Även olyckor vid danstillställningar i Delsjöområdet kunde få nationell uppmärksamhet, tidningen Uppsala berättade följande 1890:
”En danslysten gumma – hon hade 58 år på nacken – företog sig midsommarnatten att deltaga i ungdomens dans vid Delsjön, nära Göteborg; hon råkade emellertid göra en kullerbytta med den sorgliga påföljden, att hon bröt båda benen af sig.” (Ur: tidningen Uppsala 28 juni 1890)
Nyheten fanns givetvis även med i göteborgspressen, Göteborgs Aftonblad skrev under rubriken Dans med olycklig påföljd:
”En 58 års qvinna vid namn Petronella Magnusson, hvilken i går tidigt på morgonen ute å dansplanen vid Delsjön deltog i ungdomens midsommarnattsdans, råkade ervid falla omkull med den sorgliga påföljd att hon, efter hvad det uppgifves, afbröt båda benen. Hon affördes till Sahlgrenska sjukhuset.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 25 juni 1890)
”I dessa dagar med allt tal om naturvård blir man betänksam när människor i ansvarig ställning tar sig före att göra ingrepp i naturen så som skett bl.a. i Västra Långvattnet. Att först med giftiga medel döda eventuella fiskar som naturligt finns för att sedan bemänga vattnet med näring för inplanterad s.k. ädelfisk är naturvidrigt! Vad kan det få för konsekvenser? Är det någon, som säkert vet? Vad säger biologerna? Vi alla, som under årtionden njutit av denna ljuvlig badsjö med sitt friska, klar vatten och fröjdats över att det ännu i Göteborgs närhet fanns något så rent, vi undra: Var detta nödvändigt!? För enstaka sportfiskares skull? Alla vi andra, som kommer dit för att njuta av bad och natur, har Ni glömt oss?
I så fall är det tid att tänka om. Vi önskar inget högre än att få ha vår sjö i fred för sådana experiment och hoppas att »Moder Natur» kan återställa de eventuella skador den fått. Men förutsättningen därför är ju att den får vara i fred.
Västra Långvattens-älskare.” (Ur: Göteborgs-Posten 28 april 1965)
”För några dagar sedan voro några unga män ifrån Göteborg – ifrige sportmän för resten – ute på Delsjön och åkte skridskor. Derunder kommo de till en vak. Utan betänkande afklädde sig då någre af de unge männen sina kläder och kastade sig i vaken. Så fick man se det ovanliga skådespelet – en del personer åkande skridskor och andra badande i en öppen vak. Märkvärdigt nog har ingen af de öfverdådige blifvit sjuk efter det kalla badet.” (Ur: Svenska Dagbladet 10 januari 1885)
Ett luciatåg iförda hjälmar – ja, det har faktiskt inträffat i Delsjöområdet, eller kanske rättare sagt under Delsjöområdet på luciadagen 1965. Dagens skildring är hämtad ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under rubriken ”Lucia i hjälm på 70 m djup”.
”Sveriges med säkerhet djupaste Lucia heter Ingalill Wallqvist. Iförd vit klänning och med vit hjälm över de blonda lockarna sjöng hon och hennes tärnor på måndagen för 100 gäster 70 meter under Härlanda tjärn. Minuterna innan hade en väldig sprängladdning fått berget att skälva. Den markerade en viktig etapp i vattenledningstunneln från Alelyckan till Lackarebäck. Två tunnelavsnitt hade mötts, det ena som börjat sprängas vid Uddeholmsgatan, det andra vid Härlanda tjärn.
När röken skingrats i tunneln möttes de två arbetslagen vid genombrottsplatsen. Sprängarbasen Kalle Hanson tog emot en flaska från andra sidan och sköljde dammet ur strupen, tunnelingenjör Hans Gunnebo och va-direktören Erik Rindegård gratulerade gubbarna som laddat så väl och sedan tågade alla upp till Lucia och tärnorna i maskinhallen och tog för sig av varm glögg, kall öl och berg av smörgåsar.
Bild ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 14 december 1965.
Innan skottet gick hade dir Rindegård redogjort för projektet, som omfattar över en mil bergtunnlar och som bör göra Göta älvs vatten drickbart för all framtid – efter sedimentering och lagring i Delsjöarna. 12 december för två år sedan gick första skottet, våren 1967 skall reningsverket vid Lackarebäck stå klart och på sommaren kan det första vattnet släppas in i ledningarna.
– Även om tidsplanen inte helt kan hållas så tycks kostnadsramen göra det, sade dir Rindegård. Det hela beräknas kosta ca 90 miljoner kr, med indextillägg blir det drygt 100 milj kr och mer skall det heller inte gå på.
Arbetschefen, civilingenjör Lennart Gustafsson, berättade att hittills 8,8 km av 10,4 är färdigsprängda. I början av nästa år gör man ett nytt genombrott – det fattas nämligen en bit på knappt 500 meter mitt under Kvibergshuset.
STARKT FLÖDE
Ing. Gustafsson kunde också tala om att den bit som nu sprängts var en av de besvärligaste. Där strömmade till en början 3.000 liter vatten i minuten fram och det är en mängd som man inte är van att möta i svenska tunnlar. Efter betonginjektering har man nu nedbringat vattenflödet till drygt 600 liter i minuten.
Va-nämndens ordförande, ombudsman Gösta Björck, tryckte på knappen som utlöste genombrottssalvan medan gäster från stadens olika verk och från entreprenörerna satte fingrarna i öronen. Detonationen var kraftig och ekot mäktigt.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 14 december 1965)
Bild ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 14 december 1965
Bilden i sidhuvudet är hämtad ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 14 december 1965.
Läs mer om tunnelbygget här på Delsjöområdets historia:
”Grefvinnan de Casa Miranda afreste i söndags middag med vestkustbanan från Göteborg för att gästa vänner och bekanta i de halländska och småländska bygderna.
Grefvinnan gjorde i lördags en utflygt i vagn till den vackra Delsjön” (Ur: Dagens Nyheter 21 juli 1897)
”En omkring 4-årg älgtjur måste på måndagen fällas med en kula i terrängen kring Härlanda tjärn.
Älgen förmodas vara densamma som förra fredagen orsakade massuppbåd av polis samt folkskådespel av ovanligt slag, då den valde Vasaparken i stadens centrum till betesmark under nära ett dygn. Orsaken till att djuret denna gång måste avlivas var att det visade sig närgånget mot skogsvandrare och dessutom trampade ner i trädgårdstäpporna.” (Ur: Dagens Nyheter 16 september 1952)
”Museistryelsen föreslår stadskollegiet att ett utflyktsmuseum anordnas i det framtida Delsjöreservatet med placering i Sjölyckan.
Tanken på ett utflyktsmuseum väcktes i ett förslag till handlingsprogram som för snart ett år sedan förelades museistyrelsen. Arkeologiska, historiska och naturhistoriska museerna samt industrimuseet har sedan utformat programmet för museet.
Museistyrelsen menar att ett utflyktsmuseum bör kunna ingå som en del i de servicelokaler av annat slag, t.ex. kafé och raststuga, som blir nödvändiga i Delsjöreservatet.
Ansvar för uppförande och förvaltning av lokalerna bör åläggas den framtida huvudmannen för reservatet. Museernas uppgift skulle då bli att lämna service genom utställningar i anvisade lokaler.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 4 april 1970)
I en insändare till Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning berättas om några tonåringar som bedrev jakt på ekorrar hösten 1905.
”Hösten är den årstid som vid vackert väder, kanske mer än någon annan lockar till promenader utom stadens hank och stör.
Flera promenerande som för den gångna vackra söndagen vald Delsjön till mål för sin vandring och därvid tagit vägen förbi Getebergsäng och öfver Kallebäcks backar hade, strax efter det dessa passerats och man kommit in i den glesa småvuxna ungskogen, tillfälle att iakttaga huru en flock unga slynglar – i närheten boende och till namnet kända – med pil och båge obarmhärtigt jagade ett par stackars ekorrar, hvilka på grund af skogens beskaffenhet hade förga utsikter att undkomma sina förföljare. Pilarne vore i spetsen försedda med halftumslånga spikar eller nålar. Som träden äro jämfrelsevis små kan man komma de små pigga djuren inom ett par meters afstånd, hvarföre, trots de usla vapnen, ej för många bommar behöfva riskeras.
Att det oaktat först efter kanske flera timmars jäktande lifvet på de stackars kräken är utpinat, är naturligt. Dessa äro som bekant ytterst seglifvade. En träff markerades bl.a. genom följande förtjusta utrop: »där fick den jäfveln en mellan ögonen».
Att en påpekning i det otillbörliga i slynglarnes förehafvande mottogs med de gröfsta okvädningsord en trettonårings fantasi kan hopkonstuera är ju ock förklarligt. Undertecknad hade dock nöjet att få en af de värsta odågorna inom räckhåll för ett duktigt käpprapp på mäst lämpliga stället, hvilket måhända för en gångs skull gaf honom en antydan om hvad sveda vill säga.
Hvad som gör saken än sorgligare är, att föräldrarna som på den »förhoppningsfulle» ynglingens tjut tillkallades togo honom mäst demonstrativa sätt med ord och gester i försvar och lät honom fortsätta »leken» som de kallade den, i stället för att gifva honom det kok stryk han och hans kamrater med rätta förtjänt.
H.H. (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 27 oktober 1905)
Dagens berättelse är en insändare från en upprörd Göteborgare, som ogillar att paragrafen om badförbud ignorerades av stadens och landsbygdens invånare:
”Huru länge skall oefterrättlighetstillståndet vid Delsjön, hvarifrån en stor del af Göteborgs vattenledningsvatten kommer, få fortfara?
Hvarje sommar bada i sjön hundratals stads- och landtbor, som därjemte utefter stränderna ofta utefter stränderna ofta förrätta sina naturbehof. Ej sällan tvättas dessutom smutskläder i närheten af inloppen till bassängerna.
Nog kunna stränga åtgärder vidtagas mot dylikt snuskeri.
Göteborgare” (Ur: Göteborgs Aftonblad 27 augusti 1900)
Badförbudet infördes 1888, det kunde ge 10 till 100 kronor i böter att bada, fiska eller hämta is. (Göteborgs Aftonblad 2 november 1888)
”I likhet med en viss kåsör i en viss morgontidning var jag också ute och gick i går. Det gör jag förresten alla söndagar, då Greta är tillräckligt kry från alla sina inbillade krämpor för att kunna följa med. I går hade Greta fått ett tillfälligt anfall av blodbrist varför jag för en gångs skull fick nöja mig med maskulint sällskap. Men det gick bra att gå i alla fall.
Eftersom vi voro tämligen sent ute, togo vi vägen över Gårda till den nya stora, fina breda och utomordentligt väl anlagda Örgrytevägen. Där träffade vi hela Göteborg. Alla de unga damer, som vi dansade med kvällen förut, hade sökt sig dit. Alla unga pojkar, som inbbilade sig att de hade ’brädat’ oss hos de sköna, hade letat sig vägen fram till Stora Torp och Delsjön. Dessutom upptäckte vi en hel del aktningsvärt folk.
Under det att majoriteten gick den gamla slitna traden till Delsjön, togo vi den nyanlagda vägen till Kålltorp. Solen sken o.s.v. Flickorna voro vackra. Några hade fått nya kläder och lyste som vårlökar i den allmänna färgglädjen. En dam i crosswordsstrumpor tilltalade mig särskilt. Men hon fick inte svar. Jag är en ordentlig ung man.
Allt var sålunda frid och försoning ända tills vi kommo fram till Härlanda. Jag förstår inte varför man anlagt ett fängelse mitt i den vänaste naturens sköte. Den dystra byggnaden såg ut som en svart, smutsig fläck mitt i solskenet. Jag tänkte på alla de stackare, som sitta inburade och ha ledsamt därinne, medan vi promenera i solen och ha det bra. Flytta Härlanda till Småland eller Spetsbergen, så vi slippa se eländet.
Det var det, det. Eller om det inte går att fullfölja mitt lysande förslag, så lär göteborgarna att det finns andra vägar än örgrytevägen, om man vill fingå på söndagarna. Tag vägen från Partille till Landvetter och sedan tåget hem. Där finns åtminstone inga onaturliga cellbyggnader, som skymma utsikten!
”Vid 1-tiden i går middag omkom under skridskoåkning på Delsjön 22-årige kontoristen Gunnar Berggren, som gick ned sig på den svaga isen strax utanför ön.
Berggren hade tillsammans med en kamrat åkt ett kort stycke från ön, då isen brast, och båda kommo i vattnet. En del skolynglingar från Latinläroverket, som observerat olyckan, bildade en liggande kedja på isgen och lyckades rädda kamraten, som tack vare en kniv kunnat hålla sig fast i iskanten. Trots ivirga försök lyckades det icke att rädda Berggren, som efter en förtvivlad kamp förvann i djupet. Den omkomne Berggren var född 1901 och enda barnet till f.d. vaktmästaren G.E. Berggren, Vallgatan 22.
I samband härmed kan icke undvikas ett påpekande av de farliga strömförhållandena i Delsjön, vilket göra isen osäker på ett flertal ställen. Personer, som ge sig ut på skridskoturer böra också vara försedda med knivar eller något annat skarpt föremål, vilket kan bli dem till värdefull hjälp, om de skulle gå ned sig på något svagt ställe i isen.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 28 november 1923)
”Örgryte vinteridrottsklubb hade på söndagen anordnat distriktstävlan å skidor på 30 km.
Starten ägde rum vid Lilla Torp kl. 6,30 f.m. Banan, som var 10 km., hade lagts genom delvis ganska svår terräng över Stora Torp, Långvattnet, Råda och Delsjön till Lilla Torp. Föret var under de båda första varven mycket gott, men det försämrades genom solens inverkan och ett lättare snöfall, så att det sista varvet i hög grad prövade de tävlandes krafter.
Vid starten ställde 30 deltagare upp, däribland några damer. Det lyckades dock endast 9 av de tävlande att uppfylla kraven för skidlöparemärket, för vars erhållande fordras att löpa 30 km. på en tid av högst 3 t. och 15 min.
Resultat: 1) Ivar Lindgren, Ö.V.I.K., 2 t. 37 min. 45 sek., 2) E. Garnei, d:o. 2 t. 43 min. 30 sek., 3) H. Rådberg, d:o. 2 t. 45 min., 4) A. Johnsson, G.S.K., 2 t. 59 min. 30 sek., 5) J. Eriksson, Ö.V.I.K., 3 tim. 6) G. Möller. d:o. 3 t. 1 min. 30 sek., (därmed erövrade Yngve von Reis’ vandringspris såsom bäste man i klass 2), 7) E. Lindberg. Ö.V.I.K., 3 t. 3 min., 8) E. Hagström. D:o. 3 t. 4 min. 30 sek., och 9) N. Ahlbäck, Ö.V.I.K., 3 t. 14 min. 30 sek.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 24 mars 1919)
”Med anledning av en hemställan från renhållningsstyrelsen har drätselkammaren, sedan hälsovårdsnämnden, skogsnämnden och stadsingenjörskontoret hörts, beslutat begära en summa av 30,700 kr. för att från nya Delsjövägen anlägga en 690m., lång körväg till den öster om de nya skogsvägarna belägna s.k. Björkdalen för att möjliggöra dalens användande som avstjälpningsplats för sopor.
Renhållningsdirektören framhåller, att styrelsen efter anmodan av länsstyrelsen år 1925 beslutade att avlysa den gamla avstjälpningsplatsen vid Backa. Därefter ha de sopor, som ej kunnat säljas för gödsling, av särskilda entreprenörer forslats ut till trakten av Kungälv, där soporna använts till fyllnad på sankmarker. Detta förfarande har emellertid blivit mycket kostsamt. Den nu föreslagna platsen erbjuder det billigaste sättet att bli av med soporna från Örgryte, där staden inom kort skall övertaga renhållningen.
Skogsnämnden anser platsen synnerligen lämplig och framhåller, att med de förhärskande sydvästliga vindarna stanken från avskrädet i minsta möjliga mån kommer att göra sig kännbar för trafikanterna på de nyanlagda skogsvägarna. Stadsingenjörskontoret har för sin del föreslagit ytterligare två platser, en på Hisingen och en vid Högsbo, men båda dessa kräva dyrbarare väganläggningar.
Drätselkammaren föreslår att vägarbetet utföres som nödhjälpsarbete och igångsättes redan i år.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 9 juni 1926)
”Landstormens ungdomsavdelning höll i går sin från förra söndagen uppskjutna övning i Delsjötrakten. Omkring 150 pojkar mötte upp vid samlingen på Latinläroverkets gård, och därifrån tågade man med fana och scoutmusik i spetsen utåt Delsjövägen.
De söndagspromenrande senterade naturligtvis underhållningen, och många följde med ut i Delsjöterrängen och tittade på övningarna. Dessa togo sin början med formella övningar i grupp, pluton och kompani och därefter höll man en stridsövning. Efter återkomsten till Latinläroverkets gård höll bataljonschefen dir. Rob. Lilja kritik.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 18 oktober 1926)
Idag är det julafton och den sista luckan i Delsjöområdets historias julkalender skall öppnas. Vi skall i dag blicka tillbaka till år 1853 och julfirandet på Stora Torp. Familjen Ekman som ägde gården firade inte julen på Stora Torp. De höll troligen till i sitt hus inne i Göteborg. Men på gården levde torparna året om och de fick detta år en liten ”julbonus”. Under Stora Torp låg torpen Lyckan, Kolmaden, Hästhagen, Näset och Yttre Torp. Bengtstorpet hade nyligen överlämnats till Lilla Torp i samband med det laga skiftet.
Källa: Stora Torps privatarkiv. Landsarkivet i Göteborg.
I räkenskaperna för 1853 finns en sammanställning över vad som delades ut till torparna inför julafton. 16 skålpund kaffe (lite över 6 kilo), 16 skålpund socker 30 skålpund risgryn (något över 12 kilo), 34 skålpund rent fläsk (omkring 15,5 kilo) och 37 bullar brö. Julmaten gick på lite över 400 riksdaler, det kan jämföras med ett dagsverke vid samma tid som gav 26 skilling i lön, en oxe som betingade ett värde av 60 riksdaler eller en resa med diligens från Stockholm till Göteborg som kostade 39 riksdaler. Det var alltså en ganska god julbonus som torparna fick 1853, värd omkring 80 riksdaler per torp. Säkerligen var det ett välkommet tillskott för familjerna och bidrog till en trevligare jul.
När ni nu gör de sista förberedelserna inför dagens överdådiga julbord är det kanske värt att ägna torparna under 1800-talet en tanke.
Avslutningsvis vill jag önska alla läsare av Delsjöområdets historia
En riktigt God Jul!
Julgranen utanför Stora Torp, december 2021. Foto: Per Hallén.
Om ni promenerat förbi Stora Torp och vidare upp mot Delsjön på Storatorpsvägen den senaste tiden har ni kanske observerat att den gamla källarbyggnaden nu håller på att genomgå en renovering. Den har länge varit i ett bedrövligt skick och vi är många som fruktat att den skulle rasa samman eller rivas, men nu renoveras byggnaden av Antiquum AB och kostnaden beräknas till 400 000 enligt uppgifter i en artikel på Örgryte förenings hemsida 13 december 2021 av Titti Thorsell (se länk).
Foto: Per Hallén 2021.
Källarbyggnadens ålder är svår att fastställa. Den finns inte med på de tidiga kartorna över Stora Torp (t.ex. kartan från 1815), min misstanke är att den kommer till i samband med att de nuvarande ekonomibyggnaderna uppfördes vid 1800-talets mitt eller möjligen något tidigare. Utsmyckningarna på byggnaden är av samma slag som man hittar även där och på torpen Kolmaden och Lyckan till viss del, men på de senare byggnaderna var det en följd av en senare ombyggnad då gårdens alla ekonomibyggnader och torp fick en likartad stil.
Ett riktigt Gott Nytt År önskas er alla, med förhoppningsvis många besök i Delsjöområdet! Som du kanske märkt har hemsidan ändrat utseende, det är en följd av att det gamla ”temat” inte längre tillhandahålls via WordPress och därmed fungerade inte vissa delar av hemsidan. Därför har ett nytt ”tema” valts och förhoppningsvis fungerar det för er som läser berättelserna om områdets historia.
Till viss del har mängden innehåll på hemsidan nu minskats eftersom det finns två guideböcker över området och därmed blir det lite mindre av ”gratis” material på nätet. Som några kanske har märkt har även Delsjöpodden nu avvecklats. Det är ganska dyrt att hålla igång en podd, kostnaden har legat på 12 US dollar (ca 118 SEK) varje månad och en prishöjning var att vänta.
Under 2022 kommer det att bli totalt 12 berättelser ur Delsjöområdets historia som publiceras kl. 7 första söndagen varje månad.
Om du vill ge dig ut på upptäcktsfärd utanför Delsjöområdet kan jag tipsa om en blogg som jag startade under förra året om Vättlefjälls historia. Besök gärna: https://vattlefjall.home.blog/ som getts samma ”tema” som Delsjöområdets historia.
”Det blef lifligt en stund i lördags middag ute på Delsjön, där ett par jagtridter redos ute på isen öfver hinder anordnade af Göteborgs Fältridtklubb. Det reds i två fält. I det första deltog tolf ryttare i täflan om ’Ridderstolpes’ pris.
Som master red kapten af Sandeberg, ledande fältet i flott tempo öfver den glatta banan. Hindren bestodo af tre häckar och ett stockhinder, hvilka togos utan passeringar. Däremot inträffade på släta isen ett par fall, orsakade af att hästarne förlorade skor, och glanskisen lämnade intet fäste för den släta hofven. Ingen kom dock till skada.
Upploppet gick i så skarp fart som på någon sommarbana och resulterade uti att löjtn. Göransson blef n:r 1, underlöjtn. Kjellén n:r 2, löjtn. Lovén n:r 3 och underlöjtn. Ekstrand n:r 4.
Andra löpningen var ett jagtlopp utan täflan. Tjugutvå ryttare startade under ledning af grefve C.G. Hamilton som master.
Ryttarskaran red först en rund öfver den närmaste vikens is och så styrdes hästarna mot den första häcken. Farten, som till en början var ganska moderat, blef snart en smula uppdrifven, troligen till stor belåtenhet för de ryttare, hvilkas hästar redan från början voro svåra nog att hålla bakom mastern.
Efter att ha passerat de två häckarna å sjöns södra ända nalkades det stora fältet i mycket utsläppt galopp återigen stockhindret, som på hemvägen togs för andra gången, hvarefter upploppet reds i den fart hästarne kunde gifva.
Fältet inkom ganska samlat med endast få efterliggare.
Ett fall inträffade, äfven det orsakat af en tappad sko men utan menliga följder för vare sig häst eller ryttare. En dam, fru von Sydow red med i detta lopp och klarade hindren charmant.
Rätt många åskådare hade infunnit sig, dock icke till det antal, man kunnat förmoda, då det här i trakten sällsporda skådespelet af ryttartäflingar på is erbjöds så nära staden.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1 mars 1909)
Något fotografi från 1909 har inte hittats, dagens berättelse illustreras därför med en bild från ryttartävlingar på Delsjöns is 28 januari 1929 ur Göteborgs-Posten.
”Det blev en stor vintersportdag i Göteborg och stadens omgivningar i går. På Hindås var det kanske lite för kallt på morgonen och något för lite snö i terrängen, men gick dock att åka skidor på sina ställen, och bl.a. gjordes lilla backen i ordning för hopp. Av de två skidbackarna vid Delsjön hade John Johanssons folk iordningställt den lilla backen, där stadens ungdomar övade sig hela söndagen. Här ovan ser vi en grabb just som han lämnar stupet.
Den som föredrog skridskor framför skidor kunde roa sig på Hedens utmärkta is, om det fanns plats. Det var nämligen trångt om saligheten på årets första riktiga skridskobana i staden. På Härlanda tjärn fanns det is, och på Hinsholmsviken gick det också för sig att åka, fast sjöisarna är ännu inte pålitliga. Slottsskogsdammarna ämnar man öppna i dag, såvida isarna håller. Vädret är ostadigt, och man öppnar givetvis inte dammarna för allmänheten, förrän man är absolut säker på att isen är tillräckligt bärkraftig.”
Dagens text och bild är hämtade ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 29 december 1941.
