda linjen markerar gränsen för utmarken 1843 inom Örgryte socken. Under medeltiden bör utmarkerna ha varit större och man kan se på kartan hur Kålltorp, Torpa by och Fräntorp har skapat små inbuktningar i gränslinjen. Kartan är skapad av: Per Hallén (grundkarta: (c) OpenStreetMaps bidragsgivare)

Äldre skriftliga uppgifter kring Fräntorp

När Fräntorp först framträder i skriftliga källor så är det i mantalslängden 1580 som upprättades vid Älvsborgs slott, men så mycket mer än namnet på gården ger inte denna källa. I Nya Lödöses Tänkeböcker år 1592, alltså domstolshandlingar, framträder för första gången händelser som utspelade sig i trakten av Fräntorp. I protokollet från domstolsförhandlingarna berättas att Liffländer från staden hade en skuld på 12 daler till Anders i Frennetorp. Det var en ganska betydande summa trots den besvärliga inflation som rådde i landet 1592. (Wilhelmsson ) Det hade räckt att hyra ett stort utrymme på en båt och frakta varor tur och retur mellan Stockholm och Dundee. (Lagerqvist)

Några år senare berättas det i Tänkeböckerna om bonden Alf Andersson Laris som stod åtalad och erkände att han och hans hustru samt Kristoffer Olsson hade stulit och slaktat en kviga uppe i Munkebäcken. Stöld hade vid denna tid ett högt straffvärde och de dömdes till döden, men det var bara Kristoffer som avrättades, Alf benådades och utvisades ur Nya Lödöse. Kanske förlorade Kristoffer sitt liv på galgbacken som låg strax söder om Torpa by, alltså inte långt ifrån hemmet i Fräntorp.

Nya Lödöses Tänkeböcker ger inte några detaljer kring hur Fräntorp såg ut under slutet av 1500-talet. De uppgifter som finns gör att man kan misstänka att där fanns minst två gårdar, alltså en liten by, och att gårdarna var frälse. Jordebokens uppgifter från år 1736 listar inte mindre än fem brukare på Fräntorps gård, det behöver inte betyda att det fanns fem gårdar, men det är sannolikt att det ännu vid den tiden fanns en liten by på Fräntorps ägor.

Under 1600-talet finns uppgifter om att släkten Oxenstierna var ägare till Fräntorp. Det är högst osannolikt att någon av dem verklige bodde eller ens besökte gården/byn vid denna tid men det hindrade inte att Fräntorp fått status av säteri och därmed var helt skattebefriat. Statusen som säteri förlorade Fräntorp 1740. (Lantmäteristyrelsens arkiv. Örgryte socken Fräntorp nr 1. År 1768)

Fräntorps huvudbyggnad och ekonomibyggnader på 1768 års karta.

Trädgårdsmästaren Olof Andersson arrenderad gården av änkan Anna Rödbeck under 1720-talet. Det lär vara Olof som byggde upp en krogrörelse i ett av husen som låg vid landsvägen som sträckte sig över gårdens ägor. Men i en tid när näringslivet omfattades av många regleringar som hindrade för mycket av konkurrens så var en krog vid Fräntorp något som ogillades av krögare i Partille som gick till den lokala domstolen. Enligt Tingsrättens dom skulle krogverksamheten vid Fräntorp upphöra. (Wilhelmsson)

Bebyggelsehistoria

Under Fräntorps långa historia har givetvis gården förändrats vid många tillfällen, inte minst bebyggelsens placering i landskapet. Området där de första husen och ekonomibyggnaderna uppfördes är idag bebyggt med villor vid Tvärvägen och det lär inte längre vara möjligt att hitta några spår, om inte något skulle komma upp ur jorden vid trädgårdsarbete!

Vid dagens Tvärvägen låg fram till 1813 Fräntorps huvudbyggnad, ekonomibyggnaderna låg till höger i bild. Under 1820-talet var hela anläggningen flyttad till området där idag Folkets hus byggnad finns. Foto: Per Hallén 2015.

Den äldsta kända kartan över Fräntorp är från 1768 och visar gårdens ägor. Från Säveån sträckte sig markerna upp till dagens Östra Torpavägen. Gårdens byggnader, som låg vid det som idag är Tvärvägen, är tydligt markerade och norr om dessa fanns en stor trädgårdsanläggning. All bebyggelse, inklusive ekonomibyggnader, torp och trädgårdsmästarebostad uppges i protokollet till kartan vara nybyggda.

”Inn- och uthusen, så till sjelfwa bostaden, som torpen och trädgårdsmästarens boställe, äro merendels alla nybyggde, i synnerhet the förra, eller innhusen, hwilka med öfwerrum och sådane inrättningar, af källare, bak- och torkugnar äro försedde, som på andra ställen sällsynte finnas.” (Lantmäteristyrelsens arkiv. Örgryte socken Fräntorp nr 1. År 1768) Intrycket som kartans protokoll ger är alltså en mycket påkostad anläggning under den tid som Lars P. Quiding var ägare av Fräntorp.

Torpet Emaus och Qwidings torpen på 1768 års karta.

När Sven Peter Malm köpte gården 1813 kom gården att förändras grundligt då den nya ägaren valde att bygga helt nya hus och ekonomibyggnader närmare landsvägen. Den gamla bebyggelsen hade legat uppe vid Tvärvägen men de nya övertog området där tidigare trädgårdsmästaren haft sin bostad nära den plats där folkets hus idag ligger. Huvudbyggnaden fanns kvar till 1877 när den förstördes i en brand.

Från och med 1813 låg Fräntorps huvudbyggnad och ekonomibyggnader i detta område där trädgårdsmästaren tidigare hade haft sin stuga. Den gamla vägsträckan används ännu och dess ålder syns i vägkantens stenmurar. Foto: Per Hallén 2004

Den enda kända teckningen som visar den huvudbyggnad som uppfördes 1813 och som förstördes av en brand 1877. Bilden från Göteborgs Stadsmuseum är ursprungligen hämtad från Attman 1953.

Dokumentationen av detta numera försvunna hus är mycket god när det gäller 1820-talets mitt, både en brandförsäkring och en bouppteckning ger möjligheten för den som så önskar att studera varje rum ned på mikronivå. Att lista allt som finns med i dessa två källor är inte möjligt, men här följer ett litet smakprov.

I bouppteckningen efter Sven Peter Malm 1825 listas möblerna i hemmet efter rum, Matsalen, förmaket, andra förmaket, gröna förmaket, sängkammaren, billard salen, blå rummet, lilla gästrummet, stora gästrummet, herrns rum, förstugan. Det fanns många fina och dyra möbler i huset. Flera av sängarna och sofforna var av ”Mahogeny” och värderades till mellan 50 och 100 riksdaler banco. I ”billard salen” fanns givetvis ett billardbord värt 50 riksdaler och soffor värderade till 83 riksdaler. Bouppteckningen visar på ett hushåll där det bodde en mycket välbeställd familj 1825. Detta ger ett utmärkt komplement till brandförsäkringen från 1823 som uppger att huvudbyggnaden, uppförd 1813, var i en våning och 40 ½ aln lång 18 ½ aln bred och 8 alnar hög från stenfoten (alltså ca 24 m långt, 11 m brett och nästan 5 m högt) Under den östra ändan av huset fanns en välvd källare byggd av sten. (Brandförsäkringshandling 12966)

Förutom denna huvudbyggnad eller caractärsbyggnad som den kallas i brandförsäkringen fanns en byggnad 36 meter bort som var av trä och målad med rödfärg och hade tak av gult tegel. Den byggnaden uppges användas till bland annat brygghus och skafferi. Ytterligare 40 meter åt öster reste sig ekonomibyggnaderna som hade tagits i bruk 1821. Även dessa var rödmålade träbyggnader med tak av tegel. Inne i en av byggnaderna fanns en brunn med tillhörande pump för att förse kreaturen med vatten, det visar på en ganska påkostad anläggning. (Brandförsäkringshandling 12966)

Bouppteckningar från denna tid innehåller många detaljer, även när det gäller kreaturen. Ofta finns namnen på gårdens kor angivna, så även i denna bouppteckning från Fräntorp. I ladugården stod korna Fina, Kari, Rosetta, Fisken, Bleka, Grimma, Krona, Brunetta, Lilja, Rölla, Planta, Silkedocka, Spetta och Herdinna tillsammans med fyra icke namngivna kvigor, en tjurkalv, två vuxna tjurar och 6 oxar samt tre hästar, inte heller dessa fick sina namn redovisade i bouppteckningen, men det är inte unikt för Fräntorp utan något som går att se i många bouppteckningar från denna tid.

Gården var 1825 välutrustad med bra vagnar och kärror för jordbrukets behov och för transporter av både personer och gods. Jordarna plöjdes med de senaste typerna av plogar, bland annat en plog från Floda bruk. Fräntorp hade en betydande trädgård och listan över trädgårdsredskap är lång i bouppteckningen. (Bouppteckning efter Sven Peter Malm, Sävedals häradsrätt FIIa:20 1825)

Under de kommande 29 åren genomgick inte byggnaderna på gården några stora förändringar. Under den Carnegieska tiden hävdar Stenström att Fräntorps omgivningar förskönades, framförallt när det gäller parkens utformning. ”Grottan var i Carnegies dagar använd som berså med vilsoffor och bord. Den härliga Fräntorpsparken med storartade terrasseringar och gångar är väl ett minne från de Carnegiska glansåren. (Stenström, del II s 149). Det är troligt att parken utvecklades men den hade utvecklats under lång tid, det framgår inte minst av 1768 års karta. Om du vill läsa mer om Carnegie rekommenderas Attman 1953 (se litteraturförteckningen).

Karta till Brandförsäkringshandling 20518 år 1854

När Baron Otto Reinhold Bennet var ägare av gården 1854 hade den då 33 år gamla ladugården med tillhörande byggnader tjänat ut och ersattes av helt nya ekonomibyggnader på samma plats som de gamla byggnaderna. Kreaturens hem restes denna gång av gråsten istället för trä och hela anläggningen fick givetvis en modernare utformning än vad den gamla hade haft. (Brandförsäkringshandling 20518) Fram till 1870 tillkommer en del bodbyggnader, bland annat en vagnbod samt ett nytt spannmålsmagasin. (Brandförsäkringshandling 24009) En omfattande renovering av huset som tidigare varit brygghus genomfördes och taket byggdes om till bostadshus. Det hade fyra boningsrum, kök, brygghus med förstuga samt ett rum på vinden. Allt om den renoveringen finns redovisat i detalj i brandförsäkringen år 1873. (Brandförsäkringshandling 24886)

Dagens Nyheter den 11 oktober 1867.

När det på nytt upprättades en brandförsäkring över Fräntorp 1877 redovisas först samma ladugård och andra ekonomibyggnader, men med tillägget av ett vandringshus som drev gårdens nya tröskverk, det var alltså oxar eller hästar som gav kraften åt tröskverket. En ny bodbyggnad omnämns också innan det sist i dokumentet omnämns ”en kvarvarande källare efter den 1877 avbrända Corps De Logei” , därmed anges ett exakt år för när den gamla huvudbyggnaden försvann. (Brandförsäkringshandling 25887)

Göteborgs Aftonblad 25 februari 1899

Vid sekelskiftet 1900 köper Säveåns AB Fräntorp men det innebär inte några förändringar av gården, den brukas av en arrendator som inte låter bygga nytt eller riva de gamla byggnaderna. I brandförsärkingen från 1920 finns alla byggnader som fanns 1877 kvar på tomten. Den välvda stenkällaren till den gamla huvudbyggnaden står kvar och används medan den byggnad som kraftigt byggdes om 1873 brukas som ny huvudbyggnad. (Brandförsäkringshandling 53584)

Karta hämtad ur Brandförsäkringsverket, Fräntorp, Örgryte socken nr 53584, år 1920. Byggnaden markerad med nr 8 är källaren, alltså resterna av den huvudbyggnad som förstördes av en eldsvåda 1877. Nr 1 markerar byggnaden som 1920 användes till huvudbyggnad.

Säveåns AB ägde många gårdar i den östra delen av Örgryte socken och erbjöd 1924 Göteborgs stad att köpa marken i samband med att socknen införlivades med staden. Det dröjde några år innan staden bestämde sig för att köpa in området och beslutet grundade sig på en ganska omfattande undersökning av de marker och byggnader som skulle komma att ingå. Fräntorp beskrivs i stadsfullmäktiges handlingar enligt följande.

”Manbyggnaden å egendom Frändtorp är uppförd av plank på gråstensfot med källare, utvändigt pinnad och kalkputsad försedd med tak och tegel på brädbotten, innehållande tillsammans fem rum och två kök jämte ett vindsrum. Huset är i mindre godt stånd.

Källaren, väster om boningshuset är grundmurad av gråsten, kalkfogad och täckt med asfaltspapp i mindre godt stånd.

Vedbodlängan, intill källaren, har södra väggen av gråsten samt är för övrigt uppförd av resvirke, brädklädd, rödfärgmålad och täckt med tegel i mindre godt stånd.

Hönshuset, väster om manbyggnaden är uppfört av resvirke, brädklätt, oljemålat och täckt med asfaltspapp, i mycket bristfälligt skick.

Magasin, öster om manbyggnaden, är uppfört av timmer, brädlklätt och rödfärgmålat och täckt med tegel. Huset är i mindre godt stånd.

Redskapshus, uppfört av resvirke, brädklätt, rödfärgmålat och täckt med tegel, innehållande redskapsbodar och avträden i mindre godt skick.

Redskapshus av resvirke, rödfärgmålat och täckt med tegel i mindre godt stånd.

Ladugårdskomplexet, bestående av fyra längor omkring en gård jämte ett å gården utspringande öppet vagnskjul. Ladugårdslängan har undervåning av gråsten med kalkfogade väggar, inrymmande fähuset; byggnaderna för övrigt äro av timmer eller resvirke, brädklädda, rödfägmålade och täckta med tegel, inrymmande stall, fähus, logar, lador, vagnbodar och skjul. Byggnaderna äro i mindre godt stånd.

Statfolkshuset vid landsvägen är uppfört av plank på gråstensfot, brädklädt, rödfärgmålat och täckt med tegel, innehållande två lägenheter om vardera ett rum och kök. Byggnaden är i godt stånd.

Uthusbyggnad av resvirke, brädklädd, rödfärgmålad och täckt med asfaltspapp, innehållande vedbodar och avträde i godt stånd.” (Göteborgs stadsfullmäktiges handlingar, Göteborg 1926 N:o 222.)

Fräntorps manbyggnad 1937.

Spannmålsmagasinet vid Fräntorp år 1937, det var då utdömt.

När anläggandet av småstugeområdet Fräntorps inleddes 1936 innebar det också slutet för gården Fräntorp vars kvarvarande byggnader revs. Huvudbyggnaden stod kvar längs och 1937 undersöktes möjligheten att låta småstugeområdets invånare arrendera byggnaden och använda den som ett Folkets hus. En inspektion av lokalen visade dock att det skulle krävas en omfattande renovering och dessutom saknade huset elektricitet. I november 1939 revs Fräntorps gårds sista byggnad för att bereda plats för ett nytt Folkets hus. (Fräntorps egnahemsförening och Törnqvist)

Fräntorps folkets hus under uppbyggnad. Bilden hämtad ur: Törnqvist 2007.

Torpet Emaus låg till vänster innan bullerplanket vid motorvägen. Foto: Per Hallén 2004

Ägare av Fräntorp

1638 antecknas i jordeboken att Erik Oxenstierna var ägare av gården och därefter övergick den till hans dotter Sigrid och hennes make Axel Leijonsköld, Fräntorp var 1672 ett säteri (alltså helt skattebefriat).

1676 Håkonsson

1714 Håkonssons änka Anna Rödbeck

1730 Borgmästare Dan Lenberg

Ca 1743-1770 Lars P. Quiding

1770-1800 Fredrik Bratt (och sterbhusdelägarna)

1800-1813 Handelsmannen Wetterling

1813-1826 Grosshandlanden Peter Malm (samt hans änka Karin Darin)

1826-1849 Grosshandlare David Carnegie (samt hans änka Anna Stina Beckman)

1849-1859 Baron Otto Reinhold Bennet

1859-1863 Lantbrukaren J.T. Noring

1863-1873 Byggmästaren Johan Erik Ruterfeldt

1873-1900 Lantbrukaren Carl Bengtsson

1900-1926 Sävens Aktiebolag

1926- Göteborgs stad

(Wilhelmsson)

Flygfoto över Fräntorpskolonin 1960. Lantmäteriet

Käll- och litteraturförteckning

Riksarkivet, brandförsäkringshandlingar

Brandförsäkringsverket, Fräntorp, Örgryte socken nr 12966, år 1823-25

Brandförsäkringsverket, Fräntorp, Örgryte socken nr 20518, år 1854

Brandförsäkringsverket, Fräntorp, Örgryte socken nr 24009, år 1870

Brandförsäkringsverket, Fräntorp, Örgryte socken nr 24886, år 1873

Brandförsäkringsverket, Fräntorp, Örgryte socken nr 25887, år 1877

Brandförsäkringsverket, Fräntorp, Örgryte socken nr 53584, år 1920

Landsarkivet i Göteborg, Bouppteckning

Sävedals häradsrätt FIIa:20 1825

Kartor

Lantmäteristyrelsens arkiv. Örgryte socken Fräntorp nr 1. År 1768.

Lantmäterimyndigheternas arkiv. 14-ÖRG-85, Laga skifte av Örgryte utmark 1854.

Tryckt källa

Göteborgs stadsfullmäktiges handlingar, Göteborg 1926 N:o 222.

Tidningar

Dagens Nyheter

Göteborgs Aftonblad

Bilddatabas

Carlotta, Göteborgs stadsmuseums arkiv- och föremålsdatabas

Litteratur

Attman, A., D. Carnegie & Co. 1803-1953: en hundrafemtioårig merkantil och industriell verksamhet, Göteborg 1953

Fräntorps egnahemsförening 1936-1956: minnesskrift, Göteborg, 1956.

Johansson, Albert N. (red.), Redbergslid med omnejd genom tiderna, 2., rev. och utök. uppl., Gamla Redbergspojkar hembygds- och kamratförening, Göteborg 1964.

Lagerqvist, Lars O. & Nathorst-Böös, Ernst, Vad kostade det?: priser och löner från medeltid till våra dagar, Stockholm, 1999.

Lindroth, H. Ortnamnen i Göteborgs och Bohuslän II. Ortnamnen på Göteborgs stads område jämte gårds- och kulturhistoriska anteckningar. Göteborg. Utgiven i 3 häften 1925, 1927, 1929.

Myrdal, J., Jordbruket under feodalismen : 1000-1700, Stockholm, 1999.

Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län. 1, Ortnamnen i Sävedals härad jämte gårds- och kulturhistoriska anteckningar, Göteborg, 1923.

Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län. 4, Ortnamnen i V. Hisings härad. Göteborg 1936.

Stenström, F. Örgryte genom tiderna. Del I-II. Göteborg 1920-24.

Törnqvist, Å-L., Fräntorps Folkets hus. Drömmen om ett hus och vägen dit. Examensarbete, Bebyggelseantikvariskt program, institutionen för kulturvård 2007:26.

Wahlberg, M., Svenskt ortnamnslexikon. Utarbetat inom Språk- och folkminnesinstitutet och Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet. Uppsala 2003.

Wilhelmsson, SA. Örgrytegårdarna samt några göteborgslanderier. Inbundna stenciler vid Göteborgs universitetsbibliotek. Artikel om Fräntorp.

Bilden i sidhuvudet är hämtad ur brandförsäkring över Kärralunds gård 1801

Den 8:e november förra året skrev jag ett inlägg och berättade om Sören Skarbacks reaktion på ett par rader som länge funnits på denna webbplats kring gården Kärralund. Jag visade där i detalj vad Stenström skrivit om ett slott på Kärralunds gård (alltså en byggnad som skall ha varit äldre än den som revs 1947), jag redovisade också i inlägget den 8:e november att Skarback återupprepat Stenströms påstående men underlåtit att berätta för sina läsare varifrån han hämtat informationen. Denna fråga måste ha berört Skarback djupt då han på nytt skriver om detta i reklambladet Örgryte Härlanda Posten i dess januariutgåva 2016. Denna gång är jag inte bara en anonym källa från nätet utan blir omnämnd med namn. Det föranleder mig att på nytt återvända till detta ämne.

I Skarbacks nya text är det intressant att notera vad som inte finns med, nämligen en förklaring till varför han aldrig uppger vilka referenser han använder. Det är den frågan och kritiken som är den viktiga. En forskare eller författare, vilken titel som än används, bygger alltid upp sin text utifrån tidigare erfarenheter som hittats i böcker, muntliga uppgifter eller dokument i arkiv. Alla har en referensram och är mer eller mindre påverkade av sitt material. Denna referensram måste redovisas öppet och ärligt gentemot läsare och kommande generationer som kanske kan ha intresse av texten. En författare som inte uppger vilka referenser som använts ger läsaren intrycket av att det är en unik text. Att inte redovisa referenser är liktydigt med att presentera andra personers arbeten som sitt eget.

Referenser är inte bara något som hör hemma i akademiska texter, det är viktigt i alla texter. Till och med det populärt inriktade uppslagsverket på internet, Wikipedia, använder sig idag av referenser i sina artiklar. Referenser stör inte en läsare, referenser hjälper läsare och är samtidigt ett led i att kvalitetssäkra en text.

Skarbacks reaktion på det jag skrev den 8:e november visar att han inte förstår värdet av referenser eller hur ett historiskt källmaterials styrka och svagheter kan studeras. I mitt inlägg planterade jag medvetet in två ”testballonger”, den ena berörde Kärralund, den andra Kålltorp.

Vi börjar med Kärralund där jag avslutade det förra inlägget (8:e november) med att hävda att det mycket väl kunde ha funnits en befäst anläggning, om än av det enklare slaget, vid sätesgården Kärra. Skarback förvrider detta påstående till att gälla de påstådda lämningarna på platån bakom den gamla huvudbyggnaden och kallar det en spontan fundering från min sida, tydligen är den också romantisk enligt Skarback. Verkligheten är dock en helt annan. Det jag förslog är en möjlighet som bygger på tidigare forskning kring sätesgårdar, och jag har angett referenser. Det är en stor skillnad mellan att fritt hitta på något och att argumentera utifrån ett forskningsläge. Det förstnämnda leder sällan till några resultat medan det andra faktiskt kan leda till nya frågor och nya undersökningar som fördjupar vår kunskap om historia.

Det andra testet som fördes in i mitt inlägg den 8:e november rörde påståenden som Skarback tidigare gjort i sina böcker om Kålltorps Nedergård som överglänste Övergården. Jag tog där fram ett exempel på en karta från 1780 som tydligt visar att det var Övergården som idag står kvar och som dessutom var den mest betydande av gårdarna i byn. På denna punkt verkar Skarback ge mig helt rätt, men han har också en lång utläggning om kartor där han påträffat märkligheter och namnbyten, men han berättar inte vilka kartor det är så det finns ingen möjlighet att kontrollera uppgiften. Men han har uppenbarligen inte tittat på kartan över Kålltorp och inte undersökt hur den upprättats, av vem och varför kartan kommit till – grundläggande när en källas trovärdighet skall avgöras.

Referenser och värdering av historiska källor är viktigt när vi skriver historia och det är trist att mycket som skrivits kring Göteborgs historia (inte enbart av Skarback) är hopkok av äldre böcker, utan att det finns med några referenser.

Skarback avslutar sin text i Örgryte & Härlanda Posten med att berätta att han tänker återvända till frågan om Kärralund, slottet och mitt ”i någon grad vinklade faktaurval” som han formulera det, under våren eller försommaren. Man kan alltid hoppas att han då väljer att redovisa sina källor, men jag har inte något större hopp om den saken.

Min undersökning av Kärralund är pågående, i skrivande stund har jag ett manuskript som behandlar gårdens historia på över 100 (A4) sidor, givetvis med utförliga referenser. Dessutom finns i min databas information kring i stort sett alla gårdar och byar i nuvarande Göteborg med omland, ett led i ett större arbete som kommer att ge en helt ny bild av hur landskapet i Göteborgsområdet förändrats under flera århundraden, där ingår givetvis Kärralund, Kålltorp och Delsjöområdet men placeras in i ett större sammanhang.

Även jag tänker alltså återkomma till frågan och berätta mycket nytt om Kärralund med omgivningar, men jag avser att också berätta varifrån min information är hämtad.

Brandförsäkring, Kärralunds gård, Örgryte socken 1916

Riksarkivet, Brandförsäkringar

Brandförsäkring, Kärralunds gård, Örgryte socken 1801, försäkringsnummer 04039

Brandförsäkring, Kärralunds gård, Örgryte socken 1916, försäkringsnummer 46680

Litteratur

Hallén, Per, ”Kärralunds sagoslott och en sur Skarback” http://www.delsjoomradet.se (8 november 2015)

Skarback, Sören. ”Lisebergstobak & Kärralundsfåneri” artikel i Örgryte & Härlanda Posten. Nr 9 september 2015.

Skarback, Sören, ”När blir släkten Carlberg utredd?” artikel i Örgryte & Härlanda Posten, Nr 1, Januari 2016.

Stenström Fritz, Örgryte genom tiderna. 1920/24, nytryck 1986.

Göteborgs Handels och Sjöfartstidning berättade under slutet av december månad 1952 om den nya stadsdel som började växa fram i trakterna norr om Härlanda tjärn. Byggandet hade inletts på den gamla utmarken nära Vidkärrs gård där bland annat torpen Gömmet och Dala tidigare haft sina marker. När artikeln skrevs fanns planer att bebygga i stort sett hela Björkekärr med enbart villor, radhus och parhus, men så blev det inte, något som det finns anledning att återkomma till någon söndag längre fram under våren.

Den röda linjen markerar gränsen för utmarken inom Örgryte socken, den tunnare lila linjen markerar det område som dagens text främst behandlar.

”En provkarta på radhus och villor av den nyfunktionella sorten är bebyggelsen på det nya villaområde som på senare tid växt upp i närheten av Vidkärrs barnhem. Och som fortsätter att växa söder ut både nästa år och ett par år till – ända tills det når bebyggelsegränsen mot Härlanda tjärn.

Foto: Göteborgs Handels och Sjöfartstidning 30 december 1952

Här tränger husen och gatorna in i rena vildmarken, i berg och skog. Det är ett höjdområde där gatorna ligger 80-85 meter över stans nollplan och där barrskogen susar inpå husknutarna. Här blir det ingen beblandelse med hyreshus, det blir ett renodlat villaområde, ett av de sista inom Göteborgs nuvarande gränser. I runt tal 500 tomter ska bebyggas med mestadels enfamiljshus på området norr om Härlanda tjärn.

Egnahemsbyrån ska bygga 65 hus, därav 27 radhus och 14 i parhus i fulla två våningar, med samma planlösning. Dessa är nu under tak. De rymmer sex rum och kök, plus källare och vind och är kalkylerade att kosta c:a 65 000 kr. Resten blir friliggande egna hem på fem rum och kök. De bygges i ett plan utan källare – ekonomiutrymmen ska ligga i våningsplanet. Det är för att slippa dyra sprängningskostander som man slopar källaren. Dessa hus är ännu inte påbörjade.

Samtliga hus bygges helt färdiga av egnahemsbyrån innan de lämnas ut till köparna. Ytterligare ett 20-tal tomter för friliggande hus beräknar man få nästa år. Byggnadskostnaderna är praktiskt taget desamma som när järnbrottshusen byggdes, meddelar egnahembyråns chef arkitekt Norgren. Vissa materialpriser har sjunkit, men arbetskostnaderna har istället ökat sedan april.

För privata villabyggare blir det hundra tomter, varav 14 för tvåfamiljshus, som skall utlämnas i höst i västra delen av området norr om Härlanda tjärn. Efterfrågan är stor, meddelar man på fastighetskontoret.

Foto: Göteborgs Handels och Sjöfartstidning 30 december 1952

Andra etappen av samma område ska omfatta 210 enfamiljshus, 25 tvåfamiljs, 78 radhus och 18 parhus. Där blir också ett affärscentrum. Den bebyggelsen beräknas komma i gång 1954. Tomterna lämnas ut nästa höst.

Rosendalsgatan blir huvudstråk genom området. Ett parkbälte ska gå i norr-söder. I söder går villaområdet ner mot Härlanda tjärn, i väster mot Renströmska sjukhuset, i nordost stöter det mot det planerade nya Ekmanska sjukhuset vid Smörslottet.

Foto: Göteborgs Handels och Sjöfartstidning 30 december 1952

Radhus utmed Stenungsundsgatan, jämför med bilden ovan. Foto: Per Hallén 2016

Radhus i många former

Villaområdet närmast Vidkärrshemmet är intressant att studera inte minst därför att man där funnit en hel del goda lösningar på radhusproblemet. Radhusen är en hustyp, som tidigare blivit alltför fantasilöst behandlad och därför kommit i vanrykte. Här har man nu visat att typen rymmer en mängd möjligheter både när det gäller att skapa avskildhet mellan lägenheterna och tilltalande fasader.

Man har saxat husen, man har inbyggda balkonger, man har gjort balkonger nedsänkta i taken osv. Det visar sig också, att radhusen kan vara mycket fin terrängklättrare och genom saxningar både horisontellt och i sidled har man i ett fall fått fram något av en gammal fin småstadskaraktär i huslängan. I ett par radhus har man fått fram en förstärkning av avskildhet mellan lägenheterna genom en lyckad färgsättning.

Takkupan kommer igen

Takkupan av den stora rejäla sorten har kommit till heders i så gott som vartenda bygge på det nya området. Ibland kan anhopningen av takkupor på ett radhus bli så intensiv att man nästan hajar till och undrar vart slätstrukenheten så plötsligt tog vägen. På ett par stenvillor har man byggt små skälmska takkupor av trä och försett dem med blyinfattat glas. Takkuporna avspeglar den moderna tendensen att utnyttja vindarna på ett bättre sätt.

Ja, här finns mycket att titta på för den byggnadsintresserade göteborgaren – det är tydligt att vi håller på att bli artistiska i vårt husbyggande. Men vi tycks också vara på väg att söka oss fram till bättre proportioner, till bättre anknytning mellan byggnad och terräng. Till något som vi höll på att glömma bort.

Tor.” (Göteborgs Handels och Sjöfartstidning 30 december 1952)

Det nya vindskyddet på Getryggen jag berättade om 1 februari är nu nästan färdigt att använda och fått skylten ”Gött läge” över entrén.

Delsjöområdet har av stadens invånare under lång tid setts som en trevlig plats att besöka för promenader och sportaktiviteter, men stadens styrande har många gånger sett området som en avstjälpningsplats – bokstavligt talat! Några få år efter att Örgryte socken införlivats med Göteborgs stad lyftes frågan om en ny soptipp vid Härlandatjärnsmossen vid Stadsfullmäktiges sammanträde. Det var två alternativ som lagts fram vid mötet 1926, ett västligt läge nära Delsjökolonin som vid denna tidpunkt höll på att etableras, samt ett östligt i en dalgång där soporna inte skulle vålla allt för stor olägenhet för områdets besökare. (GSH 1926:251)

De växande svenska städerna skapade allt mer avfall under 1920-talet och det blev en allt mer akut fråga att lösa avfallsproblemet. I Stockholm var avfallsmängderna givetvis ännu större och även där tippade man sopor ute i naturen samt i vattnet, vilket inte betraktades som ett problem av de styrande. Allmänheten däremot var missnöjd med stora upplag av sopor och debatten var periodvis livlig i tidningarna. Förbränning av sopor föreslogs som ett möjligt sätt att slippa stora upplag av avskräde på land och i vatten. I både Malmö och Stockholm utreddes denna möjlighet men i Malmö kom man fram till att det skulle vara för dyrt och att det var bättre att använda soporna till utfyllnad. En liknande slutsats kom renhållningsverkets chef, Anton Anderberg, i Göteborg till efter en studieresa i Storbritannien och Nederländerna. Anderberg ansåg att det mest fördelaktiga var tippning på land till utfyllnad som sedan skulle kunna användas till exempelvis kricketbanor och trädgårdar. I huvudstaden valde man däremot att satsa på förbränning av soporna från och med 1930-talet. (Fuehrer & Pettersson samt Sjöstrand)

Det strategiska beslutet som togs i Göteborg innebar att det under många årtionden skulle genereras stora berg av sopor kring Göteborg i takt med att samhället producerade allt mer avfall och intresset för återvinning, vilket fanns under tidigt 1900-tal, mer eller mindre försvann ur det allmänna medvetandet. Mycket av detta avfall kom att hamna i Delsjöområdet.

Den första soptippen hamnade i ”den östra dalgången”, alltså den dalgång som förr även kallades Stora Råbockedal, senare Björkedalen (idag ridbanor och under sommaren camping) efter ett beslut i Stadsfullmäktige 1926. Diskussionen inför beslutet handlade bitvis om miljöaspekterna, men det man oroade sig för var att det skulle falla av sopor från vagnarna när dessa passerade genom Örgrytes nyanlagda villaområden. Något uppseendeväckande är att ingen ställde några frågor om hur soptippen skulle påverka stadens vattenverk vid Delsjön. (GSH 1926:251 samt Wetterberg & Axelsson)

Björkedalen tidiga period när ännu hästdragna kärror fraktade soporna till området. Bilden är från Renhållningsverkets arkiv, publicerad i Wetterberg & Axelsson.

De flesta i Stadsfullmäktige verkade nöjda med soptippens placering och den sågs som något positivt då man tänkte sig att efter tysk förebild senare anlägga ett villaområde på platsen. Där användes ofta sopor som utfyllnad i sanka områden som därefter blev bostadsområden. (GSH 1926:251 samt Ytranden, Häfte 12) Något villaområde blev det aldrig på platsen, men väl en ridbana (GSH 1944:595) och senare även en campingplats. (G-P 1994-05-23)

Björkedalen 1929, Renhållningsverkets nya bil för transport av sopor, på sidan av bilden strå det ”Bränn upp pappersavfallet”. Bilden är från Renhållningsverkets arkiv, publicerad i Wetterberg & Axelsson.

Efter knappt tio års användning var Björkedalens soptipp fylld och staden började söka efter en ny plats för sitt avfall. Strax ovanför Björkedalen låg en annan dalgång och Brudaremossen. Där fanns redan en enklare grusväg rakt över mossen och genom att förlänga vägen till Björkedalen med ca 650 meter väg skulle en ny soptipp kunna anläggas på mossen. I samband med Stadsfullmäktiges diskussion hördes inte några invändningar mot planen. Soptippen skulle fylla stadens behov under omkring tio år fram till cirka 1948. (GSH 1936 400 A:129) De tio planerade åren kom att bli 40 år innan soptippen slutligen stängdes 1978. Kontrollen av vad som tippades var dålig, olja, köttavfall, kemikalier blandades med hushållsavfall. Ingen vet exakt vad som döljer sig inne i detta av människan skapade berg mitt i Delsjöområdet. Brudaremossen är ett problem som kommer att finnas kvar under vår livstid och många generationer in i framtiden. Under 1995 byggdes konstgjorda kärr i vattendraget ned mot Svarttjärn för att försöka hindra gifter från den gamla tippen att rinna vidare ut i naturen. Svarttjärn är redan mycket förorenad och innehåller stora mängder miljögifter. Själva sopberget är också en fara och de processer som pågår inne i den stora sophögen skapar stora mängder metangas. Sensommaren 1995 inträffade en alvarlig olycka vid skidklubbens stuga nedanför tippen. En man som arbetade i stugan tände en cigarett ovetande om att rummet var fyllt med gas som trängt in via ett torrlagt vattenlås. Han fick 75% brännskador och efter två veckor i intensivvård avled han. Idag har ett system byggts för att leda bort gasen och bränna överskottet. (G-P 1995-05-23, G-P 1995-08-31, G-P 1995-11-21)

Flygfoto: Per Hallén 2012

Källor

Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar (GSH)

Tidning

Göteborgs Posten

Litteratur

Fuehrer, P., & Pettersson, R., Bekvämlighetsrevolutionen: Stockholmshushållen och miljön under 150 år och i framtiden. Stockholm 2008.

Hallén, P. Storstadens utmark: Delsjöområdets historia under 10 000 år : fem kulturhistoriska vandringar och en cykeltur. Göteborg 2007.

Sjöstrand, Y.S. Stadens sopor [Elektronisk resurs] : Tillvaratagande, förbränning och tippning i Stockholm 1900-1975. Stockholm 2014, Tillgänglig på Internet: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-106836

Wetterberg, O., & Axelsson, G., Smutsguld & dödligt hot. Göteborg 1995.

Ännu har inte det stora bygget uppe på höjden ovanför Torpagatan startat, men radhusen och kedjehusen har börjat att byggas. Det är Egnahemsbolaget som har hand om denna etapp av utbyggnaden av bostäder vid Torpagatan.

Utmed större delen av Torpagatan märks ännu inget av att här skall växa fram nästan 300 nya bostäder. Foto: Per Hallén 2016

Egnahemsbolagets byggarbetsplats. Foto: Per Hallén 2016

Foto: Per Hallén 2016

I tidningen ”Bygge och Bostad” berättades 1962 om det gamla torpet Smörslottet (Intagan) och reportern gjorde ett besök i stugan och talade med paret Erlandsson som var de sista som arrenderade torpet. Än idag har området – Östra Sjukhuset – faktiskt en grön korridor mellan Delsjöområdet och Sjukhusområdet, den går från baksidan av barnsjukhuset via en gångväg via området för Rosendalsskolan hela vägen mot Härlanda tjärn. Vid barnsjukhuset pågår just nu ett omfattande byggprojekt, det återkommer jag till lite längre fram i dagens söndagsläsning, men först återges artikeln från 1962.

Ur Bygge och Bostad 1962

”Tre betande kor på Smörslottet sevärdhet för barnen i Sävenäs

Under vårkvällarna när mörkret långsamt faller, brukar 75-årige f. spårvägsmannen Hugo Erlandsson och hans 70-åriga hustru Ester sitta i fönstret i torpet Smörslottet i Sävenäs och se hur el-ljusen tänds i de moderna hyreshusen som reser sig bakom skogsbrynet. Innan sonen Carl-Erik kommer från mjölkningen i ladugården tänder man fotogenlamporna.

Det cirka 200 år gamla torpet med omgivande 10 tunnland åkerjord ligger i hjärtat av den moderna bebyggelsen i Sävenäs med drygt 13 000 invånare. Som en bondekulturens sista utpost ligger Smörslottet i en fruktträdgård med knotiga äppelträd och syrenbersåer.

– När vi flyttade hit 1927 hade vi inte många grannar, berättar fru Ester Erlandsson. Fräntorps gård var den närmaste grannen och dit var väl ett par kilometer. På den tiden var det lugnt och skönt här och inga buspojkar som sprang och jagade korna i hagarna på sommaren. Min mans föräldrar var jordbrukare och min man drev jordbruket här vid sidan av sitt arbete på spårvägen.

– Ett tag hade vi nio kor, fortsätter fru Erlandsson. Då förslog inte det hö som vi fick från våra egna vallar utan vi köpte gräs på rot där Fräntorpskolonien nu ligger. Nu har vi bara tre kor och några höns kvar.

– Jodå, grisar har vi haft och häst också. Men hästen dog för två år sedan och nu brukar vi inte jorden längre utan har den bara som vallar och betesmark. Vi arrenderar byggnaderna på ett år i taget medan arrendet för åkerjorden bara sträcker sig över sommarhalvåret.

– Fru Erlandsson går in i tvättstugan, som är en ombyggd vedbod, och lägger några vedträn under tvättgrytan. Bakom skogshöjden bakom beteshagarna eldar man modernare. Skorstenarna från bränslecentralerna i Robertshöjd och Björkekärr står som utropstecken mot himlen.

Många av barnen i den moderna bebyggelsen i Sävenäs har aldrig sett en ko förrän mamma och pappa tar dem med på promenad någon sommarsöndag till Smörslottets beteshagar. Skolpojkarna som jagar korna tycker man dock inte om – det har till följd att det blir färre liter mjölk i falskan till mejeriet.

Storsjukhus vid Smörslottet

Där torpet ligger och på åkrarna och ängarna omkring kommer i slutet av 1960-talet att resa sig ett nytt storsjukhus. 250 000 kvm mark har sedan 1940-talet varit reserverat för sjukhuset. Planeringsarbeten pågår på Göteborgs sjukvårdsstyrelse för den första etappen av bygget som skall omfatta ett kroppsjukhus med 700 sängar och ett mentalsjukhus med 300. En sjukhusplats för akuta fall beräknas idag kosta omkring 100 000 kronor. Den preliminära kostnaden för sjukhusbygget beräknas således uppgå till 100 miljoner, vartill kostnader för all utrustning kommer.

Framledes när man nödgas stänga Vasa sjukhus kommer sjukhuset att byggas ut med en kronisk avdelning med plats för omkring 500 sängar.

Överläggningar med statsmakterna pågår om att kroppsjukhuset även skall kunna användas till undervisningssjukhus.

Om två till tre år beräknas planeringen vara klar och då sätter man det första spadtaget för bygget i torpet Smörslottets f.d. åkerjord.

Vargar

Torpet Smörslottet heter egentligen Intagan och att det kommit att kallas Smörslottet beror på att åkerjorden alltid varit bördig i sänkan. Området kallades Slåtterlyckan och jorden blev vad man kallade smörräntejord, för vilken avgäld erlades i form av vissa marker smör årligen.

I början av 1800-talet fanns det gott om varg i Örgryte, man räknar med att den försvann från trakterna i samband med att västra stambanan byggdes och började trafikeras, d.v.s 1855-56. En vinterdag – förtäljer historien – på 1820-talet stod torparen Johannes på Smörslottet med sin lille gosse Anders och tittade ut genom stugfönstret. De fingo då se en rad vargar komma strykande i snön från Fräntorpshållet och styra kosan mot Härlanda tjärn.

Att det inte bara var vargar som strök omkring vid det lilla rödmålade torpet Smörslottet har historien också en del att berätta om. Torparen Johannes hade också sin yngre broder Erik boende i Smörslottet. Denne man sattes i samband med varsel och syner. Klinkan på dörren lyftes bl a alltid en stund innan han själv kom hem och bredvid honom i månskenet syntes ibland en grå gubbe promenera.

Det blir alltså på gamla spök- och vargmarker det stora 100 miljoners sjukhuset kommer att resas.

Redan 1948 då det var tal om att bebygga området lade spårvägen ut banvall fram till Smörslottet där en vändslinga är gjord. När det blir aktuellt med sjukhusbygget har man således endast att lägga ut spår och dra ledningar. Vilken linje som kommer att vända vid Smörslottet är ej bestämt. I och med att inflyttningen i Västra Frölunda är klar skall spårvägsstyrelsen göra en undersökning av linjedragningen i sin helhet och då skall man behandla frågan om förbindelserna till det nya storsjukhuset.

A-gren” (Bygge och Bostad 1962)

Ur Bygge och Bostad 1962

Idag pågår en stor utbyggnad av Östra sjukhuset med ett helt nytt barnsjukhus. Som avrundning på dagens söndagsläsning publicerar jag här några bilder samt längst ned en film där bygget av barnsjukhuset presenteras.

Foto: Per Hallén 2016

Foto: Per Hallén 2016

Foto: Per Hallén 2016

Platsen där torpet Svedsmossen låg är idag begravd under motorvägen som för fordon mellan Göteborg och Borås. Nära mynningen till den ridväg som passerar under motorvägen finns en del murar som är resterna av de hägnader som en gång omgav torpet. Dessutom finns mossen Svedsmossen kvar, den som gav namn åt torpet. Troligen har man på åsen där torpet låg under äldre tid bedrivit svedjebruk. (Lindroth) Torpet byggdes som båtsmanstorp år 1810, torpet var då en ersättning för Ryssviken  som omvandlats till ett civilt torp. Alla båtsmän på torpet fick efternamnet Tulle. Namnet kom av att båtsmanstorpet långt tidigare låg vid Tulebo. År 1740 skedde en förändring av roteindelningen och båtsmännen flyttade till Ryssviken, därefter till Svedsmossen. Namnet Tulle följde båtsmännen oavsett var torpet låg. (Gatenheim) Husen låg nära den gamla Boråsvägen och är idag utplånade av motorvägen. Den moderna vägen skär diagonalt över den gamla tomten. År 1812 uppger husförhörslängden för Råda socken att det på Tulletorpet bodde en Rotebåtsman vid namn Eric Tulle. Eric var ibland ute på riktigt långa tjänstgöringar. År 1813 var han borta från torpet hela året. Kanske hade detta ett samband med den oroliga tid som Europa då upplevde med krig över stora delar av kontinenten. År 1820 uppfyllde inte längre Eric kraven för att få stanna i flottan och fick avsked. Då noteras också hans riktiga efternamn i husförhörslängden, det var Andersson. Han hade då gift sig med Ingrid Olsdotter och fått två barn. Familjen lämnade Svedsmossen år 1821. En ny båtsman hade då flyttade in i huset, Bengt Tulle. Han fick dela torpet med arbetskarlen Jonas Jansson och hans hustru Kerstin Larsdotter. Den gamle båtsmannen Eric Andersson var borta från Svedsmossen en tid men återkom år 1832 till torpet med sin familj. De bodde då som inhyses hos båtsmannen Bengt. Under slutet av 1840-talet började Eric få det svårt att klara sig och han tvingades leva på fattigmedel. Bengt skulle stanna kvar under mer än tjugo år som båtsman på Svedsmossen. Först under slutet av 1840-talet fick han lämna sin tjänst, men han bodde kvar till sin död den 14 november år 1876. Bengt efterträddes av Johan Tulle Johansson omkring år 1850 men hans tid på Svedsmossen blev kort, då han dödades i tjänsten den 18 mars år 1853. Ytterligare en ny båtsman fick då anställas, Emanuel Tulle Johansson. Han bodde på torpet med hustrun Brita Johansdotter och deras barn till slutet av 1880-talet. Tidvis bodde även någon inhyses i torpet, ibland en hel familj.

Källor

Husförhörslängder från Råda socken

Litteratur

Gatenheim, E W. Råda: bygd, socken, kommun. Mölnlycke 1984

Lindroth, H. Ortnamnen i Göteborgs och Bohuslän III. Ortnamnen i Askims härad och Mölndals stad jämte gårds- och kulturhistoriska anteckningar. Göteborg 1932.

Det har inletts förberedande arbeten med att skapa en ny plan för en del av Björkekärr som går ned mot Härlanda tjärn och som inte tidigare varit bebyggd. I program för Östra Björkekärr från 2000 fanns förslag på nya bostäder inom en del av detta område, men det blev aldrig av. Nu har förslag på en skola för omkring 560 elever lagts fram och den skall ligga nära gränsen för det strandskyddade området vid Härlanda tjärn samt bara några meter från gränsen för naturreservatet. Förslaget presenteras i en förprövning gällande ny detaljplan, det finns alltså inte några färdiga förslag men det visar på en ambition att nu bebygga områden som inte bara ligger i kanten av Delsjöområdet, det som nu föreslås kommer helt att ändra miljön vid Härlanda tjärn. En viktig tanke var på 50-talet att bebyggelsen inte skulle synas från rekreationsområdet, man skulle få en upplevelse av ”orörd” natur. Du kan läsa mer om förprövningen via denna länk. I protokollet från den 19 januari i år skrivs följande:

§ 32

Dnr 1429/15

Planbesked gällande detaljplan för skola, bostäder och bostäder med särskild

service vid Härlanda Tjärn inom stadsdelarna Sävenäs och Delsjön

Till byggnadsnämnden hade inkommit ansökan om planbesked från fastighetskontoret.

Förslaget innebär nybyggnad av skola, bostäder och bostäder med särskild service.

Stadsbyggnadskontoret hade ingett ett utlåtande:

”Tjänste utlåtande bil. 37

(MP, S, V) ingav en skrivelse:

Yrkande bil. 38

Byggnadsnämnden beslöt:

att de synpunkter som beskrivits i (MP, S, V) – yrkandet förs in i det fortsatta planarbetet och att meddela sökanden att kommunen avser att start för detaljplan för skola, bostäder och bostäder med särskild service vid Härlanda tjärn inom stadsdelarna

Sävenäs och Delsjön införs i produktionsplanen senast för år 2017.

Byggnader i svart markerar den planerade bebyggelsen. 1. Härlanda tjärn, 2, Svarttjärn, 3, Trätorget, 4, Spåntorget. 5, Den planerade nya skolan, 6, planerade nya bostäder. (© OpenStreetMaps bidragsgivare)

(Foto: Per Hallén 2016)

Torpakolonin är en grönskande idyll inom dagens Björkekärr och en av de sista resterna av det uppodlade landskap som förr täckte stora delar av utmarkerna. Koloniområdet etablerades redan 1930, de första kolonisterna tog sina lotter i anspråk följande år. Då fanns det 186 stugor i området men när Östra sjukhuset byggdes minskades antalet till 122, några av stugorna flyttades då till Delsjökolonin. Den 30:e juni 1980 publicerade Göteborgs Posten en artikel om området under rubriken Torpakolonin en oas i Göteborg.

Edla och Joel Eliason i sin stuga i Torpakolonin. Vi har bott i skärgården tidigare, men tycker det är bättre här” Foto: Åke Silfversparre.

”En del har sommarstuga i stan fast ändå på landet. Det gäller till exempel i Torpakolonin, ett av Göteborgstraktens kolonistugeområden.

Trots närheten till bland annat sjukhus och industriområde, har man inte känslan av att befinna sig i en storstad.

Här finns 122 stugor omringade av Östra sjukhuset och hyreshusen i Vidkärr. Från början var det betydligt fler, men bostadsbyggande har krympt området. Det som finns kvar är en oas, säger de som bor här. Efter en studnds flanerande i området är man benägen att hålla med. Kring välskötta grusgångar ligger blommande trädgårdar med små stugor. Inget hus får överstiga 25 kvadratmeter, så det gäller att utnyttja utrymmena väl. Källare och vind ger dock välkomna extrautrymmen.

Området började byggas 1931. Då fanns det bondgårdar där Östra sjukhuset nu ligger. Albin och Karin Lindblom hör till dem som varit med längst. 1938 flyttade de in i sitt hus och alltsedan dess har de varje sommar funnits här ute.

Vad är det då som är så bra med att bo i koloni? – Här är så fin kamratanda. Vi hjälper varandra och har trevligt ihop. Sen är det väldigt fint för barn, här finns alltid någon att leka med.

Många odlar grönsaker på sina tomter. Potatisståndet är ofrånkomligt, men dessutom finns prov på de flesta grönsaker för att inte tala om frukt och bär.

För två år sedan fick man elektricitet i området. Innan dess fick man klara sig med järnspis, gasol och fotogen. Fortfarande lever man dock jämförelsevis primitivt. Rinnande vatten finns inte inne i husen, inte heller toalett. Men charmigt är det att bo så här! Eva Kihlström” (Källa: Göteborgs Posten 30 juni 1980)

Efter utbyggnaden av sjukhuset har koloniområdet inte minskat ytterligare och det finns inte heller några aktuella planer på att ta bort några av stugorna, men runt om koloniområdets kanter börjar det nu växa fram ny bebyggelse. I skrivande stund byggs rad- och kedjehus som en första etapp inför en stor utbyggnad av bostäder vid Torpagatan. Det har dessutom lagts fram ett förslag att bygga fyra lamellhus och ett parkeringshus med radhus ovanpå, i området omedelbart väster om Torpakolonin. Hur länge till kommer koloniområdet att klara sig innan även dess trädgårdar omvandlas till bostadsområde?

Litteratur

Jönsson, A., ”Göteborgs koloniträdgårdar”. I Göteborg förr och nu. Göteborgs Hembygdsförbunds skriftserie. XIV 1980.

I dag skriver GP på nätet om ”Påskkärringar möttes vid Delsjön”. Det var en del av det traditionella påskfirandet som brukar hållas vid Bertilssons stuga.

Glad Påsk – önskas alla läsare av Delsjöområdets historia!

Bilden ovan är hämtad ur Göteborgs-Tidningen 28 juli 1927.

Den 14:e februari i år presenterade jag en utökad historisk över Fräntorps gård, idag finns anledning att återvända till gården. Vid mitt senaste besök i Göteborgs Hembygdsförbunds arkiv påträffades ett par tidningsartiklar från 1927 som berättade om en storbrand som ödelade gårdens stora U-formade ekonomibyggnader.

Karta hämtad ur Brandförsäkringsverket, Fräntorp, Örgryte socken nr 53584, år 1920. Nr 2-3 längst till höger på kartan markerar byggnaden som förstördes i en brand 1927. Byggnaden markerad med nr 8 är källaren, alltså resterna av den huvudbyggnad som förstördes av en eldsvåda 1877. Nr 1 markerar byggnaden som 1920 användes till huvudbyggnad.

”En häftig eldsvåda har i natt rasat på egendomen Frändtorp i Sävedalen, varvid den byggnad, som inrymde ladugård, stall, lada, vagnbod och redskapsbod nedbrann.

Elden upptäcktes vid halv tretiden på natten av vakten vid järnvägsbron, vilken ligger på någon kilometers avstånd från gården. Han skyndade genast åstad för att varsko gårdens folk. Folket var emellertid redan på benen. Den stora byggnaden stod i full låga, och stora eldtungor kastades högt upp mot natthimlen.

Gärden äges av Göteborgs stad och arrenderas av åkeriägarna J.A. Carlsson och Carl Pettersson i Göteborg. Den förstnämnde väcktes strax före klockan tre av sin hustru, som vaknat av lågornas ljud och först trodde att en kraftig storm rasade. Herr C. skyndade ned på gården och lyckades genast få telefonbud till brandkåren. En motorspruta med åtta man under befäl av brandkapten Hjertberg avgick omedelbart och befann sig snart på gården.

Elden hade då spritt sig till ett par mindre byggnader i närheten. Första omsorgen blev nu att rädda dessa. I den stora byggnaden brann det så gott som överallt. Ingenting stod att rädda.

En slangledning utlades till en tjärn belägen uppe i skogen, c:a 200 meter från brandplatsen. Slangledningen grenades sedan ut till tre sprutor, med vilka man bekämpade elden.

Vid ett samtal, som en medarbetare i Handelstidningen i dag haft med brandkapten Hjertberg, yttrade denna, att om man kommit fem minuter senare till platsen, hade troligen hela gården brunnit ned.

Den brunna byggnaden var byggd i form av ett U med en stenlagd gård i mitten. Troligen har elden uppkommit nordöstra hörnet, där en mängd hö och halm fanns lagrad, samt spritt sig därifrån till stallet och de övriga delarna.

På vad sätt elden uppkommit, vet man icke. Ingen elektrisk ledning finns i byggnaden, så att gissa på kortslutning går icke. Tänkbart är, att någon, exempelvis en självbjuden logerare, varit vårdslös med tändstickorna

Värdet av det brunna är ännu inte fastställt. Gården köptes i september förra året från Säveåns AB och ingår i de s.k. Sävenäsfastigheterna för vilka köpesumman uppgick till 2 911 000 kr. Den brunna byggnaden var försäkrad för 35 000 kr. hos Allmänna Brandförsäkringsverket för byggnader å landet. I denna summa ingår ej allt lösöre, som förstördes. De levande och döda inventarierna voro försäkrade för sammanlagt 6 000 kr. hos ”Svea”.

Sistnämnda summa täcker dock ej på längt när värdet av det brunna, enligt vad hr Pettersson framhöll. En slåttermaskin, radsåningsmaskin, hackelsemaskin, två plogar, ett flertal vagnar, selar och lantbruksdon, 13 ton halm samt omkring 43 lass hö ha nämligen blivit lågornas rov. En tur i oturen var, att fem kor och tre hästar voro ute på bete. Endast två hästar och en kviga befunno sig nu i byggnaden, men att rädda dem lät sig inte göra.

Ännu idag på morgonen glödde och pyrde det i askan mellan de raserade murarna. Här och var slogo små eldslågor upp. Brandkåren hade fortfarande en slang i arbete. Att tränga in på den stensatta gården genom porten hade tagit mer än en timmes besprutningsarbete i anspråk. Den lilla tjärnen i skogen har till släckningen fått släppa till så gott som allt sitt vatten. Eftersläckningen har övertagits av en mindre motorspruta, som haft full sysselsättning under förmiddagens lopp.” (Göteborgs Handels och Sjöfartstidning 28 juli 1927)

Det gick snabbt att slå fast att branden hade varit anlagd och en mordbrännare var oväntat snabbt infångad av polisen, Göteborgs-Tidningen skrev följande den 29 juli under rubriken Eldsvådan var anlagd – Den 22-årige mordbrännaren anhållen.

”Eldsvådan på Frändtorps gård i går natt fick snart nog sin förklaring. Polisinspektor E. Wallén i Gårda hade under gårdagens förmiddag påbörjat polisundersökningen, men ännu inte nått något resultat då en ung man uppenbarade sig hos detektivpolisen i Göteborg och meddelade att det var han som förorsakat branden. Först ville han göra gällande att det hela var en olyckshändelse. Han hade ett par nätter logerat i ladan, och för att lysa sig i mörkret hade han natten till i går tänt en tändsticka. Det bar sig inte bättre än att han slant och föll framstupa, och så satte tändstickan eld i halmen som inom kort stod i ljusan låga.

När mannen sedan under dagens lopp underkastades förhör av kommissarie Rhedin, förklarade han att denna första version var oriktig. Han hade helt enkelt med avsikt satt eld på ladan – varför kunde han aldrig ge någon tillfyllestgörande förklaring på. Han påstod emellertid att han var led på hela världen, och detta var anledningen till att han ställde till med mordbrand. Att han just utvalt Frändtorps lada tycks vara en tillfällighet. Han var icke bekant med någon på gården och han hade utan lov bott i ladan ett par nätter.

Vi ha i dag på morgonen haft ett samtal med kommissarie Rhedin om saken. Han förklarar att man ännu inte haft tid att höra någon annan än den anhållne och att man alltså inte kunnat kontrollera hans uppgifter. Kommissarie Rhedin tvivlar emellertid inte på att hans berättelse är i huvudsak riktig. Förhören komma i dag att fortsättas. Man beräknar att den anhållne kommer att häktas först fram i nästa vecka.

Den anhållne är en 22-årig man, Nils Oskar Östberg, som till i maj i år varit stamanställd vid flottan. Han bodde nu hos sina fosterföräldrar i Sävedalen. Han har enligt vad kommissarie Rhedin meddelar förut varit straffad ett par gånger, först för förskingring av persedlar medan han var i kronans tjänst och sedan för stöld ett par gånger.” (Göteborgs-Tidningen 29 juli 1927)

Källor:

Brandförsäkringsverket, Fräntorp, Örgryte socken nr 53584, år 1920.

Tidningar:

Göteborgs Handels och Sjöfartstidning 28 juli 1927

Göteborgs-Tidningen 28 juli 1927

Göteborgs-Tidningen 29 juli 1927

Byn Kålltorp bestod av två gårdar, Över- och Nedergården varav endast Övergårdens huvudbyggnad är bevarad idag. Namnet Kålltorp lever dessutom vidare i namnet på stadsdelen, men den omfattar mark inom både gamla byn Kålltorp och inom Härlanda bys (senare landeris) ägor. (Edman s. 7-8) Området har varit bebott sedan förhistorisk tid och en del fynd har genom åren gjorts i Kålltorpsområdet. En skafthålsyxa från stenåldern hittades exempelvis på tomten till Bogärdesgatan 11 år 1938 vilket, inte helt oväntat, visar att det rörde sig människor i området under stenåldern. (www.fmis.raa.se/)

Ett annat, oregistrerad fornlämning, är den gravhög som finns på åsen mellan Kålltorp och Kärralund, strax nedanför Apslätten. Den omtalades redan 1925 i en artikel av Johan Alin.

”Fornminnena ge oss en antydan om bebyggelsen i Örgryte under äldre tider. Under stenåldern har, som hällkistan vid Kallebäck visar, socknens åkerbrukskultur varit samlad på Kallebäcks terrassen och sandslätten ovan Kallebäcks källa. Sockens bronsåldersgravar finna vi på krönet av Kyrkåsen vid Bagaregården, på Överåsberget och på höjden sydost om gamla kyrkan. Järnålderns gravar träffa vi på Videkärrsåsen, som en gång i tiden bildat en stor sammanhängande gravpalats. Tyvärr äro nu många högar bortodlade. Tydligen har socknens bebyggelse under järnåldern varit samlad i grannskapet, sannolik på Kyrkåsens sluttningar. Enstaka gårdar ha sedan legat spridda åt Kålltorps- och Kärralundshållet. En gravhög på åsen mellan Kålltorp och Kärralund minner nämligen om gammal bebyggelse här.” (Johan Alin i GHT 27 juni 1925)

Alins tolkning av det forntida landskapet förefaller trolig, dessutom har senare utgrävningar både vid nuvarande Ättehögsgatan och Strömmensberg visat att det varit ett viktigt område långt före att Härlanda kyrka uppfördes. Gravhögen nära Apslätten visar också att det någonstans i närheten funnits bostäder då dessa nästan alltid låg nära gravarna – har vi kanske en boplats under Apslättens gräsmatta?

Namnet Kolletorp (Kålltorp) är sammansatt av två delar där förledet är en variant av mansnamnet Köle eller Kule och efterledet torp. (Lindroth s. 70-73) Vem mannen var lär aldrig kunna klarläggas men ”torp” tyder på att bebyggelsen kom till under medeltiden, något som tycks motsägas av att det finns minst en gravhög från förhistorisk tid, troligen järnålder, inom gårdens ägor. Landskap som brukats under lång tid har genomgått många förändringar. Människor bor och lever på en plats i generationer, men av någon anledning överges en gammal gårdsplats och den kan ligga övergiven under lång tid innan den på nytt börjar brukas. Det är troligen också vad som hänt i Kålltorpsområdet. De som bodde i närheten av Kålltorp under järnåldern övergav boplatsen och det kan ha dröjt århundraden innan ”Köle” kom och uppförde sitt torp under medeltiden.

Någon gång under vikingatiden anlände nya föreställningar och vanor till denna trakt i form av kristendomen. Den nya religionen spreds under lång tid och inte vid ett enda besök av en missionär. De senaste årens fynd av kristna gravar från 900-talet (några kanske äldre) i exempelvis Varnhem (Vretemark  s. 59-66) visar att redan då var kristendomen etablerad i inlandet, vid kusten och utmed Göta älv bör detta ha inträffat än tidigare. Vid Härlanda byggdes under 1100-talet en stenkyrka, vilket var en kostbar investering för den tidens jordbrukssamhälle och visar att trakten var förhållandevis rik. (Mer om Härlandas medeltida kyrka finns i Ugglas artikel i GHT 6 februari 1926)

Det medeltida Kålltorp bör ha tillhört Härlanda socken, det är ett antagande då socknens gränser inte finns beskrivna eller karterade. Byns gårdar fick sin plats omedelbart intill den stora gemensamma utmarken, idag kallad Delsjöområdet. Det finns skäl att misstänka att detta torp var anlagt på uppdrag av någon större gård i grannskapet. Kanske låg den gården i Härlanda by, men mer troligt är att det var Sävenäs eller än troligare Kärra som låg bakom etableringen. Kärra var en sätesgård och det vore naturligt att gårdens ägare etablerade ny bebyggelse i takt med att jordbruket expanderade under tidig medeltid. (jämför med Myrdal 25-29)

Det är först i samband med Sävedals ting den 22 juni 1496 som Kålltorp omnämns i skriftliga källor. Åbon Helighæ Nærendson omnämns i samband med att holmen Hvinges tillhörighet till Sverige skulle bevisas (alltså Vinga).

” Alle mæn thettæ breff see eller høre læse Helsse wij
effterscreffne Rammwndh Basse hæretzhøffdingh j Fflwndehæreth
Beynt Andersson j Kiærre hæretzhøffdingh j Aalehæreth Eric
Beyntsson J Giirissaas Brynttæ Bertelsson hæretzhøffdingh j Col landzhæreth Beynt Olsson hæredzhøffdingh j Laskehæreth Ro-
landh Maghensson j Rudh hæretzhøffdingh j Askiemshæreth oc
Joon Basse wepnere kerlige meth wor herræ Oc gøræ alle
witerlicht meth thettæ wort nerwarendes opne breff at aar
effter gutz byrdh Mcdxcexto Odensdaghen nest fore Sanctj Jo-
hanis baptiste dagh tha thingh stodh j Sæwedaal kom pa forne
thingh Erligh oc welbyrdigh mantz Niels Clawessons foget
Axel Gregersson Oc bespwrde sigh meth menæ almwghæ oc
dande mæn som ther til things wore om en Holmæ som kalles
Hwynggæ om noghen hadhe noghen tiidh annet hørth æn at
han haffwer lighet til Sweriges Riighe aff allers tiidh oc be-
gherethe ther dande mentz witnæ oc skiell wpa etc. Til hwilke
forne ærende meneghæ almwgæ swaretde oc endrachteligæ with-
netde pa theres gode tro oc sanningen at forde Hwynggæ meth
flere skiær haffuer liget aff gammel alder oc aff hedhen høøss
til Sweriges Riige oc til Elffuesborg pa cronena wegnæ thet
ingen man kan lenger spøriæ oc ytermere sagde at the som
ther loghe til fiskerij tha silden togx ther the gaffue toll oc
bodeleyæ til forde Elffuesborg som mangæ flere dande mæn wel
witerlicht ær oc ther vpa giorde tesse xij effterne dande mæn
theres helghens edh som ære Trwels Arffuidsson j Skwletorp
Tordh Bergesson j samme stadh Olaff Laurisson j Mielby Thore
Gwnuadsson j samme stadh Niels Gøtzstaffsson j Kahøg Laurens
Beyntsson j Lywesby Helighæ Nærendson j Kolletorp Joon Eskils-
son i Torppæ Bergæ Jonsson j Vdderyth Ascer Olsson j Mielby
Kedel Oop j Kallebeck oc Eric Olsson j Skor At saa endrachte-
ligæ withnet oc sworeth ær for oss j mange dande mentz ner-
ware pa forne thing j alle mathe som forscreffuit staar Thet
withne wij forne meth wore jnciglæ witerligæ hengændes neden
fore thettæ breff Datum vt supra” (Diplomatarium Norvegicum, http://www.dokpro.uio.no/)

I handlingen från Sävedals ting nämns även andra byar och gårdar i närområdet så som Kallebeck och Torppæ. Men detta skriftliga belägg berättar inget om byn där Helighæ Nærendson levde, endast att den fanns.

Endast spridda uppgifter finns i de historiska källorna kring gårdarna från 1500- och 1600-talen. 1697 omnämns Över och Nedergården för första gången och 1701 genomfördes en kartläggning av byns ägor. Åkermarken utgjorde bara en mindre del av byns ägor och gårdarnas tegar låg blandade med varandra. På kartan framträder förförsta gången läget för Över- och Nedergårdarna. Men byn bestod inte bara av två gårdar, Nedergården hade två brukare och Övergården tre, alltså fanns det 1701 fem bönder med familjer i byn Kålltorp. Övergården var den södra av gårdarna, nära beteshagarna som idag kallas Apslätten. Nedergården låg längre norrut, något närmare Härlanda. Gårdarnas placering i landskapet bekräftas även på senare kartor från 1700- och 1800-talen.

Lantmäteristyrelsens arkiv, Örgryte socken Kålltorp nr 1-3, Geometrisk avmätning, 1701

Nära gränsen till Härlanda låg ”Knechtetorpet” vid Kyrkås, alltså ett soldattorp. Knekten på torpet var en del av en knektrote nummer 120 i Marks andra kompani och Älvsborgs regemente,  som bestod av gårdarna Kålltorp Övergården, Torpa Storegård, Torpa Lillegård och Krokslätt Nolgården. Vid tidpunkten när kartan uppmättes bodde soldaten Bengt Andersson Göök på torpet och efter honom kom torpet att kallas Göketorpet. Efter 1823 var knekttjänsten vakant och det uppförde att vara soldattorp 1853. Under inledningen av 1800-talet skulle ett nytt torp byggas invid Göketorpet och det fick namnet Kyrkås. (Edman s. 20-21)

Utanför den kartbild som visas ovan hade gårdarna i Kålltorp även utjordar i Ranängen, alltså nuvarande Gårdaområdet.

Renritning utförd av Per Hallén 2016

Originalkartan är vacker att betrakta men för att kunna hitta jämföra förhållanden med vår egen tid är det en fördel att utföra ett kartöverlägg och rita in en del av informationen från 1700-tals kartan över en modern karta. På kartan har åkermarken markerats liksom den myr som fanns strax söder om Göketorpet. Även bybebyggelsens läge har ritats in liksom gravhögen (som inte finns markerad på 1701 års karta), samt det sandtag som troligen användes gemensamt av Kålltorp och Kärralund men som på 1786 års karta är markerat som om det tillhörde Kålltorp. I norr, nära Intagsgatan, hade Kålltorp en intaga (därav gatunamnet).

Lantmäteristyrelsens arkiv: Örgryte socken Kålltorp nr 1-3. Storskifte år 1780.

Fram till 1786 ökar åkerarealen inom byns ägor och den delas upp mellan Över- och Nedergårdarna i samband med storskiftet. Denna reform gjorde det lättare att köpa och sälja jord och kunde även öka viljan hos jordbrukare att göra större investeringar i sina jordbruk. 1786 var också året som hela Kålltorp kom att läggas under en ägare, J.F. Bauer. Han visade ett stort intresse för jordbruket och det uppges att började anlägga en park eller åtminstone en parkliknande anläggning vid gården. (Wilhelmsson)

Under 1700-talet hade Kålltorp endast en ganska liten påverkan på utmarken. Den nämna intagan kom att utvidgas med ytterligare en hage lite längre öster ut, men några torp ute på den gemensamma utmarken anlades inte förrän under följande århundrade.

Kartor

Lantmäteristyrelsens arkiv, Örgryte socken Kålltorp nr 1-3, Geometrisk avmätning, 1701

Lantmäteristyrelsens arkiv: Örgryte socken Kålltorp nr 1-3. Storskifte år 1780.

Litteratur

Alin, J. i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) 27 juni 1925.

Edman, B. Kålltorp: en stadsdel berättar. Göteborg, 2007.

Lindroth, H. Ortnamnen i Göteborgs och Bohuslän II. Ortnamnen på Göteborgs stads område jämte gårds- och kulturhistoriska anteckningar. Göteborg. Utgiven i 3 häften 1925, 1927, 1929.

Myrdal, J. Det svenska jordbrukets historia. [Bd 2], Jordbruket under feodalismen : 1000-1700, Stockholm, 1999.

Ugglas, C.R. ”Härlanda kyrka”. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 6 februari 1926

Vretemark, M. ”Varnehm före klostrets tid”. I: Hagberg, Markus (red.), Varnhems kloster före Birger Jarl: om klostrets rottrådar i tiden, Skara stiftshistoriska sällskap, Skara, 2011.

Wilhelmsson, SA. Örgrytegårdarna samt några göteborgslanderier. Inbundna stenciler vid Göteborgs universitetsbibliotek. Artikel om Kålltorp.

Ormbäckens vatten kom från Härlanda tjärn samt från Rörmossarna. Det som idag är Svarttjärn var tidigare en av Rörmossarna men genom en fördämning har det skapats en liten tjärn med ett mindre vattenfall ut i Ormbäcken. Från Härlanda tjärn kommer idag endast obetydliga vattenmängder då bäcken över Ormslätten (badplats samt parkering vid Härlanda tjärn) har blockerats på flera platser.

En bit av Ormbäcken har legat nedgrävd men nu har det sedan en tid pågått arbete med att öppna bäcken och lägga den i en verklig ”ormform”. När växtligheten återvänt kan detta bli en riktigt vacker plats.

Den heldragna blå linjen visar den nya, ungefärliga, sträckningen, den prickade linjen den underjordiska sträckan. (Klicka på kartan för att se den i större format)

Under den tid som Olof Landtmans var ägare av Kålltorp 1803-1812 inleddes anläggandet av torp och uppförandet av inhägnader på den stora gemensamma utmarken. Landtman var tidigare källarmästaren på Stadskällaren och innehavaren av utvärdshuset Gummero. (Wilhelmsson) Men han hade också ett uppenbart intresse av att förbättra och utöka jordbruksdriften på Kålltorp. De många krigen som härjade Europa efter den franska revolutionen och speciellt under Napoleons tid som härskare över Frankrike drev upp priserna, inte minst på spannmål. (Tiselius) Det var givetvis något som Landtman och alla andra ägare av jordbruk märkte och det gjordes stora investeringar i jordbruken vid denna tid. År 1811 hade två nya torp uppförts under Kålltorps gård, Korpås och Sandhåla. (Husförhörslängder från Örgryte socken och mantalslängd) Det finns alltså en förklaring i den internationella konjunkturen till att dessa två torp kom att uppföras inom nuvarande Delsjöområdet.

Den extrema högkonjunktur eller snarast bubbla som göteborgsområdets ekonomi befann sig i fram till krigsslutet drev upp priserna på jordbruksfastigheterna. När Landtman sålde Kålltorp strax före sin död 1812 fick han 34 393 riksdaler banco i betalning. När gården åter var ute till försäljning 1820 betalade Borgmästare Peter Ulric Ekström 15 000 riksdaler banco för Kålltorp, alltså en halvering av värdet några år efter Napoleonkrigens slut. (Wilhelmsson)

Kålltorps intagor på utmarken fram till 1843. (Klicka på kartan för att se den i större format)

Peter Ulric Ekström var handels- och politieborgmästare år 1815 och blev en tid senare även lagman. Han ägde gården fram till 1850 och under den tiden kallades Kålltorp ofta för Lagmansgården (Wilhelmsson) I Stenströms ”Örgryte genom tiderna” kan man läsa följande: ”Tar man av på en gångstig från vägen kommer man rätt snart till första beteshagen i Kärralund, kallad Lagmanshagen, och därifrån kan man på Claessons gamla väg över Råbockedalen komma till Stora Bruaremossen”. (Stenström, del II s. 30) Lagmannens spår i namnen på platser fanns alltså kvar 60-70 år efter att Ekström sålt Kålltorp. Den hage som Stenström omnämner utgjordes av området kring nuvarande Skatås som lagmannen lät hägna in under början av 1820-talet och där uppföra torpet Skålmekärr ca 1822-25. Torpet låg nära Härlanda tjärns torvmossar som var en viktig energikälla i det skoglösa Delsjöområdet. Kanske var en av torparens uppgifter att bryta torv. Närmast stugan låg det dock bra marker för odling och där det idag utövas sport och idrott gick torpare fram med plogen under hela 1800-talet.

Utmarkerna var i princip fortfarande gemensamma även om många av gårdarna närmast utmarken fått tillstånd att odla och bygga torp. För att klarlägga ägandeförhållandena och tydligt dela upp utmarkerna inleddes det laga skiftet av utmarken 1843. Den västra delen av området var ganska oproblematisk att dela upp men hela processen fördröjdes av att det var oklart var gränsen gick mellan Örgryte och Partille. Det blev en utdragen tvist och det medförde att skiftet inte var klart förrän 1855. Både Sandhåla och Korpås behölls inom Kålltorps ägor medan Skålmekärr, som vid denna tid hade bytt namn till Skatås överfördes till Kärralunds gård.

”Nr 5. Herr Löjtnanten Wirgin begärde att Skiftes- och Godemännen måtte uti penningar bestämma värdet på den del af torpet Skatås, som nu frångående Kålltorpsgårdarne, tillfallit Kärralund, deruti Herr Claesson, i svaromål för sistnämnde hemman, instämde. I öfrigt hade Löjtnanten Wirgin inga odlingsanspråk att anföra”. (Ur akten till laga skifteskarta över Örgryte sockens utmark, 14-ÖRG-85)

Efter skiftet hade Kålltorp ägor som sträckte sig djupt in i Delsjöområdet, bort mot gränsen till Partille och norr om Lilla Delsjön. Det byggdes inte några fler torp under Kålltorps gård då det fanns ganska ont om odlingsbar jord inom det område som tillfallit gården. Det var endast Terra Nova som uppfördes som ersättning för det förlorade torpet Skatås. Både Sandhåla och Korpås kom att få nya stugor och nya ekonomibyggnader under 1800-talet, men sett till uppodling så ökade den inte nämnvärt i omfattning på utmarken inom Kålltorps ägor efter skiftet.

Kålltorps utmarker efter laga skifte 1855. (Klicka på kartan för att se den i större format)

Källor

Göteborgs Häradsskrivare, Mantalslängder, FIa:4-17, 1802-20. Göteborgs Landsarkiv.

Husförhörslängd, Örgryte socken, AI:1-AI:12, 1773-1863. Göteborgs Landsarkiv.

Lantmäterimyndigheternas arkiv, 14-ÖRG-85, Laga skifte.

Litteratur

Andersson, R., Bland Torp och Herrgårdar. Sammanställning av artiklar i Skatåsbladet 1995-98. Utgiven av Roger Andersson i samarbete med Skatås Motionscentral. 1998.

Hallén, P., Storstadens utmark. Delsjöområdets historia under 10 000 år. Göteborg 2007.

Stenström, F., Örgryte genom tiderna. Del I-II. Göteborg 1920-24.

Tiselius, C.A., Göteborg under kontinentaltiden: perioden 1808-1810, Västra Sverige, Göteborg, 1935.

Wilhelmsson, SA., Örgrytegårdarna samt några göteborgslanderier. Inbundna stenciler vid Göteborgs universitetsbibliotek.

I förra veckans skildring av Kålltorps erövring av utmarken under början av 1800-talet berättades det att Korpås tillsammans med Sandhåla uppfördes omkring år 1811. (enligt uppgift i mantalslängden) Det var då torparen Sven Gunnarsson flyttade till torpet tillsammans med sin familj. Dessa första invånare stannade inte länge utan flyttade ut från torpet redan 1814.

Korpås jordkällare. Foto: Per Hallén 2016

Det är omöjligt att avgöra om Sven och hans familj använde den jordkällare som idag är det tydligaste spåret av torpet. Jordkällaren med en tillhörande förrådsbyggnad som man idag bara ser grunden efter finns inte utsatta på några av kartorna, de kan vara från 1811 men de kan också vara från en senare tid.

Korpås ca 1843 inplacerat på den moderna Open Street map-kartan. Torpet låg mitt på den väg som gick från Kålltorp ned till Härlanda tjärns mossar där det fanns en viktig resurs i form av torv. Norr om torpet syns bebyggelsen vid Studiegången och längst ned till höger i kartbilden skymtar Härlanda tjärn. Kartöverlägg utfört av Per Hallén 2016.

Den första kartan över Korpås upprättades i samband med laga skifte av utmarken 1843-55, där är torpets åker, äng och byggnader (utom jordkällaren) utsatta. Ladugården låg invid kalvhagen och denna hage finns ännu kvar ute i skogen vid torpets gamla plats.

Korpås kalvhage. Foto: Per Hallén 2016

Torparens stuga är däremot svårare att hitta, där finns idag endast en samling stenar upplagda på ett område med berghällar. Givetvis placerade man stugan på obrukbar mark, god åkermark användes inte till bebyggelse om det gick att undvika.

Några stenar är allt som idag återstår av den äldsta stugan vid Korpås. Foto: Per Hallén 2016

Skiftet innebar inte några förändringar för torpet Korpås då dess ägor inte berördes av de annars mycket omfattande gränsändringarna som genomfördes i hela Delsjöområdet. Vid mitten eller slutet av 1880-talet revs den gamla stugan och ladugården och helt nya byggnader uppfördes närmare det som idag är Studiegångens område. (1884-90 var torpet öde och det är möjligen då som ombyggnaden skedde)

Där bänkarna står låg tidigare Korpås torpets stuga. Foto: Per Hallén 2016

Det fanns även planer att flytta torpet Kyrkås till Korpås i samband med skiftet av byn Kålltorp 1899, men den planen genomfördes aldrig. (14-ÖRG-218)

År 1905 såldes Kålltorps gård till Göteborgs stad som uppförde ett nytt Sanatorium. Torpen under gården följde med i försäljningen liksom hela Kålltorps stora utmarker i Delsjöområdet. Inget av torpen var sedan tidigare brandförsäkrade. Det dröjde drygt tio år innan staden lät försäkra byggnaderna inom Kåltorps ägor, från 1916 finns en försäkringshandling för Korpås som ger den första detaljerade beskrivningen av torpet. Torpet Korpås beskrivs var timrat och klätt med brädor. Stugan var målad med oljefärg, alltså inte rödfärg. Det är troligt att man valde en ljusare gul färg på huset. Taket var täckt av tegel.

Korpås omkring år 1905, se även bilden nedan. Bilden är hämtad ur Gamla Redbergspojkars arkiv, foto: Roger Andersson.

Korpås omkring år 1905, arrenderades av Magnus Olsson 1905-12. Personer från vänster: James som håller i hästen, Anna Svensson, Karl Svensson, Arvid, Signe Hedström, Droskägare Carlssons jungfru, fru Maria Olsson, Elin Johansson, Magnus Olsson, Olene Carlsson, Sara Forsberg (stående), Julia Forsberg, Otto Forsberg, ritare hos Davy Robertsson, Gerda Sundvall, åkare Carlsson samt på kuskbocken Lindgren i tjänst hos droskägare Carlsson. Bilden är hämtad ur Gamla Redbergspojkars arkiv, foto: Roger Andersson.

Stugan hade en förstuga och tre rum och kök samt vind. Väggarna i alla rum var tapetserade och hade paneltak, som var oljemålade. I huset satt totalt nio fönster och sex dörrar. Till uppvärmningen av hemmet fanns två kakelugnar och i köket stod det givetvis en spis. Torpstugan var nio meter lång, sex meter bred och två och en halv meter hög. Några få meter från huset låg hemlighuset, det var byggt av resvirke och var brädklätt. Denna byggnad var inte målad i dyrbar oljefärg utan man hade valt den något billigare rödfärgen. Taket på hemlighuset var, liksom för stugan, av tegel. Hela byggnaden var tre meter lång, två meter bred och lika hög som stugan. Ett stycke bort från boningshuset låg ladugården. En del av ladugården var av trä och en del av sten. Där fanns utrymme för kreatur, lada och loge i en tolv meter lång och sex meter bred byggnad. (Brandförsäkringshandling Fnr: 46681)

Korpås ägor 1935 inlagda över den moderna Open Street map-kartan. Norr om torpet syns bebyggelsen vid Studiegången och längst ned till höger i kartbilden skymtar Härlanda tjärn. Boningshuset och ladugårdens nya placering visas här. Kartöverlägg utfört av Per Hallén 2016

Korpås strax före rivningen 1949. Foto: Göteborgs Stadsmuseum

Korpås ladugård strax före rivningen 1949. Foto: Göteborgs Stadsmuseum

Den sista torparfamiljen på Korpås blev Nilssons som flyttade in 1912. Torparen Nils avled 1927 men hans änka Augusta bodde kvar fram till 1937. Därefter ville inte staden och Sanatoriet Renströmska inte förlänga arrendet. Stugan och ladugården stod kvar till 1949 då det beslutades om rivning. (Andersson samt beslut om rivning av stadsägorna 8632 och 10665 år 1949)

Den som är uppmärksam kan ännu se spåren av Korpås i marken, här några tegelrester. Foto: Per Hallén 2016

Källor

Brandförsäkringshandling över Kålltorps gård, Örgryte socken 1916. Fnr: 46681.

Göteborgs Häradsskrivare, Mantalslängder, FIa:4-17, 1802-20. Göteborgs Landsarkiv.

Husförhörslängd, Örgryte socken, AI:1-AI:12, 1773-1863. Göteborgs Landsarkiv.

Kopia av ”Byggnadslov har av byggnadsnämnden meddelats för rivning av   bostadshus på stadsägorna 8632 och 10665,   fastigheterna benämnda Korpås och Lindesberg   belägna i stadsdelarna Kålltorp och Sävenäs   resp., viket meddelas intendenten, fil.dr Stig   Roth för den åtgärd som kan ankomma på stads  fullmäktiges beredning för ärenden angående   natur- och kulturskydd. Göteborg den 10 januari  1949.” Förvaras hos Göteborgs Stadsmuseum, Faktarummet.

Lantmäterimyndigheternas arkiv, 14-ÖRG-85, Laga skifte av utmarken.

Lantmäterimyndigheternas arkiv, 14-ÖRG-218, Laga skifte av Kålltorps by.

Litteratur och vidare läsning

Andersson, R., Bland Torp och Herrgårdar. Sammanställning av artiklar i Skatåsbladet 1995-98. Utgiven av Roger Andersson i samarbete med Skatås Motionscentral. 1998.

Hallén, P., Storstadens utmark. Delsjöområdets historia under 10 000 år. Göteborg 2007.

Wilhelmsson, SA., Örgrytegårdarna samt några göteborgslanderier. Inbundna stenciler vid Göteborgs universitetsbibliotek.

Dagens fotorunda i Delsjöområdet i fint vårväder bjöd på härliga upplevelser. I kanten av Delsjöbäcken påträffades en Nordamerikansk inflyttare – skunkkalla (tack till Jan Westin som löste ”gåtan”).

Sandhåla låg under Kålltorp och uppfördes vid samma tid som Korpås, alltså omkring år 1811. Torpet låg då till vänster om grusvägen som idag förbinder Kålltorp/Apslätten med Härlanda tjärn/Skatås. Namnet fick torpet efter den sandgrop som finns markerad på 1780 års karta över Kålltorp. (Storskifte 1780)

Torpet var uppfört i en länga där stuga och förrådsbyggnader låg som i ett radhus. Torpets åker är idag en stor öppen gräsyta som bland annat används av frisbeekastare.

Till vänster om vägen ned mot Apsätten, där cyklisten passerar, låg torpet Sandhåla. Foto: Per Hallén 2016.

Denna öppna yta var tidigare Sandhålas åkermark. Foto: Per Hallén 2016.

Nära mossmarken syns tydliga spår av en terrass (till vänster i bild) som torparna på Sandhåla uppförde för att få mer mark till odling. Foto: Per Hallén 2016.

Sandhålas första invånare var torparen Lars Eliasson och hans hustru Anna Jansdotter samt deras barn. Familjen stannade fram till 1818 då de flyttade ut ur torpet. Under tiden 1820 till 1828 finns det inte några personer noterade under Sandhåla i Örgrytes husförhörslängder, vad det beror på kan man endast spekulera kring. Kanske drabbades torpet av en brand eller så var det de dåliga tiderna kring 1820 som gjorde att Kålltorps ägare valde att inte anlita någon ny torpare. År 1828 flyttade torparen Anders Haraldsson och hans hustru Christina Jacobsdotter och dottern Anna Christina in på Sandhåla efter att de hade lämnat Torpa Nordgården.

Sommaren 1834 kom en ny sjukdom till Göteborg – koleran. Riskerna med sjukdomen tonades ned i den tidens tidningar när de första döda påträffades 1 augusti (GHT under augusti månad 1834), men snart stod det klart att det var en fruktansvärd smitta som drabbat befolkningen och hundratals dog i staden med omgivningar under några få veckors tid. Bland de döda fanns dottern Anna Christina på Sandhåla och den inneboende pigan Christina Tandberg. (Läs mer om koleran i Larsson 2015)

A visar 1700-talets grusgrop, B grusgropen från tiden efter 1945. 1 markerar Sandhålas gamla plats och 2 markerar den nya tomten efter 1898. Kartöverlägg utfört av Per Hallén 2016.

Det gamla torpet revs troligen 1898 men Sandhåla uppfördes på nytt nära den jordkällare som ännu finns kvar som den enda tydliga lämningen efter torpet. Det är nog många av dagens läsare av denna text som gått rakt igenom stugan utan att se den! Husgrund och lämningar av murstocken finns kvar och en stig går igenom husgrunden, vilket illustreras av bilden nedan.

Här passerar stigen i riktning mot Apslätten rakt igenom grunden till stugan. Foto: Per Hallén 2016.

Sandhålas jordkällare, idag den tydligaste lämningen efter torpet. Foto: Per Hallén 2016.

Brandförsäkringen som Göteborgs stad lät upprätta över Kålltorp och dess torp 1916 (Fnr: 46681) ger den enda detaljerade beskrivningen av torpet. Torpet var byggt på en låg stenfot av gråsten. Väggarna var timrade och brädklädda och liksom övriga torp under Kålltorp var huset målat med ljus oljefärg och hade ett tak av tegel. Själva torpstugan bestod av ett rum och kök samt ett vindsrum. Totalt fanns det fem fönster och tre dörrar. Torpet värmdes upp av en kakelugn och en spis i köket. Stugan var sju meter lång, fem meter bred och två och en halv meter hög. Endast sex meter från torpet låg ladugården. Även den var timrad och brädklädd. Den hade även ett tak av tegel men var till skillnad från boningshuset rödmålad. I den fanns ett fähus, en lada och en loge. Sandhålas ladugård var något mindre än Korpås, endast sju meter lång, fem meter bred och lika hög som stugan.

Karta ur brandförsäkringen Fnr: 46681 år 1916.

Sandhålla förstördes troligen i en brand som inträffade 1918 (Andersson) men det finns också en uppgift som anger att branden inträffade 1916 (Carelius).

När de stora byggprojekten startade inom Kärralundsområdet efter andra världskrigets slut behövdes på nytt stora mängder grus och sand. Ett nytt, och mycket större grustag etablerades därför i sluttningen mellan Sandhåla och Kärralund/Havsörnsplatsen. Det finns några flygfoton via Kamerareportage som visar hur området då såg ut, sök på: ”Göteborg omkring 1955 – Flygbilder över det nybyggda Kålltorpsområdet 1955 , Kålltorp , Göteborg”. Grustagen snyggades senare till och har idag fått täckande växtlighet, men det syns tydligt för den som vet om vad som funnits på platsen. Sandhåla gör alltså skäl för sitt namn genom flera århundraden.

Källor

Brandförsäkringshandling över Kålltorps gård, Örgryte socken 1916. Fnr: 46681.

Göteborgs Häradsskrivare, Mantalslängder, FIa:4-17, 1802-20. Göteborgs Landsarkiv.

Husförhörslängd, Örgryte socken, AI:1-AI:12, 1773-1863. Göteborgs Landsarkiv.

Lantmäterimyndigheternas arkiv, 14-ÖRG-85, Laga skifte av utmarken.

Lantmäterimyndigheternas arkiv, 14-ÖRG-218, Laga skifte av Kålltorps by.

Lantmäteristyrelsens arkiv, Örgryte socken Kålltorp nr 1-3, storskifte av Kålltorps by 1780.

Tidning

Göteborgs Handels och Sjöfartstidning (GHT) under augusti månad 1834.
Göteborgs Handels och Sjöfartstidning (GHT), ”Ett mörkt sextioårsminne, en sammanfattande beskrivning av 1800-talets koleraepidemier i Göteborg”. 13 augusti 1926.

Litteratur och vidare läsning

Andersson, R., Bland Torp och Herrgårdar. Sammanställning av artiklar i Skatåsbladet 1995-98. Utgiven av Roger Andersson i samarbete med Skatås Motionscentral. 1998.

Carelius, K. Kålltorp. Stencil. 1985.

Hallén, P., Storstadens utmark. Delsjöområdets historia under 10 000 år. Göteborg 2007.

Larsson, D., Kolera: samhället, idéerna och katastrofen 1834, Stockholm, 2015.

Wilhelmsson, SA., Örgrytegårdarna samt några göteborgslanderier. Inbundna stenciler vid Göteborgs universitetsbibliotek.