Ännu en gång planeras för bebyggelse som påverkar Delsjöområdet, jag inleder därför med jägmästare Svenssons ord till GT 1956: ”Det är på tiden att en bestämd gräns drages upp för fritidsområdet, så att det inte naggas i kanten undan för undan”. (GT 17 februari 1956) Mer än 60 år har passerat sedan Svensson fällde sin kommentar efter att bygget av Roberts höjd startat innan tillstånd givits (!). Fortfarande betraktar en del politiker Delsjöområdet som en markreserv. Inte ens de gränser som idag finns, genom riksintresset för friluftsliv, respekteras.

Planerna på en ny skola vid Härlanda tjärn och flera hundra nya bostäder har nu presenterats i ett nytt förslag till detaljplan som är tänkt att skickas ut på samråd under januari 2017. Förslaget ser delvis annorlunda ut än det som jag presenterade 18 mars. Det nya förslaget ser ut enligt följande:

Handling – 60 Samråd om detaljplan för bostäder och skola vid Robertshöjdsgatan/Smörslottsgatan inom stadsdelen Sävenäs och Delsjön – en del av BoStad2021
01 Plankarta del1.pdf (1534 kb)
02 Plankarta del2.pdf (740 kb)
03 Planbeskrivning.pdf (3911 kb)
04 Illustration.pdf (1176 kb)
05 BN_tidigare_beslut.pdf (169 kb)
06 Naturvardesinventering.pdf (5829 kb)
TU.pdf (98 kb)

Detta förslag till detaljplan är oroande då stadens planerare åter riktar blickarna mot Delsjöområdet för att ta ”små områden” och ”buffertområden” i anspråk för olika angelägna ändamåls, så som skolor och idrottshallar. Att området där skolan är tänkt att byggas ligger helt inom gränsen för riksintresse för Friluftsliv avfärdas i plandokumentet med att bebyggelsen inte bedöms ha någon negativ inverkan — hur man når den slutsatsen framgår inte av utkastet till plandokument.

Det är intressant att notera att ordföranden i byggnadsnämnden, miljöpartisten Ulf Kamne skrev en debattartikel i GP den 5 april 2016 under rubriken ”Vi skyddar fler naturområden i Göteborg i år” där han lyfte fram att Delsjöområdet redan var skyddat. Det stämmer att det finns ett naturreservat som bär namnet Delsjöområdet, men reservatet omfattar endast de östligaste delarna, stora områden i väster omfattas inte. Däremot finns ett skydd i form av att större delen av Delsjöområdet, både naturreservatet och området i väster inräknas i Riksintresset för friluftsliv. Detta skydd är dock inte mycket värt när byggnadsnämnden letar ny tomtmark, riksintressets gräns väger i deras bedömning lätt jämfört med behovet av en skola. Ungefär samtidigt som Kamne skrev sin debattartikel var han med och beslutade om att gå vidare med planarbetet för en ny skola innanför gränsen för riksintresset för friluftsliv i Delsjöområdet. Detta är inte första gången som gränserna för Delsjöområdet ändras, som skall visas längre fram i denna text.

Den nya planens syfte

”Syftet med detaljplanen är att möjliggöra för komplettering av bostadsbebyggelse samt etablering av en skola samt utbyggnad av befintlig förskola vid Robertshöjdsgatan/Smörslottsgatan i stadsdelen Sävenäs och Delsjön. Detaljplanen syftar även till att öka tillgängligheten till rekreationsområdena Härlanda tjärn och Delsjöområdet genom att möjliggöra för kollektivtrafik samt utbyggnad av GC-vägar.” — ”Parkering för skolan föreslås samordnas med besöksparkering till rekreationsområdet Delsjön och Härlanda tjärn.” (Samrådshandling December 2016, s. 5)

Vid byggnadsnämndens sammanträden den 20 december 2016 beslutade byggnadsnämnden att ”förslaget efter bearbetning behöver och helst ökar antalet bostäder samt tydligare ramar in gator och bostadsgårdar samt att genomföra samråd om detaljplan för bostäder och skola vid Robertshöjdsgatan / Smörslottsgatan, inom stadsdelarna Sävenäs och Delsjön, en del av BoStad2021”. (Protokoll Dnr 1429/15, §587)

Det förefaller inte speciellt troligt att Västtrafik skulle låta en busslinje gå ned mot Härlanda tjärn. Björkekärr trafikeras idag av linje 17 och dess stora ledbussar och inte ens en ny skola skulle kunna motivera att dessa tog en extra sväng ned mot tjärnen och sedan upp igen mot Östra sjukhuset, eller tror byggnadsnämnden att bussarna skall gå in i Partille via Robertshöjdsgatan?

Det bör också betonas att det finns alternativa platser för en skola inom Björkekärr / Robertshöjdsområdet. Exempelvis skulle det gå att bygga ut Rosendalsskolan, som just nu genomgår den omfattande ombyggnad. Där skulle ytterligare huskroppar invid skolan eller där den nu tillfälliga skolans baracker står kunna utgöra ett alternativ. Där finns också god tillgång på kollektivtrafik och övrig infrastruktur för en skola. Det finns även bättre alternativ för den föreslagna bostadsbebyggelsen, exempelvis de stora öppna parkeringsytorna i stadsdelen, inklusive de vid Östra sjukhuset som skulle kunna omvandlas till underjordiska garage med bostäder ovanpå.

Ett område med ”hög skogskänsla”

I det dokument som Stadsbyggnadskontoret presenterar nämns inte med ett ord det stora LONA projekt som Göteborgsregionens kommunalförbund arbetat med och vars projektrapport ”Delsjön-Härskogenkilen. Upplevelsevärden och biologisk mångfald i en av Göteborgsregionens gröna kilar”. Där (se karta s. 23 i rapporten) visas att skogsmarken nära Härlanda tjärn är ett område med hög skogskänsla. Om bebyggelse tillåts tränga så nära som förslaget nu anger kommer området med skogskänsla att påverkas.

Hur kommer detta förslag att påverka området?

På kartan nedan har den föreslagna bebyggelsen markerats med röd färg.

Föreslagna byggnader markerade med röd färg. Lila prickad linje markerar gränsen för Riksintresse för friluftsliv. Heldragen grön linje visar var Länsstyrelsens förslag till gräns för utökat naturreservat var tänkt att gå.

För att få en uppfattning om vilken förändring som väntar om förslaget genomförs skall vi nu gå ut på en rundvandring i området som börjar i norr nära Spåntorget.

Mellan gångvägen till vänster i bild och bostadshusen till höger är det tänkt att nya tvåvånings hus skall uppföras. Foto: Per Hallén 2017.

Utmed Robertshöjdsgatan (till höger i bild, bortanför övergångsstället) planeras tre våningar höga hus att uppföras. Närmast övergångsstället planeras två två våningar höga hus. Foto: Per Hallén 2017.

Grusplanen vid Härlanda tjärn skall enligt planen bebyggas med en skola. Bilden ovan visar idag vyn över området från 8:an, ett av stadens mest frekventerade motionsspår. Där granarna nu står får du tänka dig en fyra våningar hög skolbyggnad och till höger om den en två våningar hög idrottshall. Lägg därtill tre punkthus (2 st 10 våningars och ett 12 våningars) på höjden ovanför. En mycket påtaglig förändring för alla motionärer som använder 8:ans grusväg. Foto: Per Hallén 2017.

Vägen mot Härlanda tjärn idag. Om förslaget till ny skola blir verklighet skall en fyra våningar hög byggnad stå omedelbart till vänster om vägen, en påtaglig förändring av entrén till Härlanda tjärn, bebyggelse istället för träd. Foto: Per Hallén 2017.

På höjden rakt fram i bilden vill förslagsställarna uppföra tre punkthus, ett på tolv och två på tio våningar. I backen upp mot Spåntorget föreslås två fem våningar höga hus. Se bilden nedan hur man tänker sig att det skall se ut. Det finns anledning att tvivla på den mängd träd som finns med på bilden, det mesta kommer säkerligen att försvinna när husen uppförs. Foto: Per Hallén 2017.

Till vänster planeras två femvåningshus i backen ned mot tjärnen och förskolan till höger planeras att ersättas med en tre våningar hög byggnad. Foto: Per Hallén 2017.

Parallellt med den befintliga bebyggelsen planeras ytterligare ett hus på fem våningar som är tänkt att sträcka sig i riktning mot Robertshöjdsgatan. Foto: Per Hallén 2017.

Var går gränsen för Delsjöområdet?

Delsjöområdet har en mycket lång historia som strövområde, det var populärt redan på 1860-talet som jag visat i ett tidigare inlägg här på Delsjöområdets historia (se länk). Men som ”reservat” kom det att betraktas först under 1900-talet. En lämplig utgångspunkt är Skogsnämndens vandringskarta över Delsjöreservatet från 1946.

Göteborgs Skogsnämnds vandringskarta över Delsjöreservatet 1946.

Det som idag är Björkekärr, Robertshöjd och Östra sjukhuset var på dessa tidiga vandringskartor en naturlig del av Delsjöområdet, det hänger samman med att hela området tidigare var en gemensam utmark för gårdar och byar i Örgryte socken. Den första stadsplanen för ”området norr om Härlanda tjärn” kom 1948 (läs mer via denna länk). Då var tanken att det skulle bli radhus och villor i hela området. Det var också så de västra delarna utformades men när de östra områdena kring Stabbegatan, Lådämnesgatan och Trärringen skulle byggas kom önskemål om flerbostadshus för att ge bättre ekonomisk lönsamhet. Vilket ledde fram till en ny stadsplan 1953. (GSH 1953:499) Besluten om att bebygga området förvånade många, i GT skrevs följande rader 1953. ”Från Härlanda tjärn till Partillevägen och från Torpa och Kålltorp till Sävedalens gräns var det för bara något år sedan en härlig vildmark, som hörde naturligt ihop med Delsjöreservatet, som sträcker sig från nämnda tjärn till Boråsvägen enligt ganska officiella bekräftelser. Mången trodde nog att området norr om Härlanda tjärn, som det kallas som stadsplan också hörde till reservatet, men staden behövde tomtmark och så blev där bebyggelse.” (GT 14 juli 1953)

Genom den nya stadsplanen skapades tätare bostadsområden i den östra delen jämfört med den västra närmas de äldre stadsdelarna vid exempelvis Kålltorp. Den nya stadsdelen fick därmed en ”bakvänd” tyngdpunkt.

Området Robertshöjd var däremot inte tänkt att bebyggas utan skulle vara ett fritidsområde för befolkningen norr om Härlanda tjärn. (GT 18 februari 1956) Det dröjde dock inte länge innan detta löfte glömdes bort och flera hundra nya bostäder började uppföras, arbetet satte till och med igång innan det fanns tillstånd att bygga! Det föranledde jägmästare Svensson att ge följande kommentar ”Men det är på tiden att en bestämd gräns drages upp för fritidsområdet, så att det inte naggas i kanten undan för undan”. (GT 17 februari 1956)

Roberts höjd byggdes ut i två etapper och under byggtiden framhölls det att man skyddade områdets stora träd (Bygge och Bostad bilaga till GT 14 oktober 1959).

Flygfoto över Robertshöjd, ur GT 29 mars 1961.

Mycket av de gröna ytor som sparades under byggtiden har sedan dess försvunnit i samband med de fyra byggprojekt som genomförts i kanten av Roberts höjd under de senaste tjugo åren och ett femte större projekt är på väg att genomföras i Robertshöjds västra kant (se länk). Om detta genomförs tillsammans med det senaste förslaget om bostäder öster och söder om Robertshöjd (som presenterats ovan) är alla större grönytor i området borta.

Området, inom riksintresset för friluftsliv, som Stadsbyggnadskontoret vill bebygga med en ny skola och idrottshall, var fram till 1967 naturmark men då upprättades en stadsplan. Planen omfattade ett område ca 300 meter långt och 60-70 meter brett. ”Området, som till huvudsaklig del upptar skogsterräng, är obebyggt. I södra delen av området är en parkeringsplats för ca 100 bilar. Förslaget avser att möjliggöra områdets utnyttjande – i skilda delar från norr beräknat – för garage, idrottsanläggning och biluppställning. Anläggningarna föreslås från vägen räknat indragna i terrängen, så att en skogsridå, i norra delen 13 meter bred och i södra delen 18 meter, kvarstår. Från bostadsbebyggelsen i norr är avståndet till närmaste anläggning cirka 60 meter. Garageområdet med plats för cirka 30 bilar utgör ett komplement till mark med motsvarande användning inom radhusområdet öster om Robertshöjdsgatan och tillgodoser framställda önskemål härom från därvarande egnahemsförening. Idrottsområdet är i första hand avsett för en ishockeybana och därtill hörande anordningar. Vid planeringen för utbyggnaden förutsättes närmare utredas huruvida förutsättningar finns även för annan lämplig användning, så att området kan utnyttjas under större del året. Det i förslaget upptagna, större området för biluppställning innefattar befintlig parkeringsplats för utflyktstrafiken till Härlanda tjärn och medger att denna ökas till cirka 275 bilplatser. Behovet av en utökning är påtaglig då vägar och närliggande gator nu överbelastas av uppställda bilar vid tider då utflyktstrafiken är stor” (GSH 1967:346)

Denna utbyggnad med garage, parkeringar och idrottsplan har nu öppnat möjligheten för att även bygga i området. Den hänsyn som ändå visades 1967 i form av att bibehålla en skogsridå är inte något som moderna planerare visar.

I den stora utredningen av Delsjöområdets framtida användning föreslogs en gräns för området, som bland annat inkluderade området med idrottsplanen vid Härlanda tjärn. (Delsjöreservatet 1969) Men den gräns ”reservatet” då fick har aldrig varit starkare än den politiska viljan att erkänna området som ett ”reservat”.

År 2000 utarbetade Stadsbyggnadskontoret ”Program för östra Björkekärr” och där föreslogs bebyggelse på höjden invid förskolan, där planerarna idag vill uppföra tre höghus. Då valde man att inte gå vidare med någon ny bebyggelse i området som markeras med 8b på kartan nedan.

I övrigt har ganska många av förslagen i programmet från år 2000 blivit verklighet. Områdena 1, 3a, 4, 5 och 8a på kartan ovan har bebyggts.

Länsstyrelsen förde 2003( Den tätortsnära naturen i Göteborgsregionen) fram ett förslag till att utvidga skyddet för Delsjöområdet så att reservatet även skulle omfatta de västra, mest frekventerade, delarna av området. Ett förslag låg färdigt 2007 och gick ut på remiss. Inom staden var meningarna delade, Park och Naturförvaltningen ställde sig positiva till ett utökat reservat, liksom Miljönämnden och Nämnden för Göteborg Vatten. SDN Härlanda var positiv till förslaget och ville att reservatet skulle utökas så att även Renströmska parken och området norr om Härlanda tjärn fram till bebyggelsen vid Träringen och Smörslottsgatan skulle inkluderas. Fastighetsnämnden var tvekande och ville ha ändringar i reservatets omfattning, ett svagt positivit svar men med krav om ändringar kom även från Kretsloppsnämnden och Idrotts- och föreningsnämnden. Lisebergs Gäst AB, som driver campingen vid Kärralund, önskade att reservatsgränsen inte skulle gå mellan campingen och Skatås. Förvaltnings AB Framtiden ville ha ett reservat om det inte hindrade fortsatt expansion av bostäder och trafik. Byggnadsnämnde avstrykte förslaget, det gjorde även Kulturnämnden som önskade ett annat skydd än ett statligt reservat. (Yttrande till kommunstyrelsen över länsstyrelsens förslag till utökning av naturreservat i Delsjöområdet i Göteborgs, Härryda och Mölndals kommuner. 2007-08-15, Dnr 0298/7. Länsstyrelsens föreläggande: Förslag till utökning av naturreservatet Delsjöområdet i Göteborgs, Härryda och Mölndals kommuner. Förslag till beslut. 207-10-08 Diarienummer 0519/07.

De föreslagna nya gränserna för naturreservatet (2007) Klicka på kartan för att få en större bild.

Trots att många förvaltningar ansåg att länsstyrelsens förslag var bra och till och med borde utvidgas visade det sig att flertalet politiker och partier ansåg att ett reservat skulle hindra möjligheten att utveckla området och att det var bättre att staden hade rätten att besluta över användandet. Endast Miljöpartiet och Vänsterpartiet ansåg att det nya utökade reservatet skulle bildas. (GP 207-09-23 ”Politiker säger nej till större Delsjöreservat”) I flera av remissvaren från förvaltningarna önskas större inflytande över hur området skall användas och i några fall uttalas det tydligt att man önskar att kunna använda mark för framtida bebyggelse. (Förslag till utökning av naturreservatet Delsjöområdet i Göteborgs, Härryda och Mölndals kommuner. Förslag till beslut. 207-10-08 Diarienummer 0519/07. Byggnadsnämnden ville att folkvalda skulle få större möjlighet att påverka innehållet, s. 4. Miljönämnden ansåg att ny bebyggelse vid Stora Torp inte skull hindras av det nya reservatet, s. 5.)

Vid Stora Torp (Örgryte Torp) har mark som skulle ha ingått i naturreservatet idag bebyggts.

Enligt Fastighetsnämnden var ”kärnområdet inte berört av några hot om exploatering”. (Förslag till utökning av naturreservatet Delsjöområdet i Göteborgs, Härryda och Mölndals kommuner. Förslag till beslut. 207-10-08 Diarienummer 0519/07, s 4.)

Stadskansliet ansåg att ett reservat som skulle sträcka sig ända fram mot bebyggelsen ”begränsar kommunens möjligheter till framtida förändringar, till gagn för boende och friluftsliv”. (Förslag till utökning av naturreservatet Delsjöområdet i Göteborgs, Härryda och Mölndals kommuner. Förslag till beslut. 207-10-08 Diarienummer 0519/07, s. 7.)

Dags att agera

Det är nu mycket viktigt att alla som bryr sig om Delsjöområdet och vill att det skall fortsätta vara ett stort friluftsområdet gör sina röster hörda i denna fråga. Vi behöver en säkerställd gräns för Delsjöområdet som respekteras av stadens företrädare.

Hela Delsjöområdet behöver ett starkt skydd för att kunna fortsätta vara stadens främsta rekreationsområde där många olika aktiviteter och intressen kan finnas samtidigt. Detta kan göras genom en kombination av naturreservat men också genom att etablera Kulturreservat, något som vore lämpligt från Stora Torp och upp mot Delsjön. I Västra Götalands län har hittills bildats tre kulturreservat av Länsstyrelsen: Gunnebo i Mölndal 2003, Åsnebyn i Mellerud 2007 och Vallby Sörgården i Skövde 2008. Det är hög tid att staden Göteborg får sitt första kulturreservat vid Stora Torp och att hela Delsjöområdet får status som naturreservat istället för att som idag utgöra en markreserv.

Referenser

Delsjön-Härskogenkilen. Upplevelsevärden och biologisk mångfald i en av Göteborgsregionens gröna kilar.

Delsjöreservatet: en utredning för Göteborgs stadskollegium, Gako AB, Göteborg, 1969.

Den tätortsnära naturen i Göteborgsregionen, Göteborg, 2003.

Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar (GSH)

Göteborgs Tidningen (GT)

Handlingar från Göteborgs Stadsbyggnadskontor (länkar i texten)

Ett bildspel med miljöer från Delsjöområdet, både natur och historiska platser, fotograferade 8 och 14 januari 2017.

”En elg kom i går gående från Kärralunds skog till Tjörbostaden. Skrämd af några pojkar hoppade han öfver ett stängsel och sprang åt Kolltorp till.”

”Den elg hvilken, som i gårdagens nummer omnämndes af pojkar jagats från Kärralund, framkom i utmatadt tillstånd till Kolltorp där djuret lade sig i närheten af boningshuset. Efter en qvarts timmes tid beffans elgen vara död. Enär man befarade mjeltbrand, eftersändes veterinär, som konstaterade att det stackars djurets pannben blifvit krossadt. Antagligen hade elgen under det han jagades fallit utför ett berg och slagit hufvudet mot stenarne.” (Göteborgs Aftonblad 27 och 28 juli år 1900)

Även idag skulle nog en älg på gatorna i Lundenområdet kunna ge någon rad i dagspressen, men år 1900 var älgar ganska sällsynta djur. Idag är det något vanligare att man ser älg i Delsjöområdet, även om det inte sker lika ofta som under 1970- och 1980-talen.

Under slutet av 1980-talet var det vanligt att en ko med kalv strövade omkring i området norr om Skatås, där kunde man under sommartiden nästan dagligen se älg. När jag köpt min första videokamera – av släpbar modell – 1989 och gav mig ut på en tur i Delsjöområdet kom inte bara ko med kalv, det kom också en tjur. Denna ”historiska” film har jag nu fört över från VHS till digitalt format.

Kartan nedan visar var älgarna filmades.

Den 11 november berättades det här på Delsjöområdets historia att Liseberg lagt ned sin campingverksamhet i Björkedalen, på den tidigare soptippen. Istället framfördes tankar på temporära bostäder i området (mitt i Delsjöområdet). Idag berättar GP att det inte blir några sådana bostäder i området då man inte vill ha in en privat aktör (Svenska semesterhem AB).

”Hur framtidsplanerna för Delsjöns camping ser ut är ännu inte klart” sägs det. Vad som tycks vara bortglömt är att det är campingen som varit gäst i det område som är avsatt för ridsportens behov, alltså finns det redan en användning av området.

Delsjöområdet döljer många hemligheter. Få av dagens besökare känner till de tunnlar, stora nog att köra bil igenom, som korsar Delsjöområdet djupt under våra fötter. Att det går en tunnel för vatten från Göta älv upp till Lilla Delsjön har nog ganska många hört talas om, men televerkets kommunikationstunnel? Den är mer okänd. Dagens söndagsläsning handlar därför om invigningen av denna tunnel 1973.

”I går dansade kapten Hansson, drack brännvin och sköt skarpt 50 meter under Delsjöns vatten. Medan böljorna kluckade mot Delsjöns stränder så skedde stora ting långt under vattenytan. Här invigdes televerkets nya kommunikationstunnel, där meddelanden, bilder och nyheter från hela världen ska passera. Invigningen förrättades av kommunfullmäktiges ordförande kapten Hans Hansson som på gammalt bergsprängarmaner brände av sista skottet och förenade de båda tunnelavsnitten med varandra.

Tunneln är dryga 6000 meter lång och går mellan Kålltorp och Råda. På sina håll går tunneln 80 meter under jorden. Den har kostnadsberäknats till 18,5 miljoner, men pengarna räcker inte utan man kan kalkylera med ett tilläggsanslag på åtskilliga miljoner till. Arbetet har utförts av tunnelexperterna Yngve Kullenbergs byggnadsaktiebolag.

Till invigningen hade Inbjudits en massa folk, generaldirektörer, ingenjörer, distriktschefer och många söta damer, medlemmar av verkråd. Vi åkte bil långt in i berget fram till den bergvägg kapten Hansson skulle spränga bort.

Kaptenen hade fått uppdraget dels som kommunens främste representant, dels som jägare och skicklig skytt. Vad det senare beträffar så avslöjade Hansson att han nyligen bommat på en hare, vilket föranlett de övriga medlemmarna av jaktsällskapet att föreslå honom söka sig till AMS för omskolning.

Den här gången missade Inte kaptenen. Tänt vare här, ropade han och satte fingret på knappen. Och effekten blev våldsam. Med ett öronbedövande brak förvandlades bergväggen till småsten, medan tunneln fylldes med rök. Sedan kapten Hansson och vi andra styrkt oss med Koskenkorva som östes upp med skopor ur fyllda spannar — de va Yngve Kullenberg som bjöd på den trakteringen, så med all sannolikhet har han gjort en fin affär — så fortsatte bilresan till bergskungens sal, ett stort konferensrum djupt under Delsjön.

Här bjöd televerket på middag och bergsprängarsupar, en taklagsfest i underjorden. Kan man säga taklagsfest i detta sammahang? Efter maten och talen följde så dansen i bergakungens sal och inleddes med trollhambo och gammalvals.” (GT 1 februari 1973, i Go’middag med Petre)

Stellan Hansson och Sven Olsson fungerade som barmästare. Blandar vodka och lime. Foto: GT.

Bilden i sidhuvudet: Kapten Hans Hansson tar sig en bergssprängarsup efter väl förrättad skjutning. Distriktschef Bertil Lagerblad skålar med sina gubbar och tackar för gott arbete. Foto: GT.

Referens
Göteborgs Tidningen 1 februari 1973

Idag meddelas det att idrotts- och föreningsnämndens möte 24 januari 2017 beslutade att upplåta 20 000 kvadratmeter till ett område för spontanidrott och evenemang. Området omfattar framförallt de nuvarande gräsplanerna och delar av skogsmarken norr och öster om fotbollsplanerna. Läs nyheten från Göteborgs stad via denna länk, eller utdraget nedan:

”Ny plats för spontanidrott och evenemang i Skatås

Nämnden satsar sex miljoner kronor på att skapa ett område för spontanidrott, lek och evenemang i Skatås. Området ska både kunna användas av skolor och andra grupper för spontanidrott och för konserter, mindre festivaler samt andra skrymmande arrangemang. I dag saknas den här typen av yta i Göteborg. Arrangörer kommer själva att få ordna med el, vatten, avlopp, toaletter med mera.

Arbetet innebär att den aktuella ytan, på cirka 20 000 kvadratmeter, dräneras. Det skagenomföras under 2017 och beräknas ta cirka sex månader.”

Området markerat med rött är det som omfattas av den nya satsningen vid Skatås.

I det mer utförliga pdf-dokumentet (Diarienummer 0763/16) berättas följande:

”Frågan initierades först efter förfrågan från Göteborg & Co om ett evenemangsområde på Skatåsområdet våren 2015. Slottsskogen och Slottsskogsvallen kan bara användas någon gång per år, Frihamnspiren kan inte användas längre då vibrationer från konserter kan orsaka svängningar på Göta Älvbron och Röda Sten lämpar sig enbart för mindre antal deltagare på grund av begränsade utrymningsvägar. På Heden är det stort tryck under hela sommaren, vecka 25-30 helt uppbokad för Gothia Cup och Partille Cup, så en yta till att vara på för andra arrangemang vore till fördel för staden och dess innevånare.

En förstudie genomfördes som visade på en kostnadsnivå om cirka 17 miljoner kronor, vilket fanns varken resurser eller budget för under 2016. Eftersom man fortsatt såg fördelarna för staden med att iordningsställa ett område för såväl spontanidrott/lek som evenemang såsom konserter, mindre festivaler (cirka 15 000 personer) och andra skrymmande arrangemang så fortsatte diskussionerna.

Efter den första kalkylen så har upplägget förenklats och åtgärderna består nu i huvudsak av dränering av området, till en bedömd kostnad på cirka 6 miljoner. Vid eventuella evenemang så får arrangören själv sörja för el, vatten, avlopp, toaletter etcetera.

Förvaltningens förslag

Den aktuella ytan vid Skatås, cirka 20 000 kvadratmeter, saknar nästan helt dränering och är därför näst intill oanvändbar stor del av året. Efter genomgång av den kalkyl som togs fram efter gjord förstudie så har upplägget förenklats och består nu i huvudsak av dränering av området, till en bedömd kostnad på cirka 6 miljoner kronor. Området kommer efter dränering att fungera för både spontanidrott för skolor m flera verksamheter såväl som evenemang. Tidplan, genomförande under 2017, byggtid cirka 6 månader.”

Det går numera att skapa medborgarförslag på Göteborgs hemsida, förslag som får 200 röster inom 90 dagar kommer att behandlas av ansvarig nämnd. Thomas Nyström har lagt förslag 177 om utökat skydd för Delsjöområdet vid Härlanda tjärn – gör en insats och gå in och rösta!

Förslag 177: Utöka naturskyddsområdet vid Härlanda Tjärn,stoppa avverkning

Den 8:e januari berättade jag om planerna på skola och bostäder vid Härlanda tjärn, den planen är just nu ute på samråd (se denna länk). Den skola för 550 elever som presenteras i planen är tänk att byggas innanför gränsen för riksintresset för friluftsliv och det är av betydelse för hela Delsjöområdet. Naturreservatet Delsjöområdet omfattar endast de östligaste delarna samt själva Delsjöarna. De västra delarna av området omfattas av riksintresset för friluftsliv ”FO 07 Delsjöområdet”. Anledningen till att området fått status som Riksintresse är att det är ett område med särskilt goda förutsättningar för friluftsaktiviteter, även vattenanknutna, och därmed berikande upplevelser. I beslutet från 14 mars 2016 listas även en lång rad stödkriterier som ytterligare höjer områdets värde. Området har en tilltalande landskapsbild, lämplig terräng, aktiviteter är möjliga året om, det finns markerade leder och informationsskyltar, det är lätt att nå området med kollektivtrafik. Områdets värde beskrivs på följande sätt:

”Delsjöområdet utgör genom sin storlek och omväxlande natur och centrala läge ett ytterst värdefullt friluftsområde i en storstadsregion. Området är en av de viktiga ”gröna kilar” kring Göteborg som pekats ut och som sträcker sig ända fram till stadsdelen Örgryte. Området är överlag omgivet av stora bostadsområden och ansluter i norr till Sävedalen och Partille. Centrala delar av området är skyddade som naturreservat.  Stora delar av området har i stor utsträckning lämnats orörda genom åren och har sedan gammalt haft rangen av ett förstklassigt strövområde. Det senare bekräftas av de mycket höga besökssiffror som uppmätts där, speciellt under vinterhalvåret. En mängd leder och stigar av olika karaktär och kvalitet genomkorsar området. Vissa leder är särskilt anpassade för ridning respektive cykling. Vildmarksleden och Bohusleden går genom området.  I området ligger Göteborgs kommuns stora motionscentral Skatås, vilken fungerar som en viktig utgångspunkt för friluftsaktiviteter. Skatås är en naturlig start- och/eller målpunkt för många motionsspår, promenadleder och andra aktiviteter som fotboll på närliggande planer, volleyboll eller mountainbike. Delsjöbadet är en populär strand både för bad på sommaren och skid- och skridskoåkning kalla vintrar. Vid Brudaremossen finns en liftanläggning för utförsåkning, och kullen är en viktig målpunkt för fågelskådare. Flera koloniodlingar och stugbyar finns inom Delsjöområdet. Området nås med lätthet med bil eller allmänna kommunikationsmedel, från en mängd entréer. Vid flera av dem finns närhet till spårvagn, busshållplats och stora parkeringar.  Golfbanor finns i sydväst vid Kallebäck och i söder vid Öjersjö. Kåsjöområdet i östra delen är ett mycket populärt bad- och utflyktsområde.  I öster fortsätter skogsområdet i Härskogsområdet (FO19).” (FO 07 Delsjöområdet)

Riksintresset för friluftsliv i Delsjöområdet. Källa: Skyddad natur.

Entrén till Härlanda tjärn 2017. En skola och idrottsbyggnad på denna plats skulle få stor inverkan på hur besökare uppfattar entrén till friluftsområdet och badplatsen. Foto: Per Hallén 2017.

De besökare som använder 8:ans motionsspår kommer också att uppleva en stor förändring om grusplanen bebyggs och en del av skogsmarken förvandlas till skolgård och en annan del till vändplats. Foto: Per Hallén 2017.

I tre punkter listas åtgärder för att bevara området, åtgärder som påtagligt kan skada områdets värden och utveckling av områdets värden. Punkt 2 är här av särskilt intresse.

”Åtgärder som påtagligt kan skada områdets värden: Hänsynstagande till friluftslivet vad gäller skogsbruk är en nödvändighet. Ingen bebyggelse, inga upplag och dylikt bör tillkomma. Förorening och reglering av sjöarna bör undvikas. Sjöarna regleras idag på grund av sin funktion som reservvattentäkt, vilket i viss mån påverkar möjligheten att använda isarna för rekreation. ” (FO 07 Delsjöområdet)

Jämför texten ovan med hur Stadsbyggnadskontoret beskriver och motiverar att bygga en skola innanför riksintressets gräns.

”Stadsbyggnadskontoret gör bedömningen att de värden som definierar riksintresset inte påverkas negativt av planförslaget. Tillgängligheten till friluftsområdena bedöms också kunna öka genom föreslagen detaljplan med utbyggnad av gång- och cykelvägar samt möjliggörande av att trafikera området med kollektivtrafik. Detta beskrivs också som en förutsättning för utvecklingen av områdets värden.” (Samrådshandling, dec 2016)

Det är riktigt att under punkt 3 i beskrivningen av Riksintresset anges att det är viktigt att bibehålla och utveckla kollektivtrafiken, men Stadsbyggnadskontoret nämner inte i planen att bebyggelse kan påtagligt skada Riksintresset. Det finns inte heller i samrådshandlingen något som tyder på att Stadsbyggnadskontoret fått löften av Västtrafik att det skall bli en busslinje till Härlanda tjärn.

Riksintressets gräns reviderades och godkändes förra året, den är alltså i högsta grad aktuell och det är uppseendeväckande att Stadsbyggnadskontoret med sådan lätthet kan avfärda gränsens betydelse och bebyggelsens inverkan på värdet av Riksintresset.

Planen för den nya skolan har betydelse för hela Delsjöområdet. Det gäller inte enbart några träd och en grusplan i områdets ”norra utkant”. Godkänns planen innebär det att Riksintressets gräns saknar all betydelse och de västra delarna av Delsjöområdet i praktiken öppnas upp för exploatering. Vad blir nästa steg? ”Småhus kring Skatås för att öka tryggheten för motionärerna”? ”500 nya gröna bostäder på Apslätten”?  ”Bo vackert på 15:e våningen med utblickar över Delsjö golfklubb”?

Gränser har betydelse och Delsjöområdet är en angelägenhet för långt fler än enbart de närmaste grannarna, det är faktiskt ett Riksintresse, och ett område som brukats som friluftsområde sedan åtminstone mitten av 1800-talet.

Delsjöns naturreservat. Källa: Skyddad natur.

En historisk tillbakablick

Försök och förslag till att skapa säkra gränser för det populära rekreationsområdet vid Delsjöarna har pågått sedan 1940-talet men oviljan från Göteborgs stads beslutsfattare har varit påtaglig. Det är lätt att misstänka att oviljan i att skydda området har varit kopplad till en önskan om att i en framtid kunna bebygga den.

• Fritiof Olof Kogges motion till Stadsfullmäktige 1945 (GSH 1948:437) skrevs mot bakgrund av den snabbt växande bebyggelsen utmed Delsjövägen. Kogge ville skydda någon liten del av detta område, inte minst den lilla skidbacken som låg nära Stora Torp. Den låg länge inom Radio- och TV-husets område men har under hösten till stora delar grävts bort för att ge plats åt nya hus inom Örgryte Torp. Kogges motion behandlades först tre år senare (!) 1948 och fick då svaret: ”I enlighet härmed är kontoret av den åsikten, att en exploatering av området tillsvidare bör anstå och i planerna för exploateringsverksamheten har kontoret för närvarande icke räknat med någon bostadsbebyggelse här. Å andra sidan är fastig­hetskontoret icke nu berett förorda, att området genom stadsplan eller på annat sätt i en mera bindande form helt frilägges från bebyggelse. Då nu staden äger den i området ingående marken och sålunda har förutsätt­ningar att disponera området efter sina önskemål, är fastighetskontoret av den åsikten, att frågan om områdets friläggande bör anstå till dess att en stadsplaneläggning aktualiseras, vilket såvitt man nu kan bedöma icke torde komma att ske under den närmaste tiden.” (GSH 1948:437) Samma år som Kogge (1945) motionerade även det blivande kommunalrådet Torsten Henrikson tillsammans med Strömberg om Delsjöområdets gränser, resultatet blev att det beslutades att ”låta verkställa erforderlig utredning för bestämmande av gränserna för ett ifrågasatt fritidsområde inom det s.k. Delsjökomplexet”. (GSH protokoll 13 februari 1947, motion 22 mars 1945)

Skidbacken som Kogge önskade skydda har idag grävts bort och tre nya huskroppar håller på att uppföras. Foto: Per Hallén 2017.

• Delsjöreservatets framtid var en stor utredning som staden tillsatte 1966 och som skulle resultera i bland annat boken ”Delsjöreservatet” tre år senare. Utredningen innehöll den första historiska översikten av området och detaljerade genomgångar av natur och geologi. Dessutom lämnades förslag på en gränsdragning för området. Inför behandlingen av utredningen skrev kommunalrådet Torsten Henrikson följande ”Under årens lopp har vid skilda tillfällen mark belägen i reservatets yttre delar tagits i anspråk för bostadsbebyggelse m.m. Då ytterligare intrång i reservatet ej synes kunna ske utan avsevärt men för detsamma finner jag det vara av stor vikt att dess gränser nu blir definitivt fastställda.” (GSH 1970:496) Men Henrikson lyckades aldrig med att få något beslut om att göra Delsjöområdet till reservat. När han 1974 uttalade sig för GT var han givetvis besviken över att efter 29 års väntan och kamp inte fanns något skydd för Delsjöområdet (GT 2 januari 1974)
• Länsstyrelsen för Västra Götalands län fick 2002 uppdraget att arbeta fram ett program för skyddsvärda naturområden i länet. En del i detta program var en utökning av naturreservatet Delsjöområdet (etablerat 1984). När staden först uttalade sig 2003 fanns det inga invändningar mot att exempelvis Härlanda tjärn och Skatås skulle ingå i ett utökat naturreservat. När de olika remissinstanserna sedan uttalade sig så ansåg fastighetsnämnden att det inte var motiverat med ett utökat naturreservat ”kärnområdet är inte berört av några hot om exploatering” ansåg nämnden. Förvaltnings AB Framtiden ansåg att en ”utökning av Delsjöreservatet kan genomföras under förutsättning att det inte hindrar fortsatt expansion av bostäder och den trafik det medför i området”. Inte heller Kulturnämnden och Lisebergs Gäst AB var positivt inställda till att etablera ett reservat. Miljönämnden och Park- och naturnämnden var däremot angelägna om ett stärkt skydd och SDN Härlanda framhöll att förslaget borde omarbetas så att även Renströmska parken och området norr om Härlanda tjärn fram till bebyggelsen vid Träringen och Smörslottsgatan.
• Det samlade svar som sedan kom från Göteborgs stads stadskansli är intressant:
  ” Det finns en svårighet i att redan idag bedöma framtida behov i ett område som det nu aktuella, med centralt läge, av stor vikt för invånarnas friluftsliv och delar av kommunens tekniska försörjning. Detta, i kombination med den begränsning i kommunens rådighet över området som en statlig reservatsbildning innebär, gör att stadskansliet förordar ett annat skydd för området än statlig reservatsbildning.
  Det finns olika typer av skydd som kan komma ifråga för att skydda tätortsnära naturområden. Bildande av kommunalt reservat och genom plan- och bygglagens bestämmelser om översiktsplan, områdesbestämmelser och detaljplaner är t ex instrument som kommunen själv råder över. ” (KS Handling 20071017.2.1)

Allt sedan 1945 har alltså företrädare för Göteborg önskat att staden skall ha rätten att besluta över området – alltså bebygga. Så länge det inte finns ett starkare skydd för området lär denna gradvisa minskning av Delsjöområdet också fortgå. Det är en nästan oemotståndlig markyta för byggbolagens företrädare och en möjlig inkomstkälla för staden. Samtidigt är det stadens populäraste rekreationsområde med minst 1,5 miljoner besök varje år. Varför skall det vara så svårt att skydda detta område? Beslutet om ett skydd av Delsjöområdet skulle bli populärt bland Göteborgs friluftsintresserade invånare! I exempelvis Änggårdsbergen utökades förra året naturreservatet (http://skyddadnatur.naturvardsverket.se/handlingar/rest/dokument/241151)med hänvisning till att området behövde bevaras som ett rekreationsområde. Borde inte samma skydd vara lämpligt även för Delsjöområdet?

Källor

Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar (GSH)

Göteborgs stad: KS Handling 20071017.2.1 (diarienummer 0519/07)

Litteratur

Delsjöreservatet. Konsultbyrån GAKO. Göteborg 1969.

Tidningar

Göteborgs Tidningen (GT)

Den 29 januari 2016 berättades det här om planen på tillfälliga/temporära bostäder vid den så kallade ”Björkekärrsplan”. Sedan några dagar har ”Framtiden” meddelat på sin hemsida att det inte blir någon ansökan om bygglov på platsen och det bekräftades även igår av GP som skrev om de stora problem som varit med att hitta lämpliga platser. ”Skälen är att platserna har begränsade förutsättningar, vilket medger få lägenheter till höga kostnader.”

Dagens foto-runda i Delsjöområdet inkluderade ett besök vid byggarbetsplatsen Örgryte Torp, månadens ”vy-bilder” är nu publicerade. Det blev även ett mindre bildspel.

För en månad sedan inledde jag berättelsen om vad som behövde göras på en gård under 1700-talet med Stora Torp som utgångspunkt. Nu när vi kommit in i februari är det dags att gå vidare med jordbruksåret och göra ett nytt besök på gården. Februari månad var inte någon intensiv tid i jordbruket, som vi skall se idag, men en del viktiga förberedelser måste göras inför våren.

Ute på Marken

Den som ”så behagar” kan låta föra ut dyngan och gödseln för att läggas upp i högar. Under snösmältningen bör vattnet avledas från åkrarna.

Det fällda timret skall nu fraktas ut ur skogen och med fördel kan även träklubbor tillverkas som kan användas för att slå sönder lerkokorna på åkrarna. Det är inte harv och vält lyckas slå sönder dessa så det är ett arbete som måste ske med träklubbor. Man kan föreställa sig hur arbetsfolket på Stora Torp gick över åkrarna där idag Örgryte Torp byggs med träklubbor för att slå sönder stora lerkokor som harven inte lyckats smula sönder.

Uti Fägården

Februari kan vara kall så det är viktigt att hålla djuren varma med tillräckligt med foder. I Sverige betraktades Kyndelsmessan som den tidpunkt när halva vintern passerat, det gällde då att ha tillräckligt med foder för att föda djuren fram till våren. Denna tid på året var risken stor att djuren drabbades av undernäring och sjukdomar. Det fanns då lite olika botemedel som exempelvis boskaps -Theriac smord på bröd.

I stallet fällde hästarna sin vinterpäls och det var viktigt att skrapa hästarna noga samt att se till att de hade tillräckligt med foder.

Om Fiäder-Foglar

Vid slutet av februari måste fåglarnas hus städas och iordningställas. För att fåglar som höns och gäss skulle värpa behövdes givetvis foder, men inte för mycket, då en fet fågel värper sämre, framförallt ansågs det gälla gässen. Vid Stora Torp fanns från 1770-talet speciella hus för höns och dessa var säkert ordnade enligt den tidens råd för djurhållning och därmed kanske till och med lättstädade.

Wid Fiskerien

Denna månad skulle fiskeredskapen lagas så att not, nät och andra redskap var i gott skick. Vid Stora Torp fanns säkert fiskeredskap redo inför våren då man åter skulle kunna börja fånga fisk i Delsjöarna. Dessutom fanns minst två fiskdammar vid gården som också skulle hållas i skick.

I trädgården

Bänkar för odling av kål och tobaksplantor behövde iordningställas under februari månad. Tobak – kanske tycker någon läsare att det verkar vara en märklig gröda i Sverige. Under 1700-talet försökte staten begränsa importen av tobak och krävde att det skulle finnas en viss mängd inhemsk tobak i exempelvis snus, det kravet gjorde att bönder över hela södra Sverige började med tobaksodlingar. Några uppgifter om tobaksodling vid Stora Torp finns dock inte.

Uti huset

Det var viktigt att se över förrådet av mjöl och se till att inte det fuktiga vårvädret skadade det viktiga livsmedlet.

Till de husliga sysslorna hörde även att spinna garn och att väva. Garnet skulle också tvättas och det skedde i en stor kittel där garnet kokades tillsammans med halm, aska och vatten. Sköljningen skedde sedan vid en brunn eller vid ett litet vattendrag. Detta kunde gärna ske när det var kallt då det ansågs lämpligt att garnet skulle frysa. Kanske användes bäcken som rinner förbi Stora Torp när garnet skulle sköljas.

Bilden i sidhuvudet är hämtad ur Gadd 2000 s. 61. Målning av allmogesonen Pehr Hörberg år 1801. Bilden visar hur det kunde se ut under 1700-talet då den öppna härden var den enda belysningskällan. Alla samlades kring den för att till exempel spinna garn.

Referenser

Gadd, Carl-Johan,  Den agrara revolutionen : 1700-1870, Stockholm, 2000

Håkan, Tunón (red) 2016. Broocman, Reineri, En Fulständig Swensk Hus-Hålds-Bok af Reinerus Reineri Broocman. En Handbok i gårds- och hushållsskötsel i vid mening från 1700-talets första hälft samt Broocmans värld och hushållsbok belyst i åtta artiklar av nutida forskare. Centrum för biologisk mångfald, Uppsala & Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, Stockholm.

Karta

Historiska kartor – Göteborg, Stadsbyggnadskontoret.

Göteborgarna älskar Delsjöområdet! Idag (11 februari 2017) var det klarblå himmel och lite snö på marken och många valde idag att besöka Delsjöområdet, det strömmade till människor till fots, från hållplatser, med bilar, på hästar och även en och annan med cykel. Här presenteras ett bildspel från en mycket vacker dag i Delsjöområdet.

Väderleken i slutet av januari 1895 hade varit rätt bister och temperaturen var omkring åtta minusgrader och det ledde till att isen bredde ut sig även i skärgården. Det var till och med möjligt att gå mellan några av öarna och skären. Det var endast med svårighet som ångslupsaktiebolaget kunde upprätthålla trafiken till öarna. (GHT 1895-01-28)

Kylan gjorde givetvis också att insjöarna hade säkra isar att använda för olika vintersporter och Delsjön var ett populärt utflyktsmål för Göteborgs friluftsintresserade invånare 1895. Dit sökte sig motionärer av alla slag, en del för att vara med i de skridskotävlingar som Örgryte idrottssällskap ordnade. En av medlemmarna, Henning Öfverström, som till vardags arbetade som kontorsbiträde och var bosatt på Vallgatan 20 i centrala Göteborg, skulle få en upplevelserik dag som förvandlade honom till världsmästare, åtminstone i några dagar. (GHT 1895-01-28, Göteborgs adress- och industrikalender)

”För dem som i går deltogo i utflykterna till Delsjön, erbjöd den vackra sjöns glänsande istäcke en liflig anblick. Där voro nog åtskilliga hundra skridskoåkare och fotgängare utkomna för att njuta af det härliga vädret och vinterns idrott.
Från den höga strandbacken syntes den istäckta sjön som en blank spegel. Öfverallt syntes grupper af skridskoåkare eller enskilda, som ilade fram öfver sjön.
Långt bort i södra viken kryssade ett halft dussin skridskoseglare fram och tillbaka, och för att göra taflan så mycket lifligare syntes ett, tu, tre en flock velocipedister med sina maskiner nere på isen, där de redde sig utmärkt, trots «halkan».
På rak bana kommo maskinerna upp i en fart, som skridskoåkarne i allmänhet ej kunde uppnå.
Örgryte idrottssällskap hade anställt hastighetstäflingar mellan medlemmar af sällskapet. De utföllo med följande resultat:

1:sta afdelningen
Banan 500 meter (25 meters försprång för vanliga skridskor).
1:sta pris (scratch), H. Öfverström 45 4/5 sek.; (hr Ö. slog härmed världsrekordet, som var 47 sek.), Banan rak; svag sidvind.

2:dra pris, (25 m. försprång), A.L. Hammarbäck 57 1/5 sek.

3:dje pris (25 m. försprång), J. Krusell. Närmast var Otto Sjöberg.

2:dra afdelningen.
Juniorstäflingen på 1000 meter uppsköts till nästa söndag.

3:dje afdelningen.”
(GHT 1895-01-28, ”På Delsjöns is”)

Herr Öfverström var förmodligen nöjd med sin insats på Delsjön denna dag men glädjen över världsrekordet skulle bli kortvarig. Rekordet godkändes nämligen inte av international Skating Union. (Jerneryd, s. 58)

Bilden i sidhuvudet är en detalj ur ett foto (GMA 12443:8) från Delsjön vintern 1902-03. Foto: Göteborgs stadsmuseum.

Tidning

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)

Litteratur

Jerneryd, Roland, Hur idrotten kom till stan: Göteborgs idrottshistoria 1800-1950, Göteborgs hembygdsförbund., Göteborg, 1981

De senaste åren har vi inte haft många dagar med snö på marken i Delsjöområdet, så var det även under början av 1970-talet. Svaret på snöbristen blev att anlägga en plastbacke i sluttningen ner mot Stora Delsjön.

”Här är plastbacken som ger dej enda chansen att åka skidor under det snöfattiga sportlovet i Västsverige. Den finns vid Delsjön i Göteborg sedan i går och det kostar fem kronor i timmen att åka på den. Lämplig valla: Diselolja!

GT har provåkt. Betyg: Kul. Men riktigt, riktigt som snö är det förstås inte.

Gunnar Munthe, Christian Mayer och Tommy Johansson heter grabbarna som satsar på det här nya sättet att åka skidor. Dom är inte några nybörjare på område — Gunnar har varit i Österrike flera år och har skidlärarexamen, Christian kommer ursprungligen därifrån.

Den matta som nu ligger utlagd i Delsjöns teknikbacke i Göteborg är den första i sitt slag i Skandinavien. Europas största ligger i Edinburgh. Den är på hela 4 000 kvadratmeter. På ett par dagar hade ägarna tjänat in vad mattan kostat i inköp. Till och med i London finns en teknikbacke — inomhus!

Delsjömattan är ”bara” på 1 100 kvadratmeter, cirka 80 x 20 meter, men den räcker att öva i säger de tre arrangörerna.

Innan man sticker ut i backen bör man ”valla” med diselolja. Råkar man sedan ha tur med vädret går det ännu fortare. Tur med vädret — det betyder att luften ska vara fuktig. Duggregn är bäst.

Mattan är ett nät med en decimeter mellan maskorna. Plastborst som sticker upp ett par centimeter ur den metallprofil som håller fast glidytan.

Hur är det att åka så här?

Jodå, mattan ger en ganska äkta känsla av skidåkning. Största skillnaden är att det går lite trögare. Det märks också om man tappar balansen — då vill underlaget gärna hugga i och bromsa.

Men roligt är det.

Det nya sättet att åka skidor hade sin Sverige-premiär igår. Mattan var då utrullad och en lift med kapacitet av 600 personer per timme sattes upp. Fem kronor vill arrangörerna ha för en timmes åkning.” (Ur: GT 1973-02-12, ”Nej, det är inte som snö — Men roligt ändå”)

Det går att åka pulka under sportlovet 2017 – på äkta snö!

Den 14 maj arrangerar STF Lerum-Partille en vandring under min (Per Halléns) ledning med utgångspunkt från Skatås motionscentral. Vandringen börjar utanför huvudentrén till motionscentralen kl 10.00. Denna gång kommer vi att röra oss i områdets moderna historia och se lämningar efter flyktinglägret, höra om den stora fångutväxlingen, de vita bussarna, luftvärnsställningar och soptippar. Dessutom kommer jag att berätta en del om friluftslivets historia i området.

Varmt välkomna den 14 maj kl. 10.00, ta med lite fika då vi kommer att stanna på någon trevlig plats för en rast.

Puketorp var troligen en nyodling som utgick från Ugglums by och en lokal sägen berättar att det var riddaren Puke som lät anlägga gården och gett upphov till namnet. Bergendahl som undersökt gårdens äldre historia lyckades aldrig hitta några belägg för att den adliga släkten Puke skulle ha ägt gården. Istället framförs den något mindre romantiska förklaringen att bonden på gården haft en bisyssla som garvare, eller hudavdragare och det skulle förklara namnet då mansnamnet Puke kan kopplas till detta yrke. (Bergendahl, s. 379, Ortnamnen i Göteborgs och Bohuslän I, s. 110)

I 1550-års jordebok berättas att det är en man som heter Hallor som bor på gården som då var frälse. (Bergendahl, s. 380) Under 1600-talets förra hälft blev gården en del av den grevliga släkten Oxenstjernas omfattande godssystem. Givetvis bodde inte någon ur den släkten på gården, dess uppgift var endast att ge det ekonomiska underlaget till adelssläktens ganska dyrbara livsföring. (Ortnamnen i Göteborgs och Bohuslän I, s. 110)

Storskifte genomfördes på gården 1788 och den tillhörande kartan visar gårdens läge i utkanten av Ugglumsområdet i angränsning till den stora gemensamma utmarken. Intill gårdstomten fanns ett odelat område som innehöll en källa. Det skulle vara intressant att veta om någon av dagens villaägare i området känner till denna källa.

1788 års karta lagd över dagens landskap med gårdstomten markerad. (Kartöverlägg: Per Hallén 2017)

Gården var 1788 delad mellan två bönder, Johannes Löfgren och Lars Larsson med familjer. (AI:5 1787-1795) Förutom den information som kartan kan ge finns även en bouppteckning från 1794 efter att Lars Larsson avlidit. (FIIa:11, 1793-1795:70) Han avled redan 1790 men det hade dröjt med upprättandet av bouppteckningen och under tiden hade änkan tillsammans med sin nya äkta man Löfgren, sonen från den andra ¼ delen av gården. Han var 28 år yngre än sin fru!

Bohaget efter Lars ger intrycket av en ganska välbeställd bonde med flera guld och silverföremål.

I köket fanns möjlighet att tillaga kaffe i pannan av then och rummet lystes upp av flera ljusstakar i samma material. Det fanns även några koppargrytor och även en brännvinspanna av koppar. Möblerna i huset bestod av ett omålat slagbord, en blåmålad soffa som var märkt med årtalet 1783 och ett väggur som bar samma årtal. Det fanns även fyra rödmålade stolar, ett slagbord av gran som var gulmålat med blå blommor samt sex omålade stolar också tillverkade i gran. Husgerådsakerna och möblerna var många och omfattar flera sidor i bouppteckningen.

Redskap i form av yxa, såg, bandknivar, hammare och tänger, släggor, spadar avsedda för både hantverk och arbete på gårdens ägor var många och visar på att gårdens invånare troligen var mångsysslare inom både jordbruk och hantverk.

Gårdens åkerbruk sköttes med plog och harv, båda delvis utrustade med järndetaljer. Här märks skillnaden mot Öjersjöområdet som tidigare presenterats, där fanns plogen ganska sent inom jordbruket och under 1700-talet brukades jorden med ”krok”, alltså årder. Så var inte förhållandet bara några kilometer bort i Puketorp. En likhet mellan de två områdena var dock att båda använde kärror, alltså fordon med två hjul, inte vagnar. Givetvis fanns även slädar av olika slag bland gårdens fordon.

I ladugården på Puketorps gård fanns fyra kor, tre kvigor och två oxar. I stallet stod två hästar och på gårdens ägor betade nio får och två baggar. Det fanns även en svinstia med fyra svin i olika åldrar. Hönshuset var inte överbefolkat, endast tre unga hönor redovisas i bouppteckningen.

Det kvarvarande utsädet redovisades också och därigenom går det att få veta vad som odlades på gården under 1790-talet. 12 skeppor korn, 6 skeppor havre, 2 skeppor ärtor och bönor samt 6 kannor linfrö. Korn och havre var vanliga grödor i denna trakt av Sverige (jmf Gadd 2000 s. 134), ärtor och bönor var nyttiga växter inte enbart för födan de gav utan också för att jorden berikades med kväve. Linfrön visar på att det förekom odling för textiltillverkningens behov på gården.

Lars hade ett lån, det var ett kontantlån i Partille Sociala Fattig Cassa, det innebar inte att han var fattig. Det var vanligt att även de välbeställda lånade pengar ur kyrkans olika kassor. I övrigt fanns inte någon skuldsättning utöver de avgifter som alltid tillkom efter upprättandet av en bouppteckning.

Under början av 1800-talet delade den ena av gårdens ¼ mantals delar upp i två 1/8 delar och Puketorp hade därmed tre bönder som brukade jorden i området. Denna tredelning av Puketorp kom att bestå under hela 1800-talet och in på början av det följande århundradet. När Bergendahl skrev Partille krönika berättar han att då (1920) ägdes gården av J.A. Johansson, H.B. Karlsson och Berta Helgesson. (Bergendahl s. 380)

Puketorp under tidigt 1900-tal, den gamla gårdstomten samt de tomter som tillkom under 1800-talet är markerade. (Kartöverlägg Per Hallén 2017)

Idag är det svårt att hitta några spår efter gården Puketorp. Den gamla gårdstomten är numera bebyggd med villor och det är endast i gårdens utkanter som det finns några övervuxna odlingsytor och hägnadsmurar.

Två av gårdarna i Puketorp låg här utmed den nutida Oxledsvägen. Foto: Per Hallén 2017.

Den äldsta bytomten i Puketorp låg här utmed Tredje villavägen, ungefär där det vita huset mitt i bilden idag står. Till vänster låg gårdens källa. Foto: Per Hallén 2017.

Källor och Litteratur

Göteborgs Landsarkiv

Sävedals häradsrätt
FIIa:11, 1793-1795:70

Husförhörslängder Partille AI:1 1771-1774 till AI:22 1899

Lantmäteriet
Lantmäteristyrelsens arkiv, Partille socken Puketorp nr 1, Storskifte på inägor 1788.

Litteratur
Bergendahl, E. Partille krönika. Göteborg 1920.

Gadd, Carl-Johan, Det svenska jordbrukets historia. Bd 3, Den agrara revolutionen : 1700-1870, Stockholm, 2000.

Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län. 1, Ortnamnen i Sävedals härad jämte gårds- och kulturhistoriska anteckningar, Dialekt- och ortnamnsarkivet, Göteborg, 1923

Våren närmar sig och det är dags att för tredje gången återvända till hur ett jordbruks sysslor under 1700-talet. Med hjälp av Reinerus Reineri Broockmans ”handbok” skall vi denna gång först bege oss ut i markerna. Det var mycket som skulle ordnas innan vintern försvann. Om gården låg i ett område där det svedjades var det ett arbete som kunde utföras under mars månad. Staket och hägnader skulle också ses över och ängarna skulle rensas från gammalt torrt gräs.

I köksträdgården närmast husen är det nu dags att förse landen med god svart jord och gödning. Det går också att beså landen när det blir någon plusgrad under dagtid, men man får inte glömma att täcka över trädgårdslanden nattetid så inte frosten förstör sådden. Vid Stora Torp fanns en stor trädgård med dubbel stenmur omkring, indelad i fyra kvarter. Där odlades kålrötter och grönsaker. På kartan är trädgårdslanden markerade med: A.

Fruktträden skall ses över denna månad och ”onyttiga grenar” skall rensas bort, men glöm inte att använda ympvax eller hampa där grenarna tagits bort. För att skydda knopparna på träden kan man fylla kärl med vatten och sätter på var sida om trädet, eller genom att gräva en grop 5 à 6 tum från stammen och fyller den med vatten. På gården Stora Torp fanns omkring 200 fruktträd (Götheborgs Allehanda), att beskära och skydda mot frost måste ha varit ett viktigt arbete i den stora fruktträdgården. Området med fruktträd har markerats med: B, på kartan.

I skogen, om sådan fanns på gården, skulle nu humlestängerna huggas.

I fähuset fanns nu unga kalvar och dessa måste få extra omsorg, men det gällde även de övriga kreaturen och Broockman skriver ”jemwäl i gemen låta then öfrige boskaps-hopen, tå wackert warmt solskins-wäder är, att sig förlusta”. (Tunón 2016, s. 101)

Stoet i stallet väntar vid denna tid sitt föl och måste skyddas från de övriga hästarna, även dessa djur behövde få komma ut i solljuset och ”gå och roga sig”. (Tunón 2016, s.101) Fähus och stall är markerat med: C, på kartan.

Höns och gäss började under mars månad att värpa så det gällde att bevaka deras hus så att de första äggen kunde plockas samt givetvis att hålla rent och snyggt hos fåglarna. Stora Torps hus för höns och gäss, med tillhörande damm, har markerats med: D, på kartan.

Stora Torp hade under 1700-talet flera fiskdammar, för rudor (Caraʹssius caraʹssius, art i familjen karpfiskar)* och suttare (alltså sutare med nutida stavning, Tiʹnca tiʹnca, art i familjen karpfiskar, bilden i sidhuvudet föreställer en sutare)**, och hur sådana skulle skötas och underhållas intresserade Broockman. Helst skulle en fiskdamm stå i förbindelse med en underjordisk källa, då fick man rent och cirkulerande vatten i dammen. Om det inte fanns någon källa måste vatten ledas till dammen. Fiskdammarna är markerade med: E, på kartan.

Ruda, bild hämtad från Wikimedia Commons.

För att kunna bedriva fiske ute i sjöarna behövdes givetvis båtar som under mars behövde ses över och tjäras.

Även i huset var det bråda dagar då Marths-öhlet nu skulle bryggas. Fanns det en iskällare på gården så var det en bra plats att förvara det goda och nyttiga öhlet. I husets brödugn skulle nu spis-bröd och skorpor skulle bakas. Skorporna håller sig länge och möglar inte.

Så länge det finns tillgång till is var det också viktigt att vara flitig med att bränna sitt brännvin!

Sist bland dagens goda råd till 1700-talets lantbrukare, vårbruket närmar sig och ”måste man al åker-redskap färdig hålla, låta hwässa åderbillar och plogarna, nu börjar man bygga, släppa fisk i fiske-dammarna, hudar barka och bereda låta, samt al winter-redskapen under tak wäl förwara”. (Tunón 2016, s. 102) Redskapshusen på Stora Torp har markerats med: F, på kartan.

Rotherham plogen. Enl. Ransome Implements. Projekt Runeberg, lantbrukets historia. Vilken modell av plogar som Stora Torps jordbrukare använde under 1700-talet är ännu oklart, men vid sekelskiftet 1800 var redskapsuppsättningen mycket modern för sin tid enligt bouppteckningen efter Prytz. Det är tänkbart att man redan tidigt hade plogar liknande Rotherham plogen, men det är en gissning.

*Ruda ruʹda, karussa, Caraʹssius caraʹssius, art i familjen karpfiskar. Den finns i stillastående eller lugnt flytande sötvatten i västra Palearktis, allmänt i Sverige. Med sin långa ryggfena påminner den om karp, men saknar skäggtömmar. Ryggen är olivgrön, sidorna mässingsskimrande. I små vattendrag når arten sällan över 10 cm och kallas dammruda. I större vattendrag kan den bli 50–60 cm lång, sjöruda. Ruda är mycket tålig mot dålig syretillgång och mot föroreningar. Den kan till och med övervintra i bottendy i bottenfrusna vatten. Arten används i begränsad utsträckning som foderfisk och akvariefisk. Rudor släpptes förr ofta i dammar och källor för att hålla vattnet rent och fritt från mygglarver. Ruddammar för odling av rudor omtalas i Sverige under 1400–1600-talen. (NE.se)

** Sutare, suʹtare, lindare, Tiʹnca tiʹnca, art i familjen karpfiskar. Den finns i sötvatten över stora delar av Palearktis, i Sverige i Vänerområdet, Skåne och östra Sydsverige. Den kan bli upp till 70 cm lång och kännetecknas av sina små fjäll och ett par korta skäggtömmar. Färgen varierar från brons till matt mörkgrått. Sutare är mycket härdig mot kyla och dåliga syreförhållanden. Den är välsmakande men saknar ekonomisk betydelse. (NE.se)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Wikimedia Commons. Seeley, H. G. (1886) Fresh-Water Fishes of Europe : a History of their Genera, Species, Structure, Habits, and Distribution, London: Cassell & Company, Limited

Referenser

Karta

Lantmäterimyndighetens arkiv
14-ÖRG-51, Stora Torp 1815 (upprättad 1814)

Tidning

Götheborgs Allehanda 10 januari 1783

Litteratur

Håkan, Tunón (red) 2016. Broocman, Reineri, En Fulständig Swensk Hus-Hålds-Bok af Reinerus Reineri Broocman. En Handbok i gårds- och hushållsskötsel i vid mening från 1700-talets första hälft samt Broocmans värld och hushållsbok belyst i åtta artiklar av nutida forskare. Centrum för biologisk mångfald, Uppsala & Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, Stockholm.

Juhlin-Dannfelt, Herman, Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling. Projekt Runeberg.

Seeley, H. G. (1886) Fresh-Water Fishes of Europe : a History of their Genera, Species, Structure, Habits, and Distribution, London: Cassell & Company, Limited

Wilhelmsson, SA. Örgrytegårdarna samt några göteborgslanderier. Inbundna stenciler vid Göteborgs universitetsbibliotek.

Uppslagsverk

Torpet Dala eller Dalarne som det ursprungligen kallades uppfördes av Vidkärrs gård under slutet av 1840-talet. Olof Petersson och hans hustru Anna var de första som flyttade in i den nya stugan. (Mer om torpets tidiga historia och referenser, se Hallén 2007, s. 148-149)

Göteborgs stad blev ägare av torpet efter att ett större antal gårdar som legat under Sävenäs och Säveåns trävaruaktiebolag 1926 köptes av staden. När den nya ägaren tillträdde upprättades brandförsäkringar, även för torpen, och Dalarne beskrevs enligt följande.

”Torpet Dalarne. Boningshuset är uppfört av timmer, brädklädt, rödfärgmålat och täckt medtegel, innehållande ett rum och kök, vedbod och hönshus i dåligt skick. Hönshus och källare, båda förfallna och i dåligt skick. Skjutpaviljongen, uppförd av resvirke, brädklädd, rödfärgmålad och täckt med asfaltpapp i dåligt skick”.  (GSH 1926:222)

När de nya stadsdelarna Torpa och senare Björkekärr började byggas ansågs inte de äldre byggnaderna fylla någon funktion och de flesta kom att rivas. Den 5 augusti år 1958 beseglades torpets öde, när byggnadsnämnden i Göteborg beslu­tade att bifalla ansökning om att få riva tor­pet med bostad, lada, stall och redskapsbod. (Protokoll 1959) Men protokollet berättar inte hela sanningen om vad som hände med torpet. I en artikel i GT från den 31 mars 1959 finns följande att läsa.

Ur: GT 1959-03-31

”I september 1957 lämnade lantbrukarparet Emil och Anna Olsson torpet Dala, som låg mellan Torpa-kolonin och Ellösgatan, strax norr om Vidkärrs barnhem, för att flytta till ett hyreshus i Göteborg.

De båda gamla hade arrenderat torpet av Göteborgs stad. Sedan mitten av tjugotalet hade de drivit ett litet jordbruk i ängsdalen.

Så kom två män

En tid innan de skulle lämna sitt torp kom två besiktningsmän från förvaltningsbyrån vid Göteborgs stads fastighetsnämnd på inspektion. De gamla ålades att verkställa reparationer av bl.a. tegeltaket och en del av ytterväggarna. Så berättar grannen, byggm. Wiktor Carlsson.

Som säkerhet för att reparationerna blev utförda skulle de gamla deponera en viss summa pengar.

Paret Olsson fick hjälp av bredvilliga vänner och när allt var i ordning flyttade Emil och Anna Olsson till lägenheten vid stadsgatan.

Nya krav

Några dagar efter det att de utrymt torpet kom besiktningsmännen tillbaka och fann att en del rutor var trasiga. Småpojkar hade varit framme och pangat dem.

Herr och fru Olsson krävdes nu på betalning för rutorna. Det påstods att det var de som hade slagit sönder dem. Detta anspråk gick emellertid aldrig igenom.

Ersättningen för de utlägg och besvär de haft med att reparera torpet innan de lämnade det har de gamla däremot inte fått. Trots att allt de gjorde bara blev till att bereda småknattar tillfälle att få utlopp för röjarenergi och ge skinnknuttar möjlighet att roa sig.

Vart tredje år görs en besiktning av de byggnader som arrenderas ut av stan. Kanske kan besiktningsmännen ha kommit just ett år innan det var beslutat att torpet Dala skulle rivas, säger inspektör E. Jerkman på förvaltningsbyråns utredningsavdelning. Vi får vara mycket försiktiga i fall som dessa. I avtalet står att byggnaden skall vara i riktigt skick. Om arrendet sägs upp av en eller annan anledning kan det hända att arrendatorerna börjar missköta det och det kan ju inte ske.

Familjen Olsson ville flytta även om de trivts mycket bra på Dala. Fru Olsson saknade nog utsikten men eftersom de var gamla tyckte de att det var skönt att komma ifrån torpet. Det kunde för övrigt knappast betecknas som människovärdig bostad.

På deras egen begäran skaffade vi alltså en annan lägenhet åt dem i ett hyreshus. På byrån ställer man sig undrande inför uppgifterna om att paret skulle ha ålagts att reparera och att de dessutom skulle ha måst deponera en penningsumma anser man för otroligt.

Det blev för dyrt

Att torpet inte revs genast berodde på att man först hade tänkt att göra en ungdoms- eller scoutgård av det. Detta har dock visat sig bli för dyrbart.

Att torpet fortfarande står kvar, sedan planerna på en organiserad ungdomsgård gått i stöpet, beror på att den entreprenör, som för närmare ett år sedan fick jobbet att jämna torpet med marken inte kan komma fram med lastbilar till arbetsplatsen. Gatorna är enligt entreprenörens uppgift avstängda på grund av de nybyggen som pågår i närheten.

På motsatta sidan av den äng där torpet ligger och ungefär 200 meter från detta räknat uppför Göteborgs Stads Bostads AB f.n. ett bostadsområde och första våningarna reser sig redan.

En skandal!

Kåken är en skandal. Vi är jämt oroliga för att något barn skall gå och slå ihjäl sig bland bråten. Eller brännas inne, för dom luntar där varje dag. På kvällarna samlas en massa halvvuxna ungdomar, både pojkar och flickor, från närbelägna stadsdelar. De har med sig filtar och super och skrålar. Då och då sover fyllos av sig ruset i sängarna som burits dit av knuttegängen. Så säger grannarna.

Inte rivet!?

Vi tycker att allt är mycket otrevligt, säger man på utredningsavdelningen inom förvaltningsbyrån vid Göteborgs stads fastighetsnämnd.

Vi har ryckt i detta ärende flera gånger men vi har andra liknande på många ställen i stan. Den kammarskrivare som för ett år sedan gav beskedet om att torpet skulle rivas, trodde att det var nere för länge sedan.” (GT 1959-03-31 ”Gamlingar måste reparera torp som skall rivas”)

Ur: GT 1959-03-31

Källa

Utdrag ur protokoll hållet hos byggnadsnämnden i Göteborg den 5 augusti 1959, nr 80252. En kopia förvaras på Göteborgs stadsmuseum, Fakta rummet.

Tidning

GT

Tryckt källa

Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar (GSH)

Litteratur

Hallén, P., Storstadens utmark. Delsjöområdets historia under 10 000 år. Göteborg 2007. (Länk till Libris)

Troll, det är väl något alla är rädda för — inte minst sådana som finns på nätet! Men kanske finns det anledning att även akta sig för sjötrollet i Delsjön. Idag återges första delen av sagan ”Trollet vid Delsjön” som trycktes i tidningen Svensk Amerikanaren, tisdagen den 18 oktober 1881. Det var en oberoende politisk tidning för ”svenskarne i Amerika” som gavs ut i Chicago. Det måste ha varit någon emigrant från trakten av Delsjön som tog med sig sagan och sedan återgav den i tidningen.

Trevlig läsning!

Trollet vid Delsjön

Berättelse af  *****g.

—-

Det var för många år sedan. Sagan talar aldrig om bestämda tidpunkter, och det är deruti mycket af hennes behag ligger. Hvarje glömska, hvarje förbiseende af tidens bojor är behagligt för menniskan.

Alltså, för många år sedan spredo sig besynnerliga rykten om den i närheten af Göteborg liggande Delsjön. Somliga påstodo, att det gamla trollet, som bodde derstädes och om sommarnätterna betade

sin boskap, började visa sig äfven om dagarne. Andra tillfogade, att de talat till vallhjonen på de kring sjön belägna bergen, men att desse lyckligtvis kastat stål imellan sig och honom och undkommit.

Andra rykten visste att förtälja om en fin mamsell, som blifvit tagen af sjötrollet och antingen var fru eller piga åt honom. En karl, som gått förbi, hade sett en ung flicka sitta på en stor sten vid sjöstranden och gråta. En annan hade sett flickan kyssas och omfamnas af en mansperson, som rädslan visserligen hindrat honom att betrakta, men hvilken han dock beskref såsom ett oerhördt vidunder med horn på knäskålarne och på hufvudet en guldkrona, hvars glans stack åskådaren i ögonen, så att tårarne började rinna. Sorgligt var, att han tyckt sig känna igen flickan; men så illa ville han då icke göra, som att nämna hennes namn. Synd nog om stackarn ändå, som låtit dåra sig af det elemenskade trollet. Värst utaf allt var, att sjelfvaste patron på Stora Torp, närmaste egendomen till sjön, hade sina onda funderingar. Han trodde visst icke på troll; men han skakade på hufvudet och sade:

”Det står aldrig väl till vid Delsjön!”

Och folket visste, att han hade sagt detta. Och de visste också, att en patron vet mer än alla andra, fast han icke får tala om det; men se, inte var det värdt att lura en tocken en.

Låtom oss gå till Delsjön, måhända få vi veta någon grund till sagan.

Sjön är öfverallt omgifven af berg, och på dessa utbreder sig flerstädes en yppig växtlighet. Barr- och löfträd omvexla med hvarandra, klippblocken äro rikt öfrerhöljda med svällande mossor at friskaste grönska, och rika grästufvor afbryta med sitt lifliga utseende den mörka skogsfärg, som eljest skulle vara allt för mycket rådande. Här och der framflyter en bäck, kransad af ärenpris och förgät-mig-ej, till dess han försvinner i ett tätt snår af gran- och enbuskar. Purpurfärgade och hvitglänsande blommor pryda hvarje klippa och sten. Det hela liknar ett lyckadt försök att beströ fjällets allvar med dalens behag, utan att borttaga det storartade hos det förra eller det hänförande hos i den senare.

Vid sjöns norra ända låg ett litet landtställe, omgifvet af gamla björkar, som skuggade en vik af vattnet. Huset var bygdt i en gammaldags stil, nästan fyrkantigt, rödmåladt, men af tidens tand förmörkadt. I viken låg en båt, och ett skatpar hade redt sitt näste i den lummigaste björken.

Vid tiden för vår berättelse var detta ställe bebodt af tre qvinnor, en gammal enkefru med sin dotter och deras gamla piga. Enkefruns enda dotter hette Maria och pigan Ingrid.

Det var en vacker vårafton. Solen stod redan lågt på himmelen, och skogen kastade breda skuggor öfver det lilla huset, men ute på sjön glänste ännu solstrålarne

En ung flicka gick ned till stranden löste båten och rodde ut på sjön. Hon var kanske arton år, hvilket dock är svårt att säga. När en flicka lefver skild från verlden och är inskränkt endast till sin mor och sin hvardagliga omgifning, helst när denna omgifning saknar unge män, sker hannes utveckling långsamt. Den står i knopp, och det behöfves kärlekens eller pröfningens eld för att drifva växte i framåt.

Men då skjuter flickan upp på en gång. Det fordras stundom blott några dagar att förvandla barnet till qvinna.

Ett barn var Maria ännu. De mörka ögonen, der en själ, obekant med verlden, afspeglade sig, voro af en fulländad skönhet; hyn var mjellhvit och kinderna rosenröda; det tjocka, svarta håret låg upplagdt i den barnsliga fasonen, som har något så intagande och rörande hos flickan om tolf à fjorton år. Hela gestalten var oklanderlig, ja, förtjusande, men man spårade i gång och skick,— det är svårt att säga det — flickslynan.

Maria rodde utåt sjön och styrde kosan till den vik, som låg närmast hennes hem. Hon ärnade sig upp till bergsfoten för att efterse en vårblomma, som hon af gammalt visste växa der, ty hon älskade blommor högt. En sådan kärlek är naturlig för qvinnan och födes, så att säga, af sig sjelf i hennes själ.

Under rodden sjöng Maria en folkvisa, men det var ett barn, som sjöng. Hon hade ej erhållit någon undervisning i musik, och kärleken hade ännu ej lärt henne känna den inre maning, som bor i tonerna. Det var blott deras yttre omhölje, hon var bekant med.

Maria hade hört några svaga rykten om spökerierna vid sjön, men hon skrattade deråt. Hon hade af sin mor, som var ett för de tiderna ovanligt upplyst fruntimmer, fått mången god lärdom, och de vidskepligheter, som den gamla Ingrid inplantat i det unga sinnet, skingrades som mörkret för en solstråle vid moderns ord. Derför var hon ej rädd att nu, som förr, ensam färdas öfver sjön, ihuru snart nog aftonens skuggor skulle lägra sig öfver bergsskrefvorna.

Då hon kommit fram ända till slutet af viken, lade hon båten vid land och tog vägen efter den lilla bäcken, som här faller ut och kommer från berget. Hon gick tankfull och tyst i skogen; imellanåt böjde hon sig ned och bröt mekaniskt ett grässtrå från marken. Hon visste knappast sjelf,, hvad hon gjorde. Hon var vid den drömmande tidpunkt, då allt är beredt för att skapa en ny själ i flickan. Dit fattades blott den yttre blixten, som skulle tända Ijuset.

Maria gick sålunda tyst, nära nog omedvetet fram till berget och klättrade der uppför stenröset nedanför detsamma upp till en källa, som droppvis utgöt sin välsignelse. Der växte ett vackert exemplar af den blomma, hon sökte, och hon böjde sig ned för att plocka det, då hon plötsligt spratt till vid ett lätt buller.

Hon bleknade. Hon vände sig ej om; men hon kände, att någon stod bakom henne. Hvem var det? Trollet? —Åh nej, Maria till och med drog på munnen vid denna tanke; men det var henne dock omöjligt att vända sig om. Färgen på hennes kinder återkom och försvann ömsom, det var för besynnerligt. Hvarför rodnade hon, hvarför bleknade hon, hvarför kunde hon ej draga tillbaka den hand, hon sträckt ut efter blomman, och åter uppresa sin framåtlutande gestalt?

Huru länge hon skulle blifvit stående sålunda, fjettrad, förtrollad, är ovisst, om hon ej hört följande ord bakom sig:

”Jag hoppas, att du ej är rädd. Vänd dig om, mitt vackra barn !”

Maria gjorde så, men långsamt och tvekande. Hon vågade ej slå upp sina ögon; men hon såg dock, liksom genom ett flor, gestalten af en man. Var han ung och vacker eller gammal och ful?

Ung—ja, det trodde hon, vacker, det visste hon ej; men hon visste, att hon aldrig sett en sådan man förut.

”Nå, men se då upp, vackra barn,” sade främlingen leende. ”Jag tror sannerligen, att äfven du är rädd, ihuru du är den enda, som inte sprungit vid min åsyn men du är visst också ej någon bondflicka.

Maria svarade ej, vände sig icke.

”Hvad heter du?” fortfor främlingen. Kan du ej gifva mig ett enda ord; är jag då så farlig, att du ej kan bevärdig mig med ett svar? Du tyckes vara ute för att plocka blommor. Om du så vill kan jag hjelpa dig dermed. Kom med mig, jag vet hvar det växer vackra blommor !”

Och han räckte sin hand åt henne Maria drog sig tillbaka. Hon vågade kasta en blick på främlingen; men hennes ögon voro tårfylda, då hon bad:

”Ack, låt mig gå hem !”

Främlingen steg genast ur vägen, lyfte på sin hatt och lät henne gå förbi. Maria gick med snabba, men lugna steg så länge hon visste, att hon kunde ses af mannen; men så snart hon kom bakom de skyddande träden, började hon springa af alla krafter, och kände sig ej trygg, förr än hon satt i sin båt och ilade hän mot sitt hem.

Maria omtalade hvarken för sin mor eller Ingrid sitt möte; men hon låg vaken halfva natten och tänkte på främlingen, den andra hälften af natten drömde hon om honom. Så tillbringade hon tre eller fyra dagar. Hon sprang ej mer ute på fälten eller vaggade i båten, hon höll sig inne eller i den lilla trädgården. Hennes mor undrade, hvarför hon var så tyst. Ingrid sade vid slutet af veckan:

”Kors, hvad mamsell blifvit vacker. Jag begriper det icke..”

Modern såg på sin dotter och fann, att Ingrid hade rätt. Maria var på öfvergång till qvinna.

Ett övergivet torp vid Delsjön täckt av grön mossa så som sagans stenar, men vem är det som springer genom dimman – är det Maria eller är det trollet….? Foto: Per Hallén 2017.

—-

Hvem var främlingen vid Delsjön? Sagan har ej sagt det. Det kom en dag en man till sjön. Han hade med sig sitt gevär och en fyld rensel. Han satte upp åt sig en koja af stockar och ris. Der bodde han. Ännu synas några ruiner af kojan, det vill sägs, der ligga tvänne halfmurkna stockar. De voro dörrtröskeln säger berättelsen.

Skogarne voro på den tiden gemensam egendom, och de voro fylda med villebråd — tvänne saker af vigt för främlingen. Han fann der sin föda. Både den mörka skogsfågeln och den skygga haren föllo för hans säkra lod.

Ibland hände det, att en bonde i nejden vid hemkomsten till sin stuga fann ett silfvermynt på bordet, men några kakor bröd, något smör eller ost mindre i skåpet. Detta var allt. ”Sjötrollet har varit här,” sade bonden till sig sjelf och stoppade omsorgsfullt myntet i fickan. Sådana pengar bringa lycka.

—

Maria stod några dagar efter ”mötet”, som hon för sig sjelf kallade sitt sammanträffande med främlingen, i sin trädgård och planterade blommor. Plötsligt höll hon upp och sade halfhögt:

”Och dessutom kan han vara borta!”

Hon sade ej mer, men stälde beslutsamt sina steg ned till stranden. Der funderade hon åter en stund och syntes tvekande; men efter att hafva gjort en beslutsam knyck på hufvudet, gick hon ned i båten, löste den och satte sig vid årorna. Hon rodde uppåt viken, men allt långsammare, ju längre hon kom och vände slutligen helt hastigt om. Hon rodde hem, fastgjorde båten, steg i land och satte sig på en torfbänk under björkarne.

Följande dag upprepade Maria samma manöver, men denna gång rodde hon ända fram i viken och gick upp på land. Hon gick med säkra steg, så länge hon skyddades af träden, men vid den lila slätten, som låg mellan skogen och berget, stannade hon. Hennes hjerta klappade häftigt, och det var endast med möda, hon lyckades besegra sin rädsla så mycket, att hon försigtigt vågade titta fram mellan träden. Riktigt, ja, der satt han på en sten och läste. Hans bössa låg stödd mot knäet.

Maria vände genast om, högligen förtretad öfver den näsvise gästen, som hade fördrifvit henne från hennes älsklingspromenad.

Så for Maria många gånger öfver sjön, och alltid såg hon främlingen i sin väg, och alltid vände hon om. Men att så ofta se honom, hade ej något godt inflytande på hennes natthvila. Den höge, smärte gestalten, med de flammande, besynnerliga ögonen, det yfviga håret och den ståtliga växter, stod framför henne natt och dag. Om dagen drömde hon om honom, om nätterna likaså. Hans bild fick sålunda ostördt gräfva sig in i hennes hjerta.

En dag sade Marias mor leende till henne:

”Nå, Maria, du är inte rädd, du, för trollet vid Delsjön; jag ser, att du far fram och tillbaka nu som förr. Folket är för tokigt med sina inbillningar. Alla menniskor påstå, att de ha sett odjuret.”

”Åh prat,” svarade Maria, ”inte har jag sett något troll, inte.”

”Jag skall visa honom, att jag icke är rädd. Nästa gång går jag ända fram. Hvarför skall han hindra mig från att gå och plocka blommor !” tänkte Maria.

Redan dagen derefter satte Maria sitt beslut i verkställighet. Hon stannade nu icke bakom de skyddande

träden för att se sig för, utan gick hastigt fram. Hennes själ uppfyldes af en sällsam oro. Hon kunde ej fatta, hvarför hon med på samma gång rädsla och oemotståndlig, dragande nyfikenhet forskade omkring sig.

Allt var så tyst och stilla. Nästan en andäktig, fridfull stämning hvilade öfver naturen i den henne närmast omgifvande trakten.

Hur skall det gå för Maria? Fortsättning följer nästa söndag!

Referens

Svensk Amerikanaren, tisdagen den 18 oktober 1881

Vi återvänder denna söndag till sagan om Maria och hennes möte med en främling vid Delsjöns strand – är det trollet hon träffat? Sagan är hämtad ur tidningen Svensk Amerikanaren, tisdagen den 25 oktober 1881.

”Ihuru Maria kände sitt hjerta lättare, då hon såg sig en am, var det ej utan, att hon också kände en smula missräkning, så framt hon eljest icke endast för de mörka furornas skull hade kokett satt sin hatt på hufvudet och påtagit sin bästa klädning.

Maria gick och plockade sina älsklingsblommor, hon besökte sina käraste platser och drack ur handen vid källan, allt under det hon imellanåt såg sig om, utan att vareeblifva någon. Hon drog sig sålunda småningom längre bort och märkte plötsligt den koja, som främlingen byggt upp. Hon stannade, men gick derpå beslutsamt fram förbi den — och se, der i skuggan på andra sidan satt främlingen !

Han sig upp, då han hörde Marias lätta steg.

”Aha, är det du, mitt barn!” sade han. ”Du har kommit hit för att helsa på mig. Men hvad du har vuxit, sedan jag såg dig sist!”

Maria hade ej vuxit, men blixtstrålen hade tändt ljuset. Hon var förargad öfver detta uttryck — vuxit, liksom hon vore ett barn! Det var en lycka för henne, att främlingen ej fortsatte att tala om denna sak; hon hade säkerligen i harmen gifvit honom ett sårande svar. Hon vände hem, utan att tala till mannen.

Så gick en liten tid. Maria fortfor att besöka berget och träffade vanligen främlingen, som sade ett eller annat ord till henne, utan att få något svar. Han syntes i början road deraf, men efter några dagars förlopp yttrade han ord, som visade hans förargelse. En gång sade han:

”Hvad gör du här, då du aldrig har något att säga!” En annan gång frågade han:

”Är du stum I”

Men Maria blef tyst vid alla hans frågor, tills han slutligen en gång förtretad ropade till henne:

”Nå, men så fråga då åtminstone, hvem jag är, hvad jag heter, och hvad jag görhär!”

Den unga flickan fästade sina klara ögon nyfiket mot den frågande. Det sågs tydligt på de skiftningar, som försiggingo i hannes ansigte, att nyfikenhet och obe slutsamhet stredo med hvarandra inom henne. Slutligen tycktes hon fatta sitt beslut.

”Hvad heter ni då!” frågade Maria,helt förskräckt öfver sin djerfhet.

”Se, det var bra,” utbrast den unge mannen förtjust. ”Jag heter Olof.”

”Olof, det är ett fult namn.”

”Såå, tycker du det. Är du inte nyfiken att få veta, hvarför jag är här!”

”Hvarför ni är här! Kors! Det ser jag ju. Ni skjuter fågel, och ni läser, och så har ni hindrat mig från att gå hit på en lång tid.”

”Men nu låter du ej hindra dig längre!” Maria betraktade honom med ett slags öfverlägsen blick.

”Adjö, herr Olof,”  sade hon derpå.

”Adjö, skön  jungfru. Men hvad heter du sjelf!”

”Maria.”

”Maria, det var ett fult namn.”

”Han är alldeles odräglig,” tänkte Maria och gick sin väg. Hon fick nu mycket att fundera på. Hon hade talat meld honom, och Gud vet, om hon ej kände ett behof af att fortfarande få göra det, ihuru hon i själ och hjerta trodde sig afsky honom.

Det skulle vara för vidlyftigt att berätta, huru Maria och Olof blefvo allt mer bekanta. Det förgick sällan någon dag, utan att hon besökte berget och språkade med honom, det vill säga att han talade till henne, och hon gaf honom korta svar. Han hjelpte henne stundom att taga en blomma, som satt otillgänglig för henne,och huru det var, så blefvo henne alltid dessa blommor kärare än de andra, som hon sjelf plockat, och hon bevarade dem med större omsorg.

Derunder försiggick en märkbar förändring med Maria. Hon var nu en helt annan person än i början af sommaren. Detta outsägliga något, som skiljer jungfrun från flickan, hvilade öfver henne. Det jungfruliga behaget hade utbredt sig öfver flickan, det fina stoftet låg strödt öfver fjärilsvingen.

Marias mor och gamla Ingrid märkte båda, att något försiggått med Maria. Ingrid skakade på hufvudet och påstod, att trollet förgjort henne, och måhända hade Marias mor också fattat några misstankar, om blott icke Ingrid ständigt kommit med sitt tal om sjötrollet. Detta föreföll den goda frun så löjligt, att hon aldrig kunde tänka derpå, utan att draga på munnen.

En dag var Maria, som vanligt, vid berget. Olof befann sig vid hennes sida. Hon steg upp på ett litet utsprång för att plocka en blomma, som stod der; ty ständigt inbillade Maria sig sjelf, att hon gick dit igentligen för blommornas skull. Hon stod, som vi sade, på ett utsprång af berget och höjde sig på tå för att nå blomman. Men just som hon skulle fatta i blomstängeln, halkade hon och skulle hafva fallit, om ej Olofs arm fattat om hennes lif och sakta nedlyftat henne på marken.

Maria blef blossande röd; hon ville slita sig ur ynglingens famn, men han qvarhöll henne och fattade hennes hand, den han hårdt tryckte i sin. Så stodo de en stund, Maria med nedslagna ögon.

Slutligen utbrast Olof:

”Vet du, Maria, att jag älskar dig!”

Hon svarade icke, hon försökte ej att draga sin hand ur hans, men en dödlig blekhet bredde sig öfver hennes ansigte.

”Svara mig, Maria, får jag älska dig!” frågade Olof åter.

”Släpp mig; det är illa gjordt af er att säga så der, då jag är i ert våld,”snyftade Maria.

Olof släppte hennes hand och följde henne tiggande utför berget ända till båten, hvilket han aldrig gjort förut. Under vägen sade han ej ett ord, men vid båten grep han åter efter hennes små fingrar och bad så innerligt:

”Säg att du förlåtit mig.”

‘ Nåja, det har jag,” hviskade Maria, helt röd af medvetandet, att det kanske ej var rätt att så hastigt förlåta.

”Och säg, att jag får älska dig. Lofva mig det! Hör du, älskvärda flicka… Lofva mig det!”

”Ja… ja… jag tror det,” svarade Maria och vände bort sitt hufvud.

”Då är jag lycklig,” jublade Olof. ”Jag får älska dig; men då måste du också lofva att kommer igen i morgon.”

”Jag vet verkligen icke, verkligen icke, om det går an,” sade Maria tvekande.

”Jo, visst går det an; du lofvar ju att komma!”

”Jag vet icke.”

”Men besinna, att de dina skola förvåna sig, om du så hastigt afbryter dina färder hit. Du får lof att komma.”

”Ja, det är sant, jag måste väl fara hit då.”

Olof slöt Maria i sina armar, och hon hindrade det icke… Icke heller gjorde hon något motstånd, då den unge mannen tryckte en varm kyss på hennes friska läppar.

Han hastade derpå bort, och Maria stod en god stund och stirrade efter honom. Hans kyss brände ännu på hennes läppar. Hon var så berusad, så uppskakad, så egendomlig till sinnes.

Maria stod länge och såg efter honom. Det var skymning, då hon kom hem och

sade , att hon mådde litet illa och hade hufvudvärk, hvarför hon genast gick upp på sitt rum.

”Ja, se det der fördömda trollet,” puttrade Ingrid; ”det här går aldrig väl.”

Det vore orätt att säga, det Maria följande dagen utan tvekan begaf sig till berget. Men hon hade ju gifvit sitt löfte.

Han kom. Han mötte henne. De kysstes. De kunde ej skiljs förr, än det redan var skymning.

Flickan och sjötrollen hittar du i centrala Göteborg (se denna länk) den restes 1919, kanske finns ett samband med sagan om trollet i Delsjön? Foto: Per Hallén 2017.

Så försvann försommaren.

Ryktena om trollet fortforo. Likaså påståendet, att en ung flicka blifvit förtrollad. Det hviskades här och der bland folket, att denna flicka var Maria, men dessa hviskningar nådde ej till hennes hem.

Maria fortfor med sina färder till berget. Det hände ibland, att hennes mor sade:

”Du far mycket oftare öfver sjön i sommar, än du förut brukat göra.”

Och Maria svarade:

”Ja, der är så vackert.”

Men det leende var slutligen tvunget, med hvilket hon beledsagade dessa ord.

En dag sade modren:

”Du är bestämdt sjuk, mitt barn,du ser så underlig ut.”

Maria spratt till och svarade:

”Sjuk! Nej,’mamma lilla, jag mår bra.”

Hösten kom. Fåglarne hade flyttat, löfven gulnade, och allt bådade vinterns snara ankomst. Då försvann Maria en vacker dag.

Som vanligt, tog hon en eftermiddag sin båt och rodde öfver sjön åt berget till. — Solen gick ned, och hon kom ej hem. De båda gummorna fästade dock föga uppmärksamhet dervid, ty det hände ofta att Maria dröjde länge ute och sedan sakta smög sig upp på sitt rum, utan att väcka de gamle. Derför gingo de den dagen lugnt till sängs, sedan Ingrid hade sagt:

”Jag har ställt ett glas mjölk och en smörgås på mamsells rum.”

Tidigt om morgonen följande dag, medan de båda gummorna ännu lågo i sin sömn, bultade någon på dörren. Under det Ingrid drog på sig underkjorteln och strumpsockarna, grälade hon öfver att ej få vara i fred, hvarefter hon gick och öppnade.

Derutanför stod en dräng från Stora Torp, som helt lugnt roade sig med att kasta småsten på skatboet i björken, medan han väntade. Då Ingrid kom ut, sade hon:

”Är det du, Petter; är du ute så tidigt?”

”Ja, jag skulle just titta in i förbifarten och fråga, om mamsell är hemma.”

”Hur så, vill du träffa henne?”

”Nej, jag vill bara veta, om hon är hemma.”

”Ja, det kan jag väl tro att hon är, hon kom väl hem, sedan vi lagt oss i går.”

‘ Jaså, såg ni henne då?”

”Nej, hon går alltid så sakta, att vi ej höra af henne.”

”Ja, då vete väl Gud, hur det står till,” utbrast Petter, rifvande sig bakom örat.

”Nog tyckte jag, att jag såg henne på ett olyckligt vis i går qväll, men kanske det bara var synvilla. Trollet kan nog ställa till värre än så.”

”Såg du någonting!” frågade Ingrid förskräckt.

”Ja, gjorde jag så, Jag såg mamsell stå uppe på bergstoppen och sigta med en bössa på ett träd; om det satt någon fågel der, skall jag låta vara osagdt. Bredvid henne stod trollet och pekade på trädet. Och i detsamma small det, och så hörde jag henne skrika alldeles okristligt, och sedan såg jag ingenting, för jag tog till att springa så mycket jag kunde, och Gud vet, hur det är med mamsell.”

Ingrid hann knappt vänta på slutet af Petters berättelse, innan hon störtade upp till Marias rum, hvilket hon fann tomt. Derefter sprang hon in till sin matmor, som blef högst orolig, då hon hörde, att Marias säng stod orörd, ihuru hon dock ej mycket trodde på Petters historia. Imellertid blef han ombedd att taga ett par karlar med sig och genast gå till berget för att söka Maria.

Vid foten af berget funno de sökande det blodiga liket af en qvinna, som igen kändes vara Maria. Hon hade ljutit döden på det sätt, att hon baklänges störtat nedför den branta bergväggen och krossat sitt hufvud i fallet. Hela ansigtet var öfversköljdt med blod; i nacken voro flera sår, äfvensom ett i pannan, som syntes hafva tillkommit genom en stöt af kolfven på främlingens bössa, hvilken hon krampaktigt omfattat i dödskampen.

Fötterna lågo högre än hufvudet, som i de sista dödsryckningarna stannat på en bädd af blommor. Hon utandades sålunda sin sista suck bland sina älsklingar.

Man undersökte trakten, man undersökte främlingens hydda; af honom fanns intet spår. Det enda, han qvarlemnat, var bössan i Marias hand, ett godt men simpelt skjutgevär. Af honom hördes aldrig något mer. Hade Maria af våda fallit utför berget, eller var hon mördad! Måhända hade geväret gifvit henne en stöt, som drifvit henne baklänges några steg, så att hon störtat ned i afgrunden, eller hade hon af rädsla, då skottet gick af, tagit ett felsteg och fallitl Eller hade främlingen sjelv mördat henne, genom att stöta henne ned!

I hvilket fall som helst, kan det nödrop förklaras, som drängen från Stora Torp hörde. Det visade sig snart, att, om hon var mördad, så var det ett dubbelmord.

—

Men länge gingo hemska sagor om detta dödsfall i nejden. De omtalas ännu stundom af någon åldring för den lyssnande åhörarekretsen. Men ingen känner, hvem främlingen var. Det är endast genom några små anteckningar af Maria under början af sommaren, som man fått veta det lilla, vi här berättat om Trollet vid Delsjön.

(SLUT)

Referens

Svensk Amerikanaren, tisdagen den 25 oktober 1881

Sjötroll, foto: Per Hallén 2017.