Familjen Andersson, Alfred, hustrun Augusta och deras sju barn, flyttade till Bengtstorpet 1902. Men till skillnad från tidigare generationer av torpare arbetade inte Alfred enbart som jordbruksarbetare. Närheten till staden öppnade fler inkomstmöjligheter och han tog anställning hos bland andra Johan Johansson och hans åkeri på Gårda. Arbetsuppgifterna bestod i att köra vagnslass med grus och gatsten. Men efter några år på torpet flyttade familjen till Masthugget år 1907. Men den äldste sonen Per Adolf kom att återvända till Bengtstorpet år 1911 efter att han gift sig med Ellen Julia Dahlgren. Per Adolf arbetade inte med dagsverken på Lilla Torp. Han hade istället fått anställning vid vattenverket Sjölyckan. Den 6 juli 1912 föddes sonen Allan på torpet, han skulle växa upp på Bengtstorpet och Delsjöområdet blev hans hemmamarker. (Andersson, s. 7)

Under slutet av 1990-talet intervjuades Allan av Roger Andersson som senare publicerade skildringen av Allans liv i informationsbladet ”Skatåsbladet”. Här nedan görs en bearbetning av intervjun.

De åtta barnen hade sin sovplats på andra våningen, det vill säga på vinden medan deras föräldrar hade sitt sovrum på bottenvåningen. Tidvis bodde även Per Adolfs far i huset och då fick även köket användas till sovplats. Visserligen var Per Adolf arbetare på vattenverket Sjölyckan men det hindrade inte att han arbetade som deltidsjordbrukare på de cirka 5 tunnland jord som hörde till torpet. Åkrarna i det område som idag är parkeringsplats vid Delsjöbadet. En del åker låg söder om torpet och ytterligare ett stycke jord fanns intill torpet Sjöbo. Till det kom torpets djur, en till två kor, två grisar samt några höns. Att äga djur var en tillgång för familjen inte minst vid jularna då Allan mindes att slakare Lindberg kom för att slakta julgrisen. Givetvis var djuren, både kor, grisar och höns ett viktigt tillskott till hushållet året om.

Torpet saknade mycket som vi idag tar för givet såsom vatten, el och telefon. Det fanns inte ens en riktig brunn vid huset. Först år 1924, då Allan var 12 år, grävdes den första brunnen vid huset. Ända fram till dess hade man fått hämta vatten i en kallkälla i närheten. Exakt vilken källa Allan avsåg framgår inte av intervjun, men den låg ca 100 meter från huset. I över 100 år hade alltså torparna på Bengtstorpet alltså använt sig av källans vatten istället för en grävd brunn. När pappa Per Adolf bestämt sig för att kosta på en brunn anlitade han sin granne, Erik Lindberg, på torpet Lyckan. Han hade förmågan eller kunskapen att använda en klyka för att finna en vattenåder. Strax intill torpet och ladan hittade han en plats som skulle ge vatten och man började gräva. Allan själv uppgav att det var han som fick uppdraget att mot 10 kronor i betalning gräva brunnen under förutsättning att han hittade vatten. Man bör komma ihåg att han vid tidpunkten endast var 12 år och att han själv uppgav att vattnet fanns på cirka 3 meter djup, så man kan tänka sig att fler var inblandade i arbetet. När hålet var klart nedsänktes sex betongringar för att stabilisera brunnen. Elektricitet fanns givetvis inte och det är oklart när den drogs fram till torpet. Det är inte säkert att det skedde under den period, då huset var permanent bebott. Inte heller telefon fanns det tillgång till. Ville man telefonera måste man be om lov att använda vattenverkets telefon.

Att Bengtstorpet låg på gammal utmark märktes när man skulle till skola, affär eller post. Allan gick sina första skolår i Böskolan. I de högre klasserna fick han istället gå till Lundenskolan. Posten kunde man inte hämta i brevlådan vid vägen utan man var tvungen att bege sig till posten vid Korsvägen. På en del av den sträckan fanns visserligen spårvagn, fram till Sankt Sigfrids plan, men kostnaden på 15 öre avskräckte. Mamman Ellen handlade oftast i en affär som låg i Gårda och det är lätt att föreställa sig hur mycket tid och möda hon fick ägna åt att få hem matvarorna till Bengtstorpet. Det var först när barnen hade flyttat hemifrån som hon kunde unna sig lyxen att ta en taxi hem med varorna. År 1922 kom det ett erbjudande att de skulle kunna få köpa torpet för 6000 kronor, men det var en alltför stor summa, så torpet fortsatte att lyda under Lilla Torps gård som ägdes av Göteborgs stad. Allan berättade även om det tillfälle, då hela torpet höll på att brinna ned. Det var på julaftonen år 1923 som det tog eld i skorstenen. Brandkåren tillkallades men den hade lång väg och väglaget var uppenbarligen inte det bästa. Brandkåren kom aldrig längre än till Iskällareliden. Hjälpen kom istället ifrån grannarna på de andra torpen och Erik Lindberg på torpet Lyckan ryckte in och hällde några säckar salt i skorstenen. Därefter täckte han öppningen med våta säckar. Den julaftonen var det nog ingen av invånarna som glömde. När elden väl var släckt, kunde man gå in och försöka ta vara på något av den framställda julmaten, helt svart av sot.

Allan berättade även om den kaféverksamhet familjen bedrev. Troligen ett av de första försöken med kafé i Delsjöområdet, som startade redan år 1915 och kom att drivas ända till år 1944. Torpets strategiska läge vid en av de få vägarna till Delsjön vid denna tid var gynnsamt för verksamheten. Gästerna fick dricka sitt kaffe utomhus, men under vintern utnyttjade man även den lilla stugan som kafélokal. Allans storasyster Signe var den drivande kraften och hittade på nya sätt att utöka affärerna. Allan ägnade sig också åt viss affärsverksamhet i form av att hyra ut skidor för 1 krona paret. Ville man också få dem vallade så kostade det ytterligare 25 öre. Redan vid denna tid märktes hans frilufts- och sportintresse som senare skulle få honom att bland annat vara med om att anlägga vildmarksleden vilken går mellan Härskogen och Skatås inte långt från Bengtstorpet.  När Per Adolf gick i pension år 1944 flyttade han och hans hustru från huset. (Andersson, s. 7-9)

Under rubriken ”Omkostnadskontot: några kilo fisk…” skrev GT 1971 om Allans insatser med att bygga spår och leder i Delsjöområdet.

Allan med hustrun Ulla. Foto: Ola Marklund GT 1971-10-31

”Det stan tyckte var dyrt och jobbigt klarade Allan Alfredsson med lite energi och några kilo fisk! Det handlar i alla fall om fiskhandlaren som på eget initiativ byggde en 12,5-kilometers terrängbana i Delsjöterrängen, hur han röjde, byggde broar och slet och hur han genom att han har kontrakt med sågverk och lantbrukare fick allt material i utbyte mot fisk.

Allan Alfredsson har varit motionsentusiast och skidentusiast i hela sitt liv. Han har alltid retat sig på att skidspåren och terrängbanorna i Skatås och kring Delsjöarna inte skötts så där helt perfekt utan istället mer eller mindre fått gro igen och förfalla.

Oanvändbart skidspår

Men så förra året (1970) tyckte Alla Alfredsson att det fick vara nog. Skidspåret vid Delsjöarna hade inte gått att använda på länge och eftersom det spåret faktiskt var det enda som fanns i Göteborgsområdet så beslöt Allan Alfredsson att rusta upp det själv och dessutom bygga ut det.

Av trä från vindfällen byggde han broar och spångar. Med kutterspån, cementrör och eternitrör dränerade han och fyllde ut sankmarker.

I mer än ett år slet Allan Alfredsson och några kamrater till honom som djur. Avsnitt på bara tio meter tog ibland flera dagar att ställa i ordning. Ju mer Allan Alfredsson jobbade desto mer spred sig ryktet om hans verksamhet bland motionsentusiasterna. Många kom frivilligt och började hjälpa till.

—Och samtliga är all heder värda, säger Allan Alfredsson. Utan deras hjälp hade jag inte klarat det här. Dom ska ha ett stort tack! Och det ska också min fru – Ulla – ha.

När banan stod färdig kom någon på den idén att den naturligtvis också kunde användas under sommaren för skogsluffare och terränglöpare.

Idag – några månader efter det att banan blev färdig – utnyttjas den av hundratals människor. Tävlare som motionister. Bland dem som brukar springa där finns Erik Östbye — den gamle svenske maratonmästaren.

— Och både han och hans fru trivs utmärkt på den här banan, säger Allan Alfredsson.

Men ändå — trots den förträffliga banan — är Allan Alfredsson inte riktigt nöjd ännu.

— Den här sträckan är ju bara början, säger han. Jag ska bygga ut banan ända till Hindås — en sträcka på närmare fem mil!

Men för att lyckas med det måste Allan Alfredsson ha hjälp.

— Jag vet att det finns folk som gärna skulle ställa upp på sånt här, säger han. Det gäller bara att få tag på dom.

— Jag vet att det finns folk som brukar springa här och som säkert inte skulle ha något emot att så att säga förena nytta med nöje och samtidigt när dom sprang hjälpa till att bygga ut banan. Tänk så mycket motion dom skulle få då!

Bland dem so brukar springa på banan märks också direktören för Original Odhner — Gunnar Larsson.

— Och honom är jag också ett stort tack skyldig, säger Allan Alfredsson.

— Eftersom jag ändå utnyttjar banan så mycket skulle jag kunna åta mig att göra sådana där skyltar om bara du hjälper mig med att sätta upp dem, sa han. En tid senare levererade han skyltar som praktiskt taget är oförstörbara.

Rekordtid 49 minuter

Rekordet i att ta sig runt 12,5 kilometersslingan ligger på 49 minuter.

— Men annars ligger genomsnittet på mellan 55 och 60 minuter, berättar Allan Alfredsson. Själv brukar jag ta god tid på mig. En timma och 8 minuter.

När vi tillsammans med Allan Alfredsson var ute och inspekterade banan träffade vi på en annan träningsfantast. Träningsledaren på SIF — Viktor Burgren.

— Skriv att Allan är fantastisk, sa Viktor. Vad han gjort för göteborgarna kan inte förklaras, det måste var och en uppleva själv. Banan är underbar.

— Pelle Åberg på fritidsnämnden är också en som har uppmuntrat mig mycket, säger Allan Alfredsson. Han tycker naturligtvis att det är bra att jag avlastat honom med det här arbetet. Det är annars han som har hand om alla sådana här arrangemang.

— Men skulle han börjat jobba med det här hade projektet tagit lång tid. Först måste han ju kartlägga området och se att stigarna gick fram där dom fick. Sånt tar lång tid. Men för mig var det annorlunda. Jag är uppfödd i Delsjöområdet och kan terrängen här omkring på mina fem fingrar. Jag behövde aldrig göra några kartor. Jag viste från början hur jag skulle dra banan.” (Sune Sundahl, GT 31 oktober 1971)

Allan Alfredsson avled 1999 och blev 87 år, i GP skrev Rune Andersson följande runa över Allan:
”Före detta fiskhandlaren Allan Alfredsson, Kallebäck, har avlidit 87 år gammal. Närmast anhöriga är syskonbarn. Allan Alfredsson föddes på Bengtstorpet i Delsjöterrängen, ett område som han var trogen i alla år.

Sin utkomst fick han genom att i 55 år åka runt till gårdarna i Rävlanda, Härryda, Bollebygd och Landvetter och sälja fisk. Sin kännedom om och vänskap med gårdsägarna hade han nytta av i sin fritidssysselsättning – att göra skidspår och röja leder. Det blev Göteborgs Skidklubbs stora satsning på långlopp som från början fångade Allans intresse och blev hans hobby. Banläggningen för Göteborgsloppet, Finalloppet, Götalandsmästerskap och DM bar många gånger hans signatur. Men även för den motionerande allmänheten gjorde han banor i Härskogen, Hindåsgården och i Delsjöterrängen. Det största arbetet var framställande av Vildmarksleden Hindås-Skatås. Allt arbete var ideellt. Han brukade säga att belöningen var en nöjd motionär på banan. Visserligen hade Allan hjälp av många klubbkamrater, men ingen kunde lägga ner så mycket tid och pengar som han. Resultatet blev monument över mänsklig idealitet. Som uppmuntran fick han 1983 Göteborgs stads Förtjänstmedalj” (Rune Andersson, GP 1999-07-24)

Idag arrenderas Bengtstorpet av Park och Naturförvaltningen och stugan har renoverats och fått nytt liv. Kanske skulle det vara möjligt att sätta upp en minnestavla på eller vid torpet som berättade om Allan, en av Delsjöområdets moderna profiler.

Tidningar

Göteborgs Posten (GP)

Göteborgs Tidningen (GT)

Litteratur

Andersson, R., Bland Torp och Herrgårdar. Samanställning av artiklar i Skatåsbladet 1995-98. Utgiven av Roger Andersson i samarbete med Skatås Motionscentral.

Glad Midsommar önskas alla läsare! Visserligen blir det inte några stora offentliga firanden detta år, men det kanske är lika bra det med tanke på vad som kan hända vid dessa tillställningar för danslystna personer. I tidningen ”UPSALA” berättades det den 28:e juni 1890 om en något ovanlig olycka som inträffat i Delsjöområdet den gångna midsommarhelgen,

”En danslysten gumma – hon hade 58 år på nacken – företogo sig midsommarnatten att deltaga i ungdomens dans vid Delsjön, nära Göteborg; hon råkade emellertid göra en kullerbytta med den sorgliga påföljd, att hon bröt båda benen af sig.”

Som om ni skall dansa, se till att ni inte bryter benen av er!

Detta är en berättelse som nästan skulle kunna vara hämtad från vilda västern, men så är det inte. Istället skall vi rikta blickarna mot Stora Torp och en händelse som utspelade sig 1965 och skildrades av GT.

”Gamle Svarten och Primus – ponnyhästar med hemortsadress Göteborg Ridhus – försvann i natt. De drog ut ’på vida färden’ med tjuvar i sadlarna. Stölden upptäcktes strax före sex i morse. Ett par timmar senare återfanns de dock välbehållna och bundna vid – ridhuset i Stora Torp. Vilka hästtjuvarna är har man ännu inte lyckats utreda. Misstankarna är emellertid riktade mot ett visst håll.

Tjuvarna torde vara väl orienterade i ridhuset och dessutom ha betydande insikter om hästar och ridning. – De valde de bästa ponnyhästarna vi har, säger kapten G. Palm. – Svarten och Primus har dock klarat natten utan större besvär. De är oskadda.

– Det är första gången vi drabbas av något liknande och jag hoppas även sista.

Svarten och Primus stod avsadlade i sina spiltor när stallpersonalen lämnade ridhuset vid 9-tiden i går kväll. Samtliga dörrar var då också låsta inifrån. – Stölden måste ha skett mellan kl 12 och 2 i natt säger John Johansson vid ridhuset. Åtminstone att döma av spillningen.

– Tjuvarna har tydligen tagit god tid på sig. De har dragit av hästarna deras filtar, vikt ihop dem väl och lagt dem där de brukar hänga. Sedan har de sadlat hästarna – med rätt sadlar – och lett ut dem genom en dörr som vi dock mycket sällan brukar använda för det ändamålet. Genom den har de säkerligen också brutit sig in.

Svarten och Primus försvinnande vållade i morse stor uppståndelse bland ridhuspersonalen. Polisen kontaktades. Under granskningen av stallet kom ett telefonsamtal:

– Svarten och Primus har kommit tillrätta. De är välbehållna.

Hästarna påträffades vid 9-tiden vid ridhuset i Stora Torp. De stod bundna. Men utan sadlar. Dessa påträffades senare undangömda bakom några bräder.

– Svarten och Primus har vad vi nu kan se inte blivit särskilt illa behandlade, säger kapten Palm.” (Ur: GT 14 april 1965)

Bilden i sidhuvudet är givetvis inte från Delsjöområdet. Den visar Dirty Dick’s Belmont Saloon, i Nevada. Foto: Per Hallén 2015.

”Af Kallebäcks Källa man mig fordom Namn har gifwit, Men sen af Götheborg jag köpt och hägnat blifwit, Kung Gustaf mig besökt, mig nådigt unnadt är, Att jag härefter namn af Gustafs Källa bär. Den 17 november 1787”. Foto: Per Hallén 2013.

Källan vid Kallebäck har varit viktig inte bara för lokalbefolkningen utan för hela staden. Ur de stora sandlager som istiden en gång skapade har det under 10 000 år flutit fram ett rent och välsmakande vatten. Egentligen är det inte en källa utan en hel rad av källor, som har funnits från det nuvarande huset vid Gustavs källa ända upp till Skårs höga. Den första beskrivningen av källorna är från 1600-talet men det kan inte råda något tvivel om att den goda tillgången på dricksvatten var viktig redan för stenåldersmänniskorna i Kallebäcksområdet för 8000 år sedan. Då låg Kallebäck vid en havsvik.
Rent dricksvatten var en bristvara i Göteborg under 1700-talet och gick att sälja med god förtjänst. År 1759 berättas det om Magnus Rebba på Kallebäcks nordgård som öppnat ett näringsställe på gården, där bland annat vatten från källorna såldes. Till en början hyllas inrättningen för sina rimliga priser, men ganska snart kom klagomål på att vattnet såldes till ett för högt pris. (Stenström, F. Örgryte genom tiderna. Del II s. 25.)

I tidningen Götheborgska Magasinen fällde man detta år följande ironiska kommentar. ”Med skyldig heder den ärlige Rebba som sätter ej högre taxa på det för träffliga Kallebäcksvattnet än på spisöhl”. (Nyberg, B. Historisk bakgrund i ”Källorna i Kallebäck”. s. 6.) Även andra Kallebäcksbor utnyttjade källorna genom att fylla tunnor med vatten som sedan såldes inne i Göteborg, där det var ständig brist på rent vatten. (Ygge, B. Källorna i Kallebäck. s. 15.) Under åren 1786-87 byggdes en vattenledning från Kallebäcks källa in till Göteborgs stad och den stora reservoaren vid nuvarande Kungsportsplatsen. Över källan lät stadsarkitekt C W Carlberg uppföra ett källhus med ett rum för källan samt ett förrum. När byggnaden stod klar år 1787 ansågs den så betydelsefull att självaste Gustav III besökte platsen. Minnesstenen över kungens besök som vi idag kan se på platsen restes först år 1801. (Lönnroth, G. Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i Göteborg : ett program för bevarande. s. 142-43. Se även Bjur, H. Vattenbyggnadskonst i Göteborg under 200 år. s. 24-36.)

I ett tidigt översiktsverk av stadens historia, Granberg, Per Adolf (1815). Staden Göteborgs historia och beskrifning, berättas om hur källan och vattenledningen kom till.

”I bredd med Barmhertighets-Stiftelser torde man med skäl kunna sätta dem, hvarigenom någon allmän beqvämlighet eller nytta vinnes. Af detta slag är vattenledningen i Göteborg. Man hade ifrån Stadens anlläggning beklagat sig öfver brist på friskt vatten, och denna klagan var så mycket mera billig, som ganska få källor finnas inom fästningen, och några dagars vestlig storm gjorde vattnet i kanalerna helt salt. Redan 1714 föreslog derföre Stadens dåvarande Byggmästare, Jacob Fergill, att ifrån Kallebäcks källa, hvars vatten är af en utmärkt godhet, genom rör under jorden, leda inom fästningen det vattenförråd, som invånarne behöfde. Den summa han ansåg erfoderlig till detta företag lärer icke hafva öfverstigit 10 000 Daler Silfvermynt, men antingen man, denna tiden, icke trodde sig kunna insamla så mycket penningar, eller andra orsaker vållade andra hinder, blef förslaget utan verkställighet. Emedelertid var detta förslag väckt och blef ofta framställdt; man trodde i synnerhet, och kanske nog allmänt, då Direktör Sahlgren anslog ett för den tiden betyligt kapital, som till nogon för Staden gagnelig inrättning borde användas, att denna donation skulle tjena till utförandet af vattenlednings-planen; men allmänheten bedrog sig i sin väntan, och förslaget hvilade till dess någa medborgare på 1780-talet företog sig att utföra det. De personer, som härtill mest bidrogo, vore Grosshandlaren Henry Greigh och Politi-Borgmästaren Kommerse Rådet Daniel Pettersson. Den förre åtog sig isynnerhet styrelsen af arbetet och förvaltningen af medlen. Dessa medel insamlades genom subskription, och den Summa som på detta sätt, ifrån 1785 till 1788, inflöt, steg till 17 400 R:d, 38 sk. 11 r:st.; hvarjemte Staden beviljade en utsyning af 20 tolfter blockar på dess skog i Säfvedahls Härad.

Den källa hvarifrån vattnet skulle ledas är belägen något mer än en fjerdedels mil ifrån Staden, och uppkommer i en sandbacke, hvars höjd öfver hafvet är omkring hundrade alnar. Källan har fått sitt gamla namn af Källebäcksby. Genom en mängd af ådror, som sammanflyta, har den ett ymnigt vatten, hvars tillopp hvarken förminskas af sommartorrkan eller vinterkylan. Arbetet börjades (i September 1786) demred, att vattnet från de särskilta årdrorna leddes genom kullerstens-trummor till en gemensam cistern, som är anlagd der sluttningen af höjden begynner, och öfver hvilken sedermera byggdes ett hus. Från cisternen lades trädrör, bestående af borrade stockar, under jorden, i en rak sträckning fram till Mölndahls å, hvarefter en vinkel gjordes på andra sidan ån, och ledningen fortsattes åter, i så rak linia som var möjligt, till vallgrafven. Man företog sig i början att äfven der vattnet passerades lägga rören under botten af ån eller grafven, men jemte den olägenhet att en lagning på sådane ställen icke utan en odräglig kostnad kunde verkställas, uppkom häraf den ännu större, att rören rubbadedes av isen, höjde sig genom den ofvanliggande jorden och börtos sönder. En annan plan togs derföre, 1795, enligt hvilken, på dessa ställen, gjordes ett slags bro för vattenledningen. Vid Staden skedde grafningen för rören genom sjelfva fästnings-porten, inom hvilken det första vattentappnings-stället anlades nära det hvalf hvarigenom östra hamnen faller ut i Vallgrafven. Ofvanpå detta hvalf bygdes sedan en stor reservoir, bestämd att emottaga vatten från källan och genom det förråd som under natten inströmmar, hafva en behållning för dagen åt särskilta vattentappnings-ställen som borde anläggas. Den 17 november 1787 var arbetet så långt hunnit att vattnet kunde tappas vid Kungsporten, man fortfor att lägga rören till det vattentappnings-ställe som inrättades vid Domkyrkan, och äfven till någon del dem som skulle gå åt stora torget.

Men härmed afstanade också arbetet för en tid; de insamlade Summorna voro använda och medel saknades icke endast att fullfölja utan till och med att underhålla hvad man börjat, och efter Grosshandlare Greighs iråkade obestånd var det svårt att finna någon, som ville åtaga sig styrelsen af ett verk, hvarvid voro såkra utgifter men inga inkomster att påräkna. Ändteligen emottog Grosshandlaren Zach. Roos, 1793, befattningen dermed, och insamlade genom ny subskription de medel, som till verkets fullföljande voro nödvändiga, under det han emdlertid gick i förskott för de angelägnaste uppgifterna. Den stora reservoiren vid Kungsporten, som blott var påbegynt, blef nu fullbordad. Den rymmer 1700 t:r vatten, och ofvanpå den är inrättad en mindre, ämnad att särskildt emottaga det vatten som skall ledas till stora torget , i fall der framdeles kommer att inrättas en springkälla. Ett vattentappnings-ställe blef emedlertid der anlagt.

Omkostnaderna ifrån 1795 till och med 1801, hade endast genom frivilliga gåfvor blifvit bestridda, ehuru de stigit till 13 000 R:d men som gåfvorna började aftaga, och dessutom, till sjelfva sin grund voro osäkra, öfverenskommo Trankokeri-idkare i Göteborg att under 2 år betala till verkets understöd 1 sk. för hvart fat tran som kokades. Denna afgift blef 1804, genom Konungens Resolution, fästad vid hvart fat silltran som utskeppades, med då Summan i alla fall befanns otillräcklig, stadgades att hvad som än fordrades skulle, efter taxering, af Stadens invånare betalas. Som Sill_fångsten få år derefter alldeles upphörde, har vattenledningen också sedemera ensamt underhållits genom taxering, hvilken jemkas efter de kostnadsförslag som hvart år uppgöras. Utgifterna hafva varit ganska olika, i anseende till de olika arbeten, som förrättats; de voro 1811: 1263 R:d. 24 sk. 4 r:st. och 1812 2068 R:d: 14 sk. 6 r:st.

Ännu finnes ej mer än trenne allmänna vattentappnings-ställen: vid Kongsporten, vid Domkyrkan och på Stora Torget. Tappningen är så inrättad att genom en lätt tryckning, på en metall-knapp utflödar vattnet genom ett der under anbragt rör, och rinner så länge tryckningen fortfar. På hvart ställe kunna flera på en gång hämta vatten, och särskilta inrättningar äro gjorda för de körande. Några husägare, på södra stora hamnegatan, hafva erhållit tillåtelse att leda in vatten in i sina hus och gårdar, hvaremot de låtit på sin enskilta bekostnad lägga de rör, som, längs efter samma gata, skola leda vatten till lilla torget, der det fjerde vattentappnings-stället kommer att anläggas.

Fontänen vid Västra Hamngatan, nära Domkyrkan, ritades 1817 av J. Hagberg. När Västra hamnkanalen lades igen år 1903 flyttades fontänen något. Foto: Per Hallén 2013.

De flesta sednare åren hade Grosshandlaren Roos förvaltningen af kassan och förde räkenskaperna; men för öfvrigt består Direktionen af fem Ledamöter, hvaraf ingen äger något arfvode. Löntagare äro endast en Byggmästare, en Notarie och en Vaktmästare.

Vid källan har en marmor-sten blifvit upprest med Svensk inskrift på ena och latinsk på andra sidan, tillkännagifvande hufvudsakligen: att källan i anledning af ett besök, som Konung Gustaf den tredje der gjorde, erhållit namn af Gustafs källa. Arbetet har blifvit förrättadt genom Herr A. Blackvood, som irfån Skottland blifvit till detta ändamål efterskrifven.” (Granberg, Per Adolf. Staden Göteborgs historia och beskrifning / [Del 2], Senare delen. 1815.  Stockholm. s. 129-134.)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Kallebäcks källa med minnesstenen.

Under söndagskvällen strax efter klockan 19 blev en man i 40-års åldern svårt knivskuren vid Härlanda tjärn rapporterar Göteborgs-Posten. Hans skador var så svåra att polisen utreder händelsen som försök till mord. Området är ganska välbesökt även under kvällarna så det fanns ett stort antal vittnen till händelsen. Polisen misstänker att det är ett rånförsök som ”spårat ur”.

Lyssna även på P4 Göteborgs inslag om händelsen via denna länk.

En kortare sommarvandring till platser som har en historia att berätta kan vara trevligt en sommardag. Kartan visar ett förslag på en vandring kring Kålltorpsåsen, namnet användes åtminstone under 1800-talet och finns med på den laga skifteskartan över området 1843-54. Börja vid Kålltorps övergård (Virginsgatan 13) och leta dig sedan in på den gamla fägatan som går parallellt med grusvägen i kanten av åsen.

Beskrivning av vandringen i korthet, missa inte att sevärdheterna finns utförligare beskrivna via länkar i texten.

1. Kålltorps övergård, en av traktens äldsta byggnader finns vid starten för denna vandring. När du kommit upp till den lilla parkeringen söker du dig in närmare mot åsen istället för att följa grusvägen. Då kommer du in på Kålltorps gamla fägata. Den avgränsades av en stenmur, som ännu finns kvar, mot Apslätten och av åsen på den andra sidan. När du kommer fram till en lite större stig korsar du grusvägen och går över Apslätten mot nästa sevärdhet.
2. Gravhögen vid Apslätten, noterades av fornforskaren Johan Allin redan på 1920-talet men det var först 2019 som den kom med i fornminnesregistret. När du tittat på gravhögen går du tillbaka över Apslätten och in på stigen du nyss lämnat. Via den något steniga stigen kommer du upp mot en glänta i skogen där en jordkällare avslöjar att här funnits bebyggelse.
3. Torpet Sandhåla, här fanns ett torp under drygt hundra års tid från 1800-talets början fram till omkring första världskriget. Jordkällaren är den tydligaste lämningen, men det finns även andra spår i landskapet, exempelvis stenmurar och bitar av tegelstenar som avslöjar var stugan låg.
4. Gamla Korpås, En tidigare kalvhage är det tydligaste spåret efter gamla Korpås. Vid ena kortsidan finns en större sten som var en del av grunden till ladugården, men det är också allt som går att se på platsen. När du fortsätter i riktning mot nummer 5 på kartan kommer du att passera lämningarna efter torpets jordkällare och ett förrådshus. Jordkällaren är i så dåligt skicka att ingången spärrats av på grund av att taket håller på att rasa in.
5. Torpet Korpås (samma länk som ovan), där det i dag finns lite bänkar, lämpliga att ta en fika vid, låg torpet. I övrigt finns inte mycket lämningar utöver lite tegelbitar i marken som vittnar om att här funnits ett hus med tegeltak. Detta är vandringens sista punkt och du kan härifrån följa stigen som går upp på åsen, hålla något åt höger i sluttningen och följa åsen runt i riktning mot det inhägnade förskoleområdet som du kan runda tillbaka mot Kålltorps övergård och startpunkten. Förhoppningsvis har det blivit en trevlig och intressant vandring till historiska platser utmed de trevliga småstigarna i området som även kan bjuda på upplevelser i form av möten med traktens djurliv.

I veckan som gick, 13 juli, berättade Göteborgs-Posten om den så kallade Poona-affären som där kallas för ”bortglömd” åtminstone om man ser till vad ledningen för Stena-metall i dag känner till om händelsen. Men helt bortglömd är dock inte ”affären” redan 2017 publicerades här på Delsjöområdets historia berättelsen om jakten på den nedgrävda arseniken vid Brudaremossen. Efter att artikeln publicerades i Göteborgs-Posten har artikeln om Poona-affären på denna hemsida varit den mest visade under veckan.

I G-P:s artikel ställs också frågan om Brudaremossen utgör en fara i dag. Svaret från kretslopp och vattens projektledare Elisabet Porse, var att det det givetvis finns risker men hon menar att man inte skall känna oro för det tidiga 1970-talets miljösynder då vi har god kontroll på vad som läcker ut ur tippen. Frågan är dock om kontrollen av vad som läcker ut ur Brudaremossen är tillräcklig. Det finns mätstationer och reningsanläggning för det som rinner ut ur sopberget från ganska ytliga lager men hur ser det ut under den stora massan av avfall? Deponin anlades på en mosse, en sankmark. Någon undersökning av mossens djup eller berget under mossen gjordes aldrig på 1920-talet inför öppnandet av soptippen. Det finns dessvärre möjligheten att läckor kan finnas i andra riktningar än de där mätningarna i dag sker.

Om du inte läst texten från 2017 eller vill titta på den igen – följ denna länk!

Bilden i sidhuvudet är hämtad från GT 1971-09-09

Almanackan (Almanachan) var under slutet av 1800-talet ett av stadens mest kända original som omnämns i flera skildringar av Göteborg, exempelvis Fredbergs ”Det gamla Göteborg, del I” finns en skildring av denna man och hur hans märkliga livsstil samt hur Almanackan hittades en dag i början av 1890-talet i en uthusbyggnad vid Stora Torp. Även Bent A. Öhnander har i ”Götebosska Gubbs å Gumms” lämnat en skildring, som till stor del bygger på Fredbergs text. Bilden ovan är också hämtad ur Öhnanders bok men han uppger inte sina bildkällor.

I Roger Anderssons text ”Bland Torp och Herrgårdar” en sammanställning av artiklar i Skatåsbladet 1995-98 finns en mer utförlig presentation som där Andersson har forskat i Almanackans historia. Det visar sig då att detta original hade släktband till torparen Pistol som även han var en känd ”delsjöprofil”.

Men det finns även samtida skildringar av Almanachan, dagens berättelse är från 1892 och publicerades några dagar efter detta kända originals död.

”Almanachan, ett gammalt, af de fleste göteborgare kändt original, hvars rätta namn är Johan Andersson, hittades här om dagen liggande i en uthusbyggnad på Stora Torp i Örgryte socken. Han var mycket medtagen, hvarför han affördes till sjukhuset i Mölndal.

Denna notis må gifva anledning till några rader om den stackars gamle mannen, helst Göteborg har rätt ondt om slika original.

Den underlige gamle var allmänt känd, sade vi, med rätta borde det heta, att han var mest känd i de lägre samhällslagren. Åtminstone var han föremål för gatpojkarnes synnerliga uppmärksamhet hvarhelst han drog fram. Och detta föranleddes af en mängd egendomliga drag hos honom.

Almanachan, Herren vete hur många år han gått omkring i samma oföränderliga skepnad, gaf redan till det yttre en egendomlig anblick, klädd som han var vinter och sommar i gulhvita, trasiga, tunna moleskinnskläder. På fötterna bar han ständigt ett par kolossala träskor och på armen ett stort knyte. Ansiktet var gult, liknande pergament, och långt hvitt hår omgaf hufvudet.

Och så gjorde han dagligen, i hetta och strängaste köld långa färder från Fässberg, där han med förkärlek höll till, ända ut till Klippan i vester och Gamlestaden i öster. Under dessa promenader stannade han på hvarje vattenpost som låg i hans väg, i kretsgångar mätte han väglängden från gathörn till gathörn, och det torde ej finnas någon trottoir i staden, hvars stenantal han ej hade reda på. Men mötte han på sin stråt ett par pinnar som lågo i kors, gjorde han långa omvägar kring de samma och återvände slutligen dit för att med ett par djerfva ansatser hoppa jemfota öfver dem. Detta erbjöd en rätt kostlig syn och många hade roligt däråt.

Den gamle, som för det mesta var sluten, kunde emellertid vara rätt meddelsam mot dem han kände och som visat honom välvilja. För dem kunde han precis säga almanachans tecken för den eller den dagen, såsom tiden för solens och månens uppgång, månens skiften, planeternas gång m.m., kort sagdt, han kunde almanachan utantill. Och däraf det öknamn man tillagt honom.

Han hade i alla tider undvikit fattigvårdens hjelp, tiggde sällan uppenbarligen, men tog gärna mot det vänliga menniskor gåfvo honom. Nu torde det vara första gången man har tagit verklig vård om det gamla orginalet.” (Göteborgs Aftonblad 2 juli 1892)

Referenser

Andersson, R. Bland Torp och Herrgårdar. Sammanställning av artiklar i Skatåsbladet 1995-98. Utgiven av Roger Andersson i samarbete med Skatås Motionscentral. 1998.

Fredberg, Carl Rudolf A:son, Det gamla Göteborg: lokalhistoriska skildringar, personalia och kulturdrag. D. 1, Göteborg, 1919-1920.

Öhnander, Bengt A., Götebosska gubbs å gumms, Tre böcker, Göteborg, 2000.

Tidning

Göteborgs Aftonblad

Äntligen är den nu här: ”Delsjöskogen, storstadsbornas gröna vardagsrum”, den finns redan i de större nätbokhandlarna. Det är en fortsättning på boken ”Upptäck Skatås” som kom 2018.

Den finns att köpa bland annat via:

Adlibris

Bokus

Akademibokhandeln

Delsjöområdet i Göteborg och Kåsjöområdet i Partille bildar ett stort grönområde som mycket omtyckt utflyktsmål under alla årstider. I boken Delsjöskogen finns berättelser om händelser, platser och personer från områdets rika historia.

Med hjälp av kartor och beskrivningar i boken kan du upptäcka nya platser och upptäcka redan kända platsers historia. Utanför de stora stråken väntar dig de bästa upplevelserna i Delsjöområdet. Där finns husgrunder som skvallrar om gångna tiders torpare, där finns spåren efter stenhuggarnas arbete, rövarnas gömställen och dammar som gav kraft åt kvarnarna i området.

I boken berättas naturens historia. Hur landskapet och träden har förändrats från en ädellövskog, till ett landskap av ljung och berg innan de stora skogsplanteringarna fick granskogen att breda ut sig. Även de flesta av djuren var länge borta från området, men kom tillbaka igen delvis med människans hjälp.

Dramatiska historier om mord och ond bråd död vid avrättningsplatsen samt glädje och nöje då stadens befolkning sökte friluftsliv vid sjöarnas stränder och prövade på nya och oväntade friluftsaktiviteter. Man kan exempelvis fråga sig varför Herr Zetterström stod utanför Stora Torps stall iförd en röd rock och en rävsvans på vänster axel hösten 1887.

Hör mer om den nya guideboken ”Delsjöskogen” i detta avsnitt av Delsjöpodden. Avsnittet finns via denna länk.

Boken visar dig vägen till Delsjöområdets ”hemligheter”. Uppdelad i 11 kapitel får du veta mer om människorna i området, djuren och naturen, hemska brott och spännande sagor om dolda skatter och otäcka troll!
Per Hallén, bokens författare, presenterar i detta avsnittet boken i stora drag, men bäst är givetvis att införskaffa den och bege sig ut i markerna på upptäcktsfärd.

Adlibris

Bokus

Akademibokhandeln

”Som replipunkt för de besökare som från Södra Sävedalen kommer till reservatet föreslås en raststuga väster om Uggleberget. Berget har i naturinventeringen klassats som naturattraktion och det är här möjligt att åstadkomma en utsiktspunkt med ett fritt och högt läge. Vid Blacktjärn knyts ett antal populära vandringsleder och skid- stråk samman och dessa förhållande motiverar raststugans tillkomst. På östersluttningen av Stora Getryggen ner mot stugan finns, sedan länge rekognoserade teknik¬backar av hög svårighetsgrad, som är möjliga att bygga ut. Raststugan bör, förutom serveringsdel, förses med bastu och omklädningsrum. Att i detta läge anlägga terräng¬spår är däremot inte önskvärt. Ett rörelsestråk från stugan norr om Getryggen till Svarttjärn bör dock rekognoseras och arbetas upp.

I dalgången norr om stugan redovisas parkeringsplats för 200 bilar. Behov av reserv-utrymmen för parkering i detta läge har påtalats i samband med parkeringsfrågorna. Stugan kan ur teknisk synpunkt anslutas till VA-nät. Om sådan anslutning skall ske eller om vacuumanläggning istället skall väljas, bör utredas i samband med fortsatt programarbete för anläggningen.” (Ur:  Delsjöreservatet 1969, s. 122-123)

Referens

 Delsjöreservatet: en utredning för Göteborgs stadskollegium, Gako AB, Göteborg, 1969

Bilden i sidhuvudet visar Blacktjärn 2 juni 2020. Foto: Per Hallén

”Delsjöreservatet i öster mot gränsen till Partille kommun har blivit något av en ögonsten för göteborgarna av idag, särskilt ungdomen. Där finns friluftsbad vid Västra Långvattnet och Härlanda tjärn, som också får vara skridskobana på vintern, där finns Skatås, skidbackar, ridvägar och en ridbana, härliga promenadvägar och dito stigar i en underbar natur samt mycket annat. Men bebyggelsen tränger på från väster och göteborgarna undrar hur det skall gå med reservatet i framtiden. De ser, hur flikar av bostadsområden har skjutits in på området, och anar oråd.

Det är emellertid ingen fara, förklarar fastighetsdir. Frans Persson. Nu är det snart slutbyggt i västra delen av området, det som ligger närmast Delsjövägen. Däremot skall hela området norr om Härlanda tjärn upplåtas för bostadsbebyggelse och så blir det en sjukhusstad vid Smörslottet och ev. ytterligare ett småstugeområde öster om vägen mellan Fräntorp och Härlanda tjärn. Men från höjderna norr om tjärnet och till Boråsvägen i söder skall naturen bevaras i ungefär det skick den nu befinner sig. En golfbana på Gunla mosse kommer inte att förstöra den utan snarare bidraga till att området blir ännu snyggare och livligare frekventerat. Och kanske golfspelet kan göras till en göteborgarnas favoritsport i lika hög grad som fotboll och segling. Man har vissa förhoppningar i den riktningen, naturligtvis genom arbete på lång sikt med stöd från de kommunala myndigheterna. Ja, varför inte? Man kan fördriva tiden på sämre sätt än att tillbringa den ute i vacker natur och misshandla bollar med klubbor.

Nya ”Ekmanska”

Det nya sjukhuset, som blir större än Sahlgrenska f.n. har fått slätten kring Smörslottet – omkring 250000 kvm. – till sin disposition och har möjligheter till ytterligare expansion åt öster. Då måste emellertid den nuvarande vägen mellan Härlanda tjärn och Fräntorp flyttas och det är stadsplanerarna beredda på. Nya ”Ekmanska sjukhuset” skall anläggningen, som blir en hel liten stad, kallas. Spårväg håller på att dragas fram från Vidkärr med en vändslinga utanför stora ingången. Torpagatan blir den stora pulsådern för bilar och andra fordon som inte behöver spår för sin fortkomst. Det blir således väl sörjt för förbindelserna med storstaden västerut, vilket med säkerhet också kommer att behövas.

Stort villaområde

Söder om sjukhusområdet har stadsplan fastställts för ett villaområde på närmare 800 000 kmv., begränsat av Torpa- och Ellösgatorna i nordväst, Renströmska sjukhusets område i väster, bergpartier norr om Härlanda tjärn i söder, vägen mellan Fräntorp och Härlanda tjärn i öster samt bergsluttningar, som avskärmar sjukhusområdet i nordost. Här skall det byggas både friliggande och radhusvillor, plats har undantagits för en folkskola, två lekstugor och daghem, butikscentrum i mitten och ändå finns lite över för kommande behov. En stor matargata går tvärs igenom villaområdet från Torpagatan omedelbart öster om Vidkärrs barnhem och får ev. en busslinje. Man justerar gränsen för Renströmska sjukhusets område något för att dra fram en ersättning för den nuvarande promenadvägen från Vidkärrs barnhem till Härlanda tjärn.

Det blir ett av stadens tjusigaste bostadsområde, då terrängen är mycket kuperad och de allmänna platserna på grund härav blir både många och stora. Dessutom kommer det ju att ligga alldeles invid Delsjöreservatet, vars gräns åt norr således torde vara fixerad.

Staden har redan fått arbetstillstånd för gatorna i första etappen och troligen kommer där att byggas på nästa års kvot. Man tar inte hela området på en gång utan börjar närmast det blivande sjukhusområdet och Renströmska sjukhuset.

En fri glugg vid Stora Torp

Går man däremot till gränsen mot väster är det mer obestämt. Vid Apslätten blir det emellertid inte någon mer bebyggelse. Hasselblads planer på att uppföra en kamerafabrik i närheten – firman behövde ett område med så dammfri luft som möjligt – men de planerna har nu ändrats och kamerafabriken förläggs betydligt mer centralt – till Lilla Bommen – utan hänsyn till dammig luft.

Vid Lilla Torp blir det möjligen några villor i radhus i dalen mellan Kärralund och Lilla Torp. Det blir emellertid ingen stor historia och inte alls någonting i stil med HSB:s kil invid Iskällareliden mellan Lilla och Stora Torp.

Vid Sota Torp hävdar fastighetsdirektör Persson att det bör vara en öppen glugg från reservatet ut mot väster. Där finns några stora öppna fält, som användes till provisoriska bollplaner, och det vore synd att bygga för den gröna skogsridsån. Man har inte heller planerat någon hyreshusbebyggelse på detta område och ingen annan bebyggelse heller för den delen.

Ingen bebyggelse i söder

Fortsätter man söderut kan man med tillfredsställelse notera, att det inte finns några planer på att nagga Delsjöreservatet i kanterna. I Skår är det slutbyggt utom i Förtroligheten, där stadsplanen är fastställd men inte helt genomförd. Man kommer inte att inkräkta på reservatet och det sker inte heller norr om Boråsvägen. Där utgör det höga bergsparitet f.ö. en naturlig gräns.

I grusgropen under berget vid Kallebäck kanske det blir en vatten fabrik eller någon annan icke störande industri. Framtiden för Delsjöreservatet tecknar sig sålunda ganska ljus enligt de nuvarande planerna.

Skulle någon försöka ändra på dem i avsikt att spoliera göteborgarnas vackra fritidsområde är vi övertygande om, att motståndet kommer att bli hårt och bestämt som några någon yppar fula avsikter beträffande Slottsskogen eller Allén.

Restaurang vid Delsjön?

Men själva Delsjöreservatet då, kommer det att förbli i sitt nuvarande skick? Vi har redan nämnt golfbanan, men f.ö. ämnar man i görligaste mån bevara naturen i oberört skick och i varje fall inte ingripa för att göra någon trädgårdsanläggning av det hela, möjligen kultivera och försköna lite här och var. En restaurang eller ett värdshus vid Stora Delsjön skulle göteborgarna säkerligen uppskatta och det har också varit på tal att bygga något för både sommar- och vinterbehov i närheten av teknikbacken mot sjön. Även om göteborgarna inte får något friluftsbad vid Delsjön, som har föreslagits, så finns det ändå anledning att göra ett besök där för att njuta av den vackra utsikten. Redan nu går en bilväg nästan ända fram förbi vattenverkets anläggningar.

Radar” (Ur: GT som den 9:e juli 1950)

Referens

Göteborgs Tidningen (GT)

Det är trist att behöva rapportera att en kvinna i 35-års åldern blivit överfallen och misshandlad under måndagseftermiddagen. Exakt vad som hänt tycks vara oklart, men polisen har sökt i området med hundar efter en gärningsman. När larmet först kom tycks man ha trott att det rörde sig om sjukdom och inte ett brott, men det ändrades efter samtal med kvinnan.

Lyssna på P4 Göteborg om händelsen eller läs mer i Göteborgs-Posten.

Det misstänkta överfall som inträffade i måndags, 23:e augusti, utreds nu som försök till mord eller dråp. Händelsen inträffade på Södra Sjöslingan, nära Brattklevs udde. Kvinnan promenerad från parkeringen vid Brattklevs udda ”Grindparkeringen” och polisen är nu intresserad av att komma i kontakt med alla som kan ha rört sig i närheten av denna plats mellan 14.15 och 16.00. ”Särskilt vill polisen komma i kontakt med två tjejer i övre tonåren och en kvinna med en liten hund i ett orange släpande koppel som mötte kvinnan på promenadvägen innan överfallet” skriver Polisen på sin hemsida. Kvinnan som överfölls är i 35-årsåldern, har brunt hår och bar en beige t-shirt och svarta shorts vid tillfället. Kontakta polisen via telefon 114 14 eller tipssidan på polisen.se.

I nyheten på Polisens hemsida skrivs även att, ”Polisen har även förstärkt närvaro i Delsjöområdet i trygghetsskapande syfte. Mobila poliskontoret finns på plats på grusparkeringen vid stora Delsjöns södra ände onsdag-fredag kl.12-21. Där kan man också lämna tips och iakttagelser om händelsen.”

Nyheten rapporteras också av Göteborgs-Posten och GT.

I ”Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven (SDHK)” kan man hitta mycket kring svensk medeltid. En stor del av texten är på latin men det brukar finnas sammandrag på svenska.

I SDHK-nr 2517 från år 1312 finns det första kända omnämnandet av Delsjön. Jag berättade i ett inlägg under mars månad 2013 om händelserna som utspelade sig i trakten av Delsjökärr, här kommer hela texten samt en bild ovan på hur dokumentet ser ut i original. Du kan även läsa mer om denna trakt i Delsjöområdet i den nyutkomna boken ”Delsjöskogen”.

Svensk sammanfattning:

”Knut Arnbjörnsson, Harald från Yllestad, Ingemund från Tåstorp och kaniken Hernfast i Skara redogör för en tvist mellan Västergötlands lagman Gudmar å ena sidan och domprosten Bengt Johansson i Skara å den andra rörande ägogränsen mellan deras skogsegendomar vid Ugglum och Fässberg i området mellan de två råmärkena ”dilsio” och ”holæsio” (sjöar; Delsjön och Hålasjön?); sedan utfärdarna utsetts till skiljedomare i denna fråga och genom noggranna förhör och undersökningar utrönt att oenigheten endast gällde området mellan nämnda råmärken, förkunnade de som sitt domslut att gränsen mellan nämnda skogar måtte gå rakt mellan två specificerade råmärken invid å ena sidan ”dilsio” och å den andra ”holasio”. Dock urskuldar de sig över att de inte redan från början dragit upp fasta gränser mellan dessa punkter med att tre förhållanden hindrat dem härifrån: folkträngseln, tidsbristen och det täta lövverket i skogen. Därefter kungjorde de, innan de gav sig av från platsen, sin dom rörande nämnda ägogräns inför en stor skara människor från Sävedal och Askims härader, vilka kan tjäna som vittnen.
Utfärdarna beseglar.”

För den som kan läsa latin kommer här texten i sin helhet:

Vniuersis presentes litteras jnspecturis. Kanutus Arnbiornæson Haraldus de vllistadhum Jngimundus de tasthorpe et Hæmfastus canonicus ecclesie scarensis salutem in domino sempiternam. Cum dudum jnter discretos et honestos viros Dominos Gudmarum nunc legiferum Wæsgocie ex vna parte et benedictum iohannis nunc prepositum scarensis ecclesie ex parte altera exorta esset materia questionis super terminis. limitibus seu metis silue eorum inter vglhem et fæsbiærg, asserente legifero et fautoribus suis siluam suam extendi debere per magnum spacium ad quandam incuruacionem vltra metas scilicet dilsio et holæsio in quas vniformiter consenserunt, Domino preposito et fautoribus suis vice versa referentibus se per eque magnum spacium vel amplius quam per modum clipei vltra dictas metas versus siluam legiferi possidere. Nos ad decidendum inter eos dictam materiam questionis ab ipsis ambobus promittentibus se ratum habere ac firmum tenere factum nostrum seu ordinacionem nostram in hac parte nominati rogati et ordinati arbitri seu arbitratores. vel amicabiles compositores, venientes ad locum de quo fuit contencio, et visis transcursis ac notatis diligenter metis in quas vterque prouocauit, jnuenientes tam per scripta eorum quam per testes qui videbantur ydonei, immo per verba eorum propria ipsos ambos omnimode concordare de dictis metis dilsio et holasio, et in nullo nisi de spacio inter dilsio et holasio discordare vel dissentire, inde intencione nostra fundata, fixa et firmata. non corrupti precio non ducti fauore, nec timore concussi, sed sequendo equitatem, prout in animabus et conscienciis nostris coram deo volumus respondere, arbitraria potestate nobis commissa vnanimiter et concorditer denunciauimus, quod a dicto stagno dilsio eo loco quo attingunt se vglubæk et stagnum ad rectum visum versus holasio eo loco, quo lapis superficialiter planus, et aliquantulum latus iacet in capite pontis lapidei iuxta dictum stagnum situati sit limitacio seu distinctio exnunc in perpetuum inter siluas eorundem memoratas, jta quod vnus et alter eorum contentus parte spacii de quo erat contencio infra hanc limitacionem adherente silue, quam ante ortam questionem cum pace sine impeticione tenebant, vltra hanc limitacionem seu distinctionem non inpetat prouocet vel inuadat, quam quidem limitacionem sufficientibus certis metis intermediis et apparentibus statim in principio signassemus, si tria nobis non obstitissent scilicet tumultus populi quasi ad pugnam parati, breuitas temporis, quia solum diem habuimus ad hoc factum et densitas foliorum in silua, quia sine fumo non possemus veritatem rectitudinis querere, et fumus in tanta densitate foliorum non posset per tantum spacium veritatem demonstrare et ob has causas hoc omisimus, considerantes hoc arboribus nudatis foliis posse fieri competenter eciam per paucos et quoscumque et quandocunque nuda terra. Hanc autem nostram ordinacionem seu diffinicionem de limitacione premissa antequam de loco recessimus astante multo populo de sæwdal et aschemhærad qui huic facto nostro testimonium perhibere poterit omnium nostrum consensu et consilio puplicauimus, et nunc ad enidenciorem cautelam huius facti, et viuaciorern memoriam sigilla nostra subiungimus ad hoc scriptum. Actum inter vglem et fæsbyærg anno domini, Mº, CCC°, XIIº sabbato proximo post exaltacionem sancte crucis.

Källa: SDHK-nr 2517.

Delsjöområdet såg våren 1933 ut att kunna förvandlas till ett stort bostadsområde om planen att avveckla vattenverket skulle gå att förverkliga. GP hade den 10 maj en artikel som berättade om denna ”möjlighet” att anlägga bebyggelse av egnahemskaraktär.

”Byggnadsnämnden godkände i går en av stadsingenjörskontoret uppgjord förberedande plan för bebyggelse av Delsjöarnas skogsmarker. Undantag göras för sjöstränderna och området från sjöarna norrut mot Sävedalen, vilka reserveras för naturpark. Detta område utgör ett stycke orörd vildmarksnatur, som genom sin närhet till staden får anses i och för sig synnerligen värdefullt som rekreationspark för stadens befolkning. Dessutom är det svåråtkomligt för bebyggelse på grund av sin avlägsenhet från alla trafikleder.

Vattenledningsverket har ett finger med i spelet, enär det kan bli frågan om att lägga ned reningsverket vid Delsjön och i stället bygga på vid Alelyckan, vilket troligen är förmånligare ur ekonomisk synpunkt än att neutralisera Delsjöbebyggelsen med omfattande reningsanläggningar för Delsjövattnet.

Bebyggelsen anses böra inskränkas till bostäder av egnahemskaraktär. På grund av terrängens beskaffenhet skulle till största delen ifrågakomma fristående hus och endast till mindre del radhus.

Trafiken till det framtida bostadsområdet skulle tillgodoses genom en breddad och rätad Boråsväg med olika trafikslag åtskilda och en från denna väg utgående trafikled norrut mot Lilla Delsjön och vidare österut cirka 1200 meter och därefter återigen norrut i riktning mot Sävedalen. Reservat bör även göras för en förortsbana utmed båda dessa trafikleder, anknytande till den i S:t Sigfridsgatan utdragna spårvägen. Visserligen skulle bussar för en tid och kanske för all framtid räcka till för trafikbehovet, men vid stor boendetäthet är en förortsbana dock ekonomiskt fördelaktigare, och hänsyn bör tagas därtill.

Hur bebyggelsen skall ordnas om reningsverket vid Delsjön bibehålles vill stadsingenjörskontoret inte gå in på utan förutsätter, att reningsverket nedlägges. I så fall synes det i hög grad önskvärt och naturligt betingat av sambandet med den planerade stora naturparken att stränderna upplåtas för badning. Bebyggelsens omfattning blir därför begränsad till de områden, från vilka man kan sammanföra avloppsledningar till gemensamma reningsläggningar, eftersom det naturligtvis inte kan ifrågakomma att utan omsorgsfull rening släppa ut avlopps- och spillvatten från bostadsområdena i sjöarna.” (Ur: Göteborgs-Posten 10 maj 1933)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Udden öster om Teknikbacken, Stora Torps tånge. Eventuellt under 1930-talet.

Referens

Göteborgs-Posten

”Göteborg den 31 Aug. Sistlidne Torsdag fingo tvänne arbetsfångar på Länshäktet härstädes, genom bevakningens försumlighet, tillfälle att qvarstanna på gårdsplatsen vid häktet, hvarifrån de sedan rymde. Desse grepos likväl snart. Den ena, vid namn Lindahl, fasttogs samma dag af några bönder uti skogen vid Kärralund, hvilka, fem man högt, återförde honom bunden. Den andre, Sjögren, togs af Häradshöfdingen Lamberg näst påföljande natt kl. 11, under det att han var sysselsatt att sönderskära dörren till härvarande Handlande Reveras bod. Under förbigående blef bemälde Häradshöfdinge varse hans obehöriga sätt att öppna dörren, hvarföre han förde gunstig herrn per aures till Poliskammaren. Vid Rådhusdörren kastade tjufven ifrån sig en skarp och uddhvass knif, hvarmed han tänkt verkställa det tilltänkta inbrottet och som han under tiden medhaft i handen.” (Ur: Aftonbladet 7 september 1833)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Kärralund 1942-

Början av 1990-talet drabbades Sverige av en djup ekonomisk kris och byggandet avstannade. I detta läge förslogs uppförandet av 250 äldrebostäder där Delsjöområdet möter Delsjövägen. Nyheten presenterades på följande sätt i Göteborgs-Posten.

”Skall sysselsättningskrisen inom byggsektorn ge fart åt ett stort projekt med äldrebostäder på en grönyta vid Delsjövägen, tätt på Delsjöreservatet? Privata bolaget Delsjöns Servicebostäder AB med fyra kända göteborgare i styrelsen vill bygga cirka 250 lägenheter i bostadsrättsform.

I det förslag som lagts fram för stadsbyggnadskontoret finns fem stjärnhus i sex-sju våningar placerade på höjden intill radio-TV-huset med bilinfart vid kiosken strax intill. För att komma upp på kullen behövs en serpentinslinga. I en tidigare version skissades bilinfarten via Skårsgatan men så blir det inte.

Marken är obebyggd och kommunägd sedan 1942. Bolaget vill komma över lämplig bit av en rätt stor stadsäga.

Enligt en tät tidplan skulle bygglov behövas i september i år och hela projektet vara inflyttningsklart hösten 1994. Därmed skulle man kunna utnyttja dagens konkurrens mellan byggföretagen och nå en gynnsam kostnadsbild. Det rör sig uppskattningsvis om minst ett par hundra miljoner kronor i totalkostnader.

Hög standard

Verkställande direktör för Delsjöhus är Åke Gustavsson, före detta direktör för Bohusbanken. Övriga i styrelsen är Åke Norling, före detta kommunalråd (m) och landshövding, Bengt-Olof Melin, före detta stadsarkitekt och Lennart Ström Landvetterbolagets VD och före detta kommunstyrelseordförande (fp). Ström var en drivande kraft när ett kvarter i Gårda tidigare omvandlades till modern bebyggelse med äldrebostäder, det som blev bostadsrättsföreningen Tornhuset, invigt 1986.

Gustavsson framhåller för stadsbyggnadskontoret att det gäller en anläggning för serviceboende med hög standard och att intresset för en sådan bebyggelse visat sig vara enormt.

De positiva effekterna för arbetsmarknaden beskrivs också. Själva bygget ger 500 arbetstillfällen och kanske lika mycket inom byggindustrin. I färdigt skick behöver Delsjöhus 40 heltidsanställda som står för serviceutbudet gentemot de boende och gäster.

I komplexet skall finnas 250 lägenheter på två, två och ett halvt och tre rum med kök, reception, sällskapsrum, musikrum, bibliotek, restaurang, motionslokal, simbassäng, hobbyrum, läkar- och sköterskemottagning, fotvård med mera och maximalt 220 bilplatser i två underjordiska plan. Restaurangen skall kunna vara öppen för allmänheten. I de översta våningarna bjuds utsikt horisonten runt.

Lokalprogram och skissförslag för anläggningen har gjorts av Tuvert Arkitekter AB. Där vill man diskutera förslagen med stadsbyggnadskontoret vad det gäller höjder, innehåll, material, byggteknik med mera.

I stort sett samma koncept lades fram för byggnadsnämnden hösten 1989. Intressent den gången var föreningen Pauvres Honteux, som i Stockholm har ett stort bostadsbestånd via Nockebybostäder.

Den gången bestämde politikerna att stadsbyggnadskontoret inte skulle upprätta program för servicebostäder vid Delsjövägen.

Den som skarpast tog avstånd från tankegångarna då var ledamoten och förre ordföranden i byggnadsnämnden Gunnar Larsson (s). Han är lika tydlig i sin inställning i dag:

– Det var förfärligt att någon ens kom på tanken att lägga fram idén. Framsynta kommunalmän har tidigare slagit vakt om Delsjöområdet. Börjar man nu nafsa i kanterna på området så släpper man Barrabas lös!

Gunnar Larsson berättar att nämnden den gången fick se bilder där höghus syntes tydligt över annan bebyggelse. Han håller dock inte för otroligt att byggkonjunkturen kan få politiker att ta andra hänsyn i dag.

Billigt och nära

Projektet i sin tidigare tappning diskuterades också i den då ganska nya stadsdelsnämnden för Örgryte 1989. Stadsdelschefen Tomas Kollberg berättar:

– De flesta i nämnden tyckte att idén var intressant. Det verkade både billigt och nära. De flesta tyckte inte att det var så farligt att nagga i kanten på Delsjöområdet. Men frågan avgjordes den gången genom att byggnadsnämnden var kallsinnig. Men nu har byggintressenter åter hört av sig till stadsdelsförvaltningen. Kollberg bedömer att det finns ett stort intresse från politikers sida att något liknande kommer till stånd, men det är ingen akut fråga.

– Får vi fram möjligheter frö äldre att bo kvar i sitt område så är det förstås en tillgång, säger Kollberg.

Ansvarig på stadsbyggnadskontoret är Ingemar Blomgren, chef för distrikt Öster. Han konstaterar att materialet är inlämnat som diskussionsunderlag och att detaljplaneändring krävs. Det kan ta år.

– När konceptet presenterades 1989 var reaktionen tydligt negativ, säger han. Den nya byggnadsnämnden får avgöra om kontoret skall arbeta med frågan och då ge oss arbetsförutsättningar. Ärendet berör ju hela äldreboendet.” (Artikel av Sten Emanuelsson, Göteborgs-Posten 26 januari 1992)

Bilden i sidhuvudet är hämtad ur Göteborgs-Posten 26 januari.

Referens

Göteborgs-Posten

Oscar I hade tillträtt som Sveriges kung 1845 och följande år var han på resa genom landet tillsammans med prinsen Gustav. En av resans etapper gick på gamla Boråsvägen i trakten av Kallebäck och Skår. Det var ett besök som befolkningen i området ännu talade om när Fritz Stenström nedtecknade Örgrytes historia under 1920-talet. Istället för att använda Stenströms text istället öppnar vi Post- och Inrikes Tidningars utgåva nummer 205 från år 1845 för att se hur besöket skildrades av den samtida pressen.

”I går (sista april) kl. omkring 7 e.m. ankommo H.M.Konungen och Prins Gustaf till Landvetters gästgifvaregård, der de möttes af 16 unge, välklädde, med blomsterbuketter prydde bönder till häst, hvilka beledsagade den Kungliga vagnen till Kallebäcks högar, belägne vid pass 1/4 mil från staden, der de höge resande emottogos af ett stort fackeltåg, bestående af 60 af stadens unge borgare till häst. Från Kallebäck gick tåget till staden i föjande ordning: 1, Länsmannen till häst; 2, Landshöfdingen; 3, en Hingstridare i Kunglig livré; 4, ett detachement af Kronprinsens Hussarer; 5, en afdelning ridande Borgare med facklor; 6, H.M. Konungen och H.K.H. Arffursten; 7 en afdelning ridande Borgare med facklor; 8, den Kungliga sviten.

Utanför Grosshandlaren Grönvalls hus i Kallebäck voro anbragte 2:ne stora marechaller; vid vägen som leder till Färgeriet Levanten, befunnos äfven tvenne dyliga, hvarförutan alla byggnaderna voro eklärerade. På ömse sidor om landsvägen utanför Fabrikör Buchholtz egendom voro uppreste 24 stycken med grönt klädda marechaller, emellan hvilka gärgade glaslampor voro upphängde. Hela Kallebäcks bro var klädd med grönt och upplyst af 8 marechaller. På båda sidor om vägen vid bron hade ortens unga flickor, till ett antal af några och 30 personer, uppställt sig på tvenne leder, för att helsa de höge resande välkomna, medelst att beströ vägen med blommor och kasta blomsterkransar och blomsterbuketter i den Kungliga vagnen – allt under den talrkt församlade menighetens lifliga hurra- och lefve-rop.

Överallt, der det Kungliga tåget passerade, voro byggnaderna, ända till de minsta kojor, upplysta, och i flera fönster såg man transparenter, hvilka alla häntydde på folkets kärlek till den älskade landsfadern. Vid den provisionella bro, som leder öfver Mölndals-ån, hade Örgryte sockneboar uppfört en stor båge, hvars hvalf, ekläreradt med 800 lampor, var ämnadt att föreställa regnbågen; men förmedelst den starka stormen var det omöjligt att bibehålla den lysande. Öfverst på denna hvalfbåge var anbragt en transparent 5 alnar hög och 4 alnar bred, med H.M. Konungens krönta namnchiffer och devis: Allt för Dig!

Då den Kungliga vagnen passerade förbi egendomen lilla Skår afbrändes ett mindre fyrverkeri. De utmed landsvägen belägna länderierna, tillhörige f.d. Landsh. Virgin, Hrr Lundström, Lindström, Cabré, Butsch m.fl., voro på det rikaste upplyste och tusentals pots-à-feu anbragte utåt de närmast landsvägen belägne gröna häckarne. Hade ej blåsten varit så ytterst häftig, som den var, så skulle H.M. Konungen, ända från Kallebäcks högar till residenset, der han steg ur sin vagn, så att säga rest genom ett haf af ljus – i så stor skala var den af enskilta personer den älskade Monarken till ära anställda ekläreringen tilltagen.

Vid ankomsten till den s.k. Kungsporten, der en afdelning af Götha Kongl. Artilleri var uppställdt, beneventerades de Höge resande med ett par korta tal af stadens Justitie-Borgmästare, Hr P. Ekman, och H.H. Biskopen. I Kjellbergska flickskolans i närheten af nyssbemälte port belägne lokal bildade de öfre fönsterrutorna en serie af transparenta bokstäfver, hvilka åter formade devisen: Lefve vår älskade Kung! Genom de nedre delarne af fönsterna såg man grupper af hvitklädda, blomsterbekransade flickor, elever i nyssbemälte läroanstalt. Den vid planen, inanför Kungsborten, belägna vatten-reservoiren bildade en slags obelisk, från hvilken hundratals lampor gjöto sitt sken öfver densamma omgifvande föremålen. För öfrigt var hela staden, dess vid de stora hamngatorna belägna publika byggnaderna, broar och kanaler, äfvensom domkyrkan, på det rikaste illuminerade.

Glanspunkterna i denna eklärering utgjorde Rådhuset och ett af Grosshandlare Hr S. Arfvidsson vid lilla torget uppfördt tempel, i hvars midt Konungens krönta namnchiffer, sammansatt af kronglas, strålade i prismatisk glans. På hvar sin sida om detsamma sågos statyrer, föreställande Sanningen och Rättvisan, den förra igenkänlig på sin attribut: en spegel, och den senare på sin symbol: en vigtskål.

Det Kungliga tåget gick, i ofvan omförmälta ordning (med undantag af bönderne, som redo Stora Södra Hamngatan framåt), öfver Lejonbryggan, Stora torget, förbi Ostindiska huset, öfver Kämpebryggan och Lilla torget, der en afdelning af Götha Kongl. Artilleri-regemente var uppstäldt och nästan hela Officers-korpsen församlad, till residenset, der Hans Maj:t inträffade klockan 1/2 10 på aftonen.” (Ur: Post- och Inrikes Tidningar nr 205 år 1845)

Därmed har vi följt hela detta stora tåg av kungligheter utmed hela dess väg från Kallebäck in till stadens centrum. Tidningen har sedan en minst lika detaljerad skildring av kvällens aktiviteter och den fortsatta resan mot Lund, men dessa utlämnar jag då de inte har någon koppling till Delsjöområdets historia.

Referens

Post- och inrikes Tidningar

Har det hittats en silverskatt i Kallebäck? Det är möjligt att så skett någon gång, men det finns inte några säkra besked om den saken. Men det finns en saga som berättar om ett fynd av silverpengar i närheten av Kallebäck. Även sagor och sägner har sin plats när ett områdes historia berättas.

I Institutet för språk och folkminnens (Isof) arkiv finns en rik skatt av sagor och sägner! Insamlandet av äldre folktro tog fart när Sverige trädde in i industriåldern, då ökade intresset för att dokumentera det gamla jordbrukssamhället. Skansen i Stockholm och landskapsstugorna i Slottsskogen här i Göteborg är exempel på den traditionen. Så är också insamlandet av lokala sagor och sägner.

År 1890 berättade torparen Nils Peter Johansson, född 1848 i Marks härad, om det dolda silvret i Kallebäcks berg.

”Å gården Kallebäck i Örgryte socken finns ett berg vari finnes en skattkammare med kistor fulla av silver och guld. Men det är ej många som lyckats hitta ingången till denna skattkammare. En vallpojke hade dock för mycket länge sedan lyckats hitta ingången. I kammaren stod tre kistor med en svart höna å vardera såsom ”vård” (vakt). Vallpojken lyfte försiktigt undan en höna och öppnade locket på kistan och fann denna full av silvermynt. Han grep handen full av silverpengar och stoppade i fickan utan att bli störd i sitt förehavande, men då han ännu en gång försökte gripa i myntet, flög hönan upp och högg honom i ansiktet så han måste släppa mynten. Han lade då ned locket och satte hönan åter på sin plats. Följande dag förnyade han sitt besök i skattkammaren och gjorde på samma sätt och med samma resultat. han fortsatte sedan dessa besök en lång tid och samlade långsamt ihop många pengar fast än han ej kunde ta mer än en handfull var gång. Slutligen omtalte en medtjänare för hans husbonde att vallpojken hade gott om pengar. Husbonden tog honom i i förhör och pojken omtalade nu hur han kommit i behållning av pengarna. Efter det kunde han aldrig mer finna vägen till skattkammaren.” (Källa: Isof:s arkiv i Göteborg, Kort 832 ur Västsvenska Folkminnesföreningens (VFF) samling)

Fler sagor och sägner finns i den nya boken ”Delsjöskogen” som du kan köpa via denna länk.

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Kallebäck 1950.