22 januari 1937 berättade Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning om en uppvisning i konståkning vid Delsjökärr.

”Göteborgs-Tidningens och fru Ramkvist-Toreskogs uppvisning på Delsjökärr i går kväll blev synnerligen lyckad. Vädret var det bästa tänkbara och isen hade man heller ingen anledning att klaga på. Den, som inte hade tillfälle se konståkerskan i går, har en chans på söndag middag, då fru Ramkvist-Toreskog tillsammans med några stockholmare har uppvisning på Kvarnbyvallen. På bilden här ovan stå intresserade åskådare kring en stockvedsbrasa på Delsjökärr.” (Ur: GHT 22 januari 1937)

Göteborgs-Tidningen presenterade givetvis också sin tillställning. Under rubriken ”Bortåt 3.000 personer med och utan skridskor på Delsjökärr i går kväll, G.T:s isfest alltigenom lyckad” skrevs följande:

”Det är knappast någon överdrift att påstå att G.T:s isfest i går vid Delsjökärr blev lyckad. Succén får i första hantillskrivas vädret som gynnade tillställningen med vackert månsken, lagom kyla och nästan vindstilla. Lite grann blåste det förstås på isen, men inte blåste det kallt, och de som hade skridskor med sig kunde inte klaga över någon kyla.

Avsikten var att locka ut folk för att åka skridskor och det lyckades ganska bra. Allmänheten kom till ett antal av bortåt 3,000 personer, och det var egentligen i överkant av vad man kunde vänta. Naturligtvis hade inte alla skridskor med sig, ty bland de äldre finns många som inte stått på skridskor på ett tiotal år och de vill kanske inte ta risken av ett misslyckande. Men inte heller de ångra nog kvällen. Vi hörde många som tyckte att enbart promenaden från bussen ner till isen var en liten upplevelse – i skogen lyste månskenet på den vita skogsvägen och mellan träden hade utplanterats marschaller som kastade ett magiskt skimmer i gläntorna. Det var ganska festligt.

Man tog sig ut på mångehanda sätt, de flesta pr buss förstås, men också en hel del pr bil och cykel och många till fots. En del gick från S:t Sigfridsplan över vattenverket och vidare skogsstigen utmed Lilla Delsjön och andra gick hela Boråsvägen. Tillfället till en månskenspromenad uppskattades av många ungdomar, det såg vi tydligt i skenet från bilens strålkastare när vi for hem på kvällen.

Nere på sjön flammade stockvedsbrasorna mot den ljusa kvällshimlen, marschallerna lyste inhägnande den fyrkant som särskilt ställts i ordning för konståkningsuppvisningen, röken från korvgubbarnas grytor smekte näsorna och från Svenska Radiobyråns högtalarbil ljöd schlagermusiken till de skridskoåkandes förnöjelse. Vi trodde att de som inte utrustat sig med stålskor skulle gripa tillfället till en liten dans på isen men det var bara några stycken som gjorde.

Fin överraskning av pyroteknikern.

Konståkning på skridskor är något som uppskattas av göteborgarna. Det är ju sällan de få se denna verkligt vackra sport utövas. Senast var 1930, då Sonja Henie, Vivi-Ann och ett par stockholmsstjärnor dansade på Ulleviisen – också ett G.-T. – arrangemang. som bekant – och nu hade många lockats ut till Delsjökärr enbart för att få se fru Ramkivst-Toreskogs uppvisning. Den blanda skridskoprinsessan gjorde stormande succès, och applåderna smattrade ideligen, när hon dansade runt på isen i ljuset till de vita, röda och gröna facklorna, som gav den rätta stämningen åt det hela. Pyroteknikerfirman C.R. Hansson & Söner svarade för belysningen och hade lagt ned ett verkligt gott arbete på att få det hela så bra som möjligt.

Fru Toreskog började med skolåkning och genomgick en del av det obligatoriska programmet. Tyvärr kunde högtalarbilen inte köra fram så långt att speakern hade någon nytta av högtalarmikrofonen, utan måste försöka göra sig hörd utan förstärkning. Han lyckades nog inte med det riktigt, men det splade kanske mindre roll om publiken fick höra vad de olika figurerna hette. Man tittade och beundrade lika bra i alla fall. Den fria åkningen i takt till Blommornas vals av Tschaikowsky och det lilla valsprogram som sedan följdes uppskattades givetvis mest – det var verkligen en strålande propaganda för den vackra konståkningen, och rungande applåder avtackade fru Toreskog när hon avslutat sitt program.

Så kom överraskningen i form av ett tiotal raketer som hr Hansson haft i bakfickan och passade på att släppa upp som ett tecken på att uppvisningen var slut. Det inslaget uppskattades syn- och hörbarligen, och det var också en ganska festlig syn.

Kapten Bertilssons kafé stormades sedan av smått frusna och kaffehungriga åskådare, och om kaféet hade varit tre gånger så stort hade det inte räckt till i alla fall. En stor del av publiken utan skridskor skyndade sig hemåt, men nere på isen stannade ungdomen kvar och åkte, och det såg ut som om den skulle velat stanna hela natten. Marschallerna och brasorna fortsatte att brinna, högtalaren underhöll med sina livliga melodier och pojkar och flickor försökte i skydd av skumrasket göra efter de figurer som fru Toreskog visat. Nog finns det intresse för konståkning alltid, och hade vi bara en ordentlig isbana inne i Göteborg skulle fru Toreskog snart få en hel massa elever.

Fru Toreskog tränade för söndagen.

Hon själv vilade sig en stund efter uppvisningen men tog sedan på sig träningsdräkten och gav sig ut på isen för att träna. Det var nog en liten uppvisning det också tyckte de som stannade kvar och tittade på. Ännu klockan tio var det mycket folk ute på isen och de sågo inte ut att tröttna, fast de väl måste ge sig hemåt så småningom, och möjlighet att komma hem fanns, ty vid Öjersjövägen stod 7-8 tomma bussar och väntade.

Det blev alltså lyckat det hela. Det enda som vållade lite besvär var att en firma strött ut reklamlappar på isen. Ett par av dem kom t.o.m. på uppvisningsbanan, så det var på ett hår när att fru Toreskog fallit omkull på en sådan där lapp. Att lapparna utskickats av en firma som gör skridskor gör knappas ofoget mindre.” (Ur: Göteborgs-Tidningen 22 januari 1937)

Bilden i sidhuvudet är hämtad ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 22 januari 1937)

Just nu pågår granskning av planen för en ny skjutbana för fastigheten Kallebäck 752:23 inom stadsdelen Kallebäck i Göteborg. (Länk till planhandlingarna)

Jag har tidigare berättat om denna plan och kritiserat att man nu vill bygga ännu fler skjutbanor och i det nya förslaget rör det sig inte längre enbart om inomhusbanor utan även skjutning utomhus, vilket kommer att ljudmässigt påverka en stor del av Delsjöområdet. Inte minst med tanke på att utomhusbanorna främst kommer att användas under den varma årstiden, alltså påverkan för alla som vistas i trakten av Stora Delsjön.

När planen först presenterades skickade jag in synpunkter där frågan ställdes vad som hänt med löftet som gavs under 1960-talets slut att avveckla alla skjutbanor i området på grund av störningen dessa medför.

Så här formulerades problemet i utredningen kring Delsjöområdets framtid som publicerades 1969:

Motorbuller från övningsbanan och ljud från skjutbanor är synnerligen störande långt in i reservatet. Skjutbanorna är dessutom så lokaliserade, att de bryter ett naturligt rörelsestråk runt Stora Delsjön, såväl sommar som vinter. Skjutbanornas läge är också synnerligen tveksamt ur säkerhetssynpunkt. Utredning om lämplig lokalisering av skjutbanor har inletts inom Storgöteborgs samarbetskommitté i samarbete med berörda skytteorganisationer. Dessa är själva intresserade av lokalisering till områden, där 10-årskontrakt kan påräknas, då bidrag från riksidrottsstyrelsen kan utgå.

Delsjöreservatet: en utredning för Göteborgs stadskollegium, Gako AB, Göteborg, 1969

Staden har haft ett halvt århundrade på sig att hitta en lämpligare plats, men uppenbarligen inte ägnat mycket energi åt frågan! Istället anses det rimligt att bygga ut skjutbanorna istället för att avveckla dessa. Orsaken är att staden vill komma åt skjutbanorna i Högsbo invid Änggårdsbergen för att där bebygga område.

Förslaget innebär en påverkan för en stor del av alla besökare i Delsjöområdet genom att ljudet från skjutningarna hörs över stora avstånd. Den undersökning som redovisas av den förväntade störningen i planförslaget försöker tona ned störningen som skjutbanan medför, men tittar man i underlaget och på kartorna som visar hur långt ljudet färdas när utomhusbanorna används så framgår det tydligt att hela Stora Delsjön med stränder påverkas. Det är uppenbart att strategin i planarbetet är att försöka hävda att det redan finns störningar i form av trafik. Det är givetvis riktigt att trafiken utgör en ljudstörning, men ljudet av vapen är något annat än ljudet av bilar i hur vi upplever störningen. Givetvis vore det önskvärt med bullerskydd för att slippa även trafiken, men nu är det viktiga att det inte blir än mer oväsen i området.

Alla som bryr sig om miljön i Delsjöområdet har nu möjlighet att reagera! Skicka dina synpunkter till:

Byggnadsnämnden, Box 2554, 403 17 Göteborg, via e-post till sbk@sbk.goteborg.se eller lämnas via synpunktshanterare på stadens hemsida senast den 23 mars 2022. Märk synpunkterna med diarienummer 0391/13 och ange ditt/ert namn och adress eller fastighetsbeteckning så att det framgår vem som skickat synpunkterna. I ditt/ert svar ska samtliga syn­punkter som avses påverka planförslaget framgå tydligt.

Småhus på Apslätten föreslogs 1936 och det var inte första gången som området såg som lämpligt för bebyggelse. Redan under Lilienbergs tid som stadsarkitekt förslogs ganska omfattande bostadsbebyggelse och dessutom en spårväg på sträckan där Härlanda skogsväg går bort mot Härlanda tjärn. I gällande plan för Apslätten är området där fotbollsplanen i dag finns markerat som ett industriområde. Man kan fråga sig hur länge Apslätten kan klara sig från de som vill ”utveckla” med fler hus? Försöken att bygga 1936 blev inte verklighet, som alla kan se i dag. Det hölls protestmöten mot förslaget och slutligen stoppades det.

I dag återger jag hur arkitekten Norgren kritiserade de som ville bevara Apslätten. Det är mycket i texten nedan som man känner igen från vår egen samtid. Norgren hävdade bland annat att området var belastat av obskyra individer och att det skulle behövas vakthållning för att någon skulle våga vistas på Apslätten. Han hävdade också att det var få som egentligen var intresserade av området, 150 deltog i ett möte medan det bodde 40 000 i stadsdelarna kring Apslätten. Detta är vanliga argument för att avvisa kritik mot exploatering även i vår tid. Norgren ville också visa på hur mycket bättre det skulle bli när allt var bebyggt, bättre vägar för alla framförallt! Tycker du att det behövs ”gröna lungor”? Vi har ju mängder av sådan, hela Västergötland är fullt av ”gröna lungor” så Apslätten kan vi bebygga – så argumenterade Norgren 1936 och det gör hans arvtagare än i dag. Läs texten nedan och begrunda.

”Opinionsmötet i Redbergsgården förra veckan till förmån för den s.k. Apslättens bevarande i obebyggt skick har uppkallat sekreteraren i Göteborgs stads tjänstemäns egnahemsförening arkitekt Herman Norgren, till ett genmäle vari han kritiserar den vid mötet hävdade synpunkten att området skulle vara nödvändigt som en grönskande ’lunga’ för stadsdelen.

Hr Norgren säger i sitt inlägg bl.a., att eftersom man genom agitation, annonsering och lapputdelning lyckats samla c:a 150 personer till mötet, medan de östliga stadsdelarnas befolkning torde kunna anslås till c:a 40,000, synes intresset för Apslättens öde vara tämligen litet.

I stället visade en mindre grupp av de närvarande så mycket större personligt intresse för saken. De yttranden, som gjordes, voro väl tillrättalagda och starkt färgade av sentimentala privatsynpunkter. Efter fastighetsdirektörens redogörelse diskuterades frågan och man uttalade enhälligt att Apslätten bör bibehållas och undantagas från bebyggelse för att bli en naturpark, en liten ’lunga’, sammanvuxen med en annan större ’lunga’ om 1,500 tunnland, nämligen Delsjöparken.

Att en grupp tjänstemän underhandlat med fastighetskontoret om inköp av tomter på området för byggande av egnahem bidrog ej att svalka opinionen. Emellertid framgick tydligt att man var förvånande omedveten om sakernas rätta sammanhang, säger hr Norgren, som därför vill lämna några upplysningar om hur frågan uppkommit och vad som försiggått tills allmänheten i de östra stadsdelarna funnit sig kallad att ingripa i fastighetskontorets tomtaffärer och stadsplanens utveckling.

År 1934 bildades bland Göteborgs stads tjänstemäns egnahemsförening i avsikt att kollektivt lösa bostadsfrågan i form av egnahem. För att hålla byggnadskostnaderna låga beslöts att man skulle bygga samtidigt och rationellt, och för att tomtmarken skulle bliva billig borde ett nytt område planeras och omedelbart bebyggas för att ej onödigtvis i tomtpriset, ränteförluster o. dyl. skulle behöva inräknas, som vanligtvis sker då dylika område få vänta på bebyggelse.

Från stadsplanekontoret anvisades ett område väster om Kålltorps sjukhus, vilket emellertid var otillräckligt. Man sökte då erhålla ett område öster om Vidkärrs barnhem, men detta visade sig på grund av gatu- och byggnadstekniska svårigheter olämpligt. Därefter sökte egnahemsföreningen erhålla mark på den skogbevuxna kulle, som är belägen söder om Kärralunds gård, men då meddelades att denna plats var alldeles för värdefull för egnahemsbyggelse och ämnad till bebyggelse med 8-våningars stenhus. Föreningen undersökte då läget för det fält, som ligger mellan Apslätten och Munkebäcksgatan förlängning i omedelbar anslutning till Kålltorp, men detta område var i stadsplanen avsett till landshövdingehusbebyggelse. Föreningen begärde då att få sig anvisat något annat område, ämnat för egnahem, och fick då uppgiften om att Apslätten var avsedd för sådan bebyggelse, vilket även godkändes av fastighetskontoret.

Ett förslag till stadsplan upprättades av stadsplanekontoret, fastighetskontoret värderade tomtmarken, och sedan gatukostnaderna beräknats av gatukontoret, och 22 jan. 1935 beslutade drätselkammaren att fastställa ett preliminärt pris av i medeltal 10 kr. per kvadratmeter tomtmark och att anmoda byggnadsnämnden att uppgöra förslag till tomtindelning.

Vid kontrollberäkning av gatukostnaderna visade det sig att tomtpriset, 10 kr. per kvm., väl täcker gatukostnader och råmarksvärde samt dessutom lämnar ett överskott av inemot 100,000 kr., vilket torde observeras av dem, som ängslats för att staden skulle förlora på denna tomtaffär. Gatorna på Apslätten blir följaktligen ej så dyra som gator på låglänt mark.

Det antal tomter, som kan komma ifråga för egnahemsföreningen, är ungefär hälften av det stadsplanelagda området, och återstoden av tomterna skulle därför säljas till allmänheten.

Arkitekt Norgren sammanfattar opinionsmötets argument på följande sätt: 1) Mötesdeltagarna ville behålla området obebyggt för att använda det som rekreationsplats för åldringar och barn och som entré till Kålltorpsskogen; 2) Staden måste vid stadsplanens utveckling iakttaga att bebyggelseområdena förses med ’lungor’; 3) Området har sedan länge varit en tillflyktsort, varför det borde lämnas som reserv.

Mot dessa argument ställer hr Norgren följande anmärkningar:

Därest staden tillmötesgår denna invånaregrupp på 150 personer, skulle följden bli att varje gång en liknande framställning gjordes, staden skulle få bringa samma offer. Den som studerat förhållandena på platsen under de senaste åren skall ha funnit i vad mån den f.n. lämpar sig som rekreationsplats. De försök jag gjort att med barn och blomma jämte medförd matsäck fördriva ett par timmar vid Apslätten ha alltid slutat med att man blivit ofredad av obskyra individer. Om platsen skall bevaras för att hysa sådana ljusskygga element, som alltid uppträda i en storstads utkanter, är den då särskilt lämpad därför eller ha Kålltorpsborna tänkt anordna vakthållning? Då den bebyggelse, som planerats där, knappast upptager halva det omstridda området och bebyggelsen avser endast den plana slätten, torde det återstående på stadsplanen angivna parkbältet, som omger bebyggelseområdet, vara mer än väl tillräckligt för dem som vilja på nära håll från Kålltorp söka en stunds vila i det fria. Som entré till Kålltorpsskogen kommer Apslätten ingalunda att försämras genom den tillämnade bebyggelsen. Huvudvägen, den gamla allén, är avsedd att bibehålls men förbättras och göras vida bättre trafikabel både för åldringar och barnvagnar.

Beträffande stadsdelarnas förseende med ’lungor’ får man ta i betraktande att Kålltorp till större delen är ett trädgårdssamhälle. Ett sådant är ej i samma behov av ’lungor’ som de tätbebyggda stadsdelarna, hävdar hr Norgren. Om ej Delsjöparken med sina 1,500 tunnland samt därutanför hela Västergötland kunna räcka som tummelplats för Kålltorpsborna, menar han att dessa icke ha blygsamma anspråk.

Att apslätten skulle bevaras som naturreservat är tämligen omotiverat, hävdar han vidare. Den påstås ha varit en gärna uppsökt tillflyktsort. Det finns säkerligen många platser i Göteborg som ha varit det utan att därför bliva reservat. Det måste vara majbornas aktion för Söderlingska ängen, som givit opinionsgruppen uppslaget till att visa sitt inflytande på stadens utveckling. Kan frågan om Apslättens bebyggelse jämföras med frågan om ett kulturreservat, till vilket allmänheten även offrat aktningsvärda penningmedel? Äro Kålltorpsborna villiga att offra något ekonomiskt för att få behålla området.

De kommunalanställda äro bundna av behoven att bosätta sig inom stadens hank och stör. Då de förvägras bosätta sig inom Göteborg på av staden genom drätselkammarbeslut anvisat område, återstår som enda lösning, bosättning utanför Göteborgs gränser, slutar hr Norgren sitt inlägg.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 11 februari 1936)

Bilden i sidhuvudet visar en festival på Apslätten 2017. Foto: Per Hallén

Det torra vädret har gjort att brandfaran har börjat öka och det finns en varning från SMHI om gräsbränder. Strax före kl. 14 i dag kom en rapport om att det brinner nära radio- och tv-masterna i området. Det är inte första gången det brinner i den trakten av området och nu är det alltså dags igen. Läs mer via Göteborgs-Posten.

Bilden i sidhuvudet visar en kontrollerad brand på Getryggen 2008.

Denna första söndag i april kommer ett tips på en söndagspromenad som nedtecknades för ett drygt århundrade sedan. Men det går faktiskt fortfarande att följa beskrivningen och gå på en motsvarande promenad i dag!

”Även för oss nutidsmänniskor blir stadnaturen och dess säregna skönhetsvärden i längden ej tillfyllest. En afton i förvåren, då Stora hamnkanalen i drömlik ro speglar lyktor, som matta kämpa med den flyende dagen och masttopparna teckna blåa streck mot Hisingslandets röda aftonskyar skärper endast vårens vemodsfulla sång i vårt bröst. Det är som mindre bilden oss om något vackrare och lyckligare, som skymmes av husrader och stenkolosser.

Stadens parker och alléer, avenyernas förträdgårdar lämna sinnet oberört – de blir som violbuketter i lyxbilen – ett stycke natur inpassad i jäktande nutidsliv.

När så en dag himlen tycktes höja sig och drömlikt blå vilar över gatornas trånga passager, de första björkrisen börjat sin vandring in till staden med vildmarksdoft från skogsbackar och hagar, och mesarna i Kungsparken utbytt höstens och vinterns trista vardagsprat mot en liten munter vårvisa kommer Söndagspromenaden med ett obetvingligt och förföriskt leende.

I över trettio år har nedskrivaren av dessa rader från sin söndagsvandring i stadens omgivningar fått hemföra minnen och varaktiga intryck från västkustnaturens mjuka och blida anlete i den karga ramen. Än har det gällt att i botaniskt syfte uppsöka växtplatsen för en eller annan raritet, än de i vårt grannskap säregna geologiska formationerna – understundom spaning efter fornminnen eller andra kvarlevor från en svunnen kultur.

En gammal anteckningsbok från ett tiotal år tillbaka ingav mig tanken att få efterföljare på en av dessa promenader. Naturiakttagelserna överlämnar jag åt vandraren själv att göra. De få då något personligt och mera varaktigt – en egen plockad blomma att förvara i minnets tänkebok.

Så välja vi den gamla Boråsvägen, som från Almedals station leder upp för Kallebäcksbackarna. Här ha i flydda sekler ett par av göteborgsskildrarna hämtat stoff för sina krönikor och historieskrivare av yngre datum ha trätt i deras spår; här har en gång tjusarkonungen med svit dragit fram, och blomsterkonungen själv, den lärde och mångkunnige Linné, har funnit backarna mödan värda.

Snart nå vi Kallebäcks forna by och djupt under oss ligger den långa i nord–sydlig riktning strykande sprickdalen, som utgöra en omedelbar fortsättning av Götaälvdalens dalfåra, ’omkring två musköte skott’, skriver Cederbourg i sin Göteborgsbeskrivning, ’från Kallebäcks by är källan med samma namn belägen, med mer än 10 ådror, som utan uppehåll flyta natt och dag, vinter och sommar och uti den allra starkaste vinter aldrig tillfyrser’. I sin beskrivning av källan har Cederbourg betjänat sig av ett brev, som en hans tidigare ämbetsbroder, rådmannen och stadssekreteraren Laurentius Böker år 1692 avlät till Atlanticans berömde författare Olof Rudbeck den äldre. I detta brev (publicerat i Göteborgs och Bohusläns fornminnesförenings årsskrift 1921), som förlägger Plinius mons Sevo (Säveberget) till dessa trakter, skildras också Kallebäckskällan, om vilken han säger, ’att den kviller utur jorden på en sådan höjd, at med dioptern jag observerat dessa ådror ligga högre än spitsen av kyrkotornet i Göteborg. Och vore för den skull värd att med en vattenkonst hit in till staden ledas till att i sin måtto hava friskt vatten jämväl uppe i de högsta husen’.

Det dröjde dock länge innan denna vackra tanke blev förverkligad, oaktat stadsbyggmästaren Jacob Feigill redan 1714 hade förslaget utarbetat. Ännu i många år fick man hämta vatten i Fattighusån ovan slussen eller köpa Rambergskällevatten av handlanden Rebbe på rådhusgården efter ett öre kannan. Äran av att ha genomfört förslaget tillkommer borgmästaren Daniel Pettersson och grosshandlare Henry Greigh, som på 1780-tale igångsatte en subskription, som gav 12,400 riksdaler, vartill staden beviljade 5,000 riksdaler och 20 tolfter stockar från sin skog i Sävedals härad. Under Gustaf III:s besök i staden 1787 invigdes källan av konungen, som nådigast avsmakade vattnet i en kristallpokal, som förvaras å museum.

Vattnet har, innan det uppsamlas i källhuset, passerat ett naturligt filter, bestående av den mäktiga sand- och grusbank, som bildats under isperioden och som har sitt stora intresse, enär, enligt de Geer, det senglaciala havets forna strand (högsta marina gränsen) en gång nådde hit (92 m.ö. havet, se generalstabskartan pkt. 305 mellan Lackarebäck och Stora Delsjön).

Avlagringar av detta senglaciala hav finnes å den sandslätt, som ligger några meter högre än källan liksom den rad av stenblock, som ligga lagrade nedom platåkrönet, sannolikt utgöra kvarlevor av en gammal strandvall.

Ej långt från Kallebäckskällan, omkring 200 m. norr om landsvägen, strax bakom Örgryte sockens gamla kolerakyrkogård, ligger den s.k. Kungsgraven. Böker, som Cederbourg i sin beskrivning (s. 142) utnyttjar, skriver på tal härom – ’thenne Konungs Grifften finnes på en höjd emillan twenne Bergkullar wid pass fem svenska alnar i bredden, ombyggd öfwer Jorden med släte och slutne Gråstenshällar i en aflång Fyrkand, warandes alla Hallarna satte och fäste under Jorden en styf swensk aln höjt’. Han anmärkte vidare att för 10 år sedan hade takällarna ännu funnits kvar, men att han vid ett besök sommaren 1691 funnit dem borttagna ’uthen twifvel af owettige Bönder, till några Qvarnstenar employerade’.

Böker och efter honom Cederbourg gör sig mycken möda att bevisa, att Ragvald Knaphöfde, som enligt Västgötalagens regentregister år 1132 blev ihjälslagen vid Kailepit, här ligger begraven. Kailepit skull enligt deras uppfattning vara en sammandragning av Kallebäcks putt eller –pitt (spits).

Graven är emellertid en vanlig hällkista från stenålderns yngsta period och ett av de få minnesmärkena från denna tid, som finnes i stadens närhet. Det är väl närmast källorna här och vid Ramberget, som framkallat bebyggelsen och verkstadsplatserna på dessa platser under en tid, när havet bildade djupa ingående vikar, där nu älvar och åar flyta. Linné, som besökte platsen, som av ortsbefolkningen benämnes ’Kung Rings grav’, finner en viss likhet mellan denna och Hjalmars grav vid Falköping (Västgötaresan s. 144).

I samband med beskrivningen på Kungsgraven omnämner Linné även ett besök vid en i närheten befintlig runhäll, som han visades av ortsbefolkningen på andra sidan om en stor mosse. ’Vi funno, skriver han, 3 skrefna rader, som sträckte sig wid pass 100:de alnar i längden; Bokstäfwerna stoda inom tvänne linier, ofwan och nedan, hwilka linier sträckte sig längsåt en flat och sluttande bärgsklippa, hwar bokstaf war 2–3 quarter lålng.’ Efter att ha beskrivit runornas gestalt och utseende tillfogar han: ’Om denna skrift ej måtte wara Willrunor, wet jag icke hwad den skall kallas. Aldrig har jag sett så widlyftig Runsten, ej eller så stora Characterer skrifne i sten’.

Linnés beskrivning har lockat ett par av göteborgsskildrarna till platsen. Så besöktes stället 1859 av Octavia Carlén i sällskap med den ryktbare fornforskaren George Stepens och tjugo år senare vandrade Wilh. Berg i timtal ute i kanten av mossen för att finna de storstilade ’runorna’, som han sedan beskriver i ’Bidrag till Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia’ )Bd II: häft. 1). Nära nog 30 år senare (1908) besöktes platsen av den så tidigt bortgångne vetenskapsmannen Thorild Wulff, som i Sveriges natur (1911) skildrar sitt besök på platsen.

Som orientering hade han Linnés Wätgötaresa och påträffade nordost om förut omnämna gravställe den av Linné omnämnda mossen, som utbreder sig i en kitteldal i sträckningen NV.–SO., runt om begränsad av rundslipade gneisberg och i SO. Av morängrusbackar. Botanist, som han var, anmärker han , att den omkring 2 km. långa och ½ km. breda mossen utom ljung, klockljung, pors, björkbuskar och martall även hyser Northecium ossifragum (Myrlilja). Även han är, liksom Berg, efter flera timmars fåfängt sökande färdig uppgiva försöket, då innehavaren av det närbelägna torpet Kålmaden visar honom tillrätta.

För att underlätta blivande forskningar anvisar han vandraren att från Kallebäcks källa följa landsvägen c:a 5 minuter tills man kommer upp på densammas krön då man har mossen till vänster (norr) om vägen. Han bifogar därjämte nedanstående skiss och tillfogar att runhällen befinner sig c:a 400 m. från mossens nordöstra hörn.

Det är nu mer än 10 år sedan undertecknad, med anledning av dr Wulffs uppsats, företog en söndagspromenad till platsen. Men oaktat skissen och i uppsatsen lämnad orientering åtgick en rundlig tid innan runhällen, som ligger undanskymd av en skogsdunge, kunde upptäckas. Sedan det gamla grå huset passerat (möjligen nu nedrivet) yppade sig svårigheten att avgöra, var man borde bryta in i terrängen, då W:s skiss saknar måttuppgifter. Bifogar därför en i mina anteckningar på platsen gjord situationsbild, där hörnet av en då nyodlad mosse, en bäck, en kringgärdad åker samt en gångstig äro orienteringspunkter, som man nog i mossens nordöstra hörn snart igenkänner, även om ytbetäckningen sedan dess genom nyodlingar något förändrats. Men något sökande ökar ju upptäckarglädjen.

Berghällen utgöres av en kal, avlång, nästan horisontal gneiskalott i ljungbevuxen blockterräng, vid besöket delvis övervuxen av lavar, mossor och Silene rupestris. Tvärs över hällen sträcka sig tre parallella, skarpt begränsande band, där bergarten är skiffrig och längsstrimmig i texturen.

Det är dessa streck, som ’runorna’ befinna sig. ’De flesta vore endast streck, som gingo prependiculairt eller oblique till höger eller vänster’, som Linné uttrycker sig. Tvärs över stråken äro de 30–75 cm. långa jättelika ’bokstäverna’ urgröpta till ett djup av 1–3 cm. Ovantsående avteckning av en bit av stråken lämnar en ungefärlig uppfattning om deras utseende.

Att Linné föll i undran över dessa runer, är med tanke på den tidens vetenskap lätt förklarlig. Ehuru runkunnig överstego de hans förmåga och blevo av honom betecknade som ’willrunor’, d.v.s besvärjelser- och trolldomsrunor.

I Svea rikes hävder meddelar Geijer (not till sid. 116, uppl. 1850), att Tham, som genom Hilfeling låtit avteckna desamma, i ett brev till lektor Luth (Bih. Till Skara stifts tidn. 1794:51) uttalar sig för, att tecknen synas vara runor.

I våra dagar ger en hastig blick på desamma genast förklaringen. Liksom kringliggande hällar är även denna avslipad av inlandsisen, som haft sin rörelseriktning i norr till söder. Bandstråken i gneisen ha utgjorts av något olika utbildad bergart med ådror av kvarts, vilka vid hällens vittring kvarstått som långa åsar över den mjukare gneisytan. Genom fortskridande vittring och isens avhyvling ha de avlägsnats och de urgröpta sprickorna ha genom naturens lek fått en form som i flera fall erinrar om runalfabetet. Här och var kan man ännu finna kvarsittande rester av de gamla kvartsåsarna.

Runorna i Kallebäcksmosse ha ej, i likhet med de samma sätt i Runamo i Blekinge tillkomna, fått sin tolkare. Finn Magnusson läste dem baklänges (från höger till vänster) och kunde återge deras innehåll i allittererad vers, som en skildring av Bråvalla slag.

På slätten runt omkring den gamla runohällen ligga jättelika flyttblock, som för nutidens folk tolak sagor av djupare och betydelsefullare innehåll. Jag erinrar mig ej nu ordalydelsen men andemeningen i en av Ossiannilssons dikter där han säger:

De skaptes förrän tid och sägen fått fånga dem i sina garn. De lagt sig nu till ro vid vägen, Evighetens stora, tysta barn.

C.T–s” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 31 mars 1923)

Bilden i sidhuvudet och i dagens artikel är samtliga hämtade ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 31 mars 1923.

Just nu finns samrådshandlingarna en detaljplan för Stora Torp att granska via Stadsbyggnadskontorets hemsida, synpunkter skall vara inlämnade senast 29 april. Denna gång rör det sig inte om någon exploatering utan detaljplanen har till syfte att möjliggöra för djurhållningen i området, införa skydd för byggnaderna samt att skydda ett antal värdefulla träd. Det finns alltså mycket som är bra med den föreslagna detaljplanen. Detaljplanen öppnar dock vägen för en försäljning av Stora Torps ekonomibyggnader, men det har tonats ned i denna planhandling. En försäljning är möjlig, men inte huvudsyftet med planen så som den är formulerad.

Områdets höga kulturhistoriska värde lyfts fram tydligt i förlaget till detaljplan och den ses som en helhet och man skriver i förslaget till detaljplan. ”Helhetsområdet med stall, jordkällare och hönshus på Stora Torp är att betrakta som särskilt värdefullt bebyggelseområde på så vis som avses i PBL 8 kap. 13 § och omfattas därmed av förvanskningsförbud med utgångspunkt från bebyggelsens värden”.

Skyddsbestämmelser som föreslås är rivningsförbud samt skydd av kulturvärden, där det krävs bygglov för alla ändringar, även byte av färg och fasadmaterial.

Ett möjligt påpekande som behöver göras är under punkten arkeologi där det hävdas att det inte finns kännedom om fornlämningar eller andra arkeologiska fynd inom fastigheten som ger skäl till en arkeologisk undersökning. Där behöver Stadsbyggnadskontoret uppmärksammas på att inom området finns den äldre bytomten, som aldrig undersökts, men som helt säkert innehåller lämningar.

Under rubriken ”servitut” sägs att ett område markerat med x på kartan skall vara tillgänglig för allmänheten så som gångväg. Det är givetvis mycket viktigt att säkra denna rätt så det inte inträffar samma sak som vid Lilla Torp där polisen plötsligt satt upp förbudsskyltar och stoppade alla som ville gå i närheten av stallanläggningen. Det vore bra om inte bara gångvägen var öppen utan att allmänheten även skulle kunna röra sig fritt kring t.ex. stenmagasinet.

Det var alltså en i stora drag positiv överraskning att läsa förslaget till detaljplan. Då man kraftfullt betonar områdets kulturhistoriska värden och dessutom vill skydda ett antal träd ser jag det som att planen faktiskt kan öppna upp för att stärka skyddet av det omgivande landskapet i form av ett kulturreservat.

När Sverige under andra världskriget blev avskuret från det mesta av den handel som funnits tidigare ökade behoven av att kunna utnyttja även små ytor till odling av mat, exempelvis potatis. Under 1942 hyrde staden ut 10,508 potatisland till göteborgarna och när odlingslotterna skulle hyras ut inför 1943 års odlingssäsong så beslutade man att det skulle bli ytterligare ett par tusen potatisland. Redan i januari hade 8,000 blivit uthyrda och man uppmanade spekulanterna att anmäla sig i tid. En nyhet för 1943 var att ett nytt stort område hade gjorts tillgängligt vid Stora Torp.[1] Det var ett ansenligt område på över 15,000 kvadratmeter som togs i bruk.[2] Marken var säkerligen mycket lämplig för denna nya generation jordbrukare då området vid Stora Torp hade varit åkermark som brukats i århundraden.

Ett annat område som också omvandlades till potatisland var markerna omedelbart norr om Delsjökolonin. Där fick koloniföreningen 1944 arrendera 8400 kvadratmeter mark för potatisodling.[3] På kartan från 1960 syns ännu detta odlingsområde tydligt. Vid en kontrollmätning visar det sig också stämma med uppgiften om kvadratmeter uppgiften från 1944.

Dessutom fanns det odlingsområden närmare Stora Delsjön. Det bör vara de uppodlade områden som syns på flygfotot från 1960 i närheten av bland annat Lyckan och föregångare till de odlingslotter som i dag finns mellan Kolmaden och Delsjökolonin, alltså Bengtstorpets odlarförening.

Dessvärre fick inte alltid odlarna ha sina grödor i fred, i juli 1944 besöktes Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings kontor av en ung fransman, som sedan fem år varit bosatt i Göteborg, och han berättade följande för tidningens medarbetare.

”I fjol arrenderade jag av staden ett potatisland på 200 kvm. I Stora Torp, alldeles vid Delsjön. Jag är mycket intresserad av trädgårdsodling och jag lade ner åtskilligt arbete och en del kostnader på att få jordlotten i god kultur. Jag lät spränga bort sten och gödslade jorden och jag fick verkligen lön för mödan. På den lilla jordbiten kunde jag t.ex. odla majs. I år har jag på nytt hyrt området och där har jag sått grönsaksväxter av olika slag. Jag vill inte påstå att jag är helt beroende av vad jag kan få ut av jordbiten, men de slantar jag kunnat få in på att sälja lite rädisor och sådant ha utgjort en välbehövlig liten extrainkomst. Men så har jag tydligen fått en ovän där ute, ty på sista tiden har det flera gånger hänt att någon vandal gått fram över min täppa. Det kan inte ha varit någon tjuv, det måste vara någon som vill åt just mig. Ibland ha hela rader av ärter varit nedklippta, ibland ha blommor knäckts i stjälkarna, rader av kummin ha också ödelagts på ett så meningslöst sätt. I går när jag kom ut till mitt land lågo 252 rädisor uppdragna på marken.

Genom min fru, som är svenskfödd, förhörde jag mig hos kriminalen om inte polisen kunde göra någon utredning, men i anmälningsrummet sade man att man hade så mycket större, grövre brott att syssla med att sådana här småsaker hade man inte tid med.

Jag gick till drätselkammaren, som jag hyr marken av, och bad om råd. Där fick jag låna ett plakat med inskriften ’Förbjudet för obehöriga att taga väg över detta område’. Vågar man nu tro att den okände, som kan finna ett sådant grymt nöje i att förstöra trivseln för en medmänniska, skall respektera den tillsägelsen, slutade fransmannen.

HT har varit i kontakt med drätselkammaren, där man förklarade att det är vanligt att landinnehavarna sammansluta sig och anställa en gemensam vakt. Så har man gjort vid Kviberg, vid Frölunda och vid Kålltorp. Vid Stora Torp finns det bortåt tusentalet land, men inte alla äro utarrenderade.

Odlarna vid Stora Torp ha i huvudsak potatis på sina land, och därför tycks man inte anse behovet av särskilda vakter vara så stort där.”[4]

Referenser

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)

Lantmäteriet – Historiska ortofoton, lantmateriet.se.

Roos, O., 1927-2002 Delsjöns koloniförening under 75 år. Göteborg 2001.

Noter

[1] GHT 13 januari 1943.

[2] Området har mätts upp med hjälp av flygfotot från år 1960.

[3] Roos, s. 53.

[4] GHT 4 juli 1944.

Under rubriken ”Spegeln i naturen” berättade signaturen –lund i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1961 om odensvalan och den lilla tjärnen i den östligaste trakten av Delsjöområdet.

”Inte många källor talar om gångna tiders djurliv och alldeles särskilt sparsamma är uppgifterna om lokaler där de funnits. Men ganska tillförlitliga upplysningar kan man få om man studerar en kartas namn på gårdar, orter, berg och sjöar. En klyfta vid namn Vargagapet (Sävedals hd) föranleder oss att gissa att där fordom spändes nät vid vargskall. Otterhällan skvallrar om att det i rasbranterna bodde uttrar. Uvberget, Ramberget, Falklöv, Hökåsen – alla har de en gång varit hemort för fåglar som nu försvunnit, men vars namn ännu lever kvar.

Ett säreget djurnamn finner man när man ögnar igenom kartor över Partille och Landvetter socknar. Alldeles ovanför Delsjökärr vid Lilla Delsjön ligger en liten mörk tjärn, som bär det hedniskt klingande namnet Odensvaletjärn. Samma namn finner man på två ställen vid Landvetter, Odensvale mosse och Odensvale håla.

Den ’Svala’ som varit helgad åt Odin är en fågel, som nu helt försvunnit från vårt land, den svarta storken. Den tycks aldrig ha varit någon vanlig fågel i vår fauna. Redan Linné kallar den sällsynt, och vid mitten av förra århundradet då fågelkännedomen blivit tillförlitligare, var den en mycket sällsynt fågel. Den fanns då på spridda ställen i södra och mellersta Sverige, mena avtog alltmer, för att i början av 1900-talet ha försvunnit från de flesta lokaler, kanske var den inte årsviss som häckfågel ens då. Av de senaste häckningarna känner man till en i Närke 1922, i Småland 1933 och i en mörk upplandsskog 1940. Om senare häckningar tiger fågelböckerna, men den svarta storken är en hemlighetsfull fågel, omöjligt är inte att den häckat på senare år. Så gott som varje år ser man några enstaka fåglar och ett bestämt rykte förtäljer att 1952 stod två mystiska svarta fåglar med röda näbbar och ben i sitt bo bland fyra ungar någonstans i en småländsk skog, någonstans vid en småländsk sjö.

Men vid Odensvaletjärn växter inte längre några resliga tallar. Skogen har brunnit ner och på stigar genom det fjälliknande landskapet följer orienterare röda snitslar till målet vid Bertilssons stuga. Om den svarta storken funnits där, måste det ha varit ganska längesedan. Jägerskiöld nämner 1923 med anledning av tjärnens namn att om häckning av svart stork förekommit där måste det ha skett före år 1800.

Ingenting hindrar emellertid att vi klättrar upp på berget ovanför grävlingsgrytet och blickar ut över den mörka tjärnen med det hemlighetsfulla namnet. Kanske kommer ett rådjur ner för att dricka eller brakar en orrtupp upp ur ljungen. Båda finnas ännu där.
-lund.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 4 januari 1961)

Bilden i sidhuvudet visar en Svart stork, fotograf: Marek Szczepanek – wikimedia.org.

Det är inte mer än knappt femtio år sedan badförbudet i Delsjön togs bort men det skedde först efter att älvvattnet hade börjat att pumpas upp till sjöarna och dessa blev ett stort magasin där vattnet lagras innan reningen. Men det fanns åtskilliga personer som kritiserade badförbudet när det var i kraft, de menade att det var onödigt då vattnet ändå skulle renas innan det gick ut till konsumenterna. Hösten 1937 uppmärksammades ett fall där en göteborgare medvetet brutit mot förbudet och inför den första prövningen kunde man läsa följande i tidningen.

”Till polisdomstolen var i dag instämd en göteborgare som vid flera tillfällen och senast den 19 september badat i Delsjön samt därjämte sistlidna sommar vid flera tillfällen idkat fiske i samma sjö.

Svarande inställde sig personligen biträdd av advokat Glimstedt, som meddelade att anmälan hade gjort av svarande själv för att få klarhet i rörande lagligheten av förbudet mot bad och fiske i Delsjön. Svarandeombudet inlämnade en längre inlaga, vari framhölls, att den av stadsfullmäktige 1894 antagna ordningsstadgan för Göteborgs stads vattenverk, vari ishämtning, badning och fiske i Delsjöarna förbjudes vid vite av 10 till 100 kr. är olaglig samt att länsstyrelsens fastställelse av denna olagliga ordningsstadga ej kan göra den laglig. Det framhålles, att Delsjöarna vid tiden för stadgans tillkomst icke lågo inom Göteborgs stad utan inom Örgryte kommun, som först 1921 (egentligen 1922) införlivades med Göteborg, och andra kommuner. Delsjöarna äro icke ens efter införlivningen i sin helhet belägna inom Göteborgs stad, och Göteborgs stad ägde icke och äger allt fortfarande icke vattnet i Delsjöarna. Staden är endast delägare i vattenrätten. Skrivelsen slutar med att det ankommer på polisdomstolen att avgöra huruvida besluten äro lagliga. Därest så icke är fallet torde polisdomstolen vara förhindrad att fälla svarande till ansvar för ett i administrativ ordning tillkommit icke giltigt och bindande beslut. Åklagaren begärde 14 dagars anstånd för att ingå i bemötande av skrivelsen.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 27 september 1937)

I samma tidning kritiserades aktionen i Delsjön och det ansågs obefogat att göra stora investeringar för rening av vattnet bara för att skapa ännu ett sötvattensbad. ”De friluftsentusiaster, som spela en dominerande roll i delsjöaktionen, äro mera högljudda och energiska än talrika. De flesta göteborgare anse säkerligen, att de pengar, som skulle behövas för förbättring av Delsjöverkets reningsanordningar, kunna användas på bättre sätt. De önska hellre ett ordentligt friluftsbad vid salt vatten än en ny, utvidgad upplaga av Härlanda tjärn”, skrev Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 2 oktober 1937.

Men saken kom att prövas i domstol och Göta hovrätt lät meddela att förbudet hade införts på felaktiga grunder, därmed blev det inte några böter för den tidens ”badaktivist” som hade dömts till 15 kronor i böter av stadens polisdomstol, berättade Aftonbladet 1 mars 1938. Men sista ordet var ännu inte sagt i ”badfrågan”, men det får vi återvända till vid ett senare tillfälle.

Referenser:

Aftonbladet

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning

Bilden i sidhuvudet är från 2015 och visar Delsjöbadet, men befolkat av kanadagäss. Foto: Per Hallén

I år firar Göta kanal 200 år! Men, då undrar ni säkert, vad har detta med Delsjöområdet att göra. Förbindelsen mellan kanalen och Delsjöområdet är Berndt Harder Santesson, född 1776 på Kärralunds gård. Med anledning av kanalens jubileum återges därför denna söndag en text som tidigare varit publicerad här 2016.

Föddes Göta kanal på Kärralund?

I Göteborgsposten och flera andra tidningar berättades det den 1 september 1862 att Berndt Harder Santesson avlidit 86 år gammal. Han hade under livstiden gjort sig känd inom både politik och inom det stora Göta kanalprojektet som omvandlade Sverige under 1800-talet. Men han började sitt liv på en gård invid Delsjöområdet – Kärralund. (GP 1862-09-01)

Den 15 mars 1776 föddes Berndt Harder på gården Kärralund som hans far Gustaf Bernhard Santesson köpt 1772. Gustaf Bernhard räknas som släktens stamfader i Göteborg. Han var född i Skåne men släkten hade rötter i Småland. Fadern hade skickats till Göteborg för att bygga upp en affärsverksamhet byggd på handel med salt sill. (Wilhelmsson, SBL) Några år efter köpet av Kärralund inledde Santesson en större utbyggnad av gården. De gamla ekonombyggnaderna revs och en helt ny och större anläggning uppfördes. De nya ekonomibyggnaderna skulle svara mot den växande åkerarealen som krävde mer lagerutrymmen. Det sägs ofta att köpmännens gårdar utanför staden var ”sommarnöjen”, det kan stämma till viss del, men gårdarna var också ekonomiskt viktiga för handelsfamiljerna. Inkomsterna från handeln kunde variera stort år till år men jorden såg man som något mer beständigt, en slags försäkring i händelse av dåliga tider. Gustaf Bernhard Santesson bodde, till skillnad från många av sina grannar, året om ute på sin lantegendom. Bostaden i centrum av staden hyrde han ut och behöll endast sitt handelskontor inom vallgraven. (Fröding s. 66)

Berndt Harder Santesson växte alltså upp på gården Kärralund med sin familj. De tillhörde de rikare familjerna i staden och när sonen var knappt ett år gammal pågick ett omfattande arbete vid gården och längs med bäcken upp mot Stora Delsjön, bygget av en ny kvarn och flera nya fördämningar som skulle ge kraft åt den nya anläggningen. (Hallén)

När Bernd Harder var endast 9 år gammal skickades han iväg till den herrnhutiska skolan i Christiansfeld och därefter till Uppsala. Men studierna i den uppländska lärdomsstaden fick avbrytas 1790 när fadern Gustaf Bernhard avled och han kallades hem för att förbereda sig att ta över familjens omfattande affärsrörelse. (SBL)

Gustaf Bernhard Santesson har inte någon framträdande plats i beskrivningarna av Göteborgs näringsliv och handel. Ändå var han en betydande aktör och ägde många fartyg och anläggningar kopplade till 1700-talets sillindustri. Vid sin död 1790 på Kärralund ägde Santesson 3/16 i salteriet Majnabbe värt 360 riksdaler, salteriverket Engholm Udde i Bovik värt 2 500, trankokeriet Danestaden på Askerön i Uddevalla värt 1 800. Santessons intressen i sillindustrin gick långt tillbaka i tiden. Från 1770-talet finns förteckningar över salterierna i Göteborgs och Bohuslän och där finns en god källa för att få en inblick i Santessons verksamhet. År 1773 ägde Santesson salteriet Björkö med en årsproduktion på 5 000 tunnor. Det var ett av de större i länet det året och överträffades bara av ett fåtal andra producenter, störst av dem alla var Arfwidssons salterier som gav över 33 000 tunnor detta år. Under följande år köpte och sålde Santesson olika salterier och trankokerier. Det var normalt för köpmännen i Göteborg att ganska ofta sälja av och köpa nytt. Tre år innan Santesson avled gav salterierna över 12 000 tunnor salt sill. Det placerade Santesson bland de mest betydande inom sillindustrin i Göteborg under sent 1780-tal vid sidan av Low & Smith, Olof Westerling och J.D. Wetterling som alla hade salterier som producerade över 10 000 tunnor salt sill. Förutom Kärralunds gård ägde Santesson även Kåseholm och Eröds egendomar samt Tryde i Skåne och de var värderade till över 18 000 riksdaler vilket kan jämföras med endast 6 000 för hela Kärralund. Santesson ägde även ett hus i centrala Göteborg vid Stora (norra) Hamngatan i femte roten vilket värderades till 4 125 riksdaler. Santessons rederiverksamhet omfattade 20 fartyg och två hemförarbåtar 1790, det motsvarade omkring tio procent av stadens samtliga fartyg eller kring fem procent av stadens totala fraktkapacitet (mätt i läster). Jordbruket på Kärralund var välutrustat med tidens bästa redskap, exempelvis järnplogar och effektiva djupharvar. I stall och ladugård fanns 15 kor och kvigor, fyra oxar, sex stutar, en tjur åtta hästar, nio får, två lam och tre större samt sex mindre svin. (EIIIb:9)

Efter några år kunde Berndt Harder ta över faderns företag. Inledningsvis hade han samarbete med sin bror Sante Johan en efter en kort tid etablerades ett kompanjonskap med barndomsvännen Anders Magnus Prytz. Faderns redan omfattande verksamhet kom att växa snabbt med förvärv av Arnäs säteri Forshem där ett glasbruk etablerades, Fimmelstad i Fagre 1810 och Bromö i Torso med dess stora glasbruk. Därutöver köptes egendomarna Melldala och Dämman i Berg 1813 för att vid dessa anlägga Karlsfors alunverk. Det var alltså en mycket expansiv företagsledare som tagit över verksamheterna. (SBL)

Nästan alla som bedrev handel och varuproduktion i Göteborg var intresserade av att det skulle byggas slussar förbi Trollhättefallen, så även Berndt Harder. Det var i samband med familjens omfattande investeringar i byggandet av Trollhätte kanal som Berndt Harder fick kontakt med Baltzar von Platen som ver ledamot av kanalbolagets direktion. När von Platen senare gifte in sig i familjen Ekman (Handelshuset Ekman) fördjupades relationen då Santessons var nära vänner till Ekmans.  (SBL)

Baltzar von Platen presenterade sin idé till en kanal genom Sverige redan 1806, samma år som släkten Santesson sålde Kärralund. Idén att bygga en kanal stöddes av Santesson. Staten ställde sig till sist positiv till projektet 1809 men det skulle dröja innan byggandet av kanalen inleddes. För att skaffa pengar till kanalbygget startades en så kallad diskont, en form av tidig bank där investerare kunde sätta in pengar. Berndt Harder var den största insättaren med 60 000 riksdaler banco och han hade mycket att förlora när bygget drog ut på tiden och kanalaktierna började falla i värde. Trots att han försökte genomföra stödköp satt han slutligen med nästan helt värdelösa papper som köpts in för över 700 000 riksdaler banco. (SBL, Wilhelmsson)

Berndt Harder var en framträdande person under hela bygget av Göta Kanal men i frågan om von Platens mycket dyrbara satsning på Motala verkstad uppstog en konflikt mellan de två ledande männen i projektet. Berndt Harder ansåg att kostnaderna för Motala verkstad inte fick stiga ytterligare, det var inte motiverat utifrån behoven vid bygget av kanalen och han fick slutligen tillstånd en kompromiss som räddade både verkstaden och kanalen. (SBL)

Kanalen kom att fullbordas och därefter gav sig Berndt Harder in på nästa projekt, en utbyggnad av Trollhätte kanal. Han blev där efter några år ordförande men det blev en kortvarig post då han hamnade i konflikt med den övriga styrelsen och tvingades avgå. I samband med denna styrelsekonflikt restes frågor och anmärkningar kring hans ekonomiska förvaltning. Det tog två år innan han fick fullständig upprättelse och ansvarsfrihet. (SBL)

Berndt Harder utförde verkliga stordåd i samband med byggandet av Göta kanal och etablerandet av Motala verkstad som på sikt skulle bli ett av landets stora och viktiga verkstadsföretag. Men Berndt Harder från Kärralund har hamnat i skuggan av von Platen, men denna engagerade finansiär förtjänar att lyftas fram. När Berndt Harder bestämde sig för att lämna affärer och kanalbyggen sålde han det mesta av sina tillgångar och drog sig tillbaka till Dämman vid sjön Lången i Västergötland där han senare avled 1862. (SBL)

Göta kanals största finansiär föddes alltså på Kärralunds gård och från sin fars rikedomar, där Kärralund ingick, kom även kapital att föras över till kanalbygget.

Källa

Landsarkivet i Göteborg

Göteborgs Rådhusrätt och Magistrat före år 1900 EIIIb:9 (1788-1790): 1145.

Tidning

Göteborgs Posten (GP)

Litteratur

Fröding, H., Berättelser ur Göteborgs historia under Gustavianska tiden. Göteborg 1922.

Hallén, P., Delsjön i människans tjänst. i Göteborg förr och nu XXXV. Göteborg 2014.

Santesson, släkt, urn:sbl:6532, Svenskt biografiskt lexikon(SBL)  (art av Göran Nilzén), hämtad 2016-10-27.

Wilhelmsson, SA. Örgrytegårdarna samt några göteborgslanderier. Inbundna stenciler vid Göteborgs universitetsbibliotek.

Mitt i juli månad tog jag kameran med ut för en promenad i ett mycket stillsamt Delsjöområde. Några av bilderna finns med i dagens bildspel.

Några av er har kanske av släkt, vänner eller grannar hört ”rykten” om att det skulle ha funnits elefanter på Kärralunds gård någon gång under inledningen av andra världskriget. Det finns lite olika versioner att välja på men de flesta brukar berätta att det rörde sig om en cirkus som blivit kvar i Göteborg när kriget bröt ut och att elefanterna under en tid även användes till olika tunga arbetsuppgifter, exempelvis trädfällning.

Första gången jag träffade på denna berättelse var när jag läste i Roger Anderssons skrift ”Bland torp och herrgårdar” där han skriver ”I början på 1940-talet inkvarterades på gården en cirkus som hade fastnat i Sverige p.g.a. andra världskriget”.[1] Därefter har jag stött på liknande berättelser, flera gånger muntligen när jag arrangerat guidade vandringar i Delsjöområdet. Vid ett par tillfällen har jag fått frågor kring elefanterna och det har föreslagits att cirkuselefanterna skulle varit orsaken till att en lekplats nära gamla Lundens gård kallats Elefantskogen eller ibland Elefantparken. Vi börjar därför lite utanför Kärralunds ägor.

I två artiklar i Göteborgs-Posten 2017 skrev Lars O. Carlsson om elefanter och dess eventuella koppling till ett grönområde öster om Prästgårdsängen som i folkmun fått namnet ”Elefantskogen”, var orsaken att där funnits ett konstverk eller handlade det om en cirkus som hade rastat sina djur där?[2] En knapp månad senare återvände Carlsson till ämnet efter att det inkommit flera berättelser från ögonvittnen till elefanternas närvaro i området. I den uppföljande artikeln presenterades Anita Lärns minnen om hur elefanterna under tidigt 1940-tal användes när det skulle fällas träd utmed Södra Vägen och att djuren hade sitt tillfälliga hem vid Prästgårdsängen. Från då snart 90-åriga Rune Hildén kom en skildring av hur han hade varit med och vallat cirkuselefanterna på Munkebäcksgatan. Det skulle ha skett någon gång runt 1939 och tidigt 40-tal. Djuren hade fått sin tillfälliga bostad vid Kärralunds gård och deras styrka utnyttjades till att fälla ekskog i närheten av Welandersgatan. Men det kom också en skildring från Lennart Mellqvist kring den så kallade Elefantskogen där det skulle ha funnits en gungelefant i parken, och det skulle då kunna vara en förklaring till namnet.[3]

Parken som haft det folkliga namnet ”Elefantskogen” eller ”Elefantparken” fick namnet fastställt av Kulturnämnden vid ett möte i december 2017. Motiveringen var då ” Etablerat namn på lekpark. Troligen har namnet ”Elefantparken” tillkommit efter den ”gungelefant” som tidigare fanns i lekplatsen.” Det ansågs att förklaringen ytterligare hade stärkts av uppropet i Göteborgs-Posten där en läsare skickat in följande text ” Vi har bott i detta område under många år, från början med små barn och då var begreppet ”elefantparken” helt vedertaget och vad jag förstår berodde det på att på den lekplats som fortfarande ligger där, men nu är helt om- och nybyggd, fanns förr en gungelefant som barnen kunde gunga på. Jag kommer ihåg elefanten, som nu inte finns kvar, och min teori är alltså att namnet kommer av detta.”[4] Namnet på platsen beslutades vid nämndens sammanträde den 19 december 2017.[5] Det förefaller troligt att det var denna gunga som skapat det folkliga namnet på området. Men hur var det med elefanternas närvaro vid Kärralund under kriget? Går det att bringa någon klarhet kring den frågan?

Efter en genomgång av dagstidningar från 1930-talets slut och 40-talets början växte det fram en delvis ny bild av elefanterna och deras tid vid Kärralunds gård. Det visade sig att händelsen utspelade sig ett år före andra världskrigets utbrott, alltså 1938.

Den 20 september detta år kom Cirkus Orlando-Strassburger till Göteborg med sitt stora tält, artister och inte minst elefanter. Cirkusen var en turné i samarbete mellan den svenska cirkusprofilen Henning E Orlando och holländska storcirkusen Strassburger. När sällskapet nådde Göteborg var turnén nästan slut och Orlando hade planer på att avsluta sitt aktiva cirkusliv. Dessutom var tiderna dåliga till följd av ”septemberkrisen 1938”, den benämns ofta också ”Münchenkrisen”, alltså när Hitler ställde krav på att införliva Böhmen och Mähren i Tjeckoslovakien med Tyskland. Orlando avreste från Göteborg och upprättade vinterkvarter i Malmö där hans hästar och all cirkusmaterial kom att säljas 1942 till Trolle Rhodin. De artister som tillhörde Strassburgers cirkus valde i stor utsträckning att resa hem och avvakta krisens utveckling men elefanterna fick stanna kvar en tid i Göteborg och dessa stora djur fick ett tillfälligt hem på Kärralunds gård.[6] Bilden som används i sidhuvudet visar elefanterna när de tågade i en parad genom Gävle under våren 1938.[7]

Elefanterna vid Kärralunds gård gick inte sysslolösa. De kom att anlitas vid tunga arbeten i staden, däribland de omfattande rivningsarbetena av trähusen på Södra Vägen söder om Korsvägen. Där kunde, kanske något förvånade, göteborgare under slutet av oktober 1938 se och höra ljudligt trumpetande elefanter från Cirkus Strassburgers dra ned väggar och även arbeta med trädfällning. Just till att fälla träd visade sig elefanterna vara ”riktigt nyttiga krabater” enligt Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.[8]

Hur länge elefanterna blev kvar på Kärralund har hittills inte gått att klarlägga men under sökandet efter spåren av dessa elefanter påträffades andra elefanter vilket visar att en del av de minnen och berättelser som finns knutet till Kärralund och Lunden i vissa fall kan bero på att man kommer ihåg djur som varit i Göteborg, men kanske inte nödvändigtvis var stallade vid Kärralund. En riktig ”kändiselefant” var Nelly som ofta uppträdde i staden och var med vid stora arrangemang så som Barnens dag.[9] Andra omskrivna ”elefantbesök” var när Furuviksbarnen med hästar, ponnies , björnungar och en stor elefant anlände till Almedals station i augusti 1944.[10] Cirkus Scotts besök under september hade med sig fyra elefanter, lika många kom med Cirkus Zoo i oktober.[11] Även dessa djur kunde ibland sättas i arbete, exempelvis när elefanten Ida från Cirkus Zoo ryckte in som speditionsarbetare hos Axel H. Ågren. En 8,750 kilo tung låda skulle flyttas in i skjulet vid kajplats 18, dit inga lämpliga kranar kunde nå, då anlitades elefanten och den nästan nio ton tunga lådan förflyttade Ida drygt 30 meter på mindre än 20 minuter.[12]

Elefantbesök i Göteborg under krigsåren var alltså inte ovanligt, men att någon av dessa cirkusar skulle ha använt Kärralunds gård sägs det inte något om i tidningsartiklarna, det är endast i samband med elefanterna 1938. Givetvis är det inte omöjligt att Kärralunds stora byggnader utnyttjades vid flera tillfällen, men det är i nuläget endast 1938 års elefantbesök som kan beläggas.

Text av:
Per Hallén
universitetslektor i ekonomisk historia

Referenser

Andersson, Roger Bland Torp och Herrgårdar. Sammanställning av artiklar i Skatåsbladet 1995-98.

Carlsson, Lars O. ”Fanns det elefanter i Göteborg?”, Göteborgs-Posten 4 oktober 2017.

Carlsson, Lars O. ”Elefantjakten fortsätter…”, Göteborgs-Posten 17 november 2017.

Danielsson, Alf ”Henning E Orlando” i Svenskt biografiskt lexikon, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7799, hämtad 2022-08-05.

Nationalencyklopedin (NE), Strassburger. http://www-ne-se.ezproxy.ub.gu.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/strassburger (hämtad 2022-08-05)

Handlingar från Göteborgs stad:

Beredningsförslag 2017-12-04, diarienummer 0011/17, Ärenden från namnberedningen, 1. Elefantparken, Lunden, SDF Örgryte-Härlanda.

Kulturnämnden, protokoll 2017-12-19.

Tidning

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)

Noter

[1] Andersson 1998, s. 7.

[2] Carlsson 2017-10-04.

[3] Carlsson 2017-11-17.

[4] Handlingar från Göteborgs stad. Beredningsförslag 2017-12-04, diarienummer 0011/17, s. 2.

[5] Handlingar från Göteborgs stad. Kulturnämnden, protokoll 2017-12-19.

[6] Notis i GHT 21 september 1938 om att Cirkus Orlando-Strassburger hade anlänt till Göteborg samt Danielsson, artikel i SBL om Henning E Orlando. Artikel i GHT ”Rymliga och ljusa lokaler i Södra Vägen-posten” 20 november 1939, artikel om Strassburger i NE.

[7] Bilden tillhör Länsmuseet Gävleborg och finns tillgänglig via Digitalt museum: https://digitaltmuseum.se/021016772205/ar-1938-varreportage-cirkusparad-reportage-for-gefle-dagblad-elefanter, se även: https://digitaltmuseum.se/021017250508/svenska-cirkus-orlando-turnerande-tillsammans-med-hollandska-cirkus-strassburger

[8] Notis i GHT, ”Elefanter i arbetsselen”, 29 oktober 1938 samt artikel i GHT ”Rymliga och ljusa lokaler i Södra Vägen-posten” 20 november 1939.

[9] Notis i GHT ”Den kloka elefanten Nelly är kvar på Stora friluftsscenen” 1 september 1942, artikel i GHT ”Barnens dag har önskeväder – kraftig publiktillströmning” 5 september 1942.

[10] Artikel i GHT ”Elefant och björnungar vid Almedals station” 11 augusti 1944.

[11] Artikel i GHT ”Stora djur i stan” 25 september 1944, artikel i GHT ”Cirkusparad genom staden”, 26 oktober 1944.

[12] Artikel i GHT ”Ida klarade 8,750 kilo” 31 oktober 1944.

Inför årets val skickades två frågor angående Delsjöområdet ut till samtliga partier som har varit representerade i kommunfullmäktige. Den första gällde utökningen av naturreservatet, det beslutades 2017 (för snart fem år sedan) att saken skulle undersökas, men ännu har arbetet inte påbörjats. Partierna fick i enkäten ge sin syn på detta förhållande. Fråga nummer två gällde partiernas syn på inrättande av ett Kulturreservat vid Stora Torp. Det är skillnad på Kultur- och Naturreservat, då de förra kan ges bestämmelser som skyddar kulturlandskap och lämningar av människans aktiviteter än Naturreservat där det är naturen och biologiska värden som oftast styr. Först kan ni läsa frågorna som ställdes och därefter partiernas svar exakt så som dom själva formulerat sig.

Frågorna som ställdes:

1. Byggnadsnämnden gav den 28 november 2017 stadsbyggnadskontoret i uppgift att undersöka en utökning av det nuvarande naturreservatet till att även gälla exempelvis Härlanda tjärn. År 2022 är arbetet inte ens påbörjat.
* Hur ser ert parti på frågan om ett utökat naturreservat?
* Om ni anser att det är en viktig fråga, hur vill ni i så fall öka takten i arbetet med reservatsbildningen?

2. Ett arbete med en detaljplan för Stora Torp pågår och ser ut att kunna ge skydd för de sedan länge rivningshotade byggnaderna. Men det omgivande kulturhistoriskt viktiga landskapet, med bland annat en park från 1700-talet, ges inte något skydd i den planen. I detta område vore ett kulturreservat ett lämpligare skydd än ett naturreservat.
* Skulle ert parti vara intresserade av att driva frågan om att bilda ett kulturreservat kring Stora Torp?

Svaren från partierna:

Centerpartiet

1. Centerpartiet ser positivt på att utöka nuvarande naturreservat till att även gälla exempelvis Härlanda tjärn som är en mycket uppskattad badsjö.

För Centerpartiet är det viktigt att det är framdrift i stadsplaneringen, ingen tjänar på att planering eller genomförande drar ut på tiden. 

2. Ett kulturreservat kan vara en väg fram för att skydda värdefulla miljöer. I en växande stad är park-, natur och grönområden oerhört viktiga. Centerpartiet vill undersöka om kulturreservat är den mest lämpade skyddsformen för området.

Demokraterna

Har ej besvarat enkäten.

Feministiskt Initiativ

Har ej besvarat enkäten.

Kristdemokraterna

1. Just nu arbetar stadsbyggnadskontoret med det blivande naturreservatet i Lärjeåns dalgång, vilket binder upp resurser i en i övrigt snabbt växande stad. I den nyligen antagna grönstrategin framgår dock att ambitionen är att de stora natur- och rekreationsområdena ska utvecklas och värnas. De gröna kilarna ska förstärkas och förlängas in i staden. Detta innefattar utvidgning av Delsjöområdets gröna kil, vilket bekräftar att målsättningen inte har förändrats. Vi ser gärna att den utredning som initierades 2017 kommer tillstånd. Första steget är att efter valet få tillräckligt med stöd för att kunna bli representerade i den nya stadsbyggnadsnämnden där frågan bör lyftas först och främst.

2. Vi vill inte säga nej till att se över möjligheten att inrätta ett kulturreservat i området, utan tycker det är en spännande idé. Det är ett starkt och juridisk tydligt skydd med en långsiktighet. Av de utvärderingar som gjorts av kulturreservat framgår dock att det finns en del svagheter med reservatkonceptet såsom att det är byråkratiskt, tids- och resurskrävande, osäker finansiering gällande bland annat skötsel, och att förvaltningsåtagandet är tungt. Under de senaste 20 åren har det inrättats relativt få kulturreservat i Sverige. De allra flesta av länsstyrelser och endast ett fåtal av kommuner. En anledning till detta är, som ni säkert vet, att det dels finns ett grundläggande skydd i plan- och bygglagen (PBL). Byggnader och bebyggelseområden som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt får enligt PBL inte förvanskas. Utöver detta förvanskningsförbud kan en kommun, som i detta fall, utforma bestämmelser i en detaljplan om ytterligare skydd av kulturvärden. Tittar vi på den föreslagna detaljplanen så påtalas att hela området är att betrakta som ett särskilt värdefullt bebyggelseområden och därtill stärks skyddet både för byggnader och träd i området. De enda byggnader som det ges utrymme att uppföra är möjligtvis komplementbyggnader. Som en helhet ser vi positivt på denna detaljplan. Vi som parti har i dagsläget ingen representation i byggnadsnämnden, men vi är inte främmande för att åtminstone utreda vilka för- och nackdelar ett inrättande av kulturreservat kan ha relativt till det skydd den föreslagna detaljplanen stipulerar.

Liberalerna

1. Tack för dina frågor om Delsjöområdet. Vad gäller Härlanda Tjärn ser vi inget behov av nya exploateringar i det området. Hela Delsjöområdet, inklusive Härlanda Tjärn, är välbesökt och mycket populärt bland göteborgarna. Den exploatering som gjorts nyligen med skola och bostäder är, som vi ser det från Liberalernas sida, den sista som bör göras i det aktuella området. Det är en omfattande process att göra ett område till naturreservat varför ett sådant arbete inte genomförts. Det viktiga för göteborgarna är dock att man fortsatt kan lita på att Liberalerna inte vill genomföra nya byggnationer i området runt Härlanda Tjärn.

2. Vi delar din uppfattning att det runt Stora Torp finns ett kulturhistoriskt viktigt landskap. Vi är dock inte i dagsläget beredda att driva frågan om att göra området till ett kulturreservat.

Miljöpartiet

1. Miljöpartiet vill gärna se en utvidgning av naturreservatet i Delsjön. Vi måste öka takten i stadens arbete med reservatsbildningar, om vi fortsätter i denna låga takt så är alla platser som står på kö att bli natur- och kulturreservat klara först i slutet av seklet. Det är beklagligt att den styrande alliansen inte prioriterar skydd av naturen.

”Om ni anser att det är en viktig fråga, hur vill ni i så fall öka takten i arbetet med reservatsbildningen?”

Vi vill att stadsbyggnadskontoret får mer pengar för att fler tjänstepersoner ska kunna arbeta med att bilda naturreservat. Idag finns det ingen som jobbar med bildande av reservat. För att komma framåt är viktigt att föra dialog med alla berörda parter så att det finns en förståelse för de värden som finns och varför de skyddas. Då behövs fler personer som arbetar med att skydda natur och vi vill också ha ett målår för när arbetet ska vara klart.

Vi ser att det finns stora värden finns inom området Stora Torp som vi gärna vill skydda. Miljöpartiet har tidigare räddat området från exploatering (i samband med att det kinesiska konsulatet planerades att byggas vid Stora Torp). Om  kulturreservat, naturreservat eller någon annan typ av skydd som är det bästa sättet att skydda området på behöver utredas närmare.

Moderaterna

1. Självklart är frågor kring naturreservat i stort, men också delområde Delsjön/Härlanda, viktigt för oss. Det beslut som togs 2017 i Byggnadsnämnden hade ett antal områden som pekades ut som prio, och det var Lerjeån, Slottsskogen och Billdal/Amundön. Stämde av och stadsbyggnadskontoret har i dagsläget bara möjlighet att påbörja arbete med ett område vartannat år ungefär. Just nu jobbas det med Slottsskogen och Lerjeån, men Delsjöområdet ligger sedan i pipe – så det kommer att arbetas på framåt, men vågar inte lova ett exakt datum.

2. Det är en inte helt lätt fråga att svara på rakt upp och ner, skulle behöva ett större underlag – där alla aspekter lyfts fram för att kunna ta en korrekt ställningstagande kring ett eventuellt kulturreservat. Så vi vågar inte här och nu lova något kring Stora Torp och den detaljplan som lyfts.

Socialdemokraterna

1. Vi tycker att det är bra att frågan undersöks. Härlanda Tjärn och Delsjömrådet är viktigt för göteborgarna! Därmed inte sagt att det nödvändigtvis måste skyddas genom naturreservat. Det kan göras på annat sätt med. Det bästa skyddet dessa skatter har är att den folkliga opinionen och de folkvalda som säger sig värna om Delsjön med omgivande områden. Det finns fördelar och nackdelar med olika beslut och det är bra att det utreds om konsekvenserna innan man landar i något definitivt. Till dess vi att fler göteborgare ska ha möjlighet att lättare besöka dessa områden genom badbuss till Delsjön under sommaren.

”Om ni anser att det är en viktig fråga, hur vill ni i så fall öka takten i arbetet med reservatsbildningen?”

Byggnadsnämnden har många viktiga frågor på sitt bord. Saker kan då dra ut på tiden. Naturreservatet med omkringliggande områden anser vi inte vara under någon särskild risk just nu. Vi tycker att det är viktigare att det blir rätt och ordentligt utrett än att det går snabbt och något blir fel. Med det sagt är över 4 år en lång tid, men det har varit under en tid där staden samtidigt gjort om sin översiktsplan. Så det är värt att återkomma till frågan efter den är helt klar.

2. Vi utesluter inte det. Men vi är skeptiska till reservat i Göteborg. Vi tycker att även framtida generationer göteborgare ska få bestämma över hur staden ska se ut och utvecklas. Demokrati innebär att folkmajoriteten bestämmer och vi tycker generellt inte att vi ska skapa juridiska hinder som begränsar vad folkflertalet tycker är bra och viktigt. Demokratin utgör det bästa skyddet för vacker natur,  trivsam och klassisk bebyggelse. Göteborg ska vara en stad för göteborgarna, med hus som vi som bor i staden trivs med. Vi vill snarare öka göteborgarnas möjligheter att bestämma hur sin stad ska se ut, snarare än att försöka begränsa det inflytandet.

Sverigedemokraterna

1. För att säkerställa att Göteborg även i framtiden förblir en grön och nära stad är det viktigt att skydda våra grönområden. Detta är speciellt viktigt när staden växer och förtätas. Att ha stora sammanhängande grönområden som bildar gröna kilar in till staden är viktigt för att bevara den biologiska mångfalden. Ett utökat naturreservat ger ett ökat skydd till våra värdefulla och av göteborgarna uppskattade grönområden. SD stöder därför ett utökat naturreservat.

”Om ni anser att det är en viktig fråga, hur vill ni i så fall öka takten i arbetet med reservatsbildningen?”

Svar: Frågan om naturreservat behandlas löpande och SD förutsätter att stadsbyggnadskontoret hanterar de uppdrag som byggnadsnämnden ger till förvaltningen. SD Sitter inte i byggnadsnämnden, men om vi får en plats i stadsbyggnadsnämnden efter valet kan vi lyfta frågan.

2. Det pågår ett arbete för att Slottsskogen ska bli ett kulturreservat. Det vore lämpligt att även Stora torp på ett liknande sätt blir ett kulturreservat. Kommer SD in i Stadsbyggnadsnämnden efter valet så är vi beredda att driva denna fråga.

Vänsterpartiet

1. Vänsterpartiet värnar de naturreservat som finns i kommunen, som ger ett viktigt skydd för värdefull natur. Här utgör Delsjöområdets naturreservat en mycket viktig del. Göteborg ska fortsatt arbeta med skydd av natur enligt den prioriteringslista som Byggnadsnämnden har beslutat om och fler områden i kommunen ska skyddas. Arbetet för att skapa ett kommunalt naturreservat i Lärjeåns dalgång pågår, vilket är mycket positivt. I det förslag till oppositionsbudget som Vänsterpartiet tillsammans med rödgrönrosa partierna lagt för 2022 föreslog vi särskilda medel för bildandet av fler naturreservat samt för skötsel av värdefull natur. Området kring Härlanda tjärn är ett för göteborgarna och fritidsverksamheter mycket viktigt naturområde som vi fortsatt vill värna. Vänsterpartiet stod bakom förslaget om att utreda ett införlivande av området kring Härlanda Tjärn i naturreservatet, sedan 2018 har dock Göteborg styrts av de borgerliga partierna som misslyckats med implementeringen.

2. Vänsterpartiet är positiva till det skydd som föreslås för de kulturhistoriskt viktiga byggnaderna i detaljplanen för Stora Torp. Huruvida det är mest lämpligt att bilda kulturreservat för kringliggande landskap är en fråga som vi får återkomma närmare till.

I år, 2022, har det gått 80 år sedan Stora Torp blev en del av stadens ägor. Det var då det sista större landområde kring Delsjöarna som köptes upp. Med anledning av detta ganska stora markförvärv publicerade Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning en längre artikel, som här återges.

”På söndag inviger Skogssällskapet i samband med sitt 30-årsjubileum sin nya förvaltningsbyggnad, Stora Torp. Det är inte många enskilda företag som ha maken till residens, och det är ingen liten förändring i att flytta ett kontor från en våning i stan till ett slott, förresten det enda som finns i Göteborgs närmaste omgivningar.

Stora Torps corps de logi, vars exteriör är välbekant för alla göteborgare men som högst få sett invändigt förutom en del beredskapare på senare tid, är naturligvits i största laget för sitt nya ändamål. Men det skadar ju inte att ha gott utrymme och möjligheter till utvidgning framdeles utan en ny besvärlig flyttning. Övervåningen blir nu upplåten till tjänstebostäder, bl.a. för chefen, jägmästare A. Wigelius, och där kan det alltså också bli förvaltningslokaler när det behövs. Den tiden kan komma snart, ty sällskapet har utvecklats fantastiskt under sina 30 år. När jägmästare Wigelius kom till Göteborg 1913 var han själv hela kontorsstaben, och han satt i ett litet rum, trevande i den nya uppgiften. Nu sköter sällskapet skogar i 14 län och har en imponerande skogsdrift med en förvaltad skogsareal på 85,550 hektar och en balansräkning på 1 ½ miljon kronor.

Det låter sannolikt rätt överraskande för göteborgare i gemen, som äro vana vid att identifiera Skogssällskapet med vårdandet av skogarna i Göteborgs stads ägo, men detta är bara en detalj, låt vara icke oväsentlig, av verksamheten.

Sista kilen i stadens skogsfront Surte–Lackarebäck

Staden äger nu 6,000 hektar utmark, och det senaste förvärvet är just Stora Torp, den sista återstående kilen i den av staden ägda skogsfronten åt öster, ett sammanhängande bälte ända från Surte till Lackarebäck. Det senaste nyförvärvet, d.v.s. Stora Torp betyder kvantitativt inte så mycket – området utgör inte mer än c:a 100 hektar, varav 60 produktiv skog, men varje stadsbo vet från otaliga söndagspromenader vilken pärla vi äga in på stadens knutar.

Under sådana förhållanden är det givetvis praktiskt att den förvaltande institutionen residerar i ett av sina områden och centralt i Göteborgsdistriktet i stället för att bo mitt i stan, där man ur expeditionssynpunkt inte heller har stor anledning att hålla till.

En omfattande restaurering med pietetsfullt bevarande av den gamla vackra 1800-talsindredningen har genomförts i sommar. Det kunde behövas, ty man kan väl sälla utan åtskilligt besvär förvandla ett slott till ett kontor, och Stora Torp har dessutom aldrig varit avsett som något annat än sommarnöje torts den utomordentliga omsorg varmed byggnaden uppförts. Slottet byggdes av konsul Oscar Ekman 1873, och här vistades familjen i många år regelbundet från tidigt på våren till sent på hösten. Följaktligen fanns här också införd 70-talets stora uppvärmningsnymodighet, en varmluftsanläggning för nedre våningen.

I slottet tillbragte byggherrens barn, Oscar Ekman, Louise Falkenberg och Alba Langenskiöld, sina barndomsår, och friherrinnan Falkenberg residerade här tidtals under många år. Efter hennes bortgång innehades Stora Torp av systern, varefter det överläts på Carnegies fastighetsaktiebolag, som i fjol försålde fastigheten till Göteborgs stad. Huvudbyggnaden med närmaste grannskap var sedan länge bestämd att förbehållas Skogssällskapet. Byggnaden har som nämnts undergått en omfattande restaurering, värmeledning har inlagts o.s.v., och på söndag få de inbjudna se resultatet.

Tallen är Stora Torpsskogarnas stolthet

Vid en promenad i det vackra skogspartiet mellan det ståtliga slottet och Delsjön är det lätt att märka en regimförändring. Här och var vittna uppstaplade vedtravar om att Skogssällskapet redan gripit sig an med sin förvaltningsuppgift. Det låter kanske oroväckande för de många som haft sin glädje i att vandra omkring i detta stycke orörd urskog, men när man ser vad som skett och håller på att ske förstår man att skogen kommit i goda händer. Och än bättre begriper lekmannen det när han ute i markerna träffar på jägmästare Wigelius på inspektionstur och får en aning om programmet. Han och hans mannar ha här ingalunda det ekonomiska utbytet som det allt överskuggande målet. Det finns ingen anledning att låta yxan vila, när den kan uträtta åtskilligt som är ägnat att ändå bättre framhäva parkkaraktären samtidigt som en hel del värdefullt bränsle utvinnes. En omfattande gallring behövs här för att få bort fula och rötangripna träd och för att få de vackra partierna att framträda.

Ibland kan det vara god politik att »utglesa» ett helt, i och för sig vackert litet bestånd. Ett sådant exempel finns ett par hundra meter ovanför slottsbyggnaden. Här finns i sluttningen ovan bäcken en utomordentligt vacker bergbrant, som inte kommit till sin rätt hittills, därför att träden framför skymt bort partiet. Det är överallt otroligt mycket ’skräp’, buskar, fult växta enar m.m., som det gäller att få bort när man satt sig före att sanera en skog, där föga gjorts.

– Det är tacksamt för en skogsman att vårda en skog som Stora Torps, men det fordrar synnerligen stor varsamhet, säger jägmästare Wigelius. Det finns ingen anledning att inte ekonomiskt utnyttja vad som är lämpligt ur allmänt skogsvårdande synpunkt, men när det gäller att bibehålla och öka skönhetsvärdena måste man gå fram med lämpor. Som alltid är fallet i en skog där många fötter trampar har en hel del träd angripits av röta och måste nu delvis bort. Därför skall ingalunda promenerandet förbjudas. Tvärtom har förvärvet av denna vackra skog betytt att ett fritidsområde, vars maken man får leta efter, säkrats för all framtid. I samarbete med Turistföreningen skall vi nu också lägga upp promenadstigar, sammanknutna med det övriga nät av vandringleder i Delsjöskogarna som vi tidigare lagt upp.

Här finns bl.a. ett par utsiktspunkter på höjderna, som knappast hittills varit tillgängliga, dit göteborgarna i framtiden lätt skola kunna komma. Åkerlapparna här och var, tillhörande de gamla torpen, komma inte alla att bli brukade annat än som betesmarker i vissa fall. Det ekonomiska utbytet av sådant jordbruk uppe i skogen är inte imponerande. Ur estetisk synpunkt måste man emellertid vara glad för de gläntor som här och var öppna sig. Omväxlingen bör det vara i en naturpark som denna.

Tallen är Stora Torps stolthet. Det finns träd, ett par hundra år gamla, med en växt och resning som fyller skogsmannens hjärta med vördnad. Granarna ha också här haft tillfälle att utvecklas på ett exempellöst vackert sätt. Nära bäckravinen ovanför hagmarkerna ett stycke bortom huvudgården står granar, som enligt vad jägmästaren försäkrar hör till de största i landet, en meter i diameter och 30–35 m. höga. Sannerligen skulle Brunnsparken härifrån kunna få ett julträd som vore något att se på om man nändes offra en av jättarna. Men de skola givetvis i stället vårdas ömt. Bok och lind finns också här och var, och det gäller att se till att inte dessa utträngas. Men det viktigaste av allt är att låta skogen utvecklas som den själv vill, iakttaga tendenserna och gynna goda individer.

Julgransrov i stadens skogar med efterspel

Tyvärr lönar det sig nog inte att försöka sig på inplanering av ek m.m. här och var, där man skulle vilja förvandla ett fult parti till en vacker dunge. Man gjorde för en del år sedan ett sådant försök i den glesa rötangripna grandungen ovanför backen ned mot Delsjön, men det dröjde inte länge innan okynnet triumferat. Trots att plantorna hägnats med ståltrådsnät fingo de inte vara i fred. Över huvud är det förbluffande hur dåligt vett stadsbor på skogspromenad ha. Trots alla varningstavlor och naturvettspropaganda fara en del människor fram som vandaler, tälja initialer i stammarna, bryta kvistar och dra upp blommor, när de tro sig om att inte bli upptäckta. I fjol blevo två flickor avslöjade av en skogvaktare, när de kommo släpande med en egenhändigt anskaffad julgran från stadens skogar. Det blev rättsligt efterspel, trots mycket gråt och många föreställningar.

Skall ansvarskänsla bli bättre, sedan Stora Torps skog nu blivit göteborgarnas egen?” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 25 november 1942)

Under de 80 år som nu passerat har både byggnaderna och skogen vid Stora Torp varit hotad vid ett flertal tillfällen, redan 1942-1946 fanns ett förslag som, om det hade förverkligats, hade inneburit slutet för både natur och nästan alla byggnader kring ”slottet”. Senast 2017 lades det fram ett förslag om att sälja 1700-talsparken till Kina för uppförandet av ett konsulat. Det är märkligt att ett område som är omtyckt sedan lång tid och flitigt utnyttjat inte fått ett starkt skydd mot exploatering. Inför det stundande valet presenterades här på Delsjöområdets historia, den 23 augusti, en valenkät där de partier som är representerade i kommunfullmäktige fick ge sin syn på skyddet av Delsjöområdet i stort (varför inte hela är naturreservat) samt deras inställning till ett kulturreservat (som främst skyddar kulturhistoriska lämningar) vid Stora Torp.

Bilden i sidhuvudet visar Stora Torps huvudbyggnad 2018. Foto: Per Hallén.

Brudaremossen var ännu aktiv som soptipp 1971 och under juli månad detta år kom ”sopor” från Göteborgs hamn som man helst hade sluppit att ta emot!

Fartyget M/S Poona sjösattes 1952 och tillhörde det Østasiatiska Kompagni i Köpenhamn och trafikerade framförallt områden kring Still Havet. Men den 15 juli 1971 låg fartyget i Göteborgs hamn. När fartyget låg vid kaj utbröt en brand ombord som dödade en besättningsman och tre hamnarbetare. Lasten ombord bestod bland annat av 36 ton natriumklorat samt 600 ton rapsolja, när en ny last bestående av tunga stålbalkar skulle tas ombord kom en av balkarna i svängning och slog hål på tunnor innehållande både natriumklorat och rapsolja. Gnistorna som orsakades av en balk som började glida på däcket satte eld på en blandning av olja och klorat. Det tog inte många minuter delar av lasten exploderade och kastade de tunga lastluckorna ned på kajen flera hundra meter bort. Branden var så intensiv att det tog nära fyra dygn att släcka elden. Det var den dittills mest svårbemästrade brand som räddningstjänsten i Göteborg hade haft att hantera. Efter detta var fartyget obrukbart och det var inte lönt att reparera utan Stena A Olssons skrotfirma köpte fartyget för upphuggning. (www.faktaomfartyg.se, Looström 2006)

Förutom natriumklorat och rapsolja fanns även last av 40 ton arseniksalt, som vid denna tid användes vid impregnering. Det var okänt för myndigheterna och först genom ett tips till Hälsovårdsnämnden började man undersöka vad som hänt med detta giftiga ämne. Omkring fem ton skulle ha grävts ned på en soptipp vid Göteborg och man misstänkte att det kunde vara Brudaremossen.

”Det miljöfarliga giftet måste ovillkorligen spåras. Det kan inte bara skada människor utan alla levande organismer” sa Tryggve Andrén, 1:e stadsläkare vid hälsovårdsnämnden till Aftonbladet.

Tunnor med det giftiga saltet påträffades också när man satte in en grävmaskin i sökandet på Brudaremossen. De fem ton man sökte efter togs om hand men det fanns fortfarande en betydande oro då detta bara var en mindre del av lasten, omkring 35 ton arseniksalt var fortfarande borta.

På länsstyrelsens naturvårdssektion var man mycket oroade och länsingenjör Bengt-Erik Olsson berättade för Aftonbladet att ”det strider mot miljöskyddslagen att handskas så här vårdslöst med farliga gifter. Därför är det nödvändigt att vi får tag på den skyldige. Detta får inte upprepas”.

Något mer överslätande var direktören för Boliden bolaget som ägde den arsenikhaltiga lasten. ”Det är mycket otäckt och otrevligt att arseniken är på drift. Impregneringssaltet innehåller visserligen bara 20 proc arsenik och vi tror nog att den arsenik det rör sig om snarare är farlig som psykologisk effekt än som miljöfarlig, – Folk blir rädda bara de hör ordet arsenik”, uttalade Direktör Lars Birkner. (Aftonbladet, GT)

Det stora sopbergets hot mot miljön kan ingen tvivla på. Utredningen från 2016 om soptippen har visat på de stora utmaningar som väntar för att ta hand om alla gifter som läcker ut från Brudaremossen. (Deponi Brudaremossen 2016)

Kanske finns även delar av lasten från Poona kvar i marken. Även om man lyckades med att gräva bort den arseniken så kan det vänta många andra otrevliga överraskningar när nu ett nytt arbete med att gräva i och omkring soptippen inleds.

Bilden i sidhuvudet är hämtad från GT 1971-09-09

Källor

Internet

http://www.faktaomfartyg.se /poona_1952.htm (hämtat 2017-10-20)

Looström, Björn, Åtgärder mot kemikalieolyckor i sjöar, vattendrag och kustvattenområden. En nordisk handbok. Utarbetad på uppdrag av Nordiska kontaktgruppen för kemikalieolyckor. 2006. (https://rib.msb.se/Filer/pdf/21700.pdf) (Hämtad 2017-10-20)

Deponi Brudaremossen. Förslag till åtgärdsprogram för Brudaremossen 2016. (Hämtad 2017-10-20)

Brudaremossen, lakvattenrening – Tillståndsansökan miljöfarlig verksamhet. Kretslopp och vatten 2016. (Hämtad 2017-10-20)

Tidningar

Aftonbladet 1971-09-09

GT 1971-09-09

Torpa by gränsade till den stora utmarken norr om Härlanda tjärn där den enda bebyggelsen var några enstaka torp, däribland Intagan (Smörslottet) där Östra sjukhuset i dag ligger. Det finns en del sagor och sägner knutna till denna trakt, en av dessa är en kuslig spökhistoria.

Upptakten sägs ha utspelat sig en sen månljus kväll på förvåren 1853 då ”Hanse Johanna” i Torpa stod ute i bislaget och fick höra hur det skramlade och körde i på vägen utanför. Det var inte mycket trafik på vägen och sent på kvällen var det sällan som någon passerade. Till hennes stora förvåning fick hon se en hel likfärd med kistan före på en sprötkärra. Följet som gick med kistan bestod av flera personer hon kände i trakten, hon blev rädd och sprang in i stugan men avslöjade inte för någon vad hon hade sett. Men givetvis undrade hon vad synen betydde, vem var det som skulle dö?

En tid senare gick Anna Britta från Intagan med mjölk från torpet ned till Torpa. Det var kväll när hon gick på den lilla vägen på utmarken och det var sällan som man mötte någon annan på vägen. Men denna kväll fick hon höra att någon kom gående bakom henne. Det var en grå liten gubbe som kom gnoende i klapprande träskor. Anna Britta blev rädd och ökade farten och började springa, då ökade även gubben farten och följde efter henne. Det var först när hon kom fram till Intagans gärdesgård som gubben försvann. Anna Britta hastade in i stugan drypande av svett och alldeles från vettet av rädsla. Hon kastade sig på sängen och berättade sedan för familjen om vad hon hade varit med om. Hon förstod inte att man skall hålla tyst om sådana upplevelser, annars kan det gå illa. Det dröjde inte heller många dagar innan Anna Britta fick blodstörtning och dog åtta dagar senare. Den 8 april 1853 kunde ”Hanse Johanna” se det verkliga likföljet när det kom ned för liden från Intagan med Anna Brittas kista på en kärra.

Berättelsen om ”Hanse Johanna” och Anna Britta återgavs för Stenström under hans tid som läkare i Örgryte och han har återgett den i:

Stenström, Fritz, Örgryte genom tiderna: en minnesbok. D. 1 och 2, 2. faks.-uppl., Sällsk. Örgryte odalmän, Göteborg, 1986[1920]. Del II s. 152-153.

Bilden i sidhuvudet visar Intagan (Smörslottet), ur Ny Tid 3 juni 1950.

Det finns en ny gata i den östra delen av Björkekärr som bär namnet Ljungslättsgatan. Den omges av ett nybyggt bostadsområde invid Robertshöjd. Både Ljungslätt och Robertshöjd var namn på två arbetarbostäder som låg grannar med varandra på västsidan av höjden där bostadsområdena i dag är uppförda. Denna ”försvunna” utmark som tidigare utgjorde den norra delen av Delsjöområdet kommer med början i dag att uppmärksammas här på ”Delsjöområdets historia”, vi inleder med att besöka Ljungslätt.

Flera av de små stugorna på utmarken norr om Härlanda tjärn var inte några torp utan bostäder för arbetare vid Säveåns trävaruaktiebolag, traktens stora industri som låg nere vid Säveån där SKF i dag har sina anläggningar. Bolaget hade köpt upp gårdarna i trakten och hade därmed också skaffat sig äganderätten till stora delar av utmarken och där arrenderade bolaget ut mark till arbetare som själva uppförde sina bostäder.

Hanssons på Ljungslätt

Familjen Hansson hade flyttat in på Ljungslätt 31 juli 1894 efter att ha lämnat Gamlestaden. Johan August var född 1855 i Hyssna socken och hans hustru Anna Brita Andersdotter 1858 i Björketorp socken. De hade med sig tre söner, som alla fötts under tiden i Gamlestaden och under deras första år på Ljungslätt fick de ytterligare en son.[1] Erik, som sonen kallades, blev blott två år innan han avled 1897. Familjen förlorade även några år senare dottern Anna Elisabet, inte heller hon blev äldre än två år.[2] Förutom Johan Agust kom även sönerna Gustaf, Karl och John att bli anställda vid Säveåns trävaruaktiebolag.[3]

Den 20 november 1910 drabbades pappan i familjen av en misstänkt blodpropp och avled.[4] Men då flera andra i familjen också arbetade inom ”bolaget” kunde kvarvarande familjemedlemmar bo kvar, åtminstone fram till 1930-talets inledning.[5] Dödsfallet var självklart en tragisk händelse för familjen men för oss sentida betraktare så öppnar sig möjligheten att få en inblick i hur det såg ut på Ljungslätt när bouppteckningen upprättades några månader efter dödsfallet.[6]

Den 14 februari 1911 kom bouppteckningsförrättaren till Ljungslätt. I uppteckningen berättas att Ljungslätt var ett hus på ofri grund, man arrenderade alltså marken. Där fanns en manhusbyggnad värderad till 750 kronor, en ladugård värd 200 och en källare samt en vagnbod värderade till totalt 50 kronor. Totalt var alltså byggnaderna värda 1000 kronor. Inne i manhusbyggnaden fanns två sängar, tre soffor, en kommod, 13 stolar och ett skåp samt tre bord samt en del förvaringsmöbler. På väggarna hängde det totalt fyra väggur runt om i stugan där de hade sällskap av två speglar. Köket var utrustat med två kopparkittlar samt flera andra kokkärl, kaffe kittlar, grytor och stekpannor. Givetvis även en fullständig utrustning av bestick, glas- och porslin. Kläder och textil beskrivs inte närmare i bouppteckningen, dessa sammanfattas som ”diverse gångkläder” och ”diverse sängkläder”.

I Ljungslätts förrådsbyggnader fanns en mängd olika redskap såsom sågar, yxor och hyvlar. Där fanns också redskap som man skulle kunna förvänta sig vid en mindre gård eller ett torp, nämligen två plogar, två harvar en åkervält samt till och med ett mindre tröskverk och en sädesharpa. Dessa redskap samt liar, spett, hackor, grepar tillsammans med två vagnar och flera olika kärror var oväntat i ett hushåll där invånarna först och främst var arbetare inom industrin. I Ljungslätts ladugård stod en häst, vilket visar att redskapen inte endast var lagrade vid Ljungslätt, arrendatorn hade även ett eget dragdjur. Hästen delade ladugården med Ljungslätts ko och två grisar. Den odlingsmöda som man ägnat sig åt under det gångna året fanns också upptaget i bouppteckningen, 15 hektoliter potatis, 13 hektoliter havre, 3 lass halm och 2 lass hö.

Under 1900-talets början fanns ännu inte några socialförsäkringssystem som omfattade alla i samhället. Det var nödvändigt att själv skaffa sig försäkringar privat eller via företaget man arbetade vid. I bouppteckningen ser man exempel på hur Johan August hade ordnat detta. Han hade en fordran på ”Säfvenäs arbetares sjukkassa” som uppgick till 75 kronor och ”Sjukkassan Omtänksamheten” värd 150 kronor. Därtill hade han en fordran på sin arbetsgivare för lön som uppgick till 10 kronor och 50 öre. Men Johan August var även skyldig pengar till bland andra Janne Davidsson på Kristiania, som låg endast en kort sträcka från Ljungslätt, på 52 kronor och 50 öre. Spår av var han handlade sina redskap framträder också i bouppteckningen genom en skuld på fem kronor till järnhandlaren Elfvin i Redbergslid.

Bouppteckningen från 1911 visade alltså, något oväntat, att Ljungslätts invånare bedrev ett tämligen omfattande jordbruk vid sidan av sitt industriarbete. Det finns därmed anledning att undersöka om samma sak även visar sig i andra källor.

År 1920, alltså nio år efter bouppteckningen, pågick en lokalundersökning av jordbruken i Sverige. Undersökningen gav upplysning om odlingsareal, hur många och vilka husdjur som fanns samt hur stor skörd som producerades på gården. Den praktiska undersökningen genomfördes av Hushållningssällskapet på uppdrag av Statistiska Centralbyrån. På registerkortet för Lungslätt finns brukaren Gustaf Hansson noterad, alltså en av sönerna till Johan August. Enligt uppgifterna i undersökningen hade Ljungslätt fortfarande en ko 1920 men någon häst eller några grisar rapporteras inte. Arealen uppgavs vara en hektar och den användes till odling av potatis och hö. Utsädet uppgavs vara 150 kilo potatis på 0,10 hektar av arealen och det hade under 1919 gett en skörd av 730 kilo potatis. Resterande areal användes för produktionen av hö. Det pågick alltså fortfarande jordbruk vid Ljungslätt ett drygt decennium senare om än att det tycks ha minskat något i omfattning. Det kan också vara så att lokalundersökningen inte fått med all information kring Ljungslätt då platsen inte besökts utan informationen byggde på andrahandsuppgifter.

Undersökningen av Ljungslätt bjöd på en del överraskningar. Nu skall det bli intressant att se vad den fortsatta undersökningen av övriga små arbetarbostäder och torp inom det gamla utmarksområdet kan bjuda på.

Källor

Lantmäteriet

Rikets allmänna kartverk, Ekonomiska kartan, kartläggningen utförd 1935.

Riksarkivet

Lokalundersökningar (jordbruk),

Örgryte 1920

Riksarkivet Göteborg

Örgryte församlingsbok

Örgryte (O) AI:25 (1890-1897).

Örgryte (O) AIIa:1 (1898-1906).

Örgryte (O) AIIa:25 (1906-1933).

Örgryte död- och begravningsbok

Örgryte (O) F:4 (1906-1913).

[1] Örgryte (O) AI:25 (1890-1897).

[2] Örgryte (O) AIIa:1 (1898-1906).

[3] Örgryte (O) AIIa:25 (1906-1933).

[4] Örgryte (O) F:4 (1906-1913).

[5] Örgryte (O) AIIa:25 (1906-1933).

[6] Den följande texten bygger på informationen i bouppteckningen: Askims, Hisings och Sävedals häradsrätt (O) FII:24 (1911).

I dag på första advent inleds årets julaktiviteter här på delsjoomradet.se. Det blir fyra pussel att lösa fram till jul, alla givetvis med motiv från Delsjöområdet. I varje bild finns det en bokstav, notera den!

För varje pussel du löst får du en lott att använda och ökar därmed dina möjligheter att vinna bokpaketet som består av ”Upptäck Skatås” och ”Delsjöskogen”. Sista dag för att skicka in svaren är den 20:e december.

Det första pusslet bör inte vara allt för svårt, 40 bitar att lägga: Länk till pusslet.

I veckorevyn den 30 januari 1922 fick den svenska publiken Fältrittklubben i Göteborg till häst på väg upp mot Delsjön. Detta var inte någon ovanlig syn då olika ryttarföreningar sedan årtionden tillbaka i tiden ofta hade Delsjön som mål. Det har även berättats om en del sådana utflykter här på ”Delsjöområdets historia”, men i dag skall vi även se en film. Klicka på denna länk så kommer du till Filmarkivet.se och Veckorevyn 1922-01-30, avsnittet om Fältrittklubben börjar 11 minuter 48 sekunder in i filmen https://www.filmarkivet.se/movies/veckorevy-1922-01-30/

I dag publiceras den andra av totalt fyra pussel som kommer fram till jul här på delsjoomradet.se. Alla givetvis med motiv från Delsjöområdet. I varje bild finns det en bokstav, notera den!

För varje pussel du löst får du en lott att använda och ökar därmed dina möjligheter att vinna bokpaketet som består av ”Upptäck Skatås” och ”Delsjöskogen”. Sista dag för att skicka in svaren är den 20:e december.

Det andra pusslet är lite svårare än det första, totalt 55 bitar att lägga: Länk till pusslet.