Denna trettondag jul presenteras de sägner som förknippas med den lilla märkliga sjön Blacktjärn i områdets östra del. Skildringen är hämtad ur Erik Bergendahls Partille krönika från 1920. Kanske blir du lockad att bege dig ut med ett par vita oxar denna söndag och försöka lyfta skatten ur sjöns djup!
”Högt uppe mellan de höga bergen som sträcka sig mellan Sävedalen och Lilla Delsjön ligger, inklämd mellan Ulvefjällen och Ramfjällen en underlig sjö som bär namnet Blacktjärn.
Trolsk och hemlighetsfull glänser dess blanksvara vatten i en mörk kitteldal, på alla sidor omgivet av branta berg. Sjön påstås vara bevakad av sju osynliga väsen och den vandrare, som förirrar sig till dess strand behöver endast ropa något så skall han strax få svar från sju olika håll, omedelbart efter varandra.
Bland andra underliga väsen som hålla till vid Blacktjärn är även sjörået och det lär flera gånger visat sig därstädes.
En vacker sommarnatt lågo några män nerifrån bygden vid sjön och fiskade. De medförde en del starkvaror och blevo så upprymda att de började med hög röst tralla och sjunga.
Så länge de höllo på med världsliga visor förmärktes intet särskilt, men så togo en av männen upp en psalm och det tålde ej sjörået.
Sjön började vräka trots att det var kav lugnt, och en våg stor som ett hus kom emot de förfärade männen under det att ett hånskratt ekade i bergen.
I botten av denna sjö finns enligt sägen en stor kopparkittel full med silver.
Det berättas att för många hundra år sedan då danskarna lågo och härjade i landet, kom en dansk truppstyrka från Uppsverige ned åt dessa trakter på väg till sitt land igen. De medförde då nämnda kittel, som de tagit i Uppsala, vilken stad då var huvudstad i Sverige. Västgötarna skulle emellertid hava förföljt fienden upp till Blacktjärn och här blevo de så hår ansatta, att de måste fly, sedan en stor del stupat. Innan de flydde medhunno de emellertid att sänka kitteln i sjön. Flera försök att upphämta densamma hava gjorts, men utan resultat.
För att man skall kunna komma över skatten säges det att absolut tystlåtenhet från skattsökarnas sida är nödvändig, varjämte man måste medföra två vita tvillingoxar som äro födda på en söndag.
Några drängar från Ugglum begåvo sig dit en gång för många år sedan för att försöka sin lycka. Tysta som råttor gingo de till verket och kommo verkligen så långt att de fingo upp kitteln halvvägs ur vattnet. Men när då den yngste av karlarna fick se den stora bukiga kitteln med dess blänkande innehåll så kunde han ej hålla sig längre utan skrek:
– Nu lurar vi dej allt i alla fall!
Ögonblickligen försvann kitteln ur deras åsyn, och de stodo där med långa nästor.
Ännu lär man emellertid kunna se kopparkitteln blänka i botten på sjön om man en torsdag just i soluppgången befinner sig på ett av de närbelägna höga bergen.” (Bergendahl s. 208-209)
Referens
Bergendahl, Erik, Partille krönika, Göteborg, 1920.
Bilden i sidhuvudet visar Blacktjärn i januari 2019. Foto: Per Hallén