Vintern 1902 var betydligt kallare än den som vi upplevt 2021. Det hade gjort isen på Delsjöarna kunde användas till tävlingar långt in i mars månad. Illustrationen till dagens berättelse är dock från år 1899, men man kan tänka sig liknande scener några år senare.

”På Delsjön rådde i går ett friskt idrottslif, ehuruväl antalet deltagare icke var så stort som man kunnat antaga. Troligen hade tvifvel om isens lämplighet afskräckt från att gå dit, men isen var af utmärkt beskaffenhet, och den friska brisen var särdeles gynsam för den idrott, som för tillfället var den dominerande, nämligen segling på isjakt och skridsko.

Isjaktseglingen har gamla anor här i Göteborg. För några tiotal år sedan, då stränga vintrar med islägg i skärgården voro vanligare än nu, och då inga isbrytare bråkade upp öppna rännor i isen, seglades ganska mycket med isjakt ute på fjorden. De då begagnade isjakterna bestodo af tre plankor, hopfästade i triangelform med en skena under hvarje vinkelspets.

På underkant af plankorna vor spikade golfbräder, så att utrymmet för besättningen var ganska stort. Till segel användes ofta gamla båtsegel.

Efter åtskilliga års intervall har denna präktiga idrott nu återupptagits af Göteborg Yachtklubb, som förlagt sina isseglingar till Delsjöns is.

Den modärna isjakterna äro af amerikansk konstruktion. Ramen är i dessa jakter i form af ett kors med roderskenan i ena ändan på midskeppsbjälken, på hvilken är fästad så att säga en korg, som gifver plats för två à tre personer, och hvars främre ända bildar förskepp och peke. I ändarne på tvärbjälken äro sido skenorna fästade.

Riggen består af två segel: ett gaffel- och bomsegel och stagfock. Både seglen sköta sig själfva under kryssen. Besättningen har endast att sköta om den nödiga skotningen.

Ett halft dussin dylika isjakter finns nu därute, och i går var kappsegling anordnad, hvaruti fyra jakter deltogo.

Banan var utprickad som ett slags triangelbana och mätte något öfver 3 ½ km. samt skulle seglas tre gånger, således inalles c:a 10 ½ kilometer.

Resultatet af seglingen blef för hr H. Dähn: 1:a hvarfvet 7 m. 35 sek., 2:a hvarfvet 15 m. 3 sek. och 3:e hvarfvet 22 m. 10 sek.;

För hr O. Mark: 1:a hvarfvet 9: 15, 2:a hvarfvet 17: 35, 3:e hvarfvet 25: 32;

För hr H. Grebst: 1:a hvarfvet 9: 10, 2:a hvarfvet 18: 27 och 3:e 27: 20.

Som starter och prisdomare tjänstgjorde ingeniör H. Pripp.

I skridskoseglingen, där banan skulle passeras två gånger, deltogo 10 täflande.

Hr I Lignell blef förste man med en tid af 16 minuter 30 s. och hr C Setterborg n:r 2 med 17 minuter. Alla de öfriga afstodo. Som starter tjänstgjorde hr Olof Lindstrand.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 10 mars 1902)

Bilden i sidhuvudet visar skridskoseglar på Delsjön 1899, bilden har tillhandahållits av Ann Christin Larzon.

Det fanns 1969 stora planer även för området vid Delsjökärr och långt utanför stadsgränsen, något som staden givetvis inte kunde besluta om. I Delsjöutredningen presenterades följande plan.

”Dispositionsplanen för Råda–Delsjökärr upptar ett flertal anläggningar inom ett stort område. Av planen framgår den mängd av rörelsestråk som knyts samman kring Delsjökärr vid Lilla Delsjöns östra ända. Det har ansetts rimligt, att detta aktiva och attraktiva område även i fortsättningen erhåller en raststuga även om de tekniska förutsättningarna för vatten- och avloppsanslutning saknas. En ny serveringsbyggnad med tillhörande toalettutrymmen måste därför byggas med vacuumsystem.

Som komplettering till områdets attraktivitet föreslås en småbåtsbrygga med uthyrningsbåtar för rodd i Lilla Delsjön, samt en teknikbacke på norrsluttningen av Gillsås ned mot sjön. Det är här möjligt att erhålla en bra backe med lift och snökanon. Väster om Gillsås ligger en högre belägen nyligen totalavverkad dalgång, vilken bedömts lämplig som reservområde för framtida aktiviteter lämplig att lokaliseras i reservatet. Området kan anslutas till VA-nätet i Råda och ligger något vid sidan om de stora attraktiva naturstråken.

Den stora anläggningen inom området av hög angelägenhetsgrad är den kombinerade friluftsgård och campingplats som föreslås öster om Öjersjövägen. Den ligger i mot söder öppet läge på en platå ovan riksväg 40 med utsikt över Rådasjön. Höjdförhållandena medför en viss avskärmning av motorljud. Åtkomst sker via Öjersjövägen. Genom samarbete med det planerade Råda Motell kan differentierad service ställas till förfogande. I programmet för anläggningen föreslås att området disponeras för totalt 550 tältplatser fördelade på 4 grupper. Varje grupp förses med 2 hygienbyggnader inrymmande matutrymmen om 50 m2, tvättutrymmen om 30 m2 och toalettutrymmen om 70 m2.

* Att receptionsbyggnaden förutom administrationsutrymmen för campingplatsen förses med en serveringsdel och en bastu-omklädnadsdel, som utnyttjas för motionsidrott under vinterhalvåret.

* Att sportfält och lekängar anlägges i anslutning till anläggningen och att terrängspår byggs ut i områdets östra delar.

Anläggningen kan anslutas till Råda kommuns VA-nät.”

Kartan nedan, hämtad ur utredningen, visar hur man tänkte sig området. En stor del av det som i dag är ett industriområde var då tänkt att bli camping samt idrottsfält och parkeringsplatser. I sluttningarna ned mot lilla Delsjön planerades även en skidbacke. Ett nytt system av motionsspår skulle också anläggas kring campingområdet.

Ur: Delsjöreservatet: en utredning för Göteborgs stadskollegium, Gako AB, Göteborg, 1969

Bilden i sidhuvudet är från 2012 och visar Delsjökärr.

I Facebookgruppen ”Rädda Stora Torps stall” berättades i går (25/3) att Fastighetskontoret nu sagt upp kontrakten för både ”hönshuset” och stallverksamheten. Anita, som drivit hönshuset i många år, blev erbjuden att fortsätta men endast med ett kontrakt på ett år, någon som hon uppges ha tackat nej till. Stallverksamheten kommer dock att fortsätta under året men risken är stor att de får lämna området under våren 2022.

Detta är givetvis en förberedelse inför försäljningen av byggnaderna och avstyckning av marken. Det ryktas att den stadsplan som skall upprättas innehåller skydd för byggnaderna. Det är svårt att bedöma vad en försäljning kan innebära. Göteborgs stad som varit ägare sedan 1942 har under lång tid vanskött byggnaderna trots att dessa gång på gång utpekats som värdefulla både som byggnader och för hela miljön invid Stora Torp. Ni kan läsa mer om hur staden förvärvade Stora Torp och hur illa byggnaderna har förvaltats via denna länk. En ny ägare kanske skulle sköta det hela bättre? Men risken finns också att miljön förvanskas med nya byggnader och att de gamla rivs. Hela området som staden nu vill sälja ingick i det friluftsreservat som bildades 1970, men som stadens företrädare i dag inte vill kännas vid. Kartan nedan visar den fastställda gränsen från 1970 och dess sträckning kring Stora Torp.

Lyssna på Delsjöpodden via denna länk.

Stjärntorpet låg där Skatås i dag har sin stora parkeringsplats. Torpet kom till omkring år 1880 och en familj kom att bo i huset nästan under hela dess historia. I dagens poddavsnitt får du veta mer om hur det var att leva och bo på ett av torpen i Delsjöområdet. Ett torp som inte längre finns kvar utan har ersatts av en stor svart parkeringsyta.

Den nya pandemilagen gör det möjligt för kommunen att besluta om förbud att vistas på vissa populära platser under kortare tid. På listan som i dag presenterades, av P4 Göteborg, finns bland annat badplatserna vid Härlanda tjärn och Delsjön med. Med tanke på att smittspridningen nu rapporteras öka snabbt så är det knappast otänkbart att det blir vistelseförbud vid Härlanda tjärns badplats i samband med t.ex. Valborg.

Den 22 april kommer kommunfullmäktige att besluta om kommunstyrelsen skall få rätten att utfärda vistelseförbud gällande platserna på listan.

Hela listan ser ut enligt följande:

Parker (april-september)

• Slottskogen
• Trädgårdsföreningen
• Bältesspännarparken
• Kungsparken
• Vasaparken

Badplatser (april-september)

• Askimsbadet
• Näset
• Hovås
• Bersjöbadet
• Sillvik
• Delsjöbadet
• Härlanda tjärn

Lekplatser och aktivitetsytor (mars till september)

• Naturleken i Slottsskogen
• Lekplatsen i Färjenäsparken
• Lekplatsen i Trädgårdsföreningen
• Plikta
• Hammarkullens parklek
• Positivparken
• Bygglekplatsen
• Actionpark
• Jubileumsparken 
• Plaskdammen i Majorna (1 juni-31 augusti)
• Vattenlek i Månadsparken (15 maj-15-september)

Inom kort kommer SVT Väst att uppmärksamma att stallverksamhet och hönshus hotas vid Stora Torp. Men du som uppskattar att dessa verksamheter finns där och vill att de skall få vara kvar kan nu agera genom att rösta på Göteborgsförslag 6386. Klicka på denna länk för att komma till sidan för Göteborgsförslagen, därefter får du söka upp förslaget (det går tyvärr inte att direktlänka).

Förslaget lyder enligt följande:

”Stallbyggnaderna vid Stora Torp hotades för några år sedan av rivning, som stoppades efter många protester. I stället renoverades de 2015. Området är en unik ladugårdsmiljö med hästverksamhet och hönsgård endast 10 minuter från Göteborgs centrum. Här finns ett historiskt stenmagasin från 1600-talet. Dessutom finns här en gammal unik iskällare som hörde till Stora Torp. Platsen besöks varje år av tusentals människor som njuter av en lantlig miljö i staden. Hit kommer barnfamiljer, skolklasser, förskolegrupper och inte minst alla nyinflyttade i Synvillaområdet som vandrar i Delsjöskogen, särskilt nu i Coronatider.

I december 2016 kom ett tjänsteutlåtande från fastighetskontoret att byggnaderna ska säljas när en ny detaljplan antagits. Detaljplanen har dragit ut på tiden men nu kan man se att en planering av försäljning börjar ta form, Såväl Anita, som helt ideellt drivit en hönsgård här sedan 20 år tillbaka, liksom ridklubben med 16 hästar i stallet, är uppsagda till årsskiftet. I stället erbjuds de ett 1-årskontrakt, tydligtvis för att kunna säga upp hyresgästerna igen, inför en försäljning under 2022 när den nya detaljplanen är klar.

Förra året noterade vi ett förslag att de fritidsgårdar som drivs av kommunen nu ska drivas ideellt. Här sker detta redan. Vi vädjar till er politiker – sälj inte byggnaderna, låt dem vara kvar i kommunens ägo så att denna idyll bevaras i Göteborg.”

Skapat av: Ingegerd Alvbring

Veckans söndagsläsning är hämtad ur Göteborgs Handels och Sjöfartstidning den 20 juni 1968. Vill du läsa om gårdens äldsta historia rekommenderar jag mitt tidigare inlägg om ”den försvunna byn”.

Karta över Lilla Torp år 1908. Stall och ladugård finns ännu kvar, men växthusen revs tråkigt nog 2011.

”Lilla Torp skall, som HT redan tidigare meddelat, rivas. Många göteborgare kommer säkert att sakna den vackra 1700-tals byggnaden. Bland dem är i särskilt hög grad fru Hilfrid Kempe, f Hammerberg. Lilla Torp var nämligen i släkten Hammarbergs ägo från mitten av 1800-talet till år 1898. Egendomen användes som sommarnöje och fru Kempe och hennes syskon upplevde många ljusa och glada barndomssomrar där.

När fru Kempe var barn låg Lilla Torp ute på riktiga landsbygden. Staden sträckte sig inte ens till Korsvägen och i Örgryte socken härskade rena, rama bondlandet.

Varje maj flyttade familjen Kempe ut till Lilla Torp. Bara åkturen dit var ett äventyr för barnen. Färden gick med häst och vagn och tog ungefär en timme.

Man åkte förbi Liseberg, som då var privat och ägdes av systrarna Nonnen. Därefter kunde familjen beundra Underås och Överås, Robert Dicksons praktfulla hus.

Men det kanske mest spännande på hela resan var när vagnen skulle uppför Böö backe. I Helfrid Kempes och hennes syskons ögon var den hög som den värsta himlabacke och barnen fick ofta hoppa ur vagnen och gå uppför.

Lugna somrar

Därefter passerade ekipaget Stora Torp och så, äntligen, var man framme vid Lilla Torp, där tusen fröjder väntade på barnen innan det i oktober var dags att ånyo resa till Västra Hamngatan 9, där familjen bodde vintertid.

Den hammarbergska familjen levde ett lugnt och stilla liv under sommaren. Gäster togs gärna och ofta emot i det rymliga sommarresidenset, men stora fester hörde till sällsyntheterna.

Fru Kempe kommer bara ihåg en sådan fest ute på Lilla Torp och det var när familjens äldsta dotter förlovade sig. Annars var jul och nyår, de stora ka-lasens tid i dåtidens Göte-borg.

Sommarparadis

De sju syskonen Hammerberg hade verkligen ett eldorado. Till Lilla Torp hörde en stor areal och barnen var ute i skog och mark dagarna igenom. Det fanns gott om bär och frukter som syskonen plockade.

Dessutom fanns det mycket vackra trädgårdsanläggningar till egendomen.

Trädgårdsmästaren bodde i en liten stuga från 1700-talet där även Lilla Torps nuvarande trädgårdsmästare bor.  Och som lyser glatt röd med vita knutar mellan de lummiga träden.

Ridintresse

Ett av Hilfrids favoritnöjen var ridning, ett intresse som hon för övrigt delade med den övriga familjen. Till egendomen hörde en stor stallbyggnad där polisen nu har sitt stall. I den hade familjen sina ridhästar.

Fadern brukade varje dag rida in till sitt arbeta på Västra Hamngatan 9 och flera av barnen hade egna hästar.

Dessutom fanns det också kor och höns på familjen Hammarbergs lantställe. På sommaren var man alltså självförsörjande vad det gäller mejerivaror och också under vinterhalvåret skickades ägg och mjölk, päron och äpplen in till stan.

På Särö

Själva boningshuset är i tre våningar och mycket rymligt. Rummen var möblerade med gamla och vackra möbler. En del av dessa finns nu i fru Kempes villa på Särö medan resten är utspridda hos de övriga syskonen.

I boningshuset fanns också magnifika kakelugnar. En av dessa visas på Röhsska museet och en Rörstrand lyckades fru Kempe rädda när den skulle rivas.

För att sköta egendomen inom- och utomhus hade familjen en ganska stor tjänarstab. Bara till innesysslorna var en jungfru, två husor, en barnsköterska och en kokerska anställda. En del av tjänarna bodde i huvudbyggnaden medan andra bodde i hus runtomkring.

Privat bana

På Lilla Torp anlades också Sveriges första privatägda tennisbana. Fru Helfrid Kempes far, James Hammarberg, hade stött på sporten vid ett besök i England. Därifrån tog han med sig nät och racketar och sedan hjälpte Helfrid och brodern Axel till att rita upp banan.

Barnen lärde sig snart att spela, en kunskap som de hade mycket användning för när familjen sedan flyttade till Särö

James Hammarberg dog vid 47 års ålder 1898. Hans änka orkade då inte med att behålla Lilla Torp utan sålde det för en ganska billig penning till en norrman.

Denne i sin tur sålde det strax därefter till Göteborgs stad som sedan dess använt huvudbyggnaden som flickhem.

Lilla Torps åkerareal arrenderades ut. Någon gång i början på 1900-talet arrenderade Johan Johansson, den legendariske Johan i Gårda, jorden.

Också han hade Lilla Torp som sommarställe, fast han bodde förstås i en betydligt blygsammare drängstuga. Efter honom blev Karl Nilsson arrendator 1933 och han bor där fortfarande i den idylliska drängstugan.

Jordbruket fick han överge i slutet av 40-talet då staden började bygga på de forna åkrarna, men ännu 1961, då polisen övertog stallbyggnaden, hade Nilsson två hästar kvar.

Ulla”

(Text och bilder är hämtade ur: Göteborgs Handels och Sjöfartstidning 20 juni 1968)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Lilla torps huvudbyggnad. d. 26 Feb 1914.

I dag har P4 Göteborg uppmärksammat den planerade försäljningen av ekonomibyggnaderna vid Stora Torp. Ingegerd Alvbring har talat med Nadia Mattsson, lyssna på inslaget via denna länk.

I Institutet för språk och folkminnens arkiv finns en rik skatt av sagor och sägner! Insamlandet av äldre folktro tog fart när Sverige trädde in i industriåldern, då ökade intresset för att dokumentera det gamla jordbrukssamhället. Skansen i Stockholm och landskapsstugorna i Slottsskogen här i Göteborg är exempel på den traditionen. Så är också insamlandet av lokala sagor och sägner.

År 1890 berättade torparen Nils Peter Johansson om det dolda silvret i Kallebäcks berg.

”Å gården Kallebäck i Örgryte socken finns ett berg vari finnes en skattkammare med kistor fulla av silver och guld. Men det är ej många som lyckats hitta ingången till denna skattkammare. En vallpojke hade dock för mycket länge sedan lyckats hitta ingången. I kammaren stod tre kistor med en svart höna å vardera såsom ”vård” (vakt). Vallpojken lyfte försiktigt undan en höna och öppnade locket på kistan och fann denna full av silvermynt. Han grep handen full av silverpengar och stoppade i fickan utan att bli störd i sitt förehavande, men då han ännu en gång försökte gripa i myntet, flög hönan upp och högg honom i ansiktet så han måste släppa mynten. Han lade då ned locket och satte hönan åter på sin plats. Följande dag förnyade han sitt besök i skattkammaren och gjorde på samma sätt och med samma resultat. han fortsatte sedan dessa besök en lång tid och samlade långsamt ihop många pengar fast än han ej kunde ta mer än en handfull var gång. Slutligen omtalte en medtjänare för hans husbonde att vallpojken hade gott om pengar. Husbonden tog honom i i förhör och pojken omtalade nu hur han kommit i behållning av pengarna. Efter det kunde han aldrig mer finna vägen till skattkammaren.”

Idag skulle man kunna säga att hela Delsjöområdet är en skattkammare för oss stadsbor! En plats för rekreation, viktigare än all världens silverkistor.

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Kallebäcks källa med minnesstenen, årtal uppges ej.

Även SVT Väst har nu gjort ett inslag om den hotande försäljningen av ekonomibyggnaderna vid Stora Torp:

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/de-kampar-for-att-radda-stora-torps-stallar

Det är bra att frågan uppmärksammas på detta sätt, lite synd dock att SVT Väst har valt att skriva att byggnaderna donerades till Göteborg, det var endast huvudbyggnaden som omfattades av en donation, ekonomibyggnaderna köptes av staden.

Uppmärksamheten kring denna fråga tycks nu ha fått Göteborgs stad att lägga ut mer information på sin hemsida:

”Vad skall hända vid Stora Torp stall?”

”Stora Torps stall”

Förslaget att sälja en del av byggnaderna vid Stora Torp och avstycka marken som i dag ägs av Göteborg stad kan alvarligt försvåra ett skydd av området långsiktigt. Syftet med detaljplanen uppges vara ”att bevara den unika kulturmiljön”, man kan fråga sig varför inte redan fattade beslut och utredningar har använts. Hela området ingår redan i ett reservat och i beslutet från 1970 betonas hur viktig denna plats är som entré till Delsjöområdet.

Kartan nedan visar vilket område som detaljplanen med det utlovade skyddet av bebyggelsen skulle omfatta. Det är genast uppenbart att arrendatorsbostaden lämnas utanför liksom den lilla jordkällaren som har lämnats att förfalla. Arrendatorsbostaden lär vara friköpt, men borde ändå på något sätt omfattas i den skyddade miljön. Jordkällaren, varför omfattas den inte av detaljplanen? Kan det vara så att den inte har tillräckligt stort marknadsvärde för att få ett ”skydd”?

Göteborgs stad tjänstemän och politiker borde omedelbart öppna sina egna handlingar och protokoll och läsa vad som beslutades 12 november 1970. Då fastställdes reservatets gränser.

Här följer ett utdrag ur protokollet:

”§ 10. Godkännande av gränserna för Delsjöreservatet samt reservatets framtida disposition (1970 nr 496, 1969 nr 614, 1967 nr 263)

Omröstningen hade utfallit 54 ja mot 20 nej, varför stadsfullmäktige beslutat att bifalla stadskollegiets hemställan oförändrad.

Stadsfullmäktige hade alltså beslutat:

1, att, såvitt avsåg inom staden belägen del av Delsjöreservatet, dels godkänna de i föreliggande utredning föreslagna gränser för reservatet, dels godkänna att de i utredningen framlagda planförslaget – efter de ytterligare överväganden som kunde krävas – lägges till grund för reservatets framtida disposition, varvid de i kommunalrådet Henriksons i ärendet avgivna promemoria framförda synpunkterna skulle beaktas;” (GSH protokoll 12 november 1970)

Gränserna för friluftsreservatet fastställdes alltså 12 november 1970 och Stora Torps ekonomibyggnader ligger på mark som avsatts till reservat. Beslutet anger också att kommunalrådet Henrikssons promemoria skulle beaktas. Under rubriken Stora Torp skriver kommunalrådet följande:

”I utredningen (sid 123) framhålles, att byggnadernas värde och det förhållandet att Stora Torp är en av de lättåtkomligaste entréerna till reservatet motiverar en översyn av planförhållandena kring Stora Torp ur kulturhistorisk synpunkt och reservatssynpunkt. Men inte bara planförhållandena på Stora Torp bör enligt utredningen omprövas utan också bebyggelsens användning. Huvudbyggnaden utnyttjas idag för kontors- och bostadsändamål. Det är knappast troligt att denna användning kommer att bestå och det finns därför anledning att redan nu överväga hur byggnaden i framtiden skall utnyttjas. Av övrig bebyggelse som ur miljösynpunkt har stor betydelse, bör speciell uppmärksamhet ägnas åt den stora U-formiga ekonomibyggnaden. Samtidigt som man prövar även denna byggnads användning bör den omgående bli föremål för en byggnadsteknisk upprustning. Alla nu nämnda förhållande motiverar enligt utredningen, att Stora Torp med parkområde, ekonomibyggnader och entréer göres till föremål för en speciell utredning.” (GSH 1970 nr 496)

Skyddet av området från 1970 räcker långt om företrädare för staden bara insåg att det faktiskt finns ett beslut. Vill man sedan göra mer för området, vilket borde vara en självklarhet med tanke på hur denna entré vanskötts ända sedan staden köpte marken 1942, vore etablerandet av ett kulturreservat rätt väg att gå. Ett sådant reservat måste givetvis omfatta samtliga byggnader och landskapet kring byggnaderna, från Stora Torp hela vägen upp till Delsjön. Där finns fantastiska möjligheter att visa upp en miljö så som den såg ut för omkring 100 år sedan. Inte bara när det gäller ett gammalt jordbruk. Vägen från Stora Torp upp till Delsjön har nämligen varit flitigt använd av stadens invånare, åtminstone sedan 1800-talets mitt, troligen längre. Det skulle kunna bli ett kulturreservat inte bara för att visa ett odlings- och kulturlandskap utan för att visa upp friluftslivets kulturlandskap.

Tänk om det fanns en vilja bland politikerna även i denna generation att inte bara skydda utan också utveckla området. Ett beslut om Stora Torps kulturreservat inför firandet av stadens 400-års jubileum 2023? Men då är det viktigt att inte stycka av de viktiga historiska byggnaderna, det underlättar om staden äger marken inom reservatet.

Referenser

Delsjöreservatet, Konsultbyrån GAKO. Göteborg 1969.

Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar 1970,
nr 496, protokoll 12 november § 10.

Lyssna på Delsjöpoddens 17:e avsnitt via denna länk.

Delsjöpodden gästas denna gång av  frilansjournalist  Karin Fingal som bland annat är med och driver hemsidan ”Det vilda Göteborg” och är författare till en bok med samma namn, samt en bok om att vandra på Bohusleden och  ”Weekendvandra kring Göteborg – västkustens vackraste vandringar med bekväma boenden och god mat” . Karin är också en flitig besökare i Delsjöområdet och i detta avsnitt får du lite tips på trevliga platser och upplevelser i området, samt en utmaning – vågar du pröva…?

För andra året i rad blir det inte något valborgsfirande vid Härlanda tjärn. Därför kommer här en repris på filmen från 2012, så var det då!

Våren är här, även om det varit kyligt de senaste veckorna. De små odlingsområdena i Delsjöområdet får nu allt mer liv och vi skall i dag blicka tillbaka på Delsjökolonins historia, ett utdrag ur min bok Upptäck Skatås.

Mitt i koloniområdet finns en domarring, alltså en grav från järnålder. Strax norr om kolonin på åsen närmare Skatås finns ett antal röjningsrösen som är lämningar av ett äldre jordbruk. Detta visar att denna trakt var bebodd och jorden brukad redan för minst två årtusenden sedan. När Delsjöns koloniförening startades i maj 1927 var kolonisterna alltså inte de första jordbrukarna på platsen.

Den nya vägen från Lilla Torp till Vattenverkets anläggning som var färdigställd 1925 gjorde trakten kring nuvarande Delsjökolonin mycket mer tillgänglig och var säkerligen en faktor när Föreningen Göteborgs Koloniträdgårdar sökte och fick ett avtal med stadens Drätselkammare på ett arrende av mark i Delsjöområdet.

Området omfattade 5545 hektar av mark på dels Lilla torps och dels Kärralunds tidigare utmarker. Det första arrendekontraktet löpte på tio år och ställde en hel del krav på koloniföreningen när det gällde områdets utformning, framförallt när det gällde prydlighet. Det fick inte förekomma någon djurhållning inom området, prydnadsträd var förbjudna, endast fruktträd fick planteras inom området.[1]

Redan efter ett drygt år hade många uppfört sina stugor när Göteborgs Tidningen kom på besök våren 1928. ” Om man far igenom trakterna kring Delsjön, vinner man, efter passerandet av långa obebyggda områden på en sluttning uppkastade en hel del små stugor, som antingen stå helt färdiga eller också äro under uppförande. På några håll är endast grunden lagd, och här och där ser man personer i arbete med målning av stugan eller grävning i jordbiten utanför. Det hela verkar ett Klondyke eller nybyggarland i miniatyr.”[2] Men de första kolonisterna hade ett hårt arbete med att bygga upp sin stuga och trädgård. Ytterst få hade under 1920-talet tillgång till bil så det var till fots eller per cykel som man fick transportera sig själv och allt material som skulle användas. Den närbelägna soptippen i Björkedalen som var nästan jämngammal med kolonin var i detta sammanhang inte enbart av ondo. Därifrån gick det att hämta virke och annat material som sedan kunde återanvändas inom kolonin.

Det var inte bara hårt arbete med stugor och trädgård som lockade människor att spendera den lilla fritid som fanns i Delsjökolonin. Det utvecklades redan efter några år ett nöjesliv i form av kolonins egen dansbana som beslutades 1929. Det kunde hållas upp till 20 danskvällar varje sommar och dessa lockade inte bara de som hade stuga i området utan folk från andra delar av staden. För att upprätthålla ordning och reda i området anlitade, och avlönades, två poliskonstaplar. Under slutet av 20-talet fick kolonin också en liten kiosk som snart kom att utvecklas till en mindre affär. Det var långt att föra varorna från staden till kolonin så den lilla butiken blev en viktig inrättning.

Flera försök har gjorts att få kollektivtrafik till kolonin och Delsjöområdet men de få satsningar som gjorts har varit ganska kortlivade. Under åren 1928-30 fanns busstrafik från Kungsportsplatsen vidare mot Danska vägen och Redbergsplatsen som förlängdes upp till Delsjökolonin. Denna trafik sköttes av ett privat bussbolag men trafiken lades ned när spårvägen dragits fram till St. Sigfrids plan. Styrelsen för Delsjökolonin begärde då att staden skulle ordna trafik med bussar från den nya ändhållplatsen för spårvägen upp till kolonin. Staden ville inte göra denna trafik permanent, inte ens under sommaren ”densamma tills vidare endast borde anses såsom provisoriska intill dess närmare erfarenheter vunnits rörande trafikbehovet”, skrev man i Stadsfullmäktiges Handlingar 1930. Redan följande år upphörde trafiken med bussar, inte bara till Delsjökolonin utan även till Kärralunds villasamhälle.

Det första årtiondet klarade sig odlarna i kolonin helt utan elektrisk ström men 1937 försågs dansbanan, affären, kaffestugan och kiosken med el men ingen av stugorna kopplades till de nya ledningarna. Det dröjde till 1949 innan elnätet byggdes ut i större skala inom kolonin och även då var det några arrendatorer som inte önskade att få el inkopplat, tolv av föreningens stugor valde att klara sig utan el.

I samband med krigsutbrottet 1939 byggde militären stora luftförsvarsanläggningar i området och en av de strålkastare som skulle användas vid ett eventuellt luftangrepp mot Göteborg placerades inom kolonins område. Butiken, kiosken hade fått sällskap av en kaffestuga, som alla var flitigt utnyttjade av kolonister, arbetare vid soptippen och det växande antalet soldater under krigsåren. När kriget var slut 1945 började en gradvis avveckling av den service som funnits inom koloniområdet. Kiosken stängde 1959, kaffestugan 1961 och slutligen butiken som höll ut ända till 1980.[3]

När kolonin fyllde 30 år 1957 var det givetvis stor fest för de 132 medlemmarna, då fanns ännu ett 30-tal av de ursprungliga pionjärerna kvar. En av dessa, Max Magnusson fick tillsammans med Per Jansson medalj för förtjänstfullt arbete, ytterligare tolv fick diplom för minst 25-årigt medlemskap i föreningen. Vid denna högtidsdag medverkade även polismästaren som kommit för att tacka för hjälpen med att fånga en härjande inbrottstjuv. Kurt Andersson, Sven Johansson och Bertil Hedlund hade lyckats hjälpa polisen att gripa mannen som då hade genomfört ett 50-tal inbrott.[4] Samtidigt som man firade fanns det en underton av oro inför framtiden. Göteborgs Tidningens reportage från högtidsdagen avslutades med konstaterandet att det inte fanns några ungdomar i området, bara äldre och medelålders folk. De unga ville hellre ha bil än kolonistuga.[5] Men Delsjökolonin överlevde inte bara 40- och 50-års dagarna, även 75 års festen kunde firas 2002 men då med en större framtidstro än under 30-års dagen. I det häfte som trycktes upp i samband med 75-års firandet ” Delsjöns koloniförening under 75 år”  konstateras att ”Man har under de sista åren märkt en tendens till att koloniboendet blivit attraktivt, då det finns inom räckhåll för de flesta. Korta resvägar och billiga boenden, men ändå en härlig rekreation på den fritid man har.”[6] Kolonin har visat sig fortsatt livskraftig och under 2000-talet har kolonistugornas attraktionskraft knappast avtagit då en stuga i Delsjökolonin 2017 kan kosta bortåt en miljon kronor. Föreningens 90-års firande i juli 2017 lockade många besökare och över 100 personer var och lyssnade på när författaren till denna bok presenterade områdets historia. Intresset för både Delsjöområdet och kolonin är fortsatt stort hos Göteborgarna så förhoppningsvis kommer även 100-års dagen att bli firad invid föreningshuset och den forntida domarringen.

Tidningar och litteratur

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)

Göteborgs Tidningen (GT)

Roos, Olle, 1927-2002 Delsjöns koloniförening under 75 år. Göteborg 2001.

Noter

[1] Roos 2001, s. 8-9.

[2] GT 1928-04-17, ”Delsjökolonien, den nya anläggningen närmar sig sin fullbordan, många hus under tak.”

[3] Roos 2001, s. 16-17, 27, 43, 45-46, 60-64. GSH 1930:289, GSH 1935:248.

[4] GHT 1957-07-08, ”Polisberöm och medaljering på Delsjökoloniens 30-årsfest”.

[5] GT 1957-07-07, ”Ingen vill byta koloni mot bil”.

[6] Roos 2001, s. 149.

Bilden i sidhuvudet är från Kamerareportage och visar de första stugorna under uppförande 1927.

Den 9:e september 1959 fanns det en artikel i tidningen Ny Tid om planerna på en ny golfbana inom Delsjöreservatet. Beredningen för natur- och kulturskydd var kritisk till placeringen medan Skogsnämnden stödde förslaget.

————————————

Det är synnerligen angeläget att Delsjöreservatet bevaras för framtiden som ett strövområde, framhåller beredningen för natur- och kulturskydd i sitt yttrande angående förslaget att anlägga en golfbana i Delsjöområdet. Ju mer staden växer, desto värdefullare blir området, vilket för övrigt har ytterst få motsvarigheter i svenska städer, heter det vidare i utlåtandet.

Den del av reservatet, som skulle användas för golfbanan, borde den promenerande delen av befolkningen ha prioritetsrätt till. Visserligen kan förslagets tillskyndare göras gällande, att golfbaneanläggningen är så utformad att allmänheten mycket väl kan promenera inom området – tees, fairways och greens omfattar uppskattningsvis 25 procent av hela detta område, varinom golfbanan planerats – men utvecklingen torde snart komma att visa att de som tycker om att ströva i skog och mark undviker banområdet, där man riskerar att ”få en golfboll i huvudet”. Inom beredningen råder därför på grund av sistnämnda synpunkter tveksamhet beträffande områdets användning till golfbana.

Om golfbanan, trots den minskning av allmänhetens strövområde som den ändå innebär, skall komma till utförande, vill beredningen för sin del stödja alternativet med placering av administrationsbyggnaden vid Kolerakyrkogården. Vidare skulle beredningen föredraga, att som parkeringsplats i första hand användes den 200 meter öster om Kolerakyrkogården belägna, nu igenfyllda grusgropen och ej planen mellan gamla Boråsvägen och kyrkogården, vilken plan utgöra en mycket vacker utsiktsplats.

* Golfbanan borde helst lagts på annan plats

Beredningen hade helst sett, att golfbanan förlagts till annat område. Skogsnämnden har i sin skrivelse till fastighetskontoret den 9 juli 1959 framhållit, att på grund av ökningen av antalet motorfordon ”får man utgå ifrån att närheten till allmänna kommunikationer ej längre är utslagsgivande för banans orientering”. Med understrykande av sistnämnda synpunkt vill beredningen framhålla, att en golfbana mycket väl kunde ha legat på längre avstånd från stadens bebyggelse. Från fastighetskontorets och skogsnämndens sida har emellertid förklarats, att ingående undersökningar har visat, att den föreslagna platsen för en golfbana är den enda möjliga. Om det verkligen förhåller sig så, att plats ej finnes inom rimlig tid för ytterligare golfbanor inom Göteborg torde i varje fall de under debatten i detta ärende uttalade förhoppningarna om golfen som en folksport vara överdrivna, konstaterar beredningen. Huruvida staden under sådana förhållanden skall lämna ett betydande stöd – avseende bl.a. kapitalkostnaderna – till golfsporten, tillkommer det dock andra att bedöma, tilläggs det i betänkandet. På grund av att snårskogen brett ut sig på det för golfbanan ifrågasatta området skulle en golfbana ej medföra något allvarligt ingrepp på växtligheten, däremot måste konstateras, att planerade arbeten skulle störa djurlivet, anför beredningen vidare.

Referens

Ny Tid, 9 september 1959.

Den 11 juni 1972 berättade GT, i en text av Jacob Wennerberg, om att det nu fanns möjlighet att hyra kanoter vid Delsjön.

”Här är en glad överraskning till alla paddlingsintresserade göteborgare! – Nu finns möjligheten att hyra kanot i Stora Delsjön!

Tio plastkanadensare står till förfogande alla dagar vid Sjölyckan intill gamla reningsverket. Ungdomar mellan 12 och 15 år kommer på vardagsförmiddagar också erbjudas gratis kanotskola.

Man skall vara minst 14 år gammal, kunna simma 200 meter och ha flytväst på sig för att få paddla ut på Delsjöns vågor. Det är Trygg-Hansa och Svenska kanotförbundet som tillsammans med kommunen står för initiativet. Verksamheten startade för tre år sedan och liknande kanotuthyrningar finns nu på ett tjugotal platser i landet.

Hyran blir fem kronor för en timme och tjugo kronor för en hel dag. Allmänheten har tillträde till båtarna mellan 12-17 på vardagar och 10-17 på lördag och söndag. Kanotskolan pågår alla vardagar mellan 10-12 på förmiddagen.

Eleverna kommer förutom paddlingsteknik att få lära sig att ta sig upp i en kanot som slagit runt. Tävlingar och stafetter skall också ingå i utbildningen.

Göran Sandberg och Håkan Matsson är instruktörer – den senare med en 2:a resp en 3:e placering på 5.000 och 500 meter vid förra årets junior-SM i kanot.

– Vi tror att kanoterna blir väl använda under sommaren, säger Håkan.

– Redan första dagen har folk varit jätteintresserade.

GT kan tipsa alla barnfamiljer att det här kan vara något att tänka på. De rymliga kanadensarna bär utan svårighet mamma, pappa och två små barn.” (Ur: GT 11 juni 1972)

Bilden i sidhuvudet är hämtad ur GT 11 juni 1972.

Den 17:e maj 1902 gick Vattenverksstyrelsen ut med varningar om ”befarad vattenbrist” i Göteborgs tidningar (se annons till vänster).[1] Vattennivåerna i Delsjön var låga redan under våren och därför uppmanade vattenverkets styrelse att inte slösa med vattnet. Det var inte bara den torra våren 1902 som hade orsakat de låga nivåerna i Delsjön, det var även bristen på nederbörd under föregående år. Det hade fallit endast 455 m.m. nederbörd vid Delsjön under 1901 vilket motsvarar 4 067 miljoner kubikmeter samtidigt som det tappats ut 4 200 miljoner kubikmeter från Delsjön till vattenledningen under året. Det hämtades alltså mer vatten än vad som naturen tillförde. Vid årets slut var vattenståndet 1,77 meter lägre än vad det hade varit under slutet av 1900.[2]

Stadens vattenförsörjning hade länge kommit till stor del från Delsjön men under 1900-talets början pågick arbetet med utbyggnad av vattenverket vid Alelyckan med nya pumpsystem, men endast två av dessa var färdigställda. Alelyckan kunde förse 70 000 konsumenter med vatten, men i Göteborg fanns 140 000 personer som behövde vatten, alltså behövdes även vattnet från Delsjöarna.[3] Det var anledningen till att vattenverket uppmanade till att hushålla med vattnet.

Kreativa förslag från stadens invånare kring hur vattenbristen skulle kunna avhjälpas saknades inte, följande insändare från juni 1902 föreslog signaturen ”t” att stadens flodspruta skulle användas för det vatten som inte skulle användas till dricksvatten.

”Då tillfölje af det låga vattenståndet i Delsjön, fara för vattenbrist är möjlig, och man ser hvilka stora mängder vatten som dagligen åtgår till vattning af staden gator, så framstår själfmant den frågan: kan det härtill behöfliga vattnet ej fås från annat håll än från stadens vattenvärk? Är ej Göta elfs vatten godt nog för sådant ändamål? Vi hafva en flodspruta, som ytterst sällan användes, kunde ej denna göra nytta och ur elfven uppfordra vatten till alla stadens bevattningsapparater? Den kan ju placeras hvar som hälst, där lämpligt vatten finnes att tillgå, och den lilla utgift, som däraf förorsakas, har intet att betyda gent emot de olägenheter, som vattenbrist förorsakar”.

Ur: GHT 1902-06-07.

Någon kanske undrar varför man ägnade sig åt vattning av gatorna. Vid denna tid fanns det många gator i staden som hade beläggning av makadam och när det var torrt väder orsakade trafiken att luften fylldes av damm och då behövdes vatten för att binda dessa luftföroreningar som var mycket besvärande och faktiskt skadligt att andas in.

Den låga nivån i Stora Delsjön gjorde att förbindelsen mellan Lilla och Stora Delsjön avbröts. ”Lilla Delsjön håller f.n. på att sänkas. Genom torkan i våras bildades en damm mellan båda Delsjöarne i stället för bäcken som runnit fram där förut. Nu är man sysselsatt med att gräfva upp densamma, så att vattnet från lilla Delsjön åter har fått aflopp. Härigenom beräknas stora Delsjön få en ökad kapacitet om omkring 300,000 liter vatten. Arbetet torde snart vara afslutadt”.[4]

Vattenförsörjningen upprätthölls under hela sommaren 1902 men det tärde ytterligare på vattenförråden i Delsjöarna. Vattennivåerna var de lägsta som hade uppmätts i sjöarna sedan vattenverket byggdes.[5] Men stadens invånare behövde inte uppleva att vattnet tog slut i kranarna.

Referenser

Tidningar

Göteborgs Aftonblad (GAB)

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)

Litteratur

Bjur, Hans, Vattenbyggnadskonst i Göteborg under 200 år, [Göteborgs VA-verk], [Göteborg], 1988,

Noter

[1] GHT 1902-05-17.

[2] GHT 1902-05-03.

[3] GHT 1902-05-31, se även Bjur 1988, s. 145-146.

[4] GAB 1902-06-14.

[5] GHT 1903-01-03.

Bilden i sidhuvudet visar Stora Delsjön i maj månad 2021. Foto: Per Hallén.

”Dispositionsplanen norr om Kåsjön syftar till att understryka de mycket gynnsamma förutsättningar för rörligt friluftsliv, som området inrymmer, och antyder vilka anläggningar som kan bli aktuella, samt de krav på utrymme och lokalisering de ställer. I naturinventeringen har Kåuddens värde som naturattraktion och Björnås betydelse som naturvårdsområde kommenterats. Båda dessa områden ligger direkt åtkomliga från åsen. Tillsammans med sjön och den öppna kontakten med reservatet västerut utgör de väsentliga element för rekreation och naturupplevelser. Dessa förutsättningar tillsammans med god åtkomlighet med såväl bil som buss, samt möjligheterna till VA- anslutning mot norr befogar, att området reserveras för en omfattande och rikt diffe¬rentierad friluftsanläggning, som här kallas Kåsjö friluftsgård.

Centrum i denna anläggning är en byggnad som inrymmer bastu- och omklädnnigs- rum för motionssport samt serveringslokal, klubbrum och administrationsutrymmen. Den bör förläggas på åsen i väster i direkt kontakt med sportfält och terrängspår, som leder ut i reservatet och anknyts till befintliga vandringsleder och rörelsestråk. Söder om friluftsgården föreslås en teknikbacke på en östsluttning ned mot Kåsjön. Den har en längd av 150 meter och en fallhöjd av 38 meter.

För ridning finns idag inom området ett välutvecklat system av ridvägar mot Maderna och Råhult. Det föreslås att utrymme för ett nytt ridhus med tillhörande utomhus- utrymmen för hoppning och dressyr reserveras inom området.

Det befintliga Kåsjöbadet, som har stor besöksfrekens, föreslås erhålla bättre för¬hållande genom att Landvettervägen flyttas österut. Strandområdet blir därigenom mer skyddat för motorbuller och avgaser, och den knappa tillgången på ytor för rörelse och lek skulle förbättras. På planen har småbåtshamn för uthyrningsjollar – optimister – och planer för bollekar antytts, för att visa vilka fördelar som nås med en väg- flyttning.

Den redovisade sträckningen bör emellertid inte ses som ett definitivt förslag, förrän ett ännu östligare läge prövats. Landvettervägen kommer nämligen i framtiden att få en stor lokal betydelse, ökad trafikintensitet befogar att den helt frigöres från öjersjöbebyggelsen och flyttas till de lägre terrängpartierna öster om parkeringsanläggning och bebyggelse. I samband med en sådan vägstudie bör stor vikt läggas på att erhålla välbelägna och funktionsriktiga planskilda korsningar för terrängspår såväl norr som söder om Kåsjön. I anslutning till dessa anordnas busshållplatser.

För att betjäna anläggningen redovisas i planen 1250 parkeringsplatser varav 350 vid Kåsjöbadet. Ytterligare reservutrymmen för parkering finns och bör finnas.

Då dispositionsplanen för området har idékaraktär bör områdets planeringsfrågor efter principbeslut göras till föremål för särskild utredning.”

Ur: Delsjöreservatet: en utredning för Göteborgs stadskollegium, Gako AB, Göteborg, 1969

Bilden i sidhuvudet visar Kåsjön 2020, foto: Per Hallén.

Avsnitt 14 av Delsjöpodden handlade om granmördaren, Kalle Ström var då gäst i poddavsnittet. Kalle har nu producerat en hel poddserie om granmördaren. Så för dig som vill höra mer om detta tema rekommenderas denna poddserie:

Granmördaren 1/4

Granmördaren 2/4

Granmördaren 3/4

Granmördaren 4/4

Söktermen ”granmördaren” är just nu den mest sökta här på Delsjöområdets historia!

Våren 1892 var torr och eldfaran var stor i Delsjöområdet. Den 11 maj utbröt en större brand som skildrades på följande sätt i Göteborgs-Posten.

”Vid 10-tiden i går afton började ett starkt eldsken färga den östliga himlen röd. Man trodde först att det härledde sig från en eldsvåda vid Danska Vägen, och en mängd folk strömmade dit ut. Men det befanns snart, att eldhärden var belägen längre ut; och att döma af den betydande sträcka elden tycktes omfatta befarades en större skogsbrand i markerna utåt Kolltorp. Brandkåren, som allarmerades, körde ock ut till nämnda egendom, men nödgades der vända om, emedan elden härjade betydligt längre ut i markerna, dit ingen banad stig tillät kåren att komma fram.

Det var å Frändtorps och Wittkärrs egor lågorna fått fäste i det alnslånga ljunget, hvari funnos enstaka ställen beväxta med ung barrskog. Elden tycktes ha börjat å den förstnämnda egendomens utmarker och drog sig sedermera åt Wittkärr och Kolltorp, följande stränderna af den s.k. »Torfmossesjön» (alltså Härlanda tjärn, min kommentar) och inneslutande en ganska vid omkrets.

Oaktadt nära nog vindstilla rådde grep elden hastigt kring och var svår att begränsa, emedan på området blott sparsamt förekommo ungträd, som kunde användas som ruskor. Många från staden tillströmmande personer, som ej väjade för att ge sig ut i mossarne, der vattnet mellan tufvorna stod fotshögt, grepo emellertid verksamt in i släckningsarbetet. Man lyckades också tack vare terrängförhållandena, småningom betydligt släcka eldens framfart. Vid 11- à 12-tiden såg det rätt kritiskt ut, och det var fara värdt att elden skulle kunna nå skogen å Kolltorps egor, dit den drog sig. Fram mot 1-tiden hade dock eldsområdet betydligt minskats, och då vår referent en stund derefter lemnade platsen, tycktes det ej vara någon fara för skogen, om än elden fortfarande gick åt det hållet. Det var då tydligt att elden skulle kunna inom kort dämpas.

Eldsområdet sträckte sig ganska långt från Wittkärrs och Kolltorps herrgårdar. Ett par torplägenheter å dessa egendomars marker lågo ock för långt utom eldens härjningsplats för att vara utsatta för någon fara.” (Ur: Göteborgs-Posten 12 maj 1892)

Bara några veckor sedan utbröt en ny eldsvåda i området, den har tidigare skildrats här på Delsjöområdets historia och du kan läsa texten via denna länk.

Bilden i sidhuvudet visar en kontrollerad ljungbränning på Getryggen 2008. Foto: Per Hallén

Källa

Göteborgs-Posten