Under Hultet Nedergårdens båda jordbruk fanns under 1800-talet två torp, Sjöliden och Degsjöhult. Sjöliden låg ursprungligen utmed landsvägen men flyttades i samband med skiftet till en plats närmare gården och närmare sjön. Degsjöhult låg däremot längre från både väg och gårdsbebyggelse, idag kallar vi området Delsjökärr eller Bertilssons stuga. Flera av byggnaderna från 1800-talets början står ännu kvar på platsen.

Ännu idag kan Degsjöhult (Delsjökärr) verka isolerat. Foto: Per Hallén 2012.

Under Eric Bengtssons 1/8 av Hultet Nedergården noteras en ny familj i husförhörslängden från och med 1806. Mannen i familjen hette Nils Svensson och prästen har först antecknat honom som dräng, men strukit detta och istället skrivit husman vilket möjligen kan tolkas som om att han bodde i ett fristående hus på gården, inte som ägare utan snarast som torpare. (Partille AI:7 1804-11) Denna misstanke stärks då det i den följande husförhörslängden tydligt anges att Nils med familj bodde på Degsjöhult. (Partille AI:8 1812-21)

Nils hustru hette Anna Bengtsdotter och hon arbetade som piga åt Eric på Hultet Nedergården. Nils och Anna hade två döttrar, Ingela och Sara Catharina när de flyttade in på Degsjöhult. Under det fjärde året i stugan vid Lilla Delsjön 1810 blev Nils sjuk, möjligen hade han skadat sig under arbetet på gården, han beskrivs nämligen i husförhörslängden som sängliggande. Han lyckas ändå få bo kvar i stugan, från och med 1812 beskrivs han inte längre som sängliggande, men han hade fått fattigmedel. Under de kommande åren antecknar prästen årligen att han var fattig och ibland noteras det att Nils var sjuk. Ytterligare en person, änkemannen Lars Svensson flyttade omkring 1812 till Degsjöhult.

Utdrag ur Partille sockens husförhörslängd 1812.

Lars Svensson gifte sig 1827 med Elin Embertsdotter från Härryda socken. Hon hade med sig sin dotter Helena till torpet vid Lilla Delsjön. Mor och dotter hade under några år flyttat runt mellan olika gårdar i Härryda. Elin verkar inte ha varit gift, men å andra sidan har prästen inte gjort någon notering om att dottern skulle vara ”oäkta”. Vem som var Helenas far är alltså okänt.  Efter några år kom Helena att få efternamnet Larsdotter, efter sin adoptivfar. I samband med att Lars etablerade sig med sin egen familj är det troligt att den andra stugan vid Degsjöhult kom till.

I grannstugan bodde Nils med familj kvar efter att Lars fått sitt eget hushåll, men Nils var inte längre arbetsför utan beskrivs som sjuk och han var åter sängliggande. Hustrun Anna blev också sjuk och prästen har nedtecknat att hon var sämre än mannen under sitt sista levnadsår, hon gick bort den 4 januari 1831. I ett fattigt hushåll som Degsjöhult var vid denna tid upprättades sällan bouppteckningar och det har inte heller påträffats någon sådan efter Anna. Nils hade givetvis svårt att klara sig som sjuklig och sängliggande så vid mitten av 1830-talet när dottern Sara Catharina gifte sig med Olof Andersson flyttar den nya familjen med sonen Anders Niclas in på Degsjöhult. Dessutom bodde dottern Ingela kvar i stugan, det måste ha varit trångt då huset inte var stort. Nils avled 68 år gammal år 1845 men de övriga i familjen bodde kvar på torpet.

Lars Svensson noteras också som sjuklig under slutet av 1830-talet, liksom i grannstugan blir lösningen på problemet med en sjuklig torpare att hans dotter Helena efter giftermålet bosatte sig tillsammans med sin man på torpet. Helenas man var drängen Carl Pehrsson från Fässberg och de fick snart två döttrar, Lovisa Gustafva och Eva Mathilda.

Torpen vid Degsjöhult låg på den stora gemensamma utmarken som delades av många gårdar i både Örgryte och Partille. Var gränsen gick mellan socknarna hade många åsikter om, men ingen hade några säkra bevis. När utmarken skulle skiftas mellan gårdarna uppstod en strid kring sockengränsen som pågick i många år. När striden till sist var avgjord och gränsen mellan socknarna var klarlagd kom Degsjöhult att hamna inom Örgryte socken och i Partilles husförhörslängd för åren 1851-62 noteras att familjerna på båda torpen hade ”flyttat” till Örgryte, i verkligheten hade de inte flyttat, det var sockengränsen som hade flyttat.

Utdrag ur Partille sockens husförhörslängd 1858.

Uppgifterna i texten ovan är hämtade ur husförhörslängderna från Partille och Härryda, men det finns även det man ibland kallar berättande källor, alltså nedtecknade minnen. I två böcker går det att läsa om ättlingarna till torparna på Degsjöhult.

Werner Lundqvist beskrev Delsjökärr i Böö-dalens krönika utgiven 1917. Han beskrev torpen som avlägset belägna, en plats man bara hittar till när sjöarna ligger frusna och vintern bygger bro. Under en kall vinterdag blev Lundqvist och hans sällskap inbjudna på kaffe i ett av torpen och fick höra om de gamla husens historia. I Böö-dalens krönika ges tyvärr inte några detaljer utan mer en stämningsbild av Delsjökärr under början av 1900-talet. En mer detaljerad beskrivning finns i Stenstöms hembygdsbok ”Örgryte genom tiderna” där han skriver: ”Hit hittade för så långe sedan som 1809 två bröder för att bryta bygd i vildmarken och odla sig ett stycke jord. Dessa två byggde sig samma år en stuga. Den ene hette Lars och tjänte liksom dräng hos brodern. När Lars hade tjänt så länge, att han hade 150 riksdaler innestående hos brodern att fordra, så fick han i stället för kontanter en tredjedel av torpet. Något skriftligt förekom ej mellan bröderna, utan det var ett muntligt kontrakt på god tro. Här kunde med skäl sägas: «hur gott och ljuvligt är, när bröder kunna sämjas». Sedan gifte Lars sig med sin Elin och byggde åt sig och sin maka stuga N:r 2, öster om gaveln på den förra. Lars och Elin hade en dotter, Helena, moder till nuvarande innehavaren av Delsjökärr, Verner Persson.” (Stenström del II, s. 33)

Grunderna i Stenstöms berättelse tycks stämma väl med vad som kan hittas i kyrkobokföringen från tidigt 1800-tal. Undersökningen av det samtida källmaterialet ovan har dock gjort det möjligt att berätta en tidigare okänd historia kring hur det nuvarande Delsjökärr växte fram.

Avslutningsvis kan jag visa denna bild på en liten trädosa som hittades i trossbotten på den äldsta av stugorna under en renovering 1956. Den hittades av Hans Bertilsson vars farbror var Per (Pelle) Bertilsson, som gett upphov till den servering som idag finns på Delsjökärr. På dosans undersida finns en svag inskription med årtalet 1809. (Bertilsson 2010, s. 5) Dosan är fortfarande i Hans Bertilssons ägo och jag hade möjlighet att få se och fotografera föremålet under ett samtal 2008, Dosan kan vara en ledtråd till varför Stenström fått höra att det var detta år som stugan uppfördes. Men som vi sett i andra källor så kan huset faktiskt vara några år äldre.

Dosa hittad i den äldsta av stugorna, funnen av Hans Bertilsson 1956. Foto: Per Hallén 2008.

Göteborgs Landsarkiv

Husförhörslängder

Härryda AI:1 1771-1832

Partille AI:7-AI:18 1804-1862.

Litteratur

Bertilsson, Hans, På kapten Bertilssons tid: Hans Bertilsson berättar om livet på Delsjökärr under sin farfars tid, 2010.

Lundqvist, Werner, Böö-dalens krönika, börjad i oktober 1905 den helige Calixtii dag: en nybyggares betraktelser, Göteborg, 1917.

Stenström, Fritz Waldemar Nikodemus, Örgryte genom tiderna: en minnesbok, Göteborg, 1920-1924.

Familjen Andersson, Alfred, hustrun Augusta och deras sju barn, flyttade till Bengtstorpet 1902. Men till skillnad från tidigare generationer av torpare arbetade inte Alfred enbart som jordbruksarbetare. Närheten till staden öppnade fler inkomstmöjligheter och han tog anställning hos bland andra Johan Johansson och hans åkeri på Gårda. Arbetsuppgifterna bestod i att köra vagnslass med grus och gatsten. Men efter några år på torpet flyttade familjen till Masthugget år 1907. Men den äldste sonen Per Adolf kom att återvända till Bengtstorpet år 1911 efter att han gift sig med Ellen Julia Dahlgren. Per Adolf arbetade inte med dagsverken på Lilla Torp. Han hade istället fått anställning vid vattenverket Sjölyckan. Den 6 juli 1912 föddes sonen Allan på torpet, han skulle växa upp på Bengtstorpet och Delsjöområdet blev hans hemmamarker. (Andersson, s. 7)

Under slutet av 1990-talet intervjuades Allan av Roger Andersson som senare publicerade skildringen av Allans liv i informationsbladet ”Skatåsbladet”. Här nedan görs en bearbetning av intervjun.

De åtta barnen hade sin sovplats på andra våningen, det vill säga på vinden medan deras föräldrar hade sitt sovrum på bottenvåningen. Tidvis bodde även Per Adolfs far i huset och då fick även köket användas till sovplats. Visserligen var Per Adolf arbetare på vattenverket Sjölyckan men det hindrade inte att han arbetade som deltidsjordbrukare på de cirka 5 tunnland jord som hörde till torpet. Åkrarna i det område som idag är parkeringsplats vid Delsjöbadet. En del åker låg söder om torpet och ytterligare ett stycke jord fanns intill torpet Sjöbo. Till det kom torpets djur, en till två kor, två grisar samt några höns. Att äga djur var en tillgång för familjen inte minst vid jularna då Allan mindes att slakare Lindberg kom för att slakta julgrisen. Givetvis var djuren, både kor, grisar och höns ett viktigt tillskott till hushållet året om.

Torpet saknade mycket som vi idag tar för givet såsom vatten, el och telefon. Det fanns inte ens en riktig brunn vid huset. Först år 1924, då Allan var 12 år, grävdes den första brunnen vid huset. Ända fram till dess hade man fått hämta vatten i en kallkälla i närheten. Exakt vilken källa Allan avsåg framgår inte av intervjun, men den låg ca 100 meter från huset. I över 100 år hade alltså torparna på Bengtstorpet alltså använt sig av källans vatten istället för en grävd brunn. När pappa Per Adolf bestämt sig för att kosta på en brunn anlitade han sin granne, Erik Lindberg, på torpet Lyckan. Han hade förmågan eller kunskapen att använda en klyka för att finna en vattenåder. Strax intill torpet och ladan hittade han en plats som skulle ge vatten och man började gräva. Allan själv uppgav att det var han som fick uppdraget att mot 10 kronor i betalning gräva brunnen under förutsättning att han hittade vatten. Man bör komma ihåg att han vid tidpunkten endast var 12 år och att han själv uppgav att vattnet fanns på cirka 3 meter djup, så man kan tänka sig att fler var inblandade i arbetet. När hålet var klart nedsänktes sex betongringar för att stabilisera brunnen. Elektricitet fanns givetvis inte och det är oklart när den drogs fram till torpet. Det är inte säkert att det skedde under den period, då huset var permanent bebott. Inte heller telefon fanns det tillgång till. Ville man telefonera måste man be om lov att använda vattenverkets telefon.

Att Bengtstorpet låg på gammal utmark märktes när man skulle till skola, affär eller post. Allan gick sina första skolår i Böskolan. I de högre klasserna fick han istället gå till Lundenskolan. Posten kunde man inte hämta i brevlådan vid vägen utan man var tvungen att bege sig till posten vid Korsvägen. På en del av den sträckan fanns visserligen spårvagn, fram till Sankt Sigfrids plan, men kostnaden på 15 öre avskräckte. Mamman Ellen handlade oftast i en affär som låg i Gårda och det är lätt att föreställa sig hur mycket tid och möda hon fick ägna åt att få hem matvarorna till Bengtstorpet. Det var först när barnen hade flyttat hemifrån som hon kunde unna sig lyxen att ta en taxi hem med varorna. År 1922 kom det ett erbjudande att de skulle kunna få köpa torpet för 6000 kronor, men det var en alltför stor summa, så torpet fortsatte att lyda under Lilla Torps gård som ägdes av Göteborgs stad. Allan berättade även om det tillfälle, då hela torpet höll på att brinna ned. Det var på julaftonen år 1923 som det tog eld i skorstenen. Brandkåren tillkallades men den hade lång väg och väglaget var uppenbarligen inte det bästa. Brandkåren kom aldrig längre än till Iskällareliden. Hjälpen kom istället ifrån grannarna på de andra torpen och Erik Lindberg på torpet Lyckan ryckte in och hällde några säckar salt i skorstenen. Därefter täckte han öppningen med våta säckar. Den julaftonen var det nog ingen av invånarna som glömde. När elden väl var släckt, kunde man gå in och försöka ta vara på något av den framställda julmaten, helt svart av sot.

Allan berättade även om den kaféverksamhet familjen bedrev. Troligen ett av de första försöken med kafé i Delsjöområdet, som startade redan år 1915 och kom att drivas ända till år 1944. Torpets strategiska läge vid en av de få vägarna till Delsjön vid denna tid var gynnsamt för verksamheten. Gästerna fick dricka sitt kaffe utomhus, men under vintern utnyttjade man även den lilla stugan som kafélokal. Allans storasyster Signe var den drivande kraften och hittade på nya sätt att utöka affärerna. Allan ägnade sig också åt viss affärsverksamhet i form av att hyra ut skidor för 1 krona paret. Ville man också få dem vallade så kostade det ytterligare 25 öre. Redan vid denna tid märktes hans frilufts- och sportintresse som senare skulle få honom att bland annat vara med om att anlägga vildmarksleden vilken går mellan Härskogen och Skatås inte långt från Bengtstorpet.  När Per Adolf gick i pension år 1944 flyttade han och hans hustru från huset. (Andersson, s. 7-9)

Under rubriken ”Omkostnadskontot: några kilo fisk…” skrev GT 1971 om Allans insatser med att bygga spår och leder i Delsjöområdet.

Allan med hustrun Ulla. Foto: Ola Marklund GT 1971-10-31

”Det stan tyckte var dyrt och jobbigt klarade Allan Alfredsson med lite energi och några kilo fisk! Det handlar i alla fall om fiskhandlaren som på eget initiativ byggde en 12,5-kilometers terrängbana i Delsjöterrängen, hur han röjde, byggde broar och slet och hur han genom att han har kontrakt med sågverk och lantbrukare fick allt material i utbyte mot fisk.

Allan Alfredsson har varit motionsentusiast och skidentusiast i hela sitt liv. Han har alltid retat sig på att skidspåren och terrängbanorna i Skatås och kring Delsjöarna inte skötts så där helt perfekt utan istället mer eller mindre fått gro igen och förfalla.

Oanvändbart skidspår

Men så förra året (1970) tyckte Alla Alfredsson att det fick vara nog. Skidspåret vid Delsjöarna hade inte gått att använda på länge och eftersom det spåret faktiskt var det enda som fanns i Göteborgsområdet så beslöt Allan Alfredsson att rusta upp det själv och dessutom bygga ut det.

Av trä från vindfällen byggde han broar och spångar. Med kutterspån, cementrör och eternitrör dränerade han och fyllde ut sankmarker.

I mer än ett år slet Allan Alfredsson och några kamrater till honom som djur. Avsnitt på bara tio meter tog ibland flera dagar att ställa i ordning. Ju mer Allan Alfredsson jobbade desto mer spred sig ryktet om hans verksamhet bland motionsentusiasterna. Många kom frivilligt och började hjälpa till.

—Och samtliga är all heder värda, säger Allan Alfredsson. Utan deras hjälp hade jag inte klarat det här. Dom ska ha ett stort tack! Och det ska också min fru – Ulla – ha.

När banan stod färdig kom någon på den idén att den naturligtvis också kunde användas under sommaren för skogsluffare och terränglöpare.

Idag – några månader efter det att banan blev färdig – utnyttjas den av hundratals människor. Tävlare som motionister. Bland dem som brukar springa där finns Erik Östbye — den gamle svenske maratonmästaren.

— Och både han och hans fru trivs utmärkt på den här banan, säger Allan Alfredsson.

Men ändå — trots den förträffliga banan — är Allan Alfredsson inte riktigt nöjd ännu.

— Den här sträckan är ju bara början, säger han. Jag ska bygga ut banan ända till Hindås — en sträcka på närmare fem mil!

Men för att lyckas med det måste Allan Alfredsson ha hjälp.

— Jag vet att det finns folk som gärna skulle ställa upp på sånt här, säger han. Det gäller bara att få tag på dom.

— Jag vet att det finns folk som brukar springa här och som säkert inte skulle ha något emot att så att säga förena nytta med nöje och samtidigt när dom sprang hjälpa till att bygga ut banan. Tänk så mycket motion dom skulle få då!

Bland dem so brukar springa på banan märks också direktören för Original Odhner — Gunnar Larsson.

— Och honom är jag också ett stort tack skyldig, säger Allan Alfredsson.

— Eftersom jag ändå utnyttjar banan så mycket skulle jag kunna åta mig att göra sådana där skyltar om bara du hjälper mig med att sätta upp dem, sa han. En tid senare levererade han skyltar som praktiskt taget är oförstörbara.

Rekordtid 49 minuter

Rekordet i att ta sig runt 12,5 kilometersslingan ligger på 49 minuter.

— Men annars ligger genomsnittet på mellan 55 och 60 minuter, berättar Allan Alfredsson. Själv brukar jag ta god tid på mig. En timma och 8 minuter.

När vi tillsammans med Allan Alfredsson var ute och inspekterade banan träffade vi på en annan träningsfantast. Träningsledaren på SIF — Viktor Burgren.

— Skriv att Allan är fantastisk, sa Viktor. Vad han gjort för göteborgarna kan inte förklaras, det måste var och en uppleva själv. Banan är underbar.

— Pelle Åberg på fritidsnämnden är också en som har uppmuntrat mig mycket, säger Allan Alfredsson. Han tycker naturligtvis att det är bra att jag avlastat honom med det här arbetet. Det är annars han som har hand om alla sådana här arrangemang.

— Men skulle han börjat jobba med det här hade projektet tagit lång tid. Först måste han ju kartlägga området och se att stigarna gick fram där dom fick. Sånt tar lång tid. Men för mig var det annorlunda. Jag är uppfödd i Delsjöområdet och kan terrängen här omkring på mina fem fingrar. Jag behövde aldrig göra några kartor. Jag viste från början hur jag skulle dra banan.” (Sune Sundahl, GT 31 oktober 1971)

Allan Alfredsson avled 1999 och blev 87 år, i GP skrev Rune Andersson följande runa över Allan:
”Före detta fiskhandlaren Allan Alfredsson, Kallebäck, har avlidit 87 år gammal. Närmast anhöriga är syskonbarn. Allan Alfredsson föddes på Bengtstorpet i Delsjöterrängen, ett område som han var trogen i alla år.

Sin utkomst fick han genom att i 55 år åka runt till gårdarna i Rävlanda, Härryda, Bollebygd och Landvetter och sälja fisk. Sin kännedom om och vänskap med gårdsägarna hade han nytta av i sin fritidssysselsättning – att göra skidspår och röja leder. Det blev Göteborgs Skidklubbs stora satsning på långlopp som från början fångade Allans intresse och blev hans hobby. Banläggningen för Göteborgsloppet, Finalloppet, Götalandsmästerskap och DM bar många gånger hans signatur. Men även för den motionerande allmänheten gjorde han banor i Härskogen, Hindåsgården och i Delsjöterrängen. Det största arbetet var framställande av Vildmarksleden Hindås-Skatås. Allt arbete var ideellt. Han brukade säga att belöningen var en nöjd motionär på banan. Visserligen hade Allan hjälp av många klubbkamrater, men ingen kunde lägga ner så mycket tid och pengar som han. Resultatet blev monument över mänsklig idealitet. Som uppmuntran fick han 1983 Göteborgs stads Förtjänstmedalj” (Rune Andersson, GP 1999-07-24)

Idag arrenderas Bengtstorpet av Park och Naturförvaltningen och stugan har renoverats och fått nytt liv. Kanske skulle det vara möjligt att sätta upp en minnestavla på eller vid torpet som berättade om Allan, en av Delsjöområdets moderna profiler.

Tidningar

Göteborgs Posten (GP)

Göteborgs Tidningen (GT)

Litteratur

Andersson, R., Bland Torp och Herrgårdar. Samanställning av artiklar i Skatåsbladet 1995-98. Utgiven av Roger Andersson i samarbete med Skatås Motionscentral.

Sedan några veckor sitter det nya informationsskyltar på några platser i Delsjöområdet. Sedan länge har det funnits en skylt vid hundgraven alldeles invid Kolmaden men där har nu en ny uppdaterad skylt satts upp av Park och Naturförvaltningen.

Foto: Per Hallén 2016

Riktigt glädjande är att det nu också finns skyltning vid stenmagasinet invid Stora Torp och kvarnruinen nära campingplatsen. Under arbetet med skyltarna har jag kunnat bistå Park och Naturförvaltningen med information, trevligt att den nu är synlig för alla besökare i området. Det har även satts upp skyltar som berättar om djur- och växtlivet i området. Ge dig ut på upptäcktsfärd och se om du kan hitta samtliga nya skyltar!

Foto: Per Hallén 2016.

Foto: Per Hallén 2016.

I Göteborgsposten och flera andra tidningar berättades det den 1 september 1862 att Berndt Harder Santesson avlidit 86 år gammal. Han hade under livstiden gjort sig känd inom både politik och inom det stora Göta kanalprojektet som omvandlade Sverige under 1800-talet. Men han började sitt liv på en gård invid Delsjöområdet – Kärralund. (GP 1862-09-01)

Berndt Harder Santesson (Foto: SPA)

Den 15 mars 1776 föddes Berndt Harder på gården Kärralund som hans far Gustaf Bernhard Santesson köpt 1772. Gustaf Bernhard räknas som släktens stamfader i Göteborg. Han var född i Skåne men släkten hade rötter i Småland. Fadern hade skickats till Göteborg för att bygga upp en affärsverksamhet byggd på handel med salt sill. (Wilhelmsson, SBL) Några år efter köpet av Kärralund inledde Santesson en större utbyggnad av gården. De gamla ekonombyggnaderna revs och en helt ny och större anläggning uppfördes. De nya ekonomibyggnaderna skulle svara mot den växande åkerarealen som krävde mer lagerutrymmen. Det sägs ofta att köpmännens gårdar utanför staden var ”sommarnöjen”, det kan stämma till viss del, men gårdarna var också ekonomiskt viktiga för handelsfamiljerna. Inkomsterna från handeln kunde variera stort år till år men jorden såg man som något mer beständigt, en slags försäkring i händelse av dåliga tider. Gustaf Bernhard Santesson bodde, till skillnad från många av sina grannar, året om ute på sin lantegendom. Bostaden i centrum av staden hyrde han ut och behöll endast sitt handelskontor inom vallgraven. (Fröding s. 66)

Berndt Harder Santesson växte alltså upp på gården Kärralund med sin familj. De tillhörde de rikare familjerna i staden och när sonen var knappt ett år gammal pågick ett omfattande arbete vid gården och längs med bäcken upp mot Stora Delsjön, bygget av en ny kvarn och flera nya fördämningar som skulle ge kraft åt den nya anläggningen. (Hallén)

När Bernd Harder var endast 9 år gammal skickades han iväg till den herrnhutiska skolan i Christiansfeld och därefter till Uppsala. Men studierna i den uppländska lärdomsstaden fick avbrytas 1790 när fadern Gustaf Bernhard avled och han kallades hem för att förbereda sig att ta över familjens omfattande affärsrörelse. (SBL)

Gustaf Bernhard Santesson har inte någon framträdande plats i beskrivningarna av Göteborgs näringsliv och handel. Ändå var han en betydande aktör och ägde många fartyg och anläggningar kopplade till 1700-talets sillindustri. Vid sin död 1790 på Kärralund ägde Santesson 3/16 i salteriet Majnabbe värt 360 riksdaler, salteriverket Engholm Udde i Bovik värt 2 500, trankokeriet Danestaden på Askerön i Uddevalla värt 1 800. Santessons intressen i sillindustrin gick långt tillbaka i tiden. Från 1770-talet finns förteckningar över salterierna i Göteborgs och Bohuslän och där finns en god källa för att få en inblick i Santessons verksamhet. År 1773 ägde Santesson salteriet Björkö med en årsproduktion på 5 000 tunnor. Det var ett av de större i länet det året och överträffades bara av ett fåtal andra producenter, störst av dem alla var Arfwidssons salterier som gav över 33 000 tunnor detta år. Under följande år köpte och sålde Santesson olika salterier och trankokerier. Det var normalt för köpmännen i Göteborg att ganska ofta sälja av och köpa nytt. Tre år innan Santesson avled gav salterierna över 12 000 tunnor salt sill. Det placerade Santesson bland de mest betydande inom sillindustrin i Göteborg under sent 1780-tal vid sidan av Low & Smith, Olof Westerling och J.D. Wetterling som alla hade salterier som producerade över 10 000 tunnor salt sill. Förutom Kärralunds gård ägde Santesson även Kåseholm och Eröds egendomar samt Tryde i Skåne och de var värderade till över 18 000 riksdaler vilket kan jämföras med endast 6 000 för hela Kärralund. Santesson ägde även ett hus i centrala Göteborg vid Stora (norra) Hamngatan i femte roten vilket värderades till 4 125 riksdaler. Santessons rederiverksamhet omfattade 20 fartyg och två hemförarbåtar 1790, det motsvarade omkring tio procent av stadens samtliga fartyg eller kring fem procent av stadens totala fraktkapacitet (mätt i läster). Jordbruket på Kärralund var välutrustat med tidens bästa redskap, exempelvis järnplogar och effektiva djupharvar. I stall och ladugård fanns 15 kor och kvigor, fyra oxar, sex stutar, en tjur åtta hästar, nio får, två lam och tre större samt sex mindre svin. (EIIIb:9)

Efter några år kunde Berndt Harder ta över faderns företag. Inledningsvis hade han samarbete med sin bror Sante Johan en efter en kort tid etablerades ett kompanjonskap med barndomsvännen Anders Magnus Prytz. Faderns redan omfattande verksamhet kom att växa snabbt med förvärv av Arnäs säteri Forshem där ett glasbruk etablerades, Fimmelstad i Fagre 1810 och Bromö i Torso med dess stora glasbruk. Därutöver köptes egendomarna Melldala och Dämman i Berg 1813 för att vid dessa anlägga Karlsfors alunverk. Det var alltså en mycket expansiv företagsledare som tagit över verksamheterna. (SBL)

Nästan alla som bedrev handel och varuproduktion i Göteborg var intresserade av att det skulle byggas slussar förbi Trollhättefallen, så även Berndt Harder. Det var i samband med familjens omfattande investeringar i byggandet av Trollhätte kanal som Berndt Harder fick kontakt med Baltzar von Platen som ver ledamot av kanalbolagets direktion. När von Platen senare gifte in sig i familjen Ekman (Handelshuset Ekman) fördjupades relationen då Santessons var nära vänner till Ekmans.  (SBL)

Baltzar von Platen presenterade sin idé till en kanal genom Sverige redan 1806, samma år som släkten Santesson sålde Kärralund. Idén att bygga en kanal stöddes av Santesson. Staten ställde sig till sist positiv till projektet 1809 men det skulle dröja innan byggandet av kanalen inleddes. För att skaffa pengar till kanalbygget startades en så kallad diskont, en form av tidig bank där investerare kunde sätta in pengar. Berndt Harder var den största insättaren med 60 000 riksdaler banco och han hade mycket att förlora när bygget drog ut på tiden och kanalaktierna började falla i värde. Trots att han försökte genomföra stödköp satt han slutligen med nästan helt värdelösa papper som köpts in för över 700 000 riksdaler banco. (SBL, Wilhelmsson)

Göta kanal. Lika mycket Santessons verk som von Platens. Foto: Per Hallén 2006.

Berndt Harder var en framträdande person under hela bygget av Göta Kanal men i frågan om von Platens mycket dyrbara satsning på Motala verkstad uppstog en konflikt mellan de två ledande männen i projektet. Berndt Harder ansåg att kostnaderna för Motala verkstad inte fick stiga ytterligare, det var inte motiverat utifrån behoven vid bygget av kanalen och han fick slutligen tillstånd en kompromiss som räddade både verkstaden och kanalen. (SBL)

Kanalen kom att fullbordas och därefter gav sig Berndt Harder in på nästa projekt, en utbyggnad av Trollhätte kanal. Han blev där efter några år ordförande men det blev en kortvarig post då han hamnade i konflikt med den övriga styrelsen och tvingades avgå. I samband med denna styrelsekonflikt restes frågor och anmärkningar kring hans ekonomiska förvaltning. Det tog två år innan han fick fullständig upprättelse och ansvarsfrihet. (SBL)

Berndt Harder utförde verkliga stordåd i samband med byggandet av Göta kanal och etablerandet av Motala verkstad som på sikt skulle bli ett av landets stora och viktiga verkstadsföretag. Men Berndt Harder från Kärralund har hamnat i skuggan av von Platen, men denna engagerade finansiär förtjänar att lyftas fram. När Berndt Harder bestämde sig för att lämna affärer och kanalbyggen sålde han det mesta av sina tillgångar och drog sig tillbaka till Dämman vid sjön Lången i Västergötland där han senare avled 1862. (SBL)

Göta kanals största finansiär föddes alltså på Kärralunds gård och från sin fars rikedomar, där Kärralund ingick, kom även kapital att föras över till kanalbygget.

Källa

Landsarkivet i Göteborg

Göteborgs Rådhusrätt och Magistrat före år 1900 EIIIb:9 (1788-1790): 1145.

Tidning

Göteborgs Posten (GP)

Litteratur

Fröding, H., Berättelser ur Göteborgs historia under Gustavianska tiden. Göteborg 1922.

Hallén, P., Delsjön i människans tjänst. i Göteborg förr och nu XXXV. Göteborg 2014.

Santesson, släkt, urn:sbl:6532, Svenskt biografiskt lexikon(SBL)  (art av Göran Nilzén), hämtad 2016-10-27.

Wilhelmsson, SA. Örgrytegårdarna samt några göteborgslanderier. Inbundna stenciler vid Göteborgs universitetsbibliotek.

I mars 1943, mitt under brinnande världskrig, avvecklades jordbruket vid Stora Torp och gårdens inventarier såldes vid en stor lantauktion. I texten till bilden i sidhuvudet fanns det följande att läsa i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning; ”Tvåårstjuren Utter var ett av de finare dragplåstren på auktionen, bilden till vänster. Till höger utroparen Henrik Nilsson beredd att stadfästa med ett klubbslag, medan hans medhjälpare kamrer Oskar Jonasson präntar köparens namn. Sex månaders betalningsanstånd kan man bjuda – det lockar bättre än stadens åtta dar.”

I samma tidning fanns följande artikel att läsa.

”Den i odalmannakretasar välkände auktionsroparen Henrik Nilsson hade förvisso en stor dag på måndagen. För det var han som fick svänga klubban vid ett så pass unikt tillfälle som en lantbruksaktion inne i Göteborg, och bland den månghundrahövdade publiken kunde han se kommissarie Berge vid stans eget auktionsverk stå som blott åskådare.

Auktionen ägde rum ute på Stora Torps egendom i Örgryte. Nu har som bekant staden köpt marken där för att lägga ut den till byggnadstomter, och därför såg sig nuvarande arrendatorn Fritz Kolbe ingen annan råd än att lägga ner jordbruket och sälja alla levande och döda inventarierna, för i tider som dessa kan man inte komma över jordbruk till rimliga priser. Nu är det väl inte alldeles säkert att åbyggnaderna komma att rivas i första taget. De ha nämligen hyrts ut till Svenska gengasbolaget, som skall ha upplag där. Vad marken beträffar, så komma nog de över tusen potatislottägare, som genom stadens förmedling tagit vid där ute, att sörja för att den inte ligger för fäfot.

Nu finns det visserligen flera lantbrukare i Örgryte, och det har förekommit att man sålt pinaler och djur på auktion också. Men tidigare har man alltid ordnat det så att man passat på att frakta säljegodset till Mölndal eller Partille, där auktionsverkets monopolrätt inte gällt. Nu tyckte hr Kolbe, att det var tämligen meningslöst att utsätta djuren för obehaget att fraktas omkring så där, och i dessa kristider ska man ju spara på trafikmedlen, så han inledde förhandlingar med herrarna i auktionsverket, och det var inte alls svårt att få dem att gumma på bestämmelserna om ensamrätten. Men en mindre provision får staden ändå vid den här auktionen.”(Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning  22 mars 1943)

På detta flygfoto från Eniro (1955-67) syns ännu de små lotterna i den gamla åkermarken, troligen en en rest av ”potatislotterna” under kriget.

Fredagen den 4:e november rapporterade GP att Lisebergs camping skulle flytta från Delsjön, alltså Delsjöcamping i Björkedalen – den före detta soptippen. Anledningen är att Liseberg är missnöjt med att hyran höjs efter årsskiftet och därmed säger man upp det hyresavtal som funnits sedan 1991.

GP uppger att det förekommer diskussioner om att istället använda campingområdet för att bygga bostäder åt nyanlända genom att flytta tio timmerstugor från Lisebergs andra campinganläggning i närområdet, den som förr gick under namnet Kärralunds camping.

Många tror att Delsjöområdet är skyddat från bostadsbebyggelse, men det är endast den östra delen som är naturreservat. Stora mycket välbesökta arealer i den västra delen saknar helt skydd och skulle därmed kunna bebyggas med exempelvis denna form av bostäder. Det var en idé som fanns ursprungligen (1920-talet) att fylla igen dalgångar och mossar med sopor och sedan bygga hus på dessa. Men det visade sig snart att det är olämpligt att bygga hus på soptippar av många skäl. Läs mer om denna soptipp i ”När tippen kom till Delsjön”.

Vi lär snart få veta om staden har för avsikt att börja planera för bebyggelse i Björkedalen, men man kan misstänka att platsen inte kommer att betraktas som speciellt lämplig. Den ligger som sagt på en före detta soptipp och långt från butiker, skolor och kollektivtrafik.

Så här ser det ut på Lisebergs hemsida, från och 2017 driver inte Liseberg AB Drop-in camping Delsjön.

Det är inte många minuters promenad från Stabbetorget innan man är ute i Delsjöskogen. Radhusområdet gör att grönskan kommer ”smygande” in mot torget förbi kyrkan och skolan (som nu är under en omfattande ombyggnad och delar har den senaste tiden rivits). Redan i den första stadsplanen pekades det då blivande torget ut som huvudcentrum för den nya stadsdelen, där skulle finnas butiker och service. (GSH 1948:240, 1953:499) Ett knappt årtionde senare behövdes det större utrymme för bilar och ett parkeringsdäck föreslogs på en obebyggd tomt mitt emot torget.

Skiss över förslaget från 1966, hämtat ur GT 6 april.

I GT den 6:e april 1966 skrev man följande ”För området vid Stabbetorget, Rosendalsskolan och Björkekärrs kyrka föreslås ett parkeringsområde väster om torget, alltså mitt emot kyrkan. Genom parkering på två däck skulle området tillföras 190 bilplatser. Vidare ändras busshållplatserna på ömse sidor om Rosendalsgatan.” Idag är den tomten bebyggd med bostadshus.

Foto: Per Hallén 2016.

I vår egen tid finns det ett nästan omätligt behov av nya bostäder och i Björkekärr byggs redan närmare 300 nya bostäder inte långt från Stabbetorget och fler planeras. Nya bostäder och skola nära Härlanda tjärn har jag tidigare berättat om. Ett nyligen presenterat förslag att omvandla Stabbetorget innebär inget hot mot Delsjöskogen utan en förstärkning av Björkekärrs centrum. Läget för nya bostäder är utan tvekan mycket bra och en väl genomförd modernisering av torget kanske innebär att stadsdelen får behålla butik och en del annan service.

Stabbetorget 2016. Foto: Per Hallén

”Nya” Stabbetorget enligt det framlagda förslaget, dock endast en skiss ännu.

Kartan över den föreslagna ombyggnaden.

Det ursprungliga torget var planerat för en mycket gles stadsdel med mest villor och radhus, men i och med att det byggdes flerfamiljshus vid Lådämnesgatan, Träringen och inte minst i Robertshöjd kom stadsdelen att förändras. De nya bostäderna ovanför Torpagatan ger också ett stort tillskott av möjliga besökare vid torget. Vid själva torget och på parkeringen bakom 50-tals höghuset skulle det gå att bygga 85 nya lägenheter. I ansökan beskrivs syftet enligt följande: ”Syftet är att tillskapa bostäder i ett område med god infrastruktur och att skapa bättre förutsättningar för den lokala handeln. Ny butiksyta tillkommer och med fler boende kring torget ökar kundunderlaget, avsikten är att en lite större livsmedelsbutik ska inrymmas. Torget blir mer synligt i stadsdelen med ett punkthus och utgångspunkten är att torget rustas upp med förbättrad visuell kontakt från Rosendalsgatan och busshållplatsen in mot butikerna. Förslaget innebär mer rationella lokaler för handel och service samt bättre inlastnings- och parkeringsförhållanden.  Begäran omfattar ca 85 nya lägenheter. Tillkommande bruttoyta som föreslås är ca 5800 m2, plus garage under mark ca 2400 m2. Befintlig yta för handel kvarstår eller utökas något.”

Det man förhoppningsvis kommer att ta med i planeringen är att inte helt utplåna 50-tals torget. ”Området är med i aktuell remissversion av ”Moderna Göteborg” som är en utökning och del III av Göteborgs bevarandeprogram ”Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i Göteborg”. Området anses således omfattas av PBL 8 kap 13 §. Såväl själva torget som angränsande bebyggelse med skivhus och butikslänga beskrivs särskilt. Bland annat beskrivs att torget präglas av en helhetskänsla med bevarad 1950-talskaraktär. ”

Det lär finnas anledning att återkomma till Stabbetorget och den pågående förändringen av det gamla utmarksområdet Björkekärr.

Tryckt källa:

Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar (GSH)

Internet, Göteborgs stad:

Förprövningsrapporten: http://www4.goteborg.se/prod/Intraservice/Namndhandlingar/SamrumPortal.nsf/17F09A079955E180C1257F9C00279BE0/$File/01.%20Forprovningsrapport.pdf

TU.pdf: http://www4.goteborg.se/prod/Intraservice/Namndhandlingar/SamrumPortal.nsf/17F09A079955E180C1257F9C00279BE0/$File/TU.pdf

Färdvägen mellan Partille och Landvetter har under lång tid gått över höjdområdet vid Åstebo och vidare förbi utkanterna av Öjersjö. De som bodde på Åstebo under gångna århundraden skulle nog knappt tro sina ögon om de såg den nutida vägen. Vägen var förr endast farbar med enklare fordon så som kärror (med två hjul), vagnar hade troligen svårt att ta sig fram i denna trakt. Flygfotot ovan är (Digitalt Museum) från 1960 och visar Åstebo, närmast gården ser du den gamla vägen, jämför med kartorna längre ned.

Åstebo låg ändå vid en väg som var mer trafikerad än den genom Öjersjö och de resande passerade rakt igenom gårdens ägor. Gården omnämns i skriftliga källor vid mitten av 1500-talet men dessa berättar inte mycket mer än att det fanns en gård med namnet Östabo, Ostabåå, Ostabo eller Ostheboo, stavningen under äldre tid kunde variera stort. Namnet Åstebo lär komma från mansnamnet Åste. Vem han var och varför hans namn bevarats genom århundradena lär vara svårt eller omöjligt att få fram fakta kring, men det är en rimlig förklaring till gårdens namn. Efterledet ”bo” kan vara bo i meningen gård eller möjligen ”bod”, vilket också är tänkbart. (Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län ) Med bod menas en plats där det fanns förvaring, kanske en slåtterlada. (Svenskt ortnamnslexikon ) Men området har varit bebott till och från under årtusenden, det visar inte minst de bronsålderslämningar som finns utmed Vildmarksleden öster om Åstebo. (http://kulturarvsdata.se/raa/fmi/html/10158600110001)

Åstebo 1770

Anders Jönsson bodde på Åstebo tillsammans med sin hustru Britta Eriksdotter som också var ägare till gården. Men vid giftermålet med Anders blev det han som tog över som formell ägare.  Efter att Anders avlidit upprättades en bouppteckning den 9 juni 1770 och den ger oss möjlighet att idag se vilka föremål och djur som fanns på gården vid 1770-talets början.

Fastigheten Åstebo beskrivs som ¼ mantal skattejord, det berättas också att mannen fått egendomen genom giftermål och den värderades till 423 daler silvermynt.  Fastigheten var den mest värdefulla tillgången i boet men Anders hade även omfattande skulder till både grannar och flera handlare inne i Göteborg som uppgick till strax över 232 daler.

I husets kök fanns några pannor och grytor av både koppar och järn och därtill några få köksredskap för matlagning och brödbakning, men det var inte något välutrustat kök som framträder i bouppteckningen, endast det mest nödvändiga. Även möblemanget var enkelt. Kistor var den viktigaste förvaringsmöbeln, förutom ett äldre skåp. Det fanns ett enklare bort, några stolar och en soffa samt i en del av huset stod en vävstol, även den beskrivs som gammal.

Gårdens åkerbruk bedrevs med en krok (årder) som ristade jorden, alltså inte som en plog där jorden vänds vid bearbetningen. Därtill fanns en harv och en åkerbult men inte några andra redskap för åkerbruk. Utifrån utsädet som listas i bouppteckningen får vi veta att det odlades (vår) råg, korn och havre på gården.

Transporterna sköttes med hjälp av kärror eller på ryggen av gårdens djur med hjälp av klövjesadel. Kärrorna och åkerredskapen drogs av gårdens två hästar, den ena var 12 år gammal och den andra 4 år. Gården hade fyra kor, två kvigor och två stutar, fyra får med lika många lamm, fyra bockar och nio getter med sex killingar. I svinstian fanns därtill en sugga med fyra späda grisar. (FIIa:3 1770:1461)

Efter Anders död fortsatte änkan Britta Eriksdotter att bruka gården ytterligare några år innan även hon avled 1779. Efter henne upprättades inte en fullständig bouppteckning då en del redan var listat i mannens boppteckning. (FIIa:5  1779:1111)

Ur: GHT 1889-11-23.

Kartorna berättar

Åstebo stannade inom en familj under en stor del av 1800-talet och delades aldrig permanent mellan två ägare och därför upprättades aldrig några skifteskartor över gården. Det finns därför bara två kartor som visar hur gårdens ägor var utformade, en från 1701 och en från mitten av 1930-talet. Den stora skifteskartan som visar utmarkerna 1849 visar endast gårdens gränser och inte något från inägorna då uppdraget för lantmätaren endast gällde utmarkerna.

Gården Åstebo finns med på en karta från 1701 som beskriver Öjersjö. Liksom gårdarna i den närbelägna byn hade Åstebo en ganska liten åkerareal, en mindre kålgård, ganska mycket ängsmark och en hel del sankmark och mossar. Gården hade fiskerättigheter i Kåsjön där abborre och gädda bland annat kunde fångas. På kartan finns även en mindre vattenyta markerad sydost om gården, det var den lilla Åstebotjärn.

Åstebo 1701 (14-PAR-4)

Den ekonomiska kartan från 1930-talet visar att gårdens byggnader låg kvar på samma tomt som de gjort 1701, så även idag. Det är alltså en mycket gammal gårdstomt som finns vid dagens vandrarhem. Landsvägen mellan Partille och Landvetter gick inte längre invid gården så som den gjort tidigare. Den nya moderna vägens raka sträckning över ägorna skiljer sig tydligt från den äldre vägsträckan närmast gården.

Åstebo 1935, Rikets allmänna kartverk, ekonomiska kartan.

Åstebo idag med dess historiska gräns efter 1849 inlagd. Kartöverlägg Per Hallén 2016.

När fattigvården kom till Åstebo

De sista brukarna av gården lämnade Åstebo 1888 och istället köptes den av Partille kommun för att användas till fattiggård. Den första föreståndaren blev Johan August Svensson med hustrun Gustafva Lindberg, båda från Ytterstad. De hade hjälp av hushållerskan Josefin Wilhelmina Jansson och hennes tre döttrar för att ta hand om gårdens inflyttade fattighjon. I husförhörslängden över Partille 1889-99 listas följande namn:

Maria Börjesdotter (född 1821)

Anders Johan Berg (född 1823)

Maria Karlsdotter (född 1817)

Johannes Karlsson (född 1820)

Magnus Lundgren (född 1816, död 1899)

Johanna Kristina Olausdotter (född 1824)

Anders Olausson (född 1822)

Evald Johansson (född 1886)

Karl Oskar Johansson (född 1889)

Sofia Johansdotter (född 1891)

Anders Johansson (född 1826)

Anders Bengtsson (född 1824)

Sara Davidsdotter (född 1823)

Kristina Johansdotter (född 1832)

Britta Kristina Gustafsdotter (född 1816 död 1897)

Gårdens fattighjon var en blandning av de riktigt gamla och några riktigt unga barn som troligen blivit föräldralösa och därför hamnat inom fattigvården.( AI:22 1889-1899) Långt in på 1900-talet var Åstebo en fattiggård (AIIa:4 1913-1922) och senare ålderdomshem. Åstebos senaste funktion är att vara vandrarhem.

Källor

Landsarkivet i Göteborg

Partille AI:22 1889-1899

Partille AIIa:4 1913-1922

Sävedals häradsrätt FIIa:3 1770:1461

Sävedals häradsrätt FIIa:5 1779:1111

Lantmäteriet

Lantmäterimyndighetens arkiv, 14-PAR-4, 1701.

Lantmäterimyndighetens arkiv, 14-PAR-59, 1849.

Rikets allmänna kartverks arkiv

Partille J131-12NO, Ekonomiska kartan 1935

Partille J131-12NV, Ekonomiska kartan 1935

Tidning

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)

Litteratur

Aspström, Helge, Frizell, Kristina & Olsson, Agneta (red.), Bilder från Partille, Partille, 1994

Bergendahl, E. Partille krönika. Göteborg 1920.

Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län. 1, Ortnamnen i Sävedals härad jämte gårds- och kulturhistoriska anteckningar, Dialekt- och ortnamnsarkivet, Göteborg, 1923

Rådström, Lennart, Strömberg, Lars & Andersson, Bo, Den kluvna hällen: Partille och dess människor under 1900-talet, Kulturnämnden, Partille, 1988.

Svenskt ortnamnslexikon. Red. Mats Wahlberg. Uppsala 2003.

Vidareläsning

Bringéus, Nils-Arvid, Bouppteckningar som etnologisk källa, Lund, 1977

Bringéus, Nils-Arvid (red.), Arbete och redskap: materiell folkkultur på svensk landsbygd före industrialismen, 5., Stockholm, 2003

Gadd, Carl-Johan, Det svenska jordbrukets historia. Bd 3, Den agrara revolutionen : 1700-1870, Stockholm, 2000

Hallén, Per, Järnets tid: den svenska landsbygdsbefolkningens järninnehav och järnkonsumtion 1750-1870,Göteborg, 2003

Omkring kl 23.30 den 25 november rapporterades en brand i en garagelänga nära Härlanda tjärns fotbollsplan och parkering. Det var kraftig rökutveckling från branden som förstörde fem bilar och en motorcykel. Läs mer om händelsen på gp.se. Kvällen den 26:e brann det på nytt i Björkekärr, då var det återvinningsstationen på Rosendalsgatan som brann. Det finns anledning att misstänka att båda bränderna har varit anlagda.

Bilderna nedan är tagna av Tomas Ramdahl som generöst ställt dessa till Delsjöområdets historias förfogande.

Foto: Tomas Ramdahl 2016

Foto: Tomas Ramdahl 2016

Dagen efter branden gick det att få en överblick av skadorna.

Foto: Tomas Ramdahl 2016

Foto: Tomas Ramdahl 2016

Foto: Tomas Ramdahl 2016

Brudaremossen var en het fråga när de nya bostadsområdena växte fram i Björkekärr, hur länge skulle soptippen få lov att förpesta luften i området? Mot slutet av 1960-talet trodde sig renhållningsverket ha hittat en metod som skulle få bort problemen med lukt från soptippen. Under rubriken Slutosat från brudaremossen, sand täcker, skrev Göteborgs Tidningen den 12 juni 1967 en artikel om hur sand skulle täcka över sophögen.

”Det har klagats mycket över lukten från Brudaremossen, Göteborgs stads stora soptipp i Delsjöområdet. Häromdagen ringde en person och klagade över svår lukt av svaveldioxid. Den kan inte ha kommit från Brudaremossen. Där har inte brunnit i soporna på mycket länge och för att det ska bildas svaveldioxid fodras att svavel eller svavelföreningar brinner. Har någon känt det oset, så är nog någon panncentral den skyldige.

Efter de våldsamma klagomålen mot Brudaremossen har renhållningsverket verkligen ansträngt sig för att få slut på odörerna från tippen. Det luktar naturligtvis fortfarande. Det gör det alltid från sopor, men inte ens på nära håll är lukten outhärdlig. Det var den tidigare långt nere i Björkekärr, särskilt när det brann i soporna. Vid besök på soptippen – rättare sagt vid soptippen eftersom det behövs passersedel av hög tjänsteman för att komma in – kunde GT:s medarbetare och fotograf konstatera, att i södra hörnet, där tippningen just nu sker, täcks soporna nästan direkt sedan sopbilarna tömt sin last. Jord och sand vräks över soporna av schaktmaskiner. Dessutom tippas soporna mer koncentrerat nu. För att sätta eld på de täckta soporna behövs höga kvalifikationer som pyroman.

Det kostar mycket mera att täcka på det sätt man nu gör. Den kostnaden har staden påtagit sig för allas trevnad. Det dröjde länge med den effektivare soptäckningen. Den kom till slut men inte av sig själv. Rätt hårda tag och fräna toner behövdes för att få rättelse. K.L.” (Ur: Göteborgs Tidningen 12 juni 1967)

En sopbil tömmer sin last och en bulldoser står redo att täcka över soporna. I luften bildar måsar och trutar i tusental ett ”flygparaply”. Deras mat är inte vad det varit. (GT-foto Alf Weihed).

I går presenterades vinnaren av Kasper Salin-priset 2016 och det blev HSB:s hus Studio 1 i Örgryte Torp som blev årets pristagare. Grattis!

Juryns omdöme:
För en förebildligt väl utformad vardagsarkitektur, i nära samarbete mellan arkitekt och byggherre. Skicklig och inlevelsefull gestaltning av rum och materialbehandling, både i den lilla och stora skalan, har medvetet getts en central plats. Studio 1 är bostadshus med kvaliteter som varar länge.

Under de senaste åren har jag följt hela byggprocessen vid Örgryte Torp och varje månad publicerat vy-bilder och detaljbilder. Ett urval av bilder på Studio 1 visas även här i ett bildspel från ett hål i marken till färdig byggnad.

Skiftet av Partilles stora utmarker var ett omfattande arbete. Lantmätaren hade påbörjat uppmätningen 1835 och fem år senare kunde kartan fastställas men det skulle dröja ända till 1849 innan processen kunde slutföras. Utmarken gränsade till andra socknar och förhållandet till inte minst Örgryte var ytterst komplicerat och det var oklart var gränsen mellan socknarna gick. På den karta som slutligen fastställdes fick Partille Östergård ett stort landområde kring Prästtjärn, Furåstjärn, Björnåstjärn och Bergåstjärn. Inte mycket ny åker mark tillföll gården utan mest magert bete. (14-PAR-59) Ovan i sidhuvudet ser du 1764 års karta över inägorna i Partille by, det rödmarkerade området visar Östergårdens tomt. (Storskifte på inägor, 1764.)

Östergårdens andel av utmarken, kartöverlägg utfört av Per Hallén 2016 utifrån 14-PAR-59

Partille Östergård brändes ned inför byggandet av höghusen vid Olof Nilssons väg 1962 och det finns inte mycket skrivet om gården och dess historia. Byn Partille är känd genom skriftliga källor från 1362 och senast 1565 bestod byn av fyra hemman, Östergården (namnet förekommer i skrift först 1697), Kålkullegården, Mellangården, Stommen. I de äldsta jordeböckerna tillhör Östergården kyrkan men efter reformationen läggs mycket kyrkojord, även Östergården, under kronan. Gården har under en stor del av sin historia haft åbor som arbetar inom kyrkan, framförallt komministrar. (Ortnamnen i Göteborgs och Bohuslän, s. 104-105)

I ortnamnen i Göteborgs och Bohuslän berättas om en tvist kring färdvägarna över gårdens marker under den tid gården beboddes av komministern Nicolaus Erici Elmelius på 1680-talet. Grannarna hade byggt en ny väg över Östergårdens marker, tydligen utan att det godkänts av Elmelius, vilket naturligtvis vållade en konflikt. Den gamla vägen hade lagts igen och grannarna hade till och med börjat skörda hö på den gamla vägen. När häradsrätten tog upp ärendet stod det klart att den nya vägen som Elmelius klagat över ”sedan urminnes tid” varit en gångstig och genom hävd blivit körväg. Vägen var viktig för postbönderna och deras transporter för att slippa en lång omväg. Utslaget i domstolen blev att vägen skulle förbli gång- och ridväg men att komministern som ersättning skulle få rätten att skörda höet som växte på den gamla igenlagda vägen. (Ortnamnen i Göteborgs och Bohuslän, s. 105)

Partille Östergården år 1960. Foto ur: Aspström, Helge, Frizell, Kristina & Olsson, Agneta (red.), Bilder från Partille, Partille, 1994.

Enligt Erik Bergendahl hade boningshuset som revs 1962 uppförts i slutet av 1700-talet, något som dock inte har varit möjligt att få bekräftat i andra källor. Redan när Bergendahl skrev sin hembygdsbok 1920 beskrev han den som en visserligen till det yttre en vacker och väl proportionerad byggnad med ett högt och förträffligt läge. Men, den är ”emellertid betydligt förfallen och behöver därför undergå in- och utvändig reparation.” (Bergendahl, s. 324)

Partille Östergård var på 1770-talet bebodd av komminister Carl Bentin och hustrun Brita Hylteen. Efterhand fick de två barnen Christian och Sophia. Gården sköttes med hjälp av två till tre drängar och ett par pigor.

Den 26:e maj 1827 avled Carl och i den bouppteckning som upprättades några veckor senare ger en inblick i vilka föremåls som fanns på Partille Östergård. Eftersom gården tillhörde kronan finns den givetvis inte med i bouppteckningen, men allt lösöre listas.

Carl hade några fodringar på bönder i Partille, 110 riksdaler i kontanta pengar och silverföremål till ett värde av 149 riksdaler. Många föremål var av tenn, koppar och mässing, till exempel ljusstakar, skålar, kaffekanna, kaffekittel och flera olika typer av andra kittlar och hushållsföremål. Alla hushållsföremål var givetvis inte av metall, en stor andel var gjorda av trä.  Allt ifrån bakredskap till hemmets många vävredskap.

Det fanns böcker i hemmet till ett värde av 20 riksdaler, det är ovanligt mycket och visar att detta var ett hem där invånarna var läskunniga och hade pengar att köpa litteratur. Bouppteckningen listar inte vilka böcker som Carl ägde så vi kan därmed inte få någon inblick i hans litterära värld.

Boningshuset var möblerat med fyra soffor, 14 stolar med överdrag, samt sex äldre trästolar. Det fanns alltså många stolar men även borden var många, ett rödmålat klaffbord, ett omålat dito, ett runt ekbord med klaffar, ett runt ekbord samt tre andra mindre bord varav ett thebord. Det fanns även tre större och ett mindre skåp, tre sängar och ett antal kistor i oliks storlekar. Hemmet hade även ett väggur med fodral.

Gårdens jordbruksredskap och fordon omfattade en Chaisekärra, alltså ett passagerarfordon, en äldre släde tre kärror för jordbrukets behov, två ridsadlar, fyra plogar, fyra harvar varav tre var obrukbara, därtill fanns även några krokar. Det är alltså en viss skillnad gentemot Öjersjö by och dess gårdar som beskrivits här tidigare under hösten då Partille Östergården använde plog på sina åkrar. Men, liksom i Öjersjö fanns det enbart kärror, inga vagnar vilket kan tyckas vara lite märkligt med tanke på gårdens närhet till något bättre vägar.

På gården fanns sex kor, en kviga, två kalvar, en tjur, tre hästar, tio får med sju lamm och tre svin. (FIIa:20 1827:150)

Partille by genomgick 1833 laga skifte av inägorna och därefter fick Östergården den omfattning den sedan skulle behålla fram till dess att jordbruket avvecklades och ny bostadsbebyggelse tog över gårdens ägor.

Laga skifteskartan 1833. 14-PAR-44.

Under en kortare tid brukade änkan Brita gården innan pastor Beckman tog över gården fram till sin död 1838 då han efterträddes av komminister Wennberg med hustrun Holm. Olof Wennberg avled på gården 1857 och i februari 1858 upprättades bouppteckningen, hade gården förändrats mycket sedan 1827? Det materiella välståndet hade ökat under de 30 år som passerat, det fanns mer ädelmetall, tenn, malm, mässing och koppar än tidigare och mycket mer glas och porslin i hemmet. Möblerna bestod av ett dussin stoppade stolar, brunmålat bord, väggur, spegel, tre rödmålade liggsoffor, flera bord varav ett var ett sybord. Det fanns även ett grönmålat brädspelsbord, vilket kan räknas som ett lyxföremål som inte så ofta syns i bouppteckningar efter bönder vid denna tid. Listan över möbler sträcker sig över flera sidor i bouppteckningen. Förmodligen hade det skett en om- och utbyggnad av gårdens huvudbyggnad under tiden mellan de två bouppteckningarna, annars hade knappast alla dessa möbler kunnat få plats.

I boningshuset fanns också ett mindre bibliotek värd 20 riksdaler och 50 öre, vilka böcker som ingick redovisas däremot inte.

Olof hade bland sina kläder en svart kofta, två par byxor, en väst, en blå päls överklädd med vadmal samt en väst utan päls. Tre par stövlar, två gamla rockar, en grå äldre kappa av vadmal, fyra par kalsonger, 15 skjortor, åtta prästkragar, sex par ylle långstrumpor, ett dussin vida halsdukar, sex vita näsdukar med och sex utan röda kanter, samt en hatt och en mössa.

Gårdens kreatur bestod av tre hästar fem kor och en kviga, en sugga, två galtar och sju höns. Hästarna sattes i arbete med att dra någon av gårdens tre kärror eller trillan vid persontransporter eller släden och gårdens gödsel och sprötkärror för transporter inom gården. Bland gårdsredskapen fanns även en ridsadel, kanske för komminister då han skulle över de besvärliga vägarna mot Landvetter.  Antalet kärror hade ökat jämfört med trettio år tidigare, men fortfarande saknas vagnar i gårdens utrustning. Jordbruksredskapen hade moderniserats och det fanns förutom två sämre plogar en modern engelsk plog, en krokharv och en slättharv för bearbetning av åkermarken. Därtill hade gården ännu i bruk två gamla åkerkrokar. (FIIa:29 1858:1233)

Ny pastorsfamilj på Partille Östergård blev Elias Lindvall med hustrun Josefina. Därefter avlöste kyrkans tjänare varandra på gården under resterande delen av 1800-talet. Efter första världskriget omvandlades gården till ett Kyrkoherdeboställe men han lät istället arrendera ut gården. (Ortnamnen i Göteborgs och Bohuslän, s. 105)

Det gamla huset stod kvar fram till 1962 då det brändes ned för att ge plats åt nya höghus. (Aspström et al, s. 52)

Källor

Landsarkivet i Göteborg

Partille AI

Sävedals häradsrätt FIIa:20

Sävedals häradsrätt FIIa:29

Lantmäteriet

Lantmäterimyndighetens arkiv, 14-PAR-59, 1849.

Lantmäterimyndighetens arkiv, 14-PAR-44, 1833.

Lantmäteristyrelsens arkiv, Partille socken Partille nr 1-4, Storskifte på inägor, 1764.

Litteratur

Aspström, Helge, Frizell, Kristina & Olsson, Agneta (red.), Bilder från Partille, Partille, 1994

Bergendahl, E. Partille krönika. Göteborg 1920.

Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län. 1, Ortnamnen i Sävedals härad jämte gårds- och kulturhistoriska anteckningar, Dialekt- och ortnamnsarkivet, Göteborg, 1923

Vidareläsning

Bringéus, Nils-Arvid, Bouppteckningar som etnologisk källa, Lund, 1977

Bringéus, Nils-Arvid (red.), Arbete och redskap: materiell folkkultur på svensk landsbygd före industrialismen, 5., Stockholm, 2003

Gadd, Carl-Johan, Det svenska jordbrukets historia. Bd 3, Den agrara revolutionen : 1700-1870, Stockholm, 2000

Hallén, Per, Järnets tid: den svenska landsbygdsbefolkningens järninnehav och järnkonsumtion 1750-1870,Göteborg, 2003

Göteborgs Tidningen skrev 1963 om Pelles kamp för elkraft till Delsjökärr i en längre artikel som även handlade om skötseln av Delsjöområdet i stort. Kanske kan dagens söndagsläsning locka dig ut till de östra delarna av området och ett besök vid Delsjökärr och dagens ”Bertilssons stuga”?

”Uppfattningarna om hur Göteborg skall sköta sitt stora friluftsreservat kring Delsjöarna är olika. Dessa uppfattningar går som mest isär — om Ni förlåter uttrycket — i en punkt 170 m rakt öster Lilla Delsjöns ostspets. Där ligger ”Bertilssons stuga”. Den lilla gården är ett litet lydland för sig mitt i staden Göteborgs domäner över vilka Skogsnämnden råder. Gården bebos av en särling. Kapten Pelle Bertilsson — reservkapten och gymnastikdirektör — snart 70 år är en friluftsentusiast av stora mått. Han vill göra Delsjön till ett friluftsområde, en Göteborgs ”lunga”, där jäktade storstadsbor kan finna avkoppling.

Skogsnämnden vill göra trakten till ett område för rationellt skogsbruk. Skogsnämnden är självförsörjande och måste i första hand lägga ekonomiska synpunkter på Delsjönaturen. Nu är Pelle Bertilsson trött på bråket om Delsjö-terrängen. I sju år har han sökt att få elkraft till sin stuga. För att hans medhjälpare inte skall behöva slita ut sig på vedspisar och andra otidsenliga hushållsredskap i ett kök, som skall betjäna så många som det är fråga om. Sin senaste ansökan ställde han till Göteborgs Stads fastighetsnämnd för närmare ett år sedan. Han framställde förslag om: Belysning av vägarna inom reservatet och elkrafts framdragande till Delsjökärr.

Telefon har man fått men ännu väntar man på det elektriska ljuset. Foto: Pelle Lund 1963.

— Elkraften är nödvändig för att jag skall kunna fortsätta min verksamhet, säger Pelle Bertilsson, belysning av vägarna skulle göra området mer lockande för friluftsentusiaster än för ljusskygga fristörande element.

Kapten Bertilssons framställde förslag om: Iordningställande av parkeringsplats i enlighet med av Skogsnämnden upprättat förslag för ca 10 år sedan men utökad för att motsvara nuvarande frekvens.

— Självklart måste parkeringsplatser anläggas så att det blir ordning på parkerandet. Nu ställer folk bilarna på alla upptänkliga ställen på söndagarna, när det är som mest.

Men det viktigaste för Pelle Bertilsson i hans framställan var frågan om elkraft. Till sin framställan hade han fogat en anhållan om ”att denna min framställning snarast behandlas enär jag hoppas att utbyggnad skall komma till stånd redan i sommar”.

Skrev alltså Pelle Bertilsson någon gång på hösten 1962. Ännu har han inte fått svar. Men så långt vet han att hans skrivelse som på långa och krokiga vägar bla varit på remiss hos Skogsnämnden och där avstyrkts med motiveringen att framdragande av elkraftleding genom Delsjö-terrängen inte ur estetisk synpunkt kan försvaras. Jägmästare Tore Svensson informerade GT om det beslutet.

Ni skall få lite bakgrund till historien. Det började 1929. Pelle Bertilsson köpte gården Delsjökärr för att få en plats, där hans 4-barnsfamil kunde trivas på fritiden. Det första Pelle — kapten Bertillson är Pelle med nätt opp hela Göteborg — gjorde var att ta bort alla stängsel för att flera utöver hans egen familj skulle få njuta av områdets natur. Pelle gick ändå längre — han började bjuda av skridskoåkning och promenader trötta göteborgare på varm dryck framför eldstaden i storstugan.

Det tog Pelles ekonomiska sinne fyra år att övertyga hans varma hjärta att han måste ta betalt för att klara av det här.

Det var så stugan i Delsjökärr blev ”Bertilssons stuga”, en kaférörelse — föra att tala med Pelle själv — en årlig strålande förlust på mellan sex- och åttatusen kronor. Pelle är inte affärsman, han har aldrig blivit av med vanan att bjuda alltför mycket folk på kaffe.

Men hans gästfrihet undantränges mer och mer av det faktum att gästerna blivit så många att han inte längre kan erbjuda plats åt alla skolbarn och vuxna, som dagligen besöker hans stuga. Många får stanna utanför med koppen i hand eller fortsätta utan den invanda rasten.

Det är därför Pelle måste ha elkraft. Den är en förutsättning för att han skall kunna utvidga och fortsätta den ”hobby” han skaffade sig 1929. Han får av alla tecken att döma utvidga — men han får inte elkraft.

Tvisten om elkraft har vuxit och blivit en tvist om Delsjöterrängens utnyttjande. Frågan om göteborgana nu liksom under mer än trettio år skall ha möjlighet att dricka en kopp kaffe på sin söndagspromenad i Göteborgs vackra naturpark rymmer i sig fröet till en tvist om Delsjö-terrängen skall vara skogsekonomiskt lönande eller om terrängen skall räknas som en Göteborgs naturpark. Men det är också frågan om en gammal man skall få fortsätta den behjärtansvärda, enligt honom själv inte lönande, verksamheten som han för så länge sedan påbörjade.

— I varenda glänta planterar Skogsnämnden, säger Pelle Bertilsson. Små granruskor, som när de vuxit upp helt spolierar utsikten. Sedan hugger de ned lite ved, låter den ligga och ruttna några år innan den säljs till stans egna myndigheter till överpris. Hela idén med rationell skogsvård i det här området är en ren bokföringsfråga.

Kapten Bertilsson vill inte sälja sin stuga. Han vet att de, som vill att han skall upphöra med sin verksamhet inte är många.

— Får jag inte elkraft nu så orkar jag inte hålla på längre. Det är alltför olidliga förhållanden att arbeta under. Men skall jag då sälja, då skall det vara till idrottskunnigt folk — fick Idrottsnämnden hand om gården vet jag att den skulle bli rätt utnyttjad.” (Text av: Bengt Hansson i GT 2 april 1963)

Foto: Pelle Lund 1963.

Naturvett får de här skolungdomarna lära sig — nästan varje dag är fylld av skolklassbesök och därmed åtföljande lektioner som Pelle håller om hur barnen skall uppträda i naturen.

Foto: Pelle Lund 1963.

Hur såg staden på denna fråga? I anslutning till artikeln ovan uttalades sig stadssekreteraren Torsten Henrikson för GT under rubriken ” Dyrt hålla naturreservat”.

”Det kostar rätt mycket pengar att hålla parkstandard på ett naturområde, och hittills har staden ansett det naturligt att Skogsnämnden inte skall ha några skattemedel alls utan vara självförsörjande. Det har f ö lett till, vilket jag tycker är tvivelsamt, att Skogsnämnden har måst arbeta med extrema skogssynpunkter, man har måst se till vad som givit god ekonomi. Det har gjort att barrskog kommit att dominera rätt avsevärt inom delsjökomplexet, och det är ju en fråga om det säkert är riktigt ur ekonomisk synpunkt. Men som ett fritidsområde skulle man nog vilja ha lite mer omsorg för lövskog o s v. De gamla torpställena borde man nog också kosta lite pengar på så att de kunde hållas öppna som rastställen för trötta vandrare och solsugna friluftsentusiaster.

Så sade stadssekreteraren Torsten Henrikson i Stadsfullmäktige torsdagen den 17 september 1959, med anledning av det då framförda förslaget om golfbana i Delsjö-terrängen.

Vid samtal med GT för en tid sedan sa han så här:

— Jag har samma synpunkter nu som då. Nu är det meningen att staden skall försöka få bort bl a soptömningen vid Brudaremossen — det föreslås att soporna skall brännas i framtiden — och i det sammanhanget tänker jag mig ett förslag om hela Delsjö-reservatets planering i framtiden.

Det förefaller mig givet att Skogsnämnden, med den målsättningen den nu tvingas ha, inte kan göra området i första han attraktivt. I så fall skull den inte ha minsta chans att få debet och kredit att gå ihop.

Stora granbestånd skapar mörker och dysterhet och är inte alls någon lämplig natur för friluftsälskare att vistas i. Granskogen är visserligen vacker att se på, men för friluftsentusiasterna framstår nog gläntorna, de öppna platserna med omgivande lövskog som ger rymd åt naturen, som mer idealiska.

Jag nämnde ju i mitt yttrande 1959 att torpställena borde rustas upp och kostas på. Det var inte avsikten att det skall förstås så att staden har planer på att göra serveringställen av dessa eller att staden skall satsa pengar på sådant. Vad jag menade var helt enkelt att vi bör tillse att inte torpställena växer igen, utan blir idealiska rastplatser de har förutsättningar att bli. Serveringsrörelser i större skala tror jag inte på — friluftsentusiasten har väl matsäck med sig.

Kapten Bertilssons anhållan om elkraft är en fråga som givetvis får beröras av den instans till vilken den blivit ställd.” (Text av: Bengt Hansson i GT 2 april 1963)

Om du vill läsa mer om Delsjökärr och dess historia finns det flera tidigare artiklar här på Delsjöområdets historia:

Degsjöhult

Tragedin vid Delsjökärr

Lars Verner på Delsjökärr

På kapten Bertilssons tid

Göteborg medaljerade Per Bertilssons stuga

Spåren efter stenhuggarna

Mötet vid Ugglebäcken år 1312

Tidning

Göteborgs Tidningen

Mitt i den mörkaste årstiden återvänder vi till sommaren och Skatås. Under sommarhalvåret var Skatås under lång tid ett populärt vandrarhem, en viktig del av stadens turistindustri. I Göteborgs Tidningen den 23 juli 1952 gavs följande skildring av Skatås.

”Folk ligger här betydligt längre tid än förr, berättar föreståndaren för Skatås intendent Åke Sterner, när GT-aren igår gjorde visit. Det är nog så, att de har varit i Göteborg över en dag eller så förut, och så vill de gärna komma igen och ”göra stan” lite grundligare. Över huvud taget har säsongen varit god, och fullbelagt är det för jämnan  åtminstone så gott som. I lördags t.ex. var där 200 personer, och så har man haft de här sångarfesterna och folkdanslagen.

Men heter man Åke Sterner och är intendent i Skidfrämjandet på vintern och Skatåschef på sommaren, blir man inte bortskämd med fritid. Någon sommarsemester har det inte varit sedan Skatås-jobbet började 1948, och det lär väl inte bli av senare heller. De är på vintrarna, som fjällräven inom föreståndaren vaknar och vill upp till de vita vidderna, och så sker även i rikt mått.

De långa ljusa sommarnätterna betyder dock mest sömn och inte sällan arbete. Kommer en busslast gäster, eller t.o.m. några enstaka, får man hoppa in bakom portierdisken och börja planera, och sedan blir det för hr Sterner att stå på huvudet bland 400 lakan, som utgör linneförrådet och som han ansvarar för. Det blir litet att pyssla med, är klockan tre på natten, som har hänt så blir den rekreerande sömnen lidande.

Övning ger färdighet och när dagen åter gryr och klockan blir åtta får morgonpigga skatåsgäster se chefen i toppform igen, som alltid full av vetande om de bästa badplatserna, närmaste vägen till Liseberg och stadens näringsställen. De frågorna återkommer med det oundvikligas säkerhet.

Näringsställen, ja  det är klart att gästerna inte är utlämnade åt svältdöden så tidigt på morgonkulan. Ett inventiöst kök, gedigna grötkastruller och några damer med sinne för de materiella behoven sörjer för, att vem som önskar kan få sig ett skrovmål i den rymliga kafélokalen. På morgonen är där full trafik, men så framemot dagen blir det ganska tomt, och endast någon enstaka nykomling vill fira ankomsten till stan med en kopp kaffe. När vi anlände residerade Bodil Cadell vid diskbänken i ensamt majestät.

Det är inte första året, som hon hjälper till att sköta ruljangsen där. På vintrarna går hon i skola, men hädanefter tar nog förvärvslivet vid, så flera skatåssomrar lär det inte bli.

Nordiskt är det i år även i portierlogen, där danske skolynglingen Gunnar Kjer hjälper intendent Åke Sterner med de löpande sysslorna. Men nästa år kallar flygaryrket, så det blir inget mer Skatås. (Foto: GT)

I sommar har det varit övervägande nordiska gäster  mest norrmän. Men bakom portierdisken klingar det också danskt. Det är den danske skolynglingen Gunnar Kjer, som via sin turistintresserad far och tack vare gammal förkärlek för Göteborg har fått tillbringa sommarlovet här som assistent åt föreståndaren. Men nästa är studenten avklarad, och då bär det upp i luften i stället  om allt går väl. Men som flygare kanske han får se Skatås från ovan i alla fall.

Som synes kommer det gamla att svika  utom förstås hr Sterner, som inte har någon tanke på att överge sin post. Men det kommer nya  skolungdomen vill gärna ha sysselsättning. Och Åke Sterner jobbar på, utom de enstaka kvällsstunder, då han kan smyga sig ned till Delsjön och utnyttja fiskekortet. Få äro utvalda  med han var en av dem, och de kan behövas som avkoppling från turisterna. GT-aren.” (Ur Göteborgs Tidningen 23 juli 1952)

Från Striberg och gruvorna kommer de här tre grabbarna tillsammans med 69 andra i sin buss, och Bo Åsling förevigar här kamraterna Sven-Olov Karlsson och Stig Vernersson, som tillbringar en stilla aftonstund på trappan före kvällens övningar på Liseberg. (Foto: GT)

En riktigt God Jul önskas alla Delsjöälskare!

Idag skall vi bege oss tillbaka till 1853. Första anhalt blir torpen under Stora Torp och de matvaror som ägarna av gården försåg sina anställda med på julaftonen. Därefter blir det en skildring av hur julfirandet kunde gå till i Göteborgstrakten kring mitten av 1800-talet. Då var den stora julmaskeraden ute på gator och torg självklar liksom att butikerna delade ut gåvor till de fattiga. I hemmen lekte man Slå på hufve, Sisslas barnsöl och den då ”välkända” leken låna eld. Genom en artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning från julaftonen 1853 skildras hur man förr i tiden såg på gamla jultraditioner.

Julaftonen 1853 fick familjerna på Lyckan, Kolmaden, Hästhagen, Näset och Yttre Torp mat från familjen Ekman på julaftonen. Detta berättade jag om redan 2012 men detta dokument är värt att visa igen då det kommit till många nya läsare av ”Delsjöområdets historia”. I räkenskaperna för 1853 finns en sammanställning över vad som delades ut till torparna inför julafton. 16 skålpund kaffe (lite över 6 kilo), 16 skålpund socker 30 skålpund risgryn (något över 12 kilo), 34 skålpund rent fläsk (omkring 15,5 kilo) och 37 bullar brö. Julmaten gick på lite över 400 riksdaler, det kan jämföras med ett dagsverke vid samma tid som gav 26 skilling i lön, en oxe som betingade ett värde av 60 riksdaler eller en resa med diligens från Stockholm till Göteborg som kostade 39 riksdaler. Det var alltså en ganska god julbonus som torparna fick 1853, värd omkring 80 riksdaler per torp. Mat fanns alltså på borden 1853 i torpen nära Delsjön, men vad sysslade människor med i övrigt julen 1853?

Källa: Stora Torps privatarkiv. Landsarkivet i Göteborg.

För att få en liten uppfattning om hur julfirandet såg ut har jag bläddrat igenom utgivningen av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning dagarna veckan fram till julafton 1853. Vädret i december 1853 var ganska milt noll till fem plusgrader, men på julafton var det lite frost och en tunn hinna med is i den inre hamnen, men inget som hindrade fartygen. Det är slående hur blygsam omfattning som julannonserna hade i tidningen. Mest vill annonsörerna sälja kalendrar inför det nya året, men några försökte sälja olika varor till stadens invånare.

GHT 22 december 1853.

Förutom julklappar var det vanligt med gåvor som delades ut i stadens butiker, dessa var tänkta att gå till de fattiga, men givmildheten lockade dessvärre även personer som egentligen inte behövde dessa gåvor. Det är inte otänkbart att några av de fattigare torparna vid Delsjöarna besökte stadens centrum och fick del av givmildheten. Utöver julgåvor förekom det även en maskerad i Göteborg under julaftonen. ”Det vanliga maskeradvimlet på gatorna på julaftonen börjades denna gång redan tidigt på eftermiddagen och företedde i synnerhet å Södra Hamngatan jämte när gränsande gator en livlig och brokig anblick. De mer eller mindre karakteristiska maskerade såväl till fots som till häst och i vagnar eskorterades på sin väg av täta skaror beundrande och recenserande ungdom, enkannerligen av det starkare könet. Vi erinrar oss sällan hava sett våra gator så påminnande om karnevalslivet i de södra länderna som denna julafton, hette det i en skildring från sextiotalet. Liksom andra oskyldiga nöjen urartade även maskeradupptågen. Sällskapen blandades upp med busar och gatflickor som inte hade några julklappar att bära utan istället sökte tilltvinga sig sådana genom att antasta fredliga vandrare eller gå på våldgästning i hemmen. Samma ofog utövades av stjärngossarna, som opererade alltifrån julaftonen till trettondagen, för det mesta utan andra avsikter än att sjunga sig till pengar och brännvin.” (Artikel av:  Claes Krantz, 24 december 1962, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning)

Julen 1870. Foto: Göteborgs stadsmuseum.

Den örgrytebo som hade tillgång till Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning kunde på julaftonen 1853 läsa om gamla jultraditioner. Det är en längre text där det finns både vaga myter om hednisk tid och informativa redogörelser om samtiden (1853) som kan hjälpa oss att förstå hur man kanske firade julen i torpen nära Delsjön detta år.

”Julen är, likasom flera af våra kyrkohögtider, utaf hedniskt ursprung. Sedan uråldriga tider firades af de germaniska folken vid solståndsdagarne, såväl vinter- och sommar-, en stor fest, med offer, gästabud och förlustelser, enär man vid den tiden offrade gudarne sina offer med glädje, ända till dess den asiatiska kulturen, men sina späkningar och botgörningar inträffade. Vigtigast af dessa fester eller gästabud, (dessa kallades “Jól,“ d. ä. “Öl,“ såsom man ännu finner i graf-ól, barns-ól,) var midvinters-ólet, “ölet“ företrädesvis, d. ä. Ju­len, som sålunda helt enkelt betyder: “det stora gästabudet.“ De kristne predikarne, som förmådde nedrifva de gamle gudabilderna och störta offeraltarena, förmådde dock ej upphäfva de gamla offerfesterna. De hjelpte saken dermed att de gåfvo dessa fester kristligt innehåll och betydelse, likasom man i Grekland och Rom omdöpte de gamla gudabilderna till krist­na helgonbilder. Så blef den stora hedniska Julfesten, som ägnades åt solgudens, Frejs, återvändande, med allt skäl ägnad åt födelsen af det nya ljus, som genom Kristus kommit i verlden.

Den gamla julfesten tog sin början vid den s. k. Hökenatten, eller årets längsta natt, d. ä. den 21 Dec. och varade i tre dagar, ehuru gä­stabuden vanligen fortsattes till d. 13 Jan., hvilken sedermera fick namn af St. Knut, då ordspråket uppkom: “Knut kör julen ut.“ Då kristendomen infördes, framflyttades högtiden tre dagar, eller till den nu brukliga tiden, ge­nom hvilken åtgärd den hedniska festen an­sågs halva blifvit kristlig, men fortfor dock att utmärkas af hedniska plägseder.

Julens hedniska högtidligheter bestodo uti stora offringar och gemensamma gästabud (kal­lade “samburdar-aull“, “sammanskottsöl“) då hvar och en medförde mat och dryck till sam­fälld förplägning, såsom det ännu går till mån­genstädes i våra landsorter, vid t. ex. bröllop, dit gästerna medföra sin s. k. “kaksäck“- O- skiljaktig från dessa kalas var den åt Frej helgade “galten“, hvars minne qvarlefver ännu i våra dagar såsom jul-gris, och såsom jul- kuse, ett bröd bakadt i en egendomlig form, som antyder galtens fyra fötter. Äfven sjelfva nam­net “kuse“ påminner härom, så vida det kan härledas från det gammaltyska “qvasi“, som betyder galt. — De på julborden begagnade fi­gurerna “Nisse” och “Nasse“ torde vara ett minne af gamla gudabilder. —       Julbockens härled­ning känna vi ej; man har ansett honom be­teckna de vid juloffret slagtade offerdjuren. Förr skulle vi dock vilja härleda honom från någon uråldrig personifiering af den onda makten, antingen i älsta tider af Loke, som i allahanda skepnader uppträdde bland asagudarne, eller måhända sedermera såsom Thor, som åk­te med bockar. Julbockens väsen påminner eljest närmast om den grekiske Pan, ehuru det torde blifva svårt att uppleta någon slägtskap dem emellan. — Julgranen härleder sig tyd­ligen från hedendomen, då dansen omkring vis­sa heliga träd, likasom omkring offerkällor och offerstenar, hörde till gudstjensten. — Julhalmen anses af somliga beteckna den halm, uti Bethlehenis krubba, hvarpå frälsaren föddes; andra anse den med mera skäl påminna om den halm, som utbreddes i offerhusen till hvilobädd åt de från alla håll tillströmmade skarorna. Detta blir så mycket sannolikare, som man på många orter, der gammal sed rätt följes, låter julhalmen ligga qvar ända till julens slut, un­der hvilken tid den äfven begagnas till hvilo­bädd, eller s. k. “syskonsäng“. — Jul-klapparne erinra otvunget om den gamla plägseden, att vid större fester gifva hvarandra vänskapsskänker. Hvaraf ordet “klapp“ härleder sig känna vi ej. — De tregrenade ljus (s. k. “Grenljus“), som man i vissa orter tillreder för julen torde vara en symbol af treenigheten. — Till juldagens högtidlighet hör jul då gudstjensten firas i kyrkorna vid så rik eklärering som möjligt. På många orter begynner den redan klockan fyra på morgonen, och det utgör en vacker anblick, särdeles i bergsbyg­derna, då folket med facklor och bloss från alla kanter strömmar till det rikt upplysta temp­let. Vid framkomsten kastas mångenstädes alla facklorna tillsammans till ett gemensamt bål, utanför kyrkomuren, der de sprida sitt sken ut­åt den mörka bygden.

Några närmare enskiltheter om julhögtiden meddela vi efter en uppsats derom, som finnas i “Familjeboken“ af  N. Carlén.

Bruket att julaftonen ge bättre foder åt bo­skapen och isynnerhet åt hästarne kan väl ha någon grund i den allmänna välvilja, som lifvar menniskan, då hon känner sig sjelf glad och lycklig, och som då förmår henne att äfven göra husdjuren till föremål för densamma, ja till och med uppfästa en sädeskärfve för sparfvarnes och små-foglarnes räkning. Band­hunden brukar man ock släppa lös, ty det är illa att låta honom stå ledsen och bunden, då alla andra äro fria och glada. Och de fattige begåfvas med “ljus och kaka“. Äfven små tomtarne pysslas om: på logen plägar man nemligen “till lön“ utsätta litet af julgröten och annan mat i små skålar, äfvensom ditlägga nå­gra grå vallmars-bitar, litet tobak och en skofvel mull — detta likväl af egennytta, ty man hoppas att de derigenom skola fortfarande draga god lycka till gården. På bordet låter man ock öfver natten stå qvar till englarnes tjenst en del af ölet, hvilket deraf får benämningen “engla-öl“. Matmodern i huset plägar derjemte sy något litet denna afton, ty derigenom får jungfru Maria hjelp vid sömmen på barnklä­derna åt det nyfödda Jesus-barnet.

Den om julen flerestädes hos oss brukliga barn-komedien med “Rupert knekt“ och “, inkeljés“ är, liksom den s. k. stjernleken, en qvarlemning af medeltidens bibeldramatik. Om julaftonen inkommer nemligen Rupert knekt (för hvilken man långt förut skrämt barnen, då de varit olydige), gemenligen utstyrd på nå­got afskräckande sätt med ett ris i handen och

hufvudet betäckt med en gråpappers-mössa i form af en sockertopp. Han håller med bar­nen en allvarsam räfst för deras förseelser, dem han till punkt och pricka känner och dem han äfven vet att sorgfälligt upprepa un­der hot och strängt tilltal. När han är nära att bortföra de förskrämda barnen, inträder i rättan tid den milde hvitklädde Kinkeljés, som väl i början blir vred öfver de många odygderna och vill gå sin väg, men slutligen blidkas, tar barnen under sitt beskydd och, un­der förbehåll att de i framtiden rätta sig, bort­kör Rupert knekt och begåfvar de glada bar­nen med hvarjehanda små skänker. Rupert knekt är i grunden ingen annan än den i des­sa bibeldramer ofta uppträdande onde anden, men lärer fått sin särskilta traditionella egen­skap af en viss engelsk ädling Rubertus Knight, hvilken såsom baneman åt helgonet S:t Tho­mas af Canterbury öfvergått i föreställningen som ett slags buse; och Kinkeljés eller Kinkenjés är blott ett förskämdt uttal af “der kindchen Jesus“ (småbarnens Jesus) eller af “das kindchen Jesus“ (den nyfödde Jesus). Den ännu i vissa landsorter brukliga “julboc­ken“ (en till skepnad af bock utklädd person, hvilken det tillhör att genom hvarjehanda på­hitt och krumsprång roa och skrämma gäster och barn) är måhända ett minne af de vid juloffret slagtade offerdjuren.

Våra förfäder delade under julhelgen sin tid emellan måltider, dans och lekar. Om deras måltider hafva vi få underrättelser. Att deras dans skedde efter slagen på små klockor, hvil­ken musik de trodde vara gudarne angenäm, är det enda man känner om densamma. Hvad deras lekar beträffar, har man i en för nära etthundra år sedan utgifven afhandling en rim­mad förteckning på några sådane, hvaraf lik­väl ganska få torde kunna anses tillhöra he­dendomen. Den är ett så intressant bidrag till vår sedehistoria, att vi tro oss böra bere­da våra läsare nöjet att läsa den i dess hel­het, hvarföre vi införa densamma:

Juleklubben; stå på stubben;

Draga gränja; väga malt;

Meta lakar; skifta makar;

Spänna kråka; väga salt;

Bära vatten; nappa katten;

Låna eld och springa rå;

Tämja stutar; märka trutar;

Sätta rofvor; stå i så.

Preka gylta; gå på stylta;

Mussla sko och mjölka björn;

Led’ upp dockor; slagta bockar;

Bära jul och gå på stör’n;

Markus daska; Lussi laska;

Hålla räf- och gåselek;

Bräcka murar; vattna tjurar;

Hoppa krysse; nappa stek.

Skrämma danskar; draga handskar;

Smida rart och stänga vägg;

Slå på hufve; gå i grufva;

Sticka skomarn; gömma ägg;

Dra till tingen; gömma ringen;

Köpa fisk och svälta räf;

Ta upp fyrkar; spåna kyrkor;

Draga kaflc; sälja väf,

Dyka slantar; kasta vantar;

Sisslas barnsöl; klappa brud;

Brudekransen; björnedansen;

Göra vispar; klappa fru;

Pipp, rapp, tali; sörja Mali;

Skrubba käring och flå katt;

Skjuta ruggor; skapa styggor;

Tända ljuset; söka skatt.

Jule-rofvan; helsa påfvan;

Friare på stolar tre;

Spisen flytta; kullerbytta;

Blås’ ut ljuset; klyfva ved;

Kurra gömsen; pippla hönsen;

Hammarsmeden; storma skans;

Dela lotter; gifta dotter;

Blacka sko och ro till lands.

Allt detta är, såsom man finner, gamla le­kar, som i fordna tider utfördes, synnerligast vid julen. De flesta af dem äro nu komna i glömska. Hvad man ännu minnes, har blifvit utmärkt med kursiv stil. Så känna vi alla leken “låna eld“; Jule-rofvan brukas ännu t. ex. i Uplaud och går så till, att alla de lekande sitta i en ring på golfvet. En person går omkring för att pröfva rofvorna, upplyfter den ena ef­ter den andra och nedsätter honom mer eller mindre hårdhändt, under skämtsamma eller ar­tiga yttranden om rofvans art och beskaffen­het. Rofvan gör sig naturligtvis så tung som möjligt, för att öka den pröfvandes besvär. I samma något burleska genre äro de öfriga lekarne. Det skulle icke vara utan intresse, om någon som känner närmare några af alla dessa gamla lekar, ville beskrifva dem, innan de gamla minnena alldeles dö bort.

Vi hafva här sammanfattat allt hvad vi om Julen, med dess minnen, hafva oss bekant, emedan de gamla erinringarne äro oss kära och emedan vi trott, att möjligen flera af våra lä­sare skola hafva samma sinne derför.” (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 24 december 1853)

Läsarna av Hwad Nytt? Kunde den 7 juli 1773 läsa att excellensen Scheffer den 23 juni passerat Partille där ”en stor byggning av sten anlägges.” Tidningen beskrev uppförandet av det vi idag allmänt kallar ”Partille slott”. Det var ägaren superkargören vid Ostindiska kompaniet David Sandberg, senare även blev direktör för kompaniet, vilken lät genomföra ett av göteborgsområdets mest ambitiösa byggprojekt. Han hade 1763 köpt ”Stommen” i Partille, som redan före ombyggnaden var en ganska betydande gård som även var försedd med trädgårdsanläggningar. (Bæckström, s. 125-127, Bergendahl, s. 310-323, Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län, s. 106-110, Geometrisk avmätning 1697)

Den äldsta kända kartan över Partille Stom är från 1697 och visar ett stort hus på samma höjd där idag ”Partille slott” ligger. Gården omgavs av större trädgårdsanläggningar och en väg sträckte sig upp mot kullen enligt samma sträckning (ungefärligen) som allén gör idag. Öster om gårdstomten låg stora ängar och en del åkermark inom det som idag utgör Allum och Kyrktorgets område. Där fanns också en bäck som rann ut i Säveån strax växter om kyrkan, i bäcken finns en kvarn markerad på kartan (nr 13).

Namnet Partille är känt sedan medeltiden, men Stommen som gård syns i skriftliga källor först från 1583 men gården bör givetvis ha funnits redan under medeltiden. (Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län, s. 104-105) Stommen var kyrkojord när gården först omnämns i jordeböckerna, vilket förefaller naturligt med tanke på närheten till Partille kyrka. Men nog är det något märkligt i detta landskap, gården ligger på höjden och kyrkan nedanför vid ån — varför? Kan det vara så att den som ursprungligen byggde kyrkan i Partille bodde på kullen där ”Partille slott” idag reser sig? Det är en fråga som vore intressant att få svar på.

Kyrkan ligger nedanför Stommens tomt. Foto: Per Hallén 2016.

När superkargören David Sandberg köpte Stommen 1763 var det alltså en gård som hade en lång och rik historia bakom sig men under Sandbergs tid som ägare skulle ett bestående monument skapas. Den nya ägaren av Stommen saknade inte ekonomiska resurser och det var därför möjligt för honom att börja planera för bygget av ett av göteborgsområdets mest imponerande hus vid denna tid. För att genomföra detta byggprojekt anlitades den unge arkitekten Carl Wilhelm Carlberg. Han var son till Göteborgs stadsarkitekt Bengt Wilhelm Carlberg och hade under en del av sin uppväxt vistats på gården Kärralund. Arvid Bæckström har beskrivit arkitektens uppväxt på följande sätt. ”Han växte upp på det vackra Kärralund med dess terrasser, trädgårdar och slingrande bäck. Fadern hade förmodigen anlagt terrasserna och hållit trädgården i sträng form. Längst bort i trädgården på en liten kulle stod ett lusthus med väggmålningar av någon av stadens målarmästare; där på kullen vid bäcken hade säkerligen unge Carl Wilhelm många soliga barndomsstunder.” (Bæckström, s. 121-122)

Terrasserna vid Partille Slott – kan det vara Kärralunds trädgård som är förebilden? Det hävdar Bæckström. Foto: Per Hallén 2016.

Materialet till huset, holländsk klinkert, köptes i Holland och fraktades med båt till Göteborg och därifrån på pråmar uppför Säveån till området omedelbart nedanför byggarbetsplatsen. Arbetet pågick mellan 1773 och 1780, därefter tillkom flygelbyggnaderna i trä söder om den nya huvudbyggnaden. (Bæckström, s.125-126, Bergendahl, s. 313-316)

”Partille Slott”. Foto: Per Hallén 2016.

Carl Wilhelm Carlberg har satt sina spår i området. Foto: Per Hallén 2016.

Carl Wilhelm Carlbergs allé till ”Partille Slott”. Foto: Per Hallén 2016.

Stommens gård dominerade sin omgivning. Kålkullegården och Mellangården i Partille by köptes 1652 av Israel Noræus, ägare av Stommen. Han lade även gården Kåbäcken under Stommen. Något senare skulle även gårdarna i Skulltorp hamna under ”Partille herrgård”, ett godskomplex hade därmed bildats. (Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län, s. 105-107, 94-95, 112-113)

Partille Herrgård 1833 med torpen Söderslätt och Björnåsslätt.

Formellt var det Partille Mellangård som under 1700-talet anlade de två torpen Björnåsslätt och Söderslätt, men i praktiken kontrollerades området av Herrgården. Båda torpen beboddes av fattiga torpare, från Björnåsslätt finns mer information än för Söderslätt. Björnåsslätt låg utmed den nutida gångvägen mellan Björndammen och Puketorp/Ugglumsområdet. Med hjälp av bouppteckningen efter Johannes Svensson 1831 kan följande skildring ges.

Björnåsslätt på 1833 års karta.

”Den 4 mars år 1831 förrättades laga bouppteckning efter torparen Johannes Svensson vid Partille Mellangård som med döden avlidit den 10 februari detta år och efterlemnat enkan Catharina Olofsdotter samt omyndige barnen: sönerna Sven 13 år, Olaus 2/3 år och döttrarna Elsa 9 år och Anna Christina 5 år gamla.” (FIIa:21:185)

Så inleds bouppteckningen efter torparen Johannes som med sin familj bott och arbetat på torpet Björnåsslätt sedan 1812. Torparens död var säkerligen en tragisk händelse för familjen, men det ger oss en unik inblick i hur torpet såg ut och vad familjen ägde.

Vi börjar med själva torpet, det var enligt bouppteckningen inte någon lyxbostad, det var en ganska usel bostad! ”Manhusbyggnad med brädtak bestående af ett rum med förstuga, samt under samma tak 1 liten loge och ett fähus byggt på Anders Larsson i Partilled Mellangårds intäkt Björnåsslätt kallt, hvilken plats den afledne arrenderat på 49 års tid, enligt arrende contrakt af den 24:e mars 1829. Huset kan i anseende till sitt förfallna tillstånd ej upptagas högre än till 10 riksdaler banco.”

I det lilla fähuset stod en spättig ko, 10 år gammal och en gris, dessa djur var tillsammans lika mycket värda som hela torpet!

Går vi sedan in i den lilla stugan och tittar på köksutrustningen så skulle vi se en gammal caffepanna av koppar, en kokgryta och en stekpanna och ett par grytkrokar av järn. Av samma material var även ett par kakelugnsdörrar och en sax. Johannes hade även en uppsättning av snickeriverktyg samt borrar.

Torpet var möblerat med en kista, en soffa, ett omålat bord, 4 gamla stolar, en gammal säng, samt ett väggur utan fodral. På boret stod fyra lerfat, en skål och två tallrikar av lera och två finare av porslin. Det fanns till och med två the koppar samt fyra buteljer.  I stugan fanns även några tunnor och kar, en tvättbalja och ett mjölkstop liksom en gammal vävstol.

För arbete utomhus fanns en gammal plog, fyra yxor, två spadar och två åkerhackor samt en skottkärra.

Johannes kläder bestod av en gammal kapprock av blått vadmal, en svart frack av vadmal, en grön jacka av vadmal och en äldre likadan. Ett par blå byxor av vadmal liksom två gamla byxor. En randig väst av fyrtråd och en av bomullstyg. Han hade även en gammal undertröja, 5 skjortor och 4 nattkappor, 1 halsduk, 1 hatt, ett par stövlar, 2 par gamla ullstrumpor och en gammal sjöskumspipa samt en rakkniv.

Johannes hade levt utan att dra på sig några skulder så behållningen i boet blev 26 riksdaler 45 skilling och 4 runstycken. (FIIa:21:185)

Lämningarna efter torpet Björnåsslätt. Foto: Per Hallén.

Torpet var bebott från och med 1770-talet och lämnades öde först 1883, det var alltså bebott under drygt hundra års tid.

När skiftet av utmarken genomförts inom Partille socken 1849 fick Stommen och Mellangårdarna markområden som gick från dalgången upp mot Björndammen och sedan hela vägen in mot gränsen till Örgryte.

Heldragen linje markerar Stommens skifte och den streckade linjen markerar Mellangårdens skifte. Kartöverlägg: Per Hallén 2016.

Göteborgs landsarkiv

Sävedals häradsrätt FIIa:21 (1831)

Lantmäteriet

Lantmäterimyndighetens arkiv, 14-PAR-44, 1833.

Lantmäterimyndighetens arkiv, 14-PAR-59, 1849.

Lantmäteristyrelsens arkiv, Partille socken Partille nr 1-4, Geometrisk avmätning 1697.

Litteratur

Bæckström, Arvid, Studier i Göteborgs byggnadshistoria före 1814: ett bidrag till svensk stadsbyggnadshistoria, Stockholm, 1923.

Bergendahl, Erik, Partille krönika, Göteborg, 1920.

Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län. 1, Ortnamnen i Sävedals härad jämte gårds- och kulturhistoriska anteckningar, Dialekt- och ortnamnsarkivet, Göteborg, 1923.

Vid Lilla Torp har nu arbetet med att bygga ut Göteborg Lawn Tennisklubb (GLTK) fyra nya tennisbanor samt en utökade kontorslokaler.

Även parkeringsplatsen kommer att byggas om, men där har arbetet ännu inte inletts. Foto: Per Hallén 2016

Detta är den utbyggnad av tennisanläggningen som nu genomförs. Den nya byggnaden är markerat i rött.

Denna process började när den f.d. ägaren av Lilla Torps handelsträdgård beslutade att riva hela anläggningen 2011, detta trots att det fanns personer som var intresserade av att driva verksamheten vidare.

Rivningen av växthusen. Foto: Per Hallén 2011

Foto: Per Hallén 2011

Foto: Per Hallén 2011

Växthusen togs aldrig upp i bevarandeprogrammet för Göteborg men bedömdes ändå vara viktiga som en rest från områdets tidigare historia ”Intill f d Lilla Torps trädgårdsmästare bostad ligger ett växthuskomplex och ett stall och i norr mot Delsjövägen finns den gamla infartsvägen med allén kvar. Dessa rester av Lilla Torp har lokalhistoriskt värde och utgör ett värdefullt komplement till miljön inom Stora Torp, där växthus saknas.”  (Lönnroth 2000, s. 109)

Rivningen av växthusen, som till vissa delar var äldre än 1860-talet är lika tragisk som rivningen av Lilla Torps huvudbyggnad 1968, båda rivningarna var helt onödiga. Den f.d. handelsträdgårdsmästaren bor kvar i området, dessutom i ett kulturhistoriskt intressant hus. I Byggnadsvårdsföreningens tidskrift Byggnadskultur nummer 1 2012 riktade Anders Ryberg stark kritik mot hur de äldsta handelsträdgårdarna tillåts försvinna, där är Lilla Torp omnämnt. ”Göteborgs Stadsmuseum skrev i sitt utlåtande att anläggningen var bevarande värd. Detaljplanen medger inte heller ny bebyggelse på rivningstomten. Allvarligast är nog ändå att ungdomar inom stadsodlingsrörelsen hade engagerat sig i frågan och efter en varsam renovering ville de fortsätta odlingen i Lilla Torps anrika trädgård. Det satte paragraf 22 i Fastighetsnämndens arrendeavtal stopp för: »Arrendatorn skall vid arrendets upphörande återlämna arrendestället väl avröjt samt fritt från byggnader och anläggningar såväl ovan som under jord«. Nu är den i alla fall uppfylld. En inte alltför djärv gissning är att området blir parkeringsplats i framtiden. Det är vanligt att blommor och grönska får ge vika för bilismens behov.” (Ryberg 2012)

Grävskopan har börjat sitt arbete. Foto: Per Hallén 2016

Foto: Per Hallén 2016

Just nu pågår trädfällningen i området för att ge plats åt, inte bilar, men tennis mitt mellan den gamla trädgårdsmästarebostaden och Lilla Torps ekonomibyggnader, som numera används av polisens ryttare. Det är alltså ett betydande ingrepp som nu görs i Lilla Torp och den kulturhistoriska miljön måste betraktas som förstörd.

Den nya byggnaden kan inte med bästa vilja anses kunna ersätta de värden som växthusen tillförde området.

Skogsmaskinernas arbete under de senaste veckorna har lämnat ett ödsligt landskap vid Lilla Torp. Endast några få större träd har sparats, man kan fråga sig varför ett så stort område måste rensas från grönska inför den kommande byggnaden.

Foto: Per Hallén 2016

Det som sker vid Lilla Torp kommer att följas här på Delsjöområdets historia. Det är ett varnande exempel på hur snabbt en negativ förändring av kulturmiljön kan ske. Samma sak kunde ha inträffat vid Stora Torp innan stallarna där renoverades. De historiska miljöerna, liksom naturmiljöerna, i Delsjöområdet och dess randområde har oftast inte något skydd. Naturreservatet omfattar bara en del av Delsjöområdet och inte markerna närmast bebyggelsen.

Referenser

Detaljplan för utbyggnad av kontor och idrottsanläggning vid Töpelsgatan inom stadsdelen Torp i Göteborg. Diarienummer SBK: 0537/10, antagen 12/8 2014, laga kraft 12/5 2015.

Lönnroth, Gudrun (red.), Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i Göteborg: ett program för bevarande. D. 2, Stadsbyggnadskontoret, Göteborg, 2000.

Rydberg, Anders, ”Rädda de sista handelsträdgårdarna!”, Byggnadskultur 2012-1.

Ett nytt år påbörjas idag och dessutom kommer idag första delen av tolv som skall skildra de sysslor som behövde utföras på en gård under 1700-talet med utgångspunkt från Stora Torp. Med hjälp av Reinerus Reineri Broocmans Hushållsbok som trycktes 1739, men som nu kommit i en nyutgåva via Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien,  kommer det varje varje ny månad under 2017 ges en skildring av hur en 1700-tals gård skulle skötas.

Reinerus Reineri Broocman var född i Estland 1677 men kom att leva och arbeta som präst i Norrköpings trakten. Men arbetet för kyrkan får nästan ses som en bissyssla då Broocman lade mycket tid på sitt eget tryckeri och sitt eget skrivande. Han fick tillstånd 1723 att starta sitt tryckeri (detta var före den tid då vi hade tryckfrihet). Förutom böcker inom teologi och historia tryckte han även sitt eget arbete ”En fulständig swensk hus-hålds-bok”. (SBL)

Stora Torp förefaller vara en lämplig utgångspunkt för skildringen då den efter mitten av 1700-talet förvandlades till en ”herrgård” med park, fiskdammar och trädgårdsanläggningar och det är den typen av gårdar som Broocman vänder sig till i sin skildring. Men de råd han ger kunde lika väl användas vid någon av de andra större gårdarna kring Delsjöområdet. I skildringen följer jag Broocmans ordning och använder samma rubriker (med 1700-tals stavning), men texten i varje avsnitt är min bearbetning och delvis anpassning till förhållandena vid Stora Torp.

Kartan över Stora Torp 1814, ur Stadsbyggnadskontorets arkiv. Den lilla byggnaden längst ned till höger på kartan är stenmagasinet, den enda byggnaden som idag är bevarad från 1700-talsgården. Huvudbyggnad, stall, ladugård och lador låg samlade på den kulle där idag det vita ”stenslottet” är uppfört.

Uti skogen

Broocman ger rådet att hugga upp ved och föra den till gården för att kunna använda både till bränsle men också i ugnar för kalk och tegelproduktion samt till bryggandet av öl. I skogen bör man även under januari månad rensa bort vindfällda träd men dessa skall man inte använda till byggnadsvirke. Träd som skall fällas för att bli timmer hämtas också i skogen under vintern men arbetet skall utföras vid vackert väder och framförallt inte om det blåser sydliga vindar, det skulle enligt Broocman, ge ett sämre virke. Gran och tall användes till byggnadstimmer, ek ville skeppsbyggarna ha till varven medan björk och andra lövträd kunde användas till husgerådsföremål, vagnar, kärror, slädar och jordbruksredskap av olika slag. Det var också viktigt att förbereda och hugga humle-stänger samt att tillverka tunnband — men det förutsätter att man använde trä som tunnband — i Göteborg med omgivningar är det troligare att det var järnband kring tunnorna redan tidigt under 1700-talet.

Kring Stora Torp fanns det inte några skogar under 1700-talet. Det var endast på markerna närmast gårdarna, på inägomarken, som det fanns kvar fullvuxna träd. Delsjöområdet hade förlorat sin skog genom långvarig misshushållning, träd höggs ned men inga nya planterades. De betande djuren på utmarkerna bidrog sedan till att träd hade svårt att växa. Enbuskar var nog det enda som kunde växa i större omfattning i området. Det mesta som tillverkades av trä fick istället köpas på marknadsplatserna inne i Göteborg eller av kringresande försäljare.

Hemma wid Gården

Om inte tröskningen av förra årets säd var klar måste det ”med flit befordras” och man skulle inte heller glömma att vända på säden regelbundet när den låg på loftet. Under januari var det också en god idé att föra överskottet till marknadsplatserna för att få kontanta pengar.

I Fä- och Fårhusen

Under den kalla årstiden måste fä- och fårhusen hållas varma och se till att de hade lagom med foder. Till fåren skulle ”ahl-löf” ges för att det var hälsosamt.  Tjuren skulle få mycket foder, och Broocman uttrycker anledningen på följande vis: ”Tjuren skal öfwermåtton wäl fodras fram för then andra boskapen, på thet han thesto bättre kraffter må få til sin nyttiga förrättning”.

I Häste-stallen

Hästarna var mycket viktiga för driften av gården och skulle vårdas noga. Dräktiga ston skulle få näringsrikt foder, men inte för mycket på en gång. Under slutet av januari kunde hästarna förväntas att börja fälla och det krävdes mycket rengöring och borstning av djuren. En översyn av hästarnas hovar behövdes också och det ansågs lämpligt att sko hästarna under denna månad.

I Höns-Hus

Hönshusen skulle hållas varma för att snart var det dags för fåglarna att börja värpa. Hönsen fick älta malt samt i ugnen rostad havre och ärtor samt stekt bröd. Det skulle endas ges foder i måttliga mängder. Undantaget var dock fåglar som man ville slakta, dessa skulle få rikligt med foder.

Wid Fiskerierne

Om vintern var sträng så måste man se till att fiskdammarna inte frös. Dammarna måste givetvis vara ganska slutna så att fisken inte försvann, men det gjorde att de också blev känsliga för kyla och det krävde därför en del arbete under vintern. Vid Stora Torp fanns det två fiskdammar och det bör även här ha varit en återkommande arbetsuppgift vintertid att förhindra isläggning.

Under samma rubrik berättar Broocman också att det är under januari som ”warg- och räfgroperna” skulle skötas om så att de var i skick att fånga varg och räv. Inga sådana fångstanläggningar är kända vid Stora Torp, men det kan givetvis ha funnits sådana.

I trädgården skulle fruktträden kvistas, det skulle ske mellan S Pauli och Scholastica-dag.

I Huset

Broocman betonar att det under januari är lämpligt att reparera vagnar och redskap samt tillverka nya hushållsföremål, stegar, korgar, krattor såll. Det måste också tillverkas halmband inför näsa års skörd. En löpande uppgift vid huset var också att se till att brunnarna och källor inte frös, de skulle hållas öppna utan is.

Januari månads uppgifter var alltså framförallt att se till att gården var förberedd inför det kommande odlingsåret. Det mesta av det som Broocman tar upp gällde även för Stora Torp.

Referenser

Håkan, Tunón (red) 2016. Broocman, Reineri, En Fulständig Swensk Hus-Hålds-Bok af Reinerus Reineri Broocman. En Handbok i gårds- och hushållsskötsel i vid mening från 1700-talets första hälft samt Broocmans värld och hushållsbok belyst i åtta artiklar av nutida forskare. Centrum för biologisk mångfald, Uppsala & Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, Stockholm.

Reinerus Reineri Broocman, urn:sbl:17028, Svenskt biografiskt lexikon(SBL) (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2016-12-31.

Karta

Historiska kartor – Göteborg, Stadsbyggnadskontoret.

God fortsättning på det nya året och god Trettondags afton!

Årets första foto-runda har idag genomförts vid Örgryte Torp och under helgen kommer en större uppdatering av bilder från byggarbetsplatsen att publiceras här på Delsjöområdets historia. Redan nu kan du se ett bildspel som visar förändringen av området från februari 2014 till januari 2017 (idag).

Örgryte Torp i december 2014. Foto: Per Hallén