Delsjöområdet har idag tre officiella badplatser och därutöver många lämpliga badstränder och enstaka bryggor som används för bad varma sommardagar. Göteborgarna har under mycket lång tid badat i områdets sjöar men det var först 1932 som ett förslag lades fram för stadsfullmäktige att anlägga en badplats vid den södra stranden av Härlanda tjärn för att ge befolkningen i de närbelägna stadsdelarna, då avsåg man framförallt Kålltorp, bättre möjligheter till bad. Kostnaden för anläggandet beräknades till 28 000 kronor och arbetet skulle utföras som reservarbete, det vill säga av arbetslösa. Det var inte bara bryggor och liknande som skulle anläggas, det ansågs behövas en gångväg från trakten av nuvarande Skatås till Härlanda tjärn där den vid en vändplats mötte den nya kör- (bil-) vägens vändplan – den finns ännu kvar men är delvis övervuxen. Badplatsen behövde dräneras för att göra platsen badvänlig och det skulle anläggas två pirar med trampoliner.[1]

När arbetena vid Härlanda tjärns badplats nästan var färdigställda sommaren 1934 kom det dagligen tusentals besökare, till detta stadens första anlagda insjöbad. Göteborgs Tidningen noterade ”Det kan förefalla egendomligt att göteborgare eller västkustbor äro hågade för sötvattensbad. De brukar inte gilla annat än den salta böljan när de skola löga sin lekamen, och ofta tillåta de sig en föraktlig axelryckning åt dem som plaska i insjöar eller andra mindre vatten”.[2] Men det visade sig att även insjöbad lockade stora skaror av stadens invånare.

Vid badplatsen fanns två bryggor med trampoliner samt omklädningshytter. Badplatsen hade dessutom en anställd vaktman, alltså en slags badvakt, som skulle hålla uppsikt och slå larm vid eventuella olyckor. Vaktmannen försågs med en egen stuga där det fanns telefon.[3]

Stugan är en rest efter friluftsbadet som skapades 1944 vid Västra Långvattnet. Foto: Per Hallén 2019.

Besökarna var många vid Härlanda tjärn och de som önskade att ha lite färre människor omkring sig sökte sig längre in i området, bland annat till Västra Långvattnet. Det ökande antalet besökare vid sjön gjorde att det lades fram ett förslag att göra i ordning området, bland annat rensa upp sjöbotten och ordna med avklädningsplatser. Arbetet var tänkt att utföras som sysselsättning för 10 man under två månader av beredskapsarbetskraft. Iordningställandet av Västra Långvattnet beräknades kosta 10 000 kronor.

Den 23:e mars 1944 beslöt Stadsfullmäktige att; 1, uppdraga åt drätselkammarens andra avdelning att genom skogsnämnden i huvudsaklig överenstämmelse med skogsnämndens, handlingar i ärendet bilagda promemoria av december 1943 till en beräknad kostnad av 10 000 kronor iordningställa i nyssnämnda promemoria åsyftad badplats vid Västra Långvattnet.[4]

Västra Långvattnet försommaren 2019. Foto: Per Hallén.

Sommaren 1968 blev det till sist möjligt att lagligt bada även i Delsjöarna, även om många tagit sig ett dopp där även när det inte var tillåtet givetvis. Det hade under årtionden varit en fråga som diskuterats i media och bland politiker, men badförbudet hade bibehållits. När vatten började pumpas upp från Göta älv till Delsjöarna var det givetvis inte längre nödvändigt att lagföra den som doppade tårna i sjöarnas vatten, det skulle ändå vidare till ett reningsverk innan det nådde konsumentens kranar.

Utsikt över Stora Delsjön midsommaraftonen 2012.

Baden i stadens statistik

Under 1950-talet började staden föra regelbunden statistik över antalet besökare vid badplatserna. Det rörde sig givetvis om skattningar av antalet då det inte fanns personal på plats dagligen för att räkna besökare. Den varma sommaren 1955 beräknades det att 221 000 personer besökt Härlanda tjärns badplats och 10 000 Västra Långvattnet. Antalet besök vid en badplats styrs givetvis av väder och temperatur och det märks i statistiken då antalet besökare vid Härlanda tjärn reduceras till 104 000 följande år och ned till blott 60 000 år 1958. Å andra sidan valde dryga 15 000 att besöka Västra Långvattnet 1958. Men när sommarvädret åter var badvänligt 1959 strömmade besökarna till och det beräknas att 189 000 besökte tjärnens badplats. Under 1960- och 70-talen (besöksstatistik fördes fram till och med 1977) var besökarna fortsatt många men nådde inte längre upp till 100 000 under en sommar. Allt fler hade vid den tiden skaffat egna bilar och hade möjligheten att välja andra, mer avlägsna, badplatser. Dessutom kom den nya badplatsen vid Stora Delsjön att locka många av som tidigare besökt Härlanda tjärn eller Västra Långvattnet. Varma somrar under 1970-talet kunde upp emot 95 000 besöka Delsjöbadet under sommarveckorna.[5]

Statistik över antal besökande. Källa: Statistisk årsbok för Göteborg

Bildkälla: Göteborg denna vecka, Göteborg, 1931-1977, år 1969.

Referenser

Tryckta källor

Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar (GSH)

Historisk statistik för Sverige. D. 2

Statistisk årsbok för Göteborg

Tidningar

Göteborg denna vecka, Göteborg, 1931-1977

Göteborgs-Tidningen (GT)

Noter

[1] GSH 1932 nr 349.

[2] ”Härlandabadet lockar tusentals besökare dagligen” GT 23 juni 1934.

[3] ”Härlandabadet lockar tusentals besökare dagligen” GT 23 juni 1934.

[4] GSH 1944 nr 126, protokoll 23/3.

[5] Historisk statistik för Sverige. D. 2, Statistisk årsbok för Göteborg, 1955-77.

Mitt ute i Stora Delsjön ligger en hög klippö som kallas Delhuvudet eller Storön. Det är inte speciellt många som besöker ön, de flesta besökare i Delsjöområdet har endast sett den på avstånd när man gått runt sjöarna. Men idag skall vi bege oss över vattnet – kanske i kanot – för att betrakta den märkliga ristningen som finns ute på ön.

Ön är faktiskt en ganska sentida skapelse! Före 1770-talet, då en kvarndamm höjde Delsjöns yta med mer än 6 meter, var den nuvarande ön en del av den landbarriär som skiljde Stora Delsjön från Lilletjärn, som låg söder Storön. På grund av att ön ”bildats” sent har den inte fått något bättre namn än Storön eller Delhuvudet.

I Fritz Stenströms klassiska hembygdsbok Örgryte genom tiderna ges en nästan spöklik skildring av Delhuvudet.

”Min följeslagare på vandringen i Kallebäcksbackarna, Rudolf Erikson berättade mig en sällsam händelse, han själv en gång upplevat här borta i ödsligheten. Det var sent en sommarafton för många år sedan, han hade haft ärende till en bekant på Skårs Höga, men ej träffat denne hemma samt beslöt att för att fördriva tiden gå ned till bergen vid Delsjön; det är nämnt att Klöfveåsen stryker fram här tätt till sjön. Han var ej ensam utan hade med sig en försvarlig bulldogg med ett otäckt grepp i käftarna, om så skulle påfordras. Sommarkvällen var så underbart fager, att han beslöt sig för att övernatta med sin kamrat vid sjön och där invänta morgongryningen. Klockan kunde vara mellan tolv och ett midnatt, så blir han varse på den tvärs över liggande ön, Delhuvudet, en underlig skepnad på den bergiga öns översta krön. Avståndet var ej längre, än att han tyckte sig kunna se, att väsendet hade mänsklig gestalt, där det avtecknade sig mot högsommarnatthimmelen, men ögonen lyste infernaliskt svavelglänsande. Det är ej undra på att vederbörande kunde börja tro, att själva avgrundsanden drev sitt spel på Delhuvudet, så mycket mer som den mystiske varelsen började upphäva de mest ohejdade diaboliska oljud. Det lät som de hemskaste hånskratt. Den modige och uppkäftige bulldoggen hade härav alldeles tappat couraget och skalv som ett asplöv. Det hela började bli lite kusligt, då fick Erikson tag i ett par träbitar, som han för att göra sig bemärkt slog mot varandra så det smällde. Och det gjorde susen. Den höga gestalten på berget kände sig obehagligt observerad, – lyfte på ett par väldiga vingar och tog till flykten, det var en stor berguv.” (Örgryte genom tiderna, del II, s. 27.)

I Göteborgs Handels och Sjöfartstidning berättades det i en artikel den fjärde augusti 1932 med rubriken Trollrunor på en ö i Delsjön?om en anställd vid vattenledningsverket (Sjölyckan), som hittat en berghäll på Delhuvudet där det fanns två runor och en bild av en oxe. Man skriver att fyndet gjorts på öns södra sida, terrängen där är sumpig och föga inbjudande till promenader. Det är sällan folk har sina vägar till ön, ens vintertid. Ristningen hittades på en lodrät berghäll som rester sig ur den sumpiga och ljungbevuxna marken. En reporter och fotograf från tidningen skickades dit och fotograferade ristningen. Den kände fornforskaren och överläraren och amatörarkeolog J. Alin fick se bilden, han var dock skeptisk till om den verkligen förhistorisk. Alin konsaterade att runorna var f och r, möjligen ett yngre runalfabet. Möjligen, sa Alin, kan det vara fråga om någon form av besvärjelse eller trollformel. Men han var misstänksam mot att ristningen hade en alltför spetsig utformning, man brukar inte rita djur med spetsiga ben.

En kopia av denna tidningsartikel finns i Stadsmuseets arkiv, på den finns en notering av dåvarande chefen för arkeologiska museet; ”Ristingen utförd av en hantlangare från stadsingenjörskontoret vid avvägningen för ca 6 år sedan”. Det betyder att ristningen skulle ha utförts 1926! Man gick aldrig ut till tidningarna om denna insikt. Kanske var det aningen pinsamt att man nästan låtit sig luras! Det är i vilket fall slutsatsen i ”tala ve Kal” i Göteborgs Posten den tredje maj 1986 när man ”avslöjade” hur arkeologiska museet nästan blev lurade av ristningen.

Vid ett besök på ön vintern 2010 tog jag dessa bilder av ristningen:

Ingen hade då sett denna ristning sedan den senaste fornminnesinventeringen under 1970-talet. Vill du läsa vad Riksantikvarieämbetet skriver om ristningen på Delhuvudet finns här en direktlänk till ”fornsök”.

Visserligen inte någon förhistorisk ristning, men den är faktiskt snart hundra år och har på sitt sätt blivit en del av områdets historia. Har du vägarna förbi Delhuvudet finner du ristningen på:  N57 40.932 E12 02.520 enligt RAÄ, men enligt min GPS var positionen: N57 40.927 E12 02.508.

Referenser

Tidningar

Göteborgs Handels och Sjöfartstidning

Göteborgs-Posten

Litteratur

Stenström, F. Örgryte genom tiderna. Del I-II. Göteborg 1920-24.

Det dröjde inte lång tid efter att Mark- och miljööverdomstolen släppt fram exploateringsplanen vid entrén till Härlanda tjärn innan de första maskinerna sattes i arbete. Just nu rör det sig om att undersöka marken, man kan fråga sig om sånt inte borde ske innan en plan upprättas. Thomas Andersson fångade maskinen i arbete den 15 juli.

Ett antal träd har också märkts med siffror i området som skall huggas ned för att ge plats åt vändplats för buss – som Västtrafik inte kommer att trafikera.

Trädet närmast i bild skall bort, likaså all grönska bortanför grusplanen, det är nämligen där 4-6 våningar höga skolbyggnader och en idrottshall skall uppföras parallellt med 8:ans motionsspår. Grusplanen skall till större delen bli skolgård.

Skolan med tillhörande bostadsområde är en del av Bostad2021, en satsning inför Göteborgs 400-års jubileum. Ett firande där vi nu kan inkludera ett ignorerande av 1970-års skydd av Delsjöområdet från bebyggelse. Händelserna kommer givetvis att skildras här på Delsjöområdets historia. Alla ni som passerar området får gärna skicka in egna bilder om ni observerar nya förberedande arbeten, tillsammans kan vi åtminstone dokumentera det som händer. (Kontaktformulär)

Det finns ett antal motionsspår och leder i Skatås, vissa långa och vissa korta. Idag prövas ett nytt koncept här på Delsjöområdets historia, höghastighetsguidning genom Delsjöskogen! Med hjälp av en GoPro kamera har det 2,5 kilometer långa elljusspåret i Skatås filmats och därefter har textrutor lagts till som ger dig information om var gamla torp legat och vad platserna i landskapet har för namn enligt det äldre kartmaterialet, framförallt från 1800-talets mitt och det laga skiftet. Filmen visas i 10 gånger verklig hastighet så 2,5 kilometer avverkas på knappt 2 minuter.

I en artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1966 berättades om Partille kommuns storslagna planer för Kåsjöbadet med omgivningar under rubriken ”Kåsjöbadet blir stort fritidsområde med idrottsplaner och småbåtshamn”.

”En ny stor insjöbadplats kommer göteborgstrakten att få inom de närmaste fem åren. Det är Kåsjö badet, som av Partille kommun skall byggas ut kraftigt. Till den första etappen — parkeringsplatser och nya omklädningsrum bl a — har kommunen redan anslagit 232.000 kr. Dessa anläggningar blir färdiga till nästa sommar. I ett längre perspektiv planerar man att förvandla badplatsen till ett stort fritidsområde med bl a idrotts- och lekplaner, fritidsgård och småbåtshamn.

Utbyggnaden av området kring Kåsjöbadet har planerats av stadsarkitekt Nils Marby, arkitekt Knut von Geijer och teknolog Hasse Antonsson på stadsarkitektkontoret i Partille. Planen — som lades fram i slutet av förra året efter ett drygt ettårigt utredningsarbete — godkändes i våras av byggnadsnämnden i Partille.

Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 12 juli 1966

ONT OM PARKERINGSPLATSER

Kåsjöbadet är redan nu flitigt anlitat, både av partillebor och göteborgare, som uppskattar det ovanligt klara vattnet i sjön. Bryggor, hopptorn och omklädningsrum är ganska nyanlagda. Men det stora problemet är parkeringsplatser — utefter Landvettervägen får det bara plats ett fåtal bilar.

— I första etappen bygger vi ut parkeringsplatserna så att de rymmer 500 bilar, säger stadsarkitekt Marby. Vi utnyttjar terrängen öster om Landvettervägen. Enligt planen skall de fogas in i naturen så mjukt som möjligt — vi behöver inte spränga särskilt mycket. Berget skall i stället utnyttjas som fundament för en gångbro över vägen från parkeringsområdet. Gångbron ingår i en senare etapp liksom bl a en gångtunnel. Tanken är att Landvettervägen vid badet skall bli helt fri från korsningar i samma plan.

BARNBAD

Den nuvarande badplatsen, som ligger på en udde, blir i framtiden framförallt ett barnbad. Strandremsan utmed den närbelägna viken fram t o m den s k Koudden blir huvudbadplatsen. Enligt planen skall man där också anlägga en brygga för småbåtar, framför allt optimistjollar och liknande, som byggs på egen hand av många ungdomar i Partille i en verksamhet som kommunens fritidsnämnd bedriver. Träbryggan skall också tjäna som en del av en promenadväg runt hela området.

På Koudden planerar man bl a basketbollplan, badmintonplan, fotbollsplan och en öppen plats med servering, som kan användas t ex till konserter, dans och liknande arrangemang. Dessa projekt ligger dock ca fem år framåt i tiden. Ännu längre fram diskuteras en fritidsgård bortanför Koudden och en campingplats på nästa udde. På västsidan av Koudden skall sluttningen huggas ren från träd — det blir på sommaren en solsluttning och på vintern en skidbacke. Detta kommer att ske redan till nästa år.

— Vi hoppas att Kåsjöområdet inte bara skall bli en badplats utan en naturlig inkörsport i Delsjöreservatet, som kan utnyttjas alla årstider, säger arkitekt Marby.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 12 juli 1966)

Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 12 juli 1966

N delen av området (nr 10) består av Prästtjärn med angränsande bergsplatåer. Dess V del består av ett myrstråk, som sträcker sig från SV hörnet längs gränsen mot Prästtjärn. En gren av stråket går via Hindtjärn upp till Prästtjärns sydspets. Längs sydgränsen mot Kåsjön består området av två relativt flacka platåer, den Ö med en bred udde utskjutande i Kåsjön.

Området är betydligt flackare och har en mindre utpräglad sprickdalstopografi än det före-gående. Sänkorna ansluter delvis till riktningarna i föregående område men är mindre utpräglade och rätlinjiga än i detta. En tvåstolpig kraftledning passerar området och utgör bitvis ett störande inslag i landskapet.

Området är till stor del jordtäckt och det kala berget spelar en betydligt mindre roll än längre västerut i Delsjöreservatet, även om inte obetydliga arealer, särskilt på platåernas krön, intas därav. Området ligger över högsta kustlinjen och den arealmässigt dominerande jordarten är en sandig-grusig morän. Torvmarker spelar stor roll och dominerar helt på lägre nivåer. Omfattande dikningar har företagits och endast ett fåtal mindre myrar på högre nivåer torde vara opåverkade därav.

Vegetationen längs områdets NV-gräns i ett stråk in mot tjärnen V om Prästtjärn består av en blandskog av tall, björk och stundtals mycket ek. Fältskiktet domineras av lingonris, blåbärsris, örnbräken och inom vissa partier finns ett märkbart inslag av liljekonvalj. Den inom detta stråk belägna tjärnen påminner till sin typ om den under område 9 sist beskrivna med undantag för att gungflyholmar saknas.

Området Ö om Prästtjärn utgöres till största delen av hyggen, som bitvis är granplanterade. Höjdplatån SV om Prästtjärn har ett trädskikt, där tall och björk dominerar, men där även inslag av asp och ek förekommer. Där jorddjupet är större i svackor och på svaga sluttningar dominerar medelålders ek med inslag av enstaka tallar. Buskskiktet utgöres bitvis av ek. I fältskiktet finns bl. a. ljung, örnbräken och blåbärsris. I sluttningen ned mot Prästtjärns SÖ del växer medelålders ekskog.

Prästtjärns V och O strand utgöres av mer eller mindre skogbevuxna klippstränder, medan den N och S stranden utgöres av sankmark. I Prästtjärns N del växer i vattnet notblomster, vit och gul näckros, flaskstarr, trådstarr och ängsull. Stränderna är bevuxna med pors, vide, myrlilja, klockljung och blåtåtel. I dess S del växer bl. a. vass, notblomster, vit och gul näckros. Tjärnen avrinner mot N. Söderut från Prästtjärn mot Hindtjärn går ett slybevuxet surdråg.

Hindtjärn har humöst vatten och omges till stor del av utdikade myrmarker med medelålders gruppställd tallskog. Enstaka inslag av björk och gran finns. Fältskiktet består främst av blåbärsris, hallon, ljung, lingonris och bladvass. I strandkanten dominerar den senare tillsammans med säv, starrarter m. m.

Från i höjd med Hindtjärn sträcker sig ett ca 1 km brett skogsbälte i östlig riktning ut mot Landvettervägen. N delen av bältet domineras av medelålders-äldre granskog, medan S delen består av yngre-medelålders tall- och björkbestånd. Mindre delar av bältet utgöres av medel-ålders ekskog.

Den breda udden i Kåsjön är bevuxen med en mycket tilltalande blandskog, där eken dominerar. För övrigt finns bl. a. björk, rönn och tall. Uppe på uddens krön är skogen glesare än på sluttningarna, och här finns talrika smärre gläntor bevuxna med en, ljung, lingonris och krus- tåtel mellan kala berghällar. Trädskiktet består av överstående tallar och ekar. För övrigt är trädskiktet tätare, men här och var finns gläntor. Buskskiktet är mycket välutvecklat och består av ek, rönn, brakved och asp. Fältskiktet över större delen av udden domineras av blåbärsris, kruståtel, örnbräken, skogskovall och liljekonvalj. Inom smärre områden finns täta grupper av ekungskog. Talrika spår av viltbetning finns.

Bockön väster om udden har likartad vegetation, dock med en förskjutning från ek mot björk. Höjdplatån SV om Hindtjärn är bevuxen med låg gruppställd tall och björk. Markvegetationen övergår från lingonris och örnbräken till ljung och kalt berg alltefter ökande nivå. I svackor i platån är trädskiktet högre och tätare. Mossen V om Hindtjärn är dikad i N delen. Den utgör en svagt välvd högmosse med tydlig lagg. Den mot SV utskjutande tarmen är odikad och har tydlig mossekaraktär i de yttre delarna med en vegetation av tuvdun, blåtåtel, pors och hjortron. I de centrala delarna dominerar ängsull och myrlilja, vilket innebär, att mossen övergått i ett kärr. Bottenskiktet utgörs av vitmossor.

Den V om kraftledningen belägna myren består i S delen av en mosse och I N delen av ett kärr. Mossen omges av en lagg och är bevuxen med martall, björk och pors. Fältskiktet består av tuvdun, ljung, klockljung, hjortron, rosling och tranbär. Bottenskiktet är sammansatt av vitmossor och renlav på torrare tuvor. Kärrets vegetation domineras av ängsull och myrlilja. Området torde ha stor betydelse för djurlivet inom Delsjöreservatet, vilket åtskilliga spår av olika slag vittnar om. Den omväxlande naturen, den goda tillgången på föda och det relativt ostörda läget är bidragande orsaker härtill.

Områdets värde betingas I första hand av att det utgör en obruten fortsättning österut från områdena 8 och 9, men det är även i och för sig av intresse. De skiftande naturtyperna myr, skog, sjö och den långa strandlinjen vid Kåsjön gör det omväxlande och tilltalande. De från natursynpunkt mest intressanta delarna är dels den till största delen med lövblandskog bevuxna udden i Kåsjöns Nö del och dels de partier med medelålders ekskog, som huvudsakligen finns i de centrala delarna.

Udden i Kåsjön har en för ett strövområde eftersträvansvärd vegetation. Lövskogen med en stor andel ek, inslaget av äldre tallar, den väl utvecklade skiktningen av vegetationen och förekomsten av gläntor, gör området särskilt lämpligt och tilltalande. Därtill kommer stranden och utsikten över Kåsjön.

Området är i sin helhet lämpligt som strövområde. Gångstigar längs Kåsjön och runt Prästtjärn finns delvis, men en komplettering bör ske. På grund av läget utgör det en östlig port mot Delsjöreservatet och vissa anläggningar torde bli önskvärda här. Dessa bör i så fall lokaliseras till de med granskog bevuxna områdena N om vägen till vatten- verksanläggningen vid Hindtjärn. Denna väg är den enda inom området och bör inte dras längre in.

Områdets värde som strövområde torde öka, om de monokulturer av gran och tall, som dominerar i de delar, där ”ekonomiskt” skogsbruk bedrives, på sikt ersätts av blandbestånd. Det är vidare önskvärt, att de delar som i dag inte är präglade av skogsbruk, även i framtiden får förbli opåverkade därav.

Den planerade motorvägen kommer att tangera områdets V del. Genom bullerstörningar och i ännu högre grad genom att avskära förbindelsen med västligare områden kommer den att innebära ett stort ingrepp, som väsentligt minskar områdets värde. Områdets östligaste del har förts till klass D, udden i Kåsjön till klass B och övriga delar till klass C.

Ur: Delsjöreservatet: en utredning för Göteborgs stadskollegium, Gako AB, Göteborg, 1969

Bilden i sidhuvudet visar Prästtjärn våren 2018, foto: Per Hallén

Nu skall vi ut på språng igen i Skatåsområdet och följa det fem kilometer långa motionsspåret. Början och slutet går samma väg som 2,5 kilometersspåret. Följ med på den virtuella turen, och varför inte ta joggingturen eller promenaden där i verkligheten vid tillfälle.

Den 11 juli år 1776 stod Linné och talade med traktens bönder borta vid Ringshåla hällkista. Han frågade dem bl.a. om de kände till några andra fornlämningar i trakten. Bönderna svarade då att det inte fanns några runstenar men att det öster om den stora mossen skulle finnas ett berg där obekanta bokstäver var skrivna.

Ur: Wulff 1911.

Vi reste dit, och fann 3 skrivna rader, som stärkte sig vid pass 100:de alnar i längd; bokstäverna stod inom linjer, ovan och nedan, vilka linjer sträckte sig längs åt en flat och sluttande bergsklippa; varje bokstav var 2 á 3 kvarter lång och merledes 1 eller 2 bokstäver över varje linje; de flesta är endast streck, som gick perpendiculairt eller oblique till höger eller vänster; Jag är säker att denna runsten ej varit läst på 100 år, ty torven låg på flera stälen över skriften till 2 á 3 finrars tjocklek. Om denna skrift ej måtte vara Willrunor, vet jag inte vad den skall kallas. Aldrig har jag sett så vidlyftig runsten,ej heller så stora bokstäver skrivna i sten.[1]

Linné kunde visserligen läsa runor men dessa tecken var omöjliga att uttyda. Han blev imponerad av skriftens omfattning och storlek men tvingades ge upp tolkningsförsöken och kallade dem för ”willrunor”. Efter Linnés besök har hällen blivit berömd och det har varit många forskare som besökt platsen.År 1794 publiceras i Skara Stifts Tidningar, nummer 51 en artikel av Per Tham en redogörelse för två runberg i Västergötland, varav den ena var Linnés willrunor. Tham var övertygad om att det verkligen var fråga om runskrift.År 1869 publicerades boken ”Göteborg – en beskrifning öfver staden och dess närmaste om-gifningar” av Octavia Carlén, det är den tidigaste moderna tolkningen av willrunorna.

Uti vildmarken, åt Kallebäck till, företer den nästan plana och delvis blottade berghällen ett fenomen, som Linné äfven omtalat; och om det än visat sig, att detta är ett naturens eget verk, uppkommet i följd af en djupare gående afvitt-ring af delar af gråberget, som äro af en lösare beskaffenhet, är detta fenomen icke desto mindre en så sällsam företeelse, att en färd dit ut ej bör försummas. I sanning förekommer der ett stort antal figurer a runoform. Den berömde forn-forskaren Stephens besökte stället för ett tiotal år sedan i sällskap med författaren men båda blefvo fullt öfvertygade om, att naturen sjelf ristat denna märkvärdiga skrift. Och man fann då äfven i grannskapet åtskilliga andra dylika företeelser, ehuruväl af mindre utsträckning.[2]

Nästa skribent som besökte platsen var  Wilhelm Berg  år 1879. I artikeln ”Runinskrifter vid Göteborg” i Bidrag till Göteborgs och Bohusläns Fornminnen och historia kommer även han fram till att det är fråga om ett verk av naturen själv, inte människan.[3] Hur har då naturen skapat ”runskriften”? Hällarna i området är alla en rest av inlandsisen som slipade till dem. Strecken på hällarna, som ser ut som linjer i ett kollegieblock, är sedan skapade av en avvikande bergart. Själva ”runtecknen” är skapade av små ådror av mjölkkvarts som har vittrat bort och efterlämnat ”runor”. Kanske kan du hitta mjölkkvarts som sitter kvar i någon av ”runorna”.[4]

Bildkälla: Okänd fotograf – Etnografiska Museet, Stockholm: Thorild Wulff (1877-1917) (From Wikimedia Commons, the free media repository)

Under år 1908 gick den berömde forskningsresanden Thorild Wulff omkring vid Gundla mosse och letade efter Willrunorna, som Carl von Linné beskrivit under sin Västgötaresa år 1746, men utan framgång. När Thorild fick se torpet Kolmaden knackade han på och frågade hustrun i huset Alma och barnen om de visste något om dessa runor. Ingen av dem hade hört talas om några runor, men när ”torparfar” August kom hem fick Thorild träffa en person med stor lokalkännedom. August var troligen en av de absolut sista personer vilken denna plats fortfarande fanns levande i minnet. Han hade visserligen inte besökt platsen på många år men trodde sig kunna visa Thorild var den låg. De begav sig så åter upp på Klöveåsen och efter en stund hittade de berghällen i den ljungbevuxna blockterrängen. Toppen på hällen var fri från ljung och buskar men övervuxen med både lavar och mossar. August och Thorild fik därför gå tillbaka till torpet och hämta spadar och kvastar. Med hjälp av dessa frilade de runhällen. Thorild kunde snabbt konstatera att detta var naturens verk, inte människans. Några år senare, år 1911, skrev han en artikel om ”runhällen” i Sveriges natur, svenska naturskyddsföreningens årsskrift.[5] Augusts insats denna dag år 1908 bidrog till att vi idag kommer ihåg var Willrunorna finns och kan besöka den plats där så många från Linnés tid och framåt stått och funderat över de märkliga tecknen i berget.

Wulffs artikel finns tillgänglig att läsa via denna länk.

Referenser

Carlén, O. (1869). Göteborg : beskrifning öfver staden och dess närmaste omgifningar : ny handbok för resande. Stockholm.

Linné, C. von, Brusewitz, G., Edlund, L.-E., and Fries, S. (1996). Carl Linnæi västgöta-resa : på riksens höglovlige ständers befallning förrättad år 1746 med anmärkningar uti ekonomien, naturkunnogheten, antikviteter, invånarnes seder och levnadssätt, med tillhörige figurer. Stockholm.

Wulff, T. (1911). ‘Linnés ”willrunor” i Göteborgstrakten’, Sveriges natur 1911:

Noter

[1] Linné et al. 1996, Notering  den 11 juli..

[2] Carlén 1869, s. 140-41.

[3] Wulff 1911, s. 68-69

[4] Wulff 1911, 67.

[5] Wulff 1911.

I boken Vandringsturer runt Göteborg, av Ulrika Jönsson Belyazid, som publicerades 2012 av förlaget Vildmarksbiblioteket. I guideboken beskrivs 27 vandringar i Göteborgsområdet, allt ifrån lätta familjeturer till dagsturer. Författaren är biolog och frilansskribent och har under många år ägnat sig åt vandringar, framförallt i vilda och avlägsna områden så som Australien, Marocko och Sydafrika samt i Alpområdet. Men enligt författarbeskrivningen fokuserar hon idag på betydligt lugnar och behagligare turer som även är lämpliga för barn. Boken inleds med lite goda råd för den som inte är så van vid att vara ute på vandringstur och vad en familj med barn kan tänka på innan de följer bokens vandringstips.

Det finns många bra och intressanta tips i boken för den som någon gång önskar att besöka andra platser än Delsjöområdet. Framförallt skulle jag bland dessa vilja lyfta fram vandringarna i Vättlefjällsområdet, vilket är ett av mina favoritområden kring Göteborg, samt vandringarna ute på skärgårdsöarna för att få en helt annan landskapstyp.

Eftersom denna sida är ägnad Delsjöområdet har boken givetvis genomsökts i jakten på vandringsmål i detta område. På sidan 74 börjar vandring 12, ”Bland ris och rådjur i Delsjöskogen”. Vandringen är den klassiska turen runt Stora Delsjön på 7,5 kilometer. Boken innehåller tips om hur man skall ta sig till varje vandring med bil och kollektivtrafik. När det gäller denna vandring blev jag lite förvånad över rådet att åka till Töpelsgatans hållplats och sedan gå Alfred Gärdes väg mot Delsjön. Närmare är att gå från Bögatans hållplats, dessutom trevligare att inte gå på asfalt och ha möjligheten att gå på mindre vägar. Dessutom finns möjligheten att ta buss till Delsjömotet och därmed komma riktigt nära leden runt Stora Delsjön. Vandringen nummer 12 i boken ger dig i övrigt en god vägbeskrivning utan omnämnande av några direkta sevärdheter utmed vägen, att du bland annat passerar en ruin efter ett torp nämns exempelvis inte. Däremot tipsar författaren om fika på Kaffestugan Lyckan, ett klassiskt utflyktsmål i Delsjöområdet. Avsnittet avslutas med lite rådjurshistoria, dock utan närmare koppling till Delsjöområdet, tur då att en sådan finns här på Delsjöområdets historia!

Familjen på bete

Vandring nummer 13, sidan 80, ” Kapten Bertilssons promenad” ger dig en beskrivning av promenaden runt Lilla Delsjön. Läsaren får en enklare genomgång av stugans sentida historia och av Bertilssons tid där, samt ett givet lästips Bertilsson, Hans, På kapten Bertilssons tid: Hans Bertilsson berättar om livet på Delsjökärr under sin farfars tid, 2010.

Boken ger dig en god vägledning på turen kring Lilla Delsjön samt tipsar om de rastplatser, vissa med grillmöjligheter, som finns utmed vägen.

För den som regelbundet besöker Delsjöområdet bjuder dessa två vandringar inte på några överraskningar eller nya inblickar. Men det kan, som sagt, finnas andra skäl för oss vana besökare att bläddra i den, för att få tips på nya marker att utforska.

Jönsson-Belyazid, Ulrika, Vandringsturer runt Göteborg, Vildmarksbiblioteket, Växjö, 2012

Läs även: Tips på vandringsturer i Delsjöområdet.

Svedsmossen

Idag är det dags för 8 kilometersspåret i Skatås, kort och gott 8:an. Det är en grusad väg som inte från början var tänkt som ett motionsspår. Nästan hela sträckan byggdes som ett nödhjälpsarbete under mellankrigstiden för att sysselsätta arbetslösa. Tanken var sedan att vägen skulle användas för att hämta ut timmer ur staden skogar. Därför är vägsträckorna ofta raka och med bara några få backar. Trots den ganska trista utformningen är det förvånansvärt många som springer och går denna väg. För att undvika all risk för trängsel gav jag mig ut kl 5.40 på denna väg som jag normalt helt undviker att beträda. Nu kommer det att dröja några veckor innan nästa film produceras i avvaktan på lite höstfärger (förhoppningsvis).

I den nordöstra delen av området ligger ruinerna efter ett tämligen bortglömt torp, Björnåsslätt. Det kan vara ett lämpligt utflyktsmål en ledig dag. Namnet Björnåsslätt hittas för första gången i domboken år 1771 när Partille Mellangård begär att få odla upp denna del av den gemensamma utmarken.

De första invånarna på torpet Björnåsslätt var torpare Anders Lindsten och hans hustru Brita Stenström.

”Den 4 mars år 1831 förrättades laga boppteckning efter torparen Johannes Svensson vid Partille Mellangård som med döden avlidit den 10 februari detta år och efterlemnat enkan Catharina Olofsdoter samt omyndige barnen: sönerna Sven 13 år, Olaus 2/3 år och döttrarna Elsa 9 år och Anna Christina 5 år gamla.” Källa: Sävedals häradsrätt FIIa:21 (1829-1831) sida: 185.

Så inleds bouppteckningen efter torparen Johannes som med sin familj bott och arbetat på torpet Björnåsslätt sedan 1812. Torparens död var säkerligen en tragisk händelse för familjen, men det ger oss en unik inblick i hur torpet såg ut och vad familjen ägde.

Vi börjar med själva torpet, det var enligt bouppteckningen inte någon lyxbostad, det var en ganska usel bostad! ”Manhusbyggnad med brädtak bestående af ett rum med förstuga, samt under samma tak 1 liten loge och ett fähus byggt på Anders Larsson i Partilled Mellangårds intäkt Björnåsslätt kallt, hvilken plats den afledne arrenderat på 49 års tid, enligt arrende contrakt af den 24:e mars 1829. Huset kan i anseende till sitt förfallna tillstånd ej upptagas högre än till 10 riksdaler banco.”

I det lilla fähuset stod en spättig ko, 10 år gammal och en gris, dessa djur var tillsammans lika mycket värda som hela torpet!

Går vi sedan in i den lilla stugan och tittar på köksutrustningen så skulle vi se en gammal caffepanna av koppar, en kokgryta och en stekpanna och ett par grytkrokar av järn. Av samma material var även ett par kakelugnsdörrar och en sax. Johannes hade även en uppsättning av snickeriverktyg samt borrar.

Torpet var möblerat med en kista, en soffa, ett omålat bord, 4 gamla stolar, en gammal säng, samt ett väggur utan fodral. På boret stod fyra lerfat, en skål och två tallrikar av lera och två finare av porslin. Det fanns till och med två the koppar samt fyra buteljer. I stugan fanns även några tunnor och kar, en tvättbalja och ett mjölkstop liksom en gammal vävstol.

För arbete utomhus fanns en gammal plog, fyra yxor, två spadar och två åkerhackor samt en skottkärra.

Johannes kläder bestod av en gammal kapprock av blått vadmal, en svart frack av vadmal, en grön jacka av vadmal och en äldre likadan. Ett par blå byxor av vadmal liksom två gamla byxor. En randig väst av fyrtråd och en av bomullstyg. Han hade även en gammal undertröja, 5 skjortor och 4 nattkappor, 1 halsduk, 1 hatt, ett par stövlar, 2 par gamla ullstrumpor och en gammal sjöskumspipa samt en rakkniv.

Johannes hade levt utan att dra på sig några skulder så behållningen i boet blev 26 riksdaler 45 skilling och 4 runstycken.

1833 finns torpen för första och enda gången utsatt på en karta, Partille 44 (Lantmäterimyndighetens arkiv). På kartan anges att torpet Björnåsslätt hade en areal av 2 och ett halvt tunnland men endast en mindre del av den ytan var odlingsbar. Det var Anders Larsson som tillsammans med Emanuel Sten som hade anlagt torpen men att Anders köpt ut Emanuel och ensam kontrollerade båda torpen.

Björnåsslätt på 1833 års karta.

8 november 1883 lämnade de sista torparna huset, Lars Johan Magnusson (fattig), H Johanna Svensdotter.

Våren 1903 fanns en notis införd i tidningen Göteborgs Aftonblad under rubriken ”En elg i en vattenledningsbassäng vid Delsjön”, vad var det som hänt?

”I onsdags i förra veckan varsnade vattenledningsvaktmästaren vid Delsjön att något ovanlig var å färde i ett af de öppna filtren därstädes. Det befanns vara en nära fullvuxen elg som kommit i vattnet och som gjorde fruktlösa försök att komma därifrån öfver bassängens lodrätt stupande vägg. Tillkalladt folk lyckades efter en god stunds arbete hjälpa upp djuret, som synbarligen var mycket medtaget af ansträngningen. Elgen öfverlämnades åt den ädla friheten, hvilken den ock efter några ögonblicks hvila skyndade att begagna sig af.” (Ur Göteborgs Aftonblad 13 mars 1903)

Foto: Per Hallén 2019.

Att vistas i skog och mark gör gott, det vet de flesta som besöker Delsjöområdet regelbundet. Den senaste tiden har det varit mycket i media om vetenskapliga undersökningar som bekräftar och belägger den känsla av välbefinnande som många av oss känner när vi är ute i naturen. Den 1 september berättade SVT Nyheter om en brittisk studie som publicerats i Scientific Reports. Undersökningen visar att det är bättre att springa (och jag förmodar att gå) i naturen jämfört med ett löpband inomhus. Undersökningen har utgått från de som verkligen besökt naturen, inte bara mätt de som har möjlighet att besöka naturen då de bor nära ett grönområde.

I SVT:s program ”Vetenskapens värld” visades också den 1 september ”Frisk av naturen” (länken fungerar till 28 februari 2020).

Naturen är viktig för vår hälsa, inte bara för att träna i den, utan framförallt för att vi mår bra av naturen och minskar risken för depressioner och andra psykiska problem. Den som saknar kontakt med naturen riskerar sin hälsa. Forskarna jämförde bland annat en promenad i naturen med en promenad utmed en stadsgata. I naturen minskade stress, stärker immunsystemet, förbättrar humöret samt ger förbättrat psykiskt välbefinnande. Gatumiljön gav däremot motsatt effekt.

Delsjöområdet och våra andra grönområden är alltså verkliga hälsolandskap som säkerligen har räddat många från sjukdomar och hjälpt andra att återhämta sig.

Njut lite extra nästa gång du tar en promenad i Delsjöområdet!

En stig i Delsjöområdet stärker mer än benmusklerna! Foto: Per Hallén 2019.

Området (nr 11) består av Kåsjön, som är något mindre än St. Delsjön. Sjön ligger i östligaste delen av Delsjöområdet på en höjd av 110 m ö. h. Den omges på alla sidor utom den Ö, där en allmän väg löper fram alldeles invid stranden, av jämförelsevis flacka och vidsträckta, skogklädda höjder.

Sjön, som är en typisk näringsfattig klarvattensjö, är reglerad och används som ytvattentäkt. Ett vattenverk finns NÖ om Hindtjärn med en pumpstation vid stranden N om Bockön. Vattnet är rent och klart och innehåller, trots att myrmarker V och NV om sjön avvattnas till denna, endast obetydliga mängder humusämnen. Endast en ringa grad av rening krävs, innan vattnet kan användas som dricksvatten. Sjön hade vid undersökning i juli 1968 ett siktdjup på 11 m. Veterligen finns inga lödningar utförda i Kåsjön, men i samband med siktdjupsbedömningen noterades djup på 10-20 m på flera ställen i centrala delen av sjön. I V delen är djupet mindre och denna del är av en tröskel nästan helt avstängd från resten av sjön. Vid lågt vattenstånd ligger tröskeln helt över vattenytan och sjön delas upp i Stora och Lilla Kåsjön. Så är den i något fall markerad på äldre topografiska kartor.

Blockiga moränstränder och klippstränder dominerar. Sankstränder finns endast i obetydlig utsträckning i inre delarna av större vikar med undantag för den grunda V delen av Lilla Kåsjön, där myrmarker når fram till sjön och bildar strand. De flesta öarna inklusive den största (Bockön) utgör klippöar.

Vegetationen kring sjön framgår av respektive områdesbeskrivningar. Det på grund av bebyggelse ej medtagna området vid Öjersjö är till stor del bevuxet med blandskog. Runt hela sjön finns i allmänhet en lövträdsridå närmast vattnet (mest björk, även ek, rönn, al, asp m. m. och i någon mån tall). I vattnet har iakttagits dyfräken, notblomster, näckrosor m. m. och i viss utsträckning glesa bestånd av bladvass och/eller säv. Vid de sanka stränderna i sjöns västligaste del växer även pors, ängsull, starrarter m. m. Bockön är bevuxen med blandskog (mest tall) och har ett risdominerat fältskikt. Övriga mindre öar har en likartad vegetation men med större lövträdsinslag.

De sanka stränderna i Kåsjöns västligaste del är av spåren att döma goda älgtillhåll. Fågellivet i sjön är ordinärt. Relativt stora mängder vitfågel (huvudsakligen gråtrutar och fiskmåsar) uppe-håller sig tidvis här. Bland häckfåglarna är drillsnäppan och gräsanden två karaktärsarter, som båda häckar med ett flertal par. Vidare ser man regelbundet knipa och kricka i sjön. Sedan lång tid tillbaka har storlom häckat på en mindre ö i V delen av sjön, men sommaren 1968 misslyckades häckningen av okänd anledning. Några mer genomgripande fiskevårdsåtgärder har inte företagits, utan Kåsjön har ett naturligt fiskbestånd och fritidsfiske bedrivs endast i mindre omfattning.

En större, välordnad allmän badplats finns vid Kåsjöns Ö strand och en omfattande bebyggelse av i huvudsak fritidshus finns mellan allmänna vägen i Öjersjö och Ö delen av sjöns S strand. I det sistnämnda området torde allemansrätten vara åtminstone delvis utsläckt. För övrigt är stränderna och bakomliggande områden obebyggda och sjön gör med sina många uddar och öar ett anmärkningsvärt orört och naturskönt intryck. Värdet som strövområde (både till fots och per båt) torde vara odiskutabelt.

För att inte förändra sjöns nuvarande för den friluftssökande allmänheten tilltalande karaktär i negativ riktning, är det önskvärt, att all nytillkommande bebyggelse (inklusive större anläggningar för friluftslivets behov) koncentreras till de redan bebyggda strandavsnitten. Under förutsättning att ingen vattenförorening sker, kan här utan olägenhet ytterligare bebyggelse av olika slag äga rum. Av vattenvårdsskäl är all motorbåtstrafik förbjuden och sådan är även av andra skäl olämplig i ett så begränsat och av allmänheten så livligt besökt vattenområde.

Ur: Delsjöreservatet: en utredning för Göteborgs stadskollegium, Gako AB, Göteborg, 1969

Vindskydd vid Kåsjön 2018, foto: Per Hallén

Bilden i sidhuvudet visar Kåsjön 2018, foto: Per Hallén

STF (Svenska Turistföreningen) har utnämnt andra söndagen i september till Vandringens dag. En av alla turer som arrangerades idag gick från Kåsjön till Jonsered och arrangerades av lokalavdelningen Lerum-Partille. Vandring är verkligen det oöverträffade sättet att lära känna och uppleva ett område – exempelvis Delsjöområdet. Friluftsfrämjandet sammanfattar vandringens stora fördelar på sin hemsida.

Det gör gott för kroppen

Gång är fenomenal träning eftersom det är både skonsamt och enkelt. Vandring kan resultera i en mängd med hälsofördelar, bland annat ökad fettförbränning, mindre risk för hjärtsjukdom, diabetes och benskörhet, samt lägre blodtryck. När du dessutom vandrar i terräng ger du kroppen automatiskt ett intervallpass, du aktiverar fler muskler och får upp mer flås. När du kämpar dig uppåt i en uppförsbacke stärks både bål och underkropp på ett effektivt sätt. Använder du dessutom stavar aktiveras armmusklerna och pulsen höjs – då ökar energiförbrukningen ännu mer.

Det motverkar stress

Vandring är meditativt. Under en tur på några dagar lämnar du kontor och vardagsstress bakom dig. Du hamnar i en vardag där skoskav och väder är ditt största huvudbry. I Japan använder man uttrycket shinrin-yoku – som kan översättas till “Forest bathing“. Det betyder att vandring i naturen ska användas för att hantera stress. Livet blir enkelt – du vandrar, lagar mat, sover. Du tar hand om dina fötter, du andas. Där ute på vidderna eller i skogen får tankarna plats att flyga fritt. Det finns ofantliga mängder med forskning som visar att en vistelse i naturen får pulsen att gå ned och att halten av stresshormonet kortisol i blodet minskar.

Du är skapad för det

I forna kulturer satt man upprätt på golvet, med benen i kors eller på huk. Det är positioner som kräver styrka i ben och rygg, samt god balans. Att sitta på en stol är ingenting som vår kropp är byggd för. Vi får ont och minskad cirkulation. Men vi lever i ett samhälle nu som är skapat för sittande, medan vi är skapade för att röra på oss. En sak som verkligen sätter stopp för det eviga sittandet – och kan ge dig nya perspektiv – är vandring. När du är ute på en vandring känner du mer än någonsin att kroppen är gjord för rörelse. Den anpassar sig snabbt till lunket och hittar en rytm. Den känner igen sig. För våra förfäder, som var jägare och samlare, var rörelse nödvändigt för att överleva.

Givetvis blev det en vandring på 13 kilometer i Delsjöområdet idag, men inte i organiserad form utan ett eget strövtåg. Den började strax innan gryningen för att få bäst möjlighet att se skogens invånare vakna. Nu var många av invånarna lite skygga idag men det blev en fin träff med en av traktens orädda råbockar.

Även om det inte är vandringens dag i morgon, passa på att utnyttja söndagen till en Delsjövandring –ty en tur till Delsjön hör till den rätte göteborgarens vanor!

”I Oxled minner namnet Kvarnfallet om en kvarn, som en gång funnits vid de gamla betesmarkerna i södra Sävedalen”, det kan man läsa i hembygdsboken ”Den kluvna hällen”.[1] Några sidor längre fram i samma bok berättas om hur hästar ännu på 1920-talet betade i den inhägnad som kallades Oxled som sträckte sig från nuvarande Vallhamra idrottsplats bort mot Soldatängen där Hultets soldattorp låg. Genom området rann Hultbäcken som gav kraft till en liten kvarn vid Kvarnfallet i närheten av nuvarande Oxledsskolan.[2], Moderna ingrepp i landskapet, bland annat har bäcken lagts i kulvert långa sträckor, har gjort det svårt att hitta de äldre spåren i landskapet.

Kvarnfallet våren 2019. Foto: Per Hallén

Idag ligger bäcken till stor del i en kulvert. Foto: Per Hallén 2019

På de skifteskartor som upprättades över först utmarken 1849[3] och därefter över Ugglums by 1860[4] finns vid en första anblick inte några spår av någon kvarn vid bäcken.

Laga skifte av utmarken 1849. Den möjliga kvarndammen ser du om du följer med blicken från ”7” åt höger till den blå linjen som markerar bäcken. Där den svarta linjen möter den blå finns en svag markering som kan vara dammen.

Men när kartorna studerats närmare finns det en antydan till en mindre damm i bäcken men mindre än den nuvarande nära Oxledsskolan. Denna damm finns även med på den ekonomiska kartan från 1935.

Ekonomiska kartan 1935

I akten till skifteskartan över utmarken 1849 betecknas området som ”betesmark”, varken kvarn eller damm omnämns.[5] Inte heller på kartan från laga skiftet av Ugglums by 1860 ges någon information om en kvarn.[6] Vid skiftet delades området vid Kvarnfallet mellan 1/6 mantal Högen, ägd av Börje Carlsson och 3/32 mantal Kullegården, ägd av Anders Olsson. Enligt beskrivningen till kartan är området ”bäckedalar” men någon kvarn omnämns inte. Inte heller protokollen som upprättades i samband med de båda kartorna omnämner kvarnar i trakten. Även ett antal senare kartor över Högen och Kullegården har undersökts men inte heller där har några spår av kvarnen kunnat hittas.[7] Men ute i landskapet har det visat sig finnas oväntade spår.

Våren 2018 höll jag i en guidad vandring för Svenska Turistföreningens lokalavdelning Lerum-Partille och kom då att samtala med Anders Boström vars barn för ett antal år sedan hittat stora stenar som visade sig vara resterna av en fördämning. Vi träffades åter några dagar efter vandringen för att se på lämningarna samt andra spår i landskapet, som vi skall återkomma till vid ett senare tillfälle.

Fördämningen vid Strängsmossen. Foto: Per Hallén 2019

Strängsmossen. Foto: Per Hallén 2019

Fördämningen som hittats var byggd för att skapa en ganska stor damm som omfattade stora delar av Strängsmossen. Djupet kan inte ha varit speciellt stort men den omfattade en stor areal och gav förmodligen en tillräcklig reservoar för att ge kraft åt en enklare kvarn, troligen med liggande vattenhjul, en så kallad skvaltkvarn. Även om dessa anses ha minskat i betydelse i landet efter 1850[8] är det svårt att tänka sig att denna bäck kunnat ge tillräckligt med kraft för att driva en större hjulkvarn.

Skvaltkvarnar var oftast små. På bilden visas Eskilgårds skvaltkvarn i Halland, Foto: Digitalt museum.

Nedan har ett kartöverlägg lagts över open street map för att visa bäckens gamla sträckning och den lilla möjliga kvarndammen vid det som idag kallas Kvarnfallet samt hur fördämningen vid Strängsmossen skulle ha påverkat landskapet. Dessutom har två möjliga platser för kvarnar markerats med röda cirklar, ingen av dessa har kunnat beläggas i historiska källor utan indikerar bara var det kan ha varit lämpligt att bygga dessa kvarnar.

Kartöverlägg: Per Hallén 2019.

Käll- och litteraturförteckning

Källor

Lantmäteriet

Rikets allmänna kartverks arkiv

Ekonomiska kartan, 1935, Partille NV

Lantmäterimyndighetens arkiv
14-PAR-59, Laga skifte år 1849.
14-PAR-82, Laga skifte år 1860.

14-PAR-93, Hemmansklyvning år 1863, Ugglum Kullegård

14-PAR-155, Hemmansklyvning  år 1893, Ugglum högen.
14-PAR-173, Hemmansklyvning, Laga skifte år 1899 för Ugglum högen.

Litteratur

Bringéus, N.-A. (1979). Arbete och redskap : materiell folkkultur på svensk landsbygd före industrialismen. Lund.

Rådström, L., Strömberg, L., Andersson, B., Fröding, H., and Hellgren, Å. (1988). Den kluvna hällen : Partille och dess människor under 1900-talet. Partille :

Noter

[1] Rådström et al. 1988, s. 33-34.

[2] Rådström et al. 1988, s. 43.

[3] 14-PAR-59, år 1849.

[4] 14-PAR-82, år 1860.

[5] 14-PAR-59, år 1849.

[6] 14-PAR-82, år 1860.

[7] 14-PAR-93, 14-PAR-155, 14-PAR-173.

[8] Bringéus 1979, s. 110-11-

Redan innan solen gått upp påbörjades dagens vandring i Delsjöområdet. Det var dimmor som låg över sjöar och tjärnar och skapade lite höstkänsla. Dessutom var belysningsstolparna vid Svarttjärn släckta och gav möjlighet att slippa konstgjort ljus under det första hundratalet meter på vandringen, som därefter gick in på småstigar bort mot Delsjöarna. Området är mycket vackert under alla årstider något jag tycker tydligt visas i dagens bildspel.

IFK Göteborgs anläggning i Delsjöområdet kom till efter att föreningen fått arrende på marken 1959. Innan dess var det föreningen Ryttarkamraterna som hade samma område för sin verksamhet. Inför stadens beslut yttrade sig Skogsnämnden som framförde följande fördelar ”att platsen är lättillgänglig med allmänna kommunikationsmedel, vilket synes särskilt värdefullt för ungdomsverksamhet, att parkeringsplats kan anordnas söder om tillfartsvägen mitt för fältets södra del och att platsen har god anslutning till Delsjöreservatets vägnät för friluftslivet”. Men Skogsnämndem framförde också några mindre invändningar, ”marken vid skötseln av hittillsvarande ridbana visat sig svårdränerad med påföljd att banan tidvis varit oanvändbar, att ridväg är framdragen utmed västra skogsbrynet på sådant sätt att den skiljer de naturliga byggnadsplatserna från det öppna fältet samt att motortrafik inom området med hänsyn till den rekreationssökande allmänheten ej kan tillåtas”. Sammantaget gav dock Skogsnämnden sitt stöd till etableringen.[1]

Dagarna innan beslutet berättade Arbetartidningen om den förestående förändringen.

”Idrottsföreningen Kamraterna i Göteborg har för avsikt att på 25 år arrendera ett område i Delsjöreservatet för att iordningställa vissa idrottsanläggningar. Dessa avses inte användas uteslutande av föreningens egna medlemmar utan skall också kunna upplåtas till skolor och skolungdom på idrottsdagar och vida andra tillfällen.

På området som nu disponeras av föreningen Ryttarkamraterna torde komma att anläggas en fotbollsplan, en löparbana, hopp- och kastbanor samt ett klubbhus. Föreningen Ryttarkamraterna önskar inte för sin del begära fortsatt upplåtelse av området utom vad avser den del som användes för dressyrbanan. Området har en areal av 2425 hektar och är beläget väster om den gångväg som från Iskällarelidens södra ändpunkt sträcker sig mot Delsjön.

Till följd av vissa svårigheter med dräneringen liksom behovet av att dra fram spillvattenledning och elledningar torde kostnaderna för att iordningställa området bli ganska höga. Området anses emellertid vara mycket lämpligt för det nämnda ändamålet, varför fastighetsnämnden för sin del på tisdagen beslöt reservera det för idrottsföreningen att upplåtas åt denna på villkor som senare skall fastställas.” (Ur: Arbetartidningen 13 augusti 1959)

Foto: Per Hallén 2019. Idag har även dressyrbanan flyttats och blivit fotbollsplan. Någon löparbana eller hopp- och kastbanor syns inte till.

Den 27 augusti sammanträde stadsfullmäktige och under§16 beslutades att ”Med bifall till stadskollegiets hemställan i ärendet beslöt stadsfullmäktige att bemyndiga fastighetsnämnden att mot avgift och villkor, som nämnden ägde bestämma, till Idrottsföreningen Kamraterna Göteborg på 25 år utarrendera ett område inom Delsjöreservatet i stadsdelen Torp med i huvudsak de gränser som på handlingarna i ärendet i bilagd karta utmärkts med röd begränsningslinje.”[2]

Blå-vita fåglar? Foto: Per Hallén 2019.

Tidning

Arbetartidningen

Källa

Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar (GSH)

Noter

[1] GSH Nr 310 år 1959.

[2] GSH protokoll Nr 9, §16, s. 5.

Bilden i sidhuvudet visar IFKs anläggning i Delsjöområdet 2019. Foto: Per Hallén

I Göteborgs-Postens veckokrönika kunde läsarna den 23 maj 1868 läsa följande.

”Göta artilleriregementes yngre officerare hade i går e.m. anordnat en vacker kavalkad med damer. Kl 5 e.m. samlades å exercisheden 18 par damer och herrar anförda af major L. Lindgren, hvilka efter en rond omkring heden gjorde en promenad genom de af åskådare uppfyllda alléerna, hvarefter ridten fortsattes till Delsjön, hvarest tält voro uppslagna och kaffe samt några andra förfriskningar serverades. Några strida, men hastigt öfvergående regnskurar lyckades ingalunda att nedstämma humöret, de kommo snarare väl till pass för att hindra dammet på vägarne att lägga sin obehagliga slöja öfver den vackra gruppen af ungdom, elegans och behag. Man har sagt att mannen visar sig fördelaktigast till häst och qvinnan i dansen. Vi kunna numera icke gå in derpå, vi hade igår tillfälle iaktaga att qvinnan är förtjusande – äfven som amazon.” (Ur: Göteborgs-Posten 23 maj 1868)

Någon bild från denna utflykt har inte påträffats, bilden i sidhuvudet visar Göta artilleriregemente. Exercis på Heden i Göteborg. Bilden är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

Under onsdagseftermiddagen (2 oktober) höll Stadsmuseets arkeologer Karolina Kegel och Ulf Ragnesten en visning av utgrävningen som pågått några veckor av röjningsröseområdet vid Kallebäcks höga, eller Skårs höga som det står på dagens kartor. Anledningen till utgrävningen är förslaget att bygga en ny skjutbana – som det har berättats om här tidigare. Hur det blir med den anläggningen är ännu ytterst oklart men en arkeologisk undersökning var en förutsättning och den har nu genomförts.

Det finns inte många registrerade röjningsröseområden i Göteborg men troligtvis finns det långt fler än de som hittills prickats in på fornminneskartan. Vid inventeringen av området hittades flera rösen, det kunde röra sig om rester efter röjning av marken inför odling men det skulle också i några fall kunna vara gravar. Endast en utgrävning skulle kunna ge närmare besked.

En grävning har nu alltså genomförts och Karolina Kegel och Ulf Ragnesten visade under onsdagseftermiddagen runt i området.

Området med röjningsrösen. Foto: Per Hallén 2019.

Karolina Kegel inleder visningen. Foto: Per Hallén 2019.

Områden med röjningsrösen är ofta svåra att tolka och det kan finnas spår från många olika tidsåldrar. Människor har återvänt gång på gång till bra odlingsmark så det kan finnas lämningar från många årtusenden på en och samma plats. Här i Kallebäck väntades fynd från järnåldern, alltså för dryga två tusen år sedan, i detta område. Till en början hittades inte mycket av fynd, inte ens träkol efter eldar hittades. Det var lite märkligt då det annars är vanligt med ett brandlager i denna typ av fornlämning, skapade då skogen röjdes för att bereda plats för odlingen. Här tycks det som om marken redan var öppen och i stort sett trädlös när röjningsrösena kom till, det var oväntat. Bristen på fynd av träkol gör att det blir svårare att datera. Men under de senaste dagarnas arbete på platsen gjordes ett betydelsefullt fynd som får betydelse för tolkningen av området, en stor hög med slagen flinta hittades samt spetsen av en skära. Äntligen påträffades alltså föremål som går att datera och det är ett fantastiskt fynd, områdets historia flyttades från år noll enligt vår tideräkning tillbaka till 1700 år före Kristus och gränslandet mellan yngre stenålder och bronsålder. Därmed finns alltså fynd som är samtida med hällkistan i Kallebäck som ligger knappt en halv kilometer bort från de nyupptäckta fornlämningarna.

Ulf Ragnesten visar och berättar om fynden. Foto: Per Hallén 2019.

Avslagen flinta som visar på ett mycket avancerat arbete med stenen, typiskt för yngre stenålder. Förmodligen är detta en rest av redskapstillverkning samt när man behövde vässa sina redskap. Foto: Per Hallén 2019.

Ulfs finger visar på spetsen av den skära som hittades på platsen. Man kan nästan höra stenåldersjordbrukarens svordom än idag….! Foto: Per Hallén 2019.

Den övre delen av området där det hittats mycket sten, men inga föremål. Foto: Per Hallén 2019.

Området utmed den gamla Boråsvägen är utan tvekan mycket intressant och lär vila på fler hemligheter. Utanför det område som nu har undersökts har fler rösen samt en tidigare okänd grav upptäckts. Undersökningen av detta område har visat att röjningsrösena kan vara mycket gamla och det har givetvis betydelse även för röjningsrösena söder om Skatås och för området kring Delsjökolonin. Under den senaste veckan har det även påträffats en del träkol i marken, det kommer att göra det möjligt att få fram dateringar. Kanske är det rester efter järnålderns bönder som röjde i området, eller så väntar nya överraskningar när dateringarna från C14 dateringarna är klar om några månader. Det lär sedan dröja ytterligare en tid innan rapporten kommer ut på Stadsmuseets hemsida, givetvis kommer den även att presenteras här på Delsjöområdets historia liksom alla andra tänkbara upptäckter som görs i området.

Foto: Per Hallén 2019.