Göteborgsregionens kommunalförbund har under flera år bedrivit ett LONA projekt kallat ”Delsjön-Härskogen – pilotprojekt i en grön kil” som resulterat i flera rapporter publicerade på projektets hemsida. I slutrapporten (finns tillgänglig som pdf) betonas områdets värde:

”Variationsrikedomen är ett högst påtagligt värde i Delsjön–Härskogenkilen och bidrar till många människors livskvalitet genom aktiviteter såsom promenader, undervisning, naturobservationer, mulleverksamhet, svampplockning, naturturism och mycket annat. Upplevelsevärdet kan hotas av till exempel exploatering av naturområden, nedskräpning, bristande skötsel och förorening.”

I Göteborg och Partille kommuner verkar dock detta omfattande och väl genomförda projekt inte komma till användning. Där föreslås istället regelbundet nya ingrepp som minskar detta grönområdes storlek. Frågan om bostäder och skola vid Härlanda tjärn har behandlats flera gånger här på Delsjöområdets historia (se exempelvis denna länk). Det berör området markerat med A på kartan nedan.

Men Härlanda tjärn är inte det enda området där det planeras omfattande ingrepp i natur- och kulturmiljön. I Partille finns flera områden som kan komma att påverkas, kartan ovan visar endast områden väster om Landvettervägen, längre öster ut finns också planer och områden som är tänkta att vara markreserv vid framtida bebyggelse.

B. Finngösaravinen, ett område där det flera gånger tidigare förts fram förslag om att bygga en väg. Det starka motståndet resulterade i en folkomröstning i frågan 2004 där de som önskade att bevara området, med höga naturvärden, vann. Nu har dock Partille kommun lagt fram ett nytt förslag om ”Vision Partille Ecopark” (se länk till samrådet) där vägbygget presenteras som något som skulle kunna förbättra naturen, påminner därmed om den vilseförande argumentation som stadsbyggnadskontoret använt sig av i frågan om att bygga en skola vid Härlanda tjärn. I fallet med Finngösaravien skulle ett ingrepp bli än större och det kan misstänkas att den föreslagna vägen är början på något mer omfattande. På föreningen Rädda Finngösaravinens Facebook sida skriver man: ” Föreningen blir därför mer och mer övertygade om att Partille kommun har en dold agenda och att en väg genom Finngösaravinen har betydligt mer omfattande tentakler än att vara en lågtrafikerad upplevelseväg eller en omväg för att minska biltrafiken på några Sävedalsgator.

Mycket talar för att planprogrammets yttersta syfte är att bana väg för en kraftfullt trafikmatad väg mellan Östra sjukhuset och Angered/Bergsjön med avfarter mot en Europaväg, samt centrala Partille. Plötsligt känns 6 000 dygnsfordon som en realistisk bedömning – och förstås, parallellt, som ett uppenbart hot mot ett naturområde med uttalade regionala och nationella kvaliteter.”

Besök gärna föreningens hemsida (via denna länk) och skicka in dina kommentarer till Partille kommun senast den 3 oktober (länk till samrådshandlingarna), via denna länk kan du läsa hur Partillekretsen av  Svenska Naturskyddsföreningen  och Föreningen Rädda Finngösaravinen svarat på samrådet i ett gemensamt dokument.

C. Björnekulla, höjdområdet öster om Finngösaravinen vill Partille kommun också bebygga i ett nytt storskaligt projekt, samhällsbyggnadskontoret i Partille fick 2016 i uppdrag att ta fram en plan för området. Det har redan genomförts förundersökningar, bland annat har arkeologer inventerat området (via denna länk kan du läsa om resultatet av inventeringen). Projektet beskrivs enligt följande i förslaget till ny översiktsplan för Partille:

D. ”Bostäder och handel i Gökegård, Öjersjö 2:3 m fl” har varit ute på granskning till den 31 augusti 2017. Genomförs detta förslag kommer ytterligare naturområden söder om Kåsjön att försvinna.

Det skulle var önskvärt om politiker började se till helheten istället för att lyfta fram enskilda projekt som ”mindre ingrepp” eller att försöka framställa det som ”grönt byggande” när natur ersätts av betong och asfalt. För att Delsjö- och Kåsjöområdet skall kunna överleva i en region med en överhettad ekonomi krävs att man har överblick och en strategi som sträcker sig längre än en mandatperiod. Annars lär inte detta fantastiska naturområde, med många höga värden för både upplevelser, natur och kulturhistoria, inte kunna överleva.

Underlaget finns tillgängligt för alla, även politiker, på Göteborgsregionens kommunalförbunds hemsida. Läs och begrunda!

Årets tionde månad har inletts och vi skall ännu en gång återvända till jordbrukets sysslor under 1700-talet och Broocmans råd till bönderna.

Under oktober månad var det lämpligt att gräva upp stenar som låg i vägen för jordbruket, bryta upp rötter som kunde användas till läkedom, speciellt Alands-roten angelica och baldrians-roten och insamling av ollon. Jakt på hare kunde också vara lämpligt under oktober. Broocman kom dessutom med avslöjandet att ryktet om att både hanen och honan födde ungar är oriktigt! Det är helt enkelt så att ”Harar äro ganska fruckt- och afwelsamma djur” slår han fast.

I köksträdgården måste ärtväxterna nu plockas upp ur jorden för förvaring i en mer skyddad miljö. På de bäddar i köksträdgården som därefter blivit lediga skall dynga och svart mulljord blandas.

I fruktträdgården plockas den sista frukten som mognat sent. Nya träd kunde föras in i fruktträdgården när löven fallit. Då hämtades de unga träden från trä-scholan, en sådan fanns vid Stora Torp, markerad med ett A på kartan.

Om det fanns utländska växter och frukter vid gården skulle dessa bäras in i Orange-husen, ett sådant fanns också på stora torp, markerad med B på kartan. Vi kan därmed misstänka att det fanns även en del exotiska växter på Stora Torp. Nattetid rådde Broocman till att Orange-husen skulle hållas stängda för att skydda mot frost, men hålla öppna under dagarna.

Under sommaren hade säkert myrorna varit flitiga med att bygga sina stackar, men dessa skulle utrotas och förstöras på Broocmans inrådan.

Den som behövde fälla träd för att använda till snickeri kunde lägga träden med barken på i sjön, då förhindrades timret från att spricka och saven drogs ur veden.

Boskapen skulle nu stallas och inte släppas ut mer ur ladugårdarna och slakten skulle inledas. Men det var viktigt att inte låta fullmånen skina på köttet! Gödsvinen skulle slaktas mot månades slut och fläsket antingen insaltas eller säljas omedelbart.

Hästarnas mun och tänder skulle ses över och rensat och få ärt-halm inblandat i sitt foder, det betraktades som nyttigt.

Kokt havre kunde med fördel ges till hönsen.

”Nu fiskas bäst i dammarna”, så skedde säkert också i Stora Torps båda fiskdammar.

Avslutningsvis säger Broocman ”Inom hus tilreder man nu allehanda sunda kryddewiner af ålandsrot, rosenmarin, Aalvia, mal-ört, ingefära etc. Nu mältas flitigt, ullen kardas, morgon och qwäll spinnes, item tröskes, bindes not, saltas kiött, och males medan höstfloden warar”.

Det var en samling mycket goda råd till alla er som önskar att återuppta 1700-talets jordbrukartraditioner.

Karta

Göteborgs stadsbyggnadskontor, karta över Stora Torp 1815 (upprättad 1814)
Litteratur

Gadd, Carl-Johan, Den agrara revolutionen: 1700-1870, Stockholm, 2000. (Bilden i sidhuvudet och bilden av Johannes Nilsson)

Håkan, Tunón (red) 2016. Broocman, Reineri, En Fulständig Swensk Hus-Hålds-Bok af Reinerus Reineri Broocman. En Handbok i gårds- och hushållsskötsel i vid mening från 1700-talets första hälft samt Broocmans värld och hushållsbok belyst i åtta artiklar av nutida forskare. Centrum för biologisk mångfald, Uppsala & Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, Stockholm.

Björkekärr och Robertshöjd uppfördes från mitten av 1950-talet och fram emot början av 1960-talet på den gamla utmarken norr om Härlanda tjärn, ett stort stycke av Delsjöområdet försvann då under gator och hus. Men kring torpet Smörslottet, vars egentliga namn var Intagan, var det lantliga vyer som mötte besökaren. Området hade inte bebyggts med bostäder då det på torpets marker fanns planer på att bygga ett nytt storsjukhus. Under rubriken ”Smörslottet i smältdegeln” skildrade Nils Boström torpet 1962 när det började talas om att lägga ett nytt storsjukhus på platsen. Han har även med en del iakttagelser om trakten och dess invånare om jag inte sett i andra texter.

Bilden i sidhuvudet är hämtad från G-P 1962-02-27 och visar torpet Smörslottet med berget Valåsen i bakgrunden. Kartan nedan visar området där Smörslottets byggnader låg, inte långt från Pressbyråns byggnad.

”Skall nya sjukhuset i öster ligga vid nuvarande torpstället Smörslottet på Sävenäs säteris gamla ägor?

Det ser så ut sedan stadsfullmäktige fattade principbeslut i frågan strax före jul och anslog en halvmiljon till planering.

Namnet Smörslottet kommer följaktligen att bli aktuellt till debatt på listan över sjukhusnamn. Nog skulle det låta en smula kuriöst om det i framtiden kommer att sägas om sjukhuspatienter att de ligger på Smörslottet medan mindre finkänsligare personer i bekantskapskretsen kommer att påpeka att vederbörande ”kommit upp i smöret”! Onekligen skulle t.ex. Sävenässjukhuset låta bättre för de flesta samtidigt som det anger en plats mer allmänt känd.

I varje fall verkar torpstället mycket trevligt där det ligger med sina omgivande åkrar och ängar. Gulsparvarna snärjer i trädgårdshäcken, skatan bevakar alla och envar som har sin väg förbi stället. Hon kan om det vill sig vara elak nog fram på vårkanten att kalasa på någon liten vilsekommen gråsparvunge; men hon hör liksom till helheten så vi får väl ha en smula överseende! Just nu andas allt frid och ro varför Smörslottet ger intryck av idylliskt litet torpställe.

Som namn på torpet är ”Smörslottet” vedertaget och brukat ett par sekler. Kommer man nerifrån gator och vägar i Säveåns forna dalgång så utbreder ängarna sig släta och bördiga här uppe. Den förklaringen till namnet ligger nog närmast till att ”slott” kommer av ”slätt”; slät bördig mark vars gröda blev till rena smöret sedan korna fått äta sig mätta därav.

Folket på Smörslottet ansågs ganska välbärgade. Torparen hade både en och två hästar medan de smärre torpställena runt omkring hade svårt att föda en ko över vintern och mera sällan häst dessutom. Var fodret slut och väglaget halkigt och isigt fick småtorparna ta största kälken och dra iväg ner till handlarna i Redbergslid, Harald Larssons m.fl. handelshus som även handlade med hög och halm. På bryggerierna vid Almedal–Lyckholms och Eriksbergs fick man köpa mäsk och stärkelse köpte man på Gårda, allt för att ge ladugårdsdjuren ett extra näringstillskott.

Men på Smörslottet räckte fodret till för tre kor, grisar och höns och den som hade ett par kraftiga pållar behövde inte sakna körningar till staden. Torparmor kallades ”Slottesa” och trots att de inte var några prinsessor kallades flickorna ”slottetöserna”! Som överallt på herrgårdar och säterier fick man göra dagsverken för rätten att bruka torpet. På Dalarna, ett närliggande torpställe som revs för bara några år sedan fick äldste pojken köra mjölkkärran för Vidkärrs gård till staden tre dagar i veckan som dagsverke för torpet, de övriga dagarna fick han gängse avlöning. Någon av flickorna kunde få arbeta med diskning av kärl i mjölkkällaren och detta räknades också som dagsverke. Barnen kunde få hjälpa till med varjehanda göromål för att tjäna en slant, bl.a. fick de hjälpa Skogssällskapet med skogsplantering i trakterna av Härlanda tjärn med omnejd.

Då frågan om ett nytt sjukhus i östra stadsdelarna var på tapeten för många år sedan ville dåvarande överläkaren på Ekmanska sjukhuset, dr. Wallin ej förorda platsen vid Smörslottet på grund av kvällsdimmorna från Härlanda tjärn och Brudaremossen. Från det sistnämnda stället kommer också mindre angenäma dofter vid SO-vind men det kanske kompenseras av att det från andra hållet kommer trafikbruset från riks 6:an och på senaste åren har dessutom ytterligare ett irritationsmoment tillkommit. Det är SJ:s ordergivningscentral vid Sävenäs som ”miss-i-nassen” dirigerar vagnarna på bangården genom jättehögtalare!!!

Nils Boström” (Göteborgs Posten 27 februari 1962)

Det finns fler artiklar om Smörslottet här på Delsjöområdets historia om du vill läsa vidare:

När vargen smög kring Smörslottet (2013-01-27)

Smörslottets sista tid (2013-10-27)

En spökhistoria från Smörslätten (2013-12-18)

Tre kor betade vid Smörslottet (2016-03-06)

Om torpet Dalarna (Dala) och dess sista tid finns också en text: Torpet Dala blev ett ”Rövarnäste”. (2017-03-17)

Tidigare har det här på Delsjöområdets historia (se denna länk) berättats om det nya planerade reningsverket mellan Brudaremossen och Svarttjärn. Nu har en ny gångväg anlagts, troligen som ett förberedande arbete då den gamla vägen förbi reningsdammarna kommer att stängas av. Dessutom har nu arbetet med en ny VA-ledning inletts. Arbetet kommer att påverka vägsträckan mellan den gamla soptippen och området vid Svarttjärn.

Den nya gångvägen förbi reningsdammarna. Foto: Per Hallén

Forskningsresanden Thorild Wulff besökte många avlägsna trakter under sitt liv (1877-1917). Han var med på expeditioner till Spetsbergen, Indien, Island, Kina, Mongoliet, Sumatra, Java, Bali, Lombok och slutligen till Grönland där han föll offer för naturkrafterna och de umbärandena som resan med hundslädar innebar. (Nordisk familjebok, Uggleupplagan) Men ett av hans äventyr kommer sällan fram i skildringarna av Thorilds liv och resor, nämligen besöket vid Willrunorna år 1908. Här återges Thorild Wulffs egen text som beskriver hans Delsjöexpedition, den trycktes i ”Sveriges natur” 1911.

Linnés ”Willrunor” i Göteborgstrakten  AF  THORILD WULFF.

”Under sin vistelse i Göteborg, i juli 1746 företog Linné
en del smärre utflykter i stadens omgifningar. Han besökte
därvid ock en gammal forngraf vid nuvarande Kallebäcks källa,
hvarom han i sin Wästgötaresa skrifver (s. 144):

»Kongsgrafwen låg i södost ifrån Carlebeck, uti en
liten ätteplats med uprättade stenar; hon war 2 1/2 famn lång,
1 famn bred, och eljest bygd såsom Hjelmars graf vid
Falköping.

»Runstenar woro här inge. Men Bönderne berättade, at
i öster ifrån denna graf på andra sidan om en stor Mossa,
skulle wara et bärg, på hwilket obekanta bokstäfwer woro
skrefne; wi reste dit, och funno 3 skrefne rader, som sträkte
sig wid pass 100:de alnar i längden; Bokstäfwerne stodo innom
linier, ofwan och nedan, hwilka linier sträkte sig långsåt en
flat och sluttande bärgsklippa; hwar bokstaf war 2 à 3 quarter
lång, och merendels 1 eller 2 bokstäfwer öfwer hwar linea; de
fläste woro allenast strek, som gingo perpendiculairt eller
oblique til höger eller wänster; Jag är säker, at denne
Runsten ej warit läsen på 100:de år, ty torfwen låg på flera ställen
öfwer skriften til 2 à 3 fingers tjocklek. Om denna skrift ej
måtte wara Willrunor, wet jag icke, hwad den skal kallas.
Aldrig har jag sett så widlyftig Runsten, ej eller så stora
characterer skrefne i sten.»

Redan för mer än femton år sedan väckte denna passus
i Wästgötaresan mitt lifliga intresse. Själf Göteborgsbarn hade
jag under mina skolår mångtaliga gånger genomströfvat just dessa trakter
kring Kallebäck, men hvarken sett eller  någonsin hört talas om dessa märkliga
runinskrifter i sannskyldigt  jätteformat, som icke ens den
runkunnige Linné mäktade tolka.
När jag nämnde om denna sak för min vän, numera aflidne
arkeologen Sven Söderberg i Lund och det visade sig, att han,
som eljest kände hvarenda runsten i Sverige, dock aldrig hört
denna af Linné omnämnda runinskrift omtalas, förelåg här
tydligen ett bortglömdt fynd, som borde ånyo om möjligt uppspåras.

Då mina flesta besök i Göteborg under flera år inträffade
vintertid vid snötäckt mark, dröjde det ända till år 1908,
förrän jag i samband med Svenska Botaniska Föreningens
vårexkursion till Bohuslän blef i tillfälle på allvar söka återfinna
denna storstilade runinskrift. Med »Wästgötaresan» i hand
begaf jag mig ut till Kallebäck, en för allmänheten välkänd
vattenkälla, hvarifrån Göteborg fordom, och i inskränkt mån
f. ö. än i dag, hämtat sitt dricksvatten. Det gällde då i första
hand att med ledning af Linnés beskrifning finna
»Kongs-grafven». Ortsbefolkningen hade inte reda på någon
stensättning, som kunde vara en forngraf. Men till slut anträffade
jag i ett torp en gammal gumma, som visste besked. Hon
visade mig läget för grafven, hvilken störtat samman för flera
år sedan, och hon visste t. o. m. förtälja, att det var själfve
Kung Rings graf!

Jag var sålunda fullt orienterad och mycket riktigt, strax
nordost om grafstället utbredde sig en liten mosse i en kittel
-dal i sträckning SO—NV, rundt om begränsad af rundslipade
gneissberg samt i SO af morängrusbackar. Mossens bredd är
ungefär 500 m., dess längd c:a 2,000 m. Den var vid mitt
besök så vattenrik, att den på stora sträckor icke var gångbar.
Dess vegetation utgjordes af ljung, klockljung, pors och
Narthecium samt enstaka björkbuskar och martallar.

Det gällde således att enligt Linnés beskrifning söka efter
runinskrifterna i bergen öster om denna mosse. Bäst
kringgår man mossen genom att först följa landsvägen upp för
backen 5 min. förbi Kallebäcks källa, tills man kommer upp
på landsvägens krön. Man har då mossen strax till vänster
(norr) om vägen. Bäst är att i enl. med kartskissen gå på en
stig längs mossens sydöstra och nordöstra kanter. I vinkeln
ligger ett förfallet grått trähus.

Så långt var allt godt och väl, men nu vidtog ett fåfängt
sökande efter en berghäll, som passade in på Linnés
beskrifning. Efter flera timmars sökande gaf jag slutligen tappt, i
den fasta öfvertygelsen, att den runinskrift, som Linné sett och
som redan då beskrefs vara så öfverväxt, att »torfwen låg på
flera ställen öfwer skriften til 2 à 3 fingers tjocklek»,
längesedan försvunnit under ett torf- eller vegetationstäcke. Ty
att jag befann mig på rätta platsen kunde knappt vara
tvifvelaktigt.

För att slippa ånyo kringgå mossen tänkte jag gå en
direktare väg till Göteborg öfver Örgryte genom terrängen, då

jag händelsevis fick syn på ett litet torp i närheten. Barnen
och kvinnfolken i torpet hade ingen upplysning att lämna om
någon inskrift på berghällarne i närheten, men när torparfar
själf kom till, visste han besked. Blott några hundra meter
från stugan hittade vi mycket riktigt »runberget», som gubben
själf inte besökt på år och dag och hvars existens tycktes vara
på väg att allmänt försvinna ur folkmedvetandet på trakten.

Berghällen utgjorde en kal, aflång, nästan horisontal
gneisskalott ute i ljungbevuxen blockterräng. Själfva kalotten
var visserligen fri från ljung och buskar, men delvis rätt starkt
öfvervuxen af lafvar, mossa och Silene rupestris. Dess omkrets
var oval med längdaxeln i S—N och afståndet från
Kallebäcks-mossens nordosthörn c:a 400 meter. Sedan vi med spadar
och kvastar ränsat undan vegetationen, framträdde de
underliga streckfigurerna med all önskvärd tydlighet. Den del af
berghällen, som upptages af inskriptionerna, är c:a 40 steg i
längd och 5 steg i bredd.

»Runtecknen» stämma på pricken med Linnés beskrifning.
Tvärs öfver hällen sträcka sig 3 parallella, skarpt begränsade
band, där bergarten är mera skiffrig, längsstrimmig i texturen
(se fig. 2). Det är på dessa stråk, som »runorna» finnas.
»Bok-stäfwerne stodo innom linier, ofwan och nedan, hwilka linier
sträkte sig långsåt en flat och sluttande bergsklippa», som

Linné uttrycker det på sitt koncisa språk. Tvärs öfver dessa
stråk ser man de jättelika »bokstäfverna» urgröpta. Deras
höjd växlar mellan 30 och 75 cm. och de äro utmejslade till
ett djup af 1—3 cm.

Af de tre »runbanden» är, som synes af fig. 2, N:o 1
längst, sträckande sig öfver hela hällen, därnäst N:o 3 och
mellan dem det kortaste bandet N:o 2. För att gifva en liten
idé om utseendet af dessa vid första anblicken ganska
respektingifvande »runinskriptioner», har jag i fig. 3 aftecknat valda
partier, ett stycke från hvardera af de tre bandstråken. Att
Linné föll i undran inför dessa runor, är sannerligen icke att
undra på, ej heller att han icke var i stånd att tyda dem, utan
förmodade dem vara »Willrunor», som fordom brukades vid
besvärjelse och trolldom.

Redan en ganska ytlig undersökning gaf förklaringen till
dessa mystiska tecken. Själfva berghällen är, som alla andra
hällar i trakten, energiskt afslipad af inlandsisen. De tre
längslöpande bandstråken i gneissen utgöra blott en mot
hufvudmassan afstickande, något olika utbildad bergart, hvars
längd-strimmighet i norr och söder nog ytterligare markerats af
inlandsisen, som torde haft denna rörelseriktning i dessa trakter.
Själfva »runorna» ha ursprungligen utgjort små ådror af
mjölkkvarts, hvilka vid hällens vittring kvarstått som låga åsar öfver
den mjukare gneissytan. Sedan har antingen genom
fortskridande vittring eller genom inlandsisens afhyfling dessa kvarts-

fyllnader aflägsnats, och vi ha fått de urgröpta sprickorna i
hällen, som genom sin ganska underliga orientering ledde
Linné att tro, att vi hade med människors verk att göra. När
Linné besökte platsen, hade ju ännu ingen människa en aning
om istiden och de delvis jättelika flyttblock af storlek som hela
hus, hvilka talrikt ligga spridda kring »runhällen», talade ju
ett språk, som Linné icke kunde uppfatta.

Att den här gifna tydningen är den rätta, framgick klart
vid en närmare granskning af räfflorna. Här och där kunde
man ännu finna kvartspartiklar kvarsittande som rester af den
gamla fyllnaden och på enstaka ställen bildade kvartsen ännu
låga ryggar i gneissmassan.

Jag lät ordentligt rengöra hällen från vegetation, hvadan
den åtminstone under de närmaste åren torde vara lätt att
återfinna, antingen man vill gå till platsen öfver Kallebäck eller
kanske bekvämare öfver Örgryte och egendomen Stora Torp.
Det skogstorp, som ligger i omedelbar närhet till »runberget»
och som hör under Stora Torp, heter Kålmaden och beboddes
då af Aug. Johansson, den man, som hjälpte mig att rengöra
berghällen. Kanske kan någon ha vägledning af dessa
upplysningar. Platsen ligger ju så nära Göteborg, att den
lämpligen kanske blir målet för en eller annan vetgirigs
söndagspromenad. Det kan ju ha ett visst intresse att besöka denna
plats, där t. o. m. Linné stod undrande och spörjande inför
hvad han såg.

Då det förvånade mig, om den sålunda återfunna Linnéanska
»runskriften», hvilken faktiskt icke är mera allmänt känd i
Göteborgstrakten, verkligen ej skulle ha uppmärksammats af
arkeologerna, forskade jag något närmare i häfderna efter saken
och fann då, att Wilh. Berg redan 1879 på alldeles samma
sätt som jag lockats ut på spaning efter denna »runhäll», som
också han efter stort besvär lyckades anträffa. I artikeln
»Runinskrifter vid Göteborg» i »Bidrag till Göteborgs och Bohus
läns Fornminnen och Historia» för nämnda år skildrar han
denna sin expedition och kommer till fullständigt samma resultat
som jag trettio år senare.

Men ej heller Wilh. Berg är den förste uppspåraren af
dessa »Willrunor», utan Octavia Carlén omtalar dem redan
1869 i en bok, »Göteborg. Beskrifning öfver staden och dess
närmaste omgifningar.» Hon är äfven fullt på det klara med,
att fenomenet är »ett naturens eget verk», men anser det »icke
desto mindre som en så sällsam företeelse, att en färd dit ut
ej bör försummas». Författarinnan säger sig redan omkring
1859 ha besökt platsen i sällskap med den ryktbare
fornforskaren George Stephens, hvarvid »båda blefvo fullt
öfvertygade om, att naturen själf ristat denna märkvärdiga skrift.
Och man fann då äfven i grannskapet åtskilliga andra dylika
företeelser ehuruväl af mindre utsträckning.»

I »Bihang till Skara Stifts Tidningar» N:o 51 för den
17 april 1794 beskrifver den gamle fornvännen Per Tham af
Dagsnäs, huru han »låtit nagelfara 2:ne berg i
Westergötland», af hvilka det ena just var den Linnéanska »runhällen» vid
Kallebäck. Tham var fullt öfvertygad om, att dessa hällar »i
äldsta tider warit skrefne med Runor». Han lät äfven afrita
»inskriften», men enligt hvad Geijer förmäler i »Svea Rikes
Häfder» I, sid. 153, där denna Linnéanska runhäll omnämnes,
ha dessa teckningar aldrig blifvit offentliggjorda.

Vi se sålunda, att den gamla Linnéanska uppgiften i
»Wästgötaresan» tid efter annan fäst uppmärksamheten vid
sig och ingalunda förblifvit så opåaktad, som jag i förstone
trodde. Som ett litet »naturminne» i sitt eget slag bör ju den
gamla »runhällen» ha en viss hemortsrätt i föreningens årsbok.
Något skydd behöfver den icke, så ute i oländig vildmark,
som den ligger.

I detta sammanhang bör icke förgätas den dråpliga
historien om Runamo »runhäll» vid Hoby kyrka i Blekinge, som
gaf upphof till en ryktbar arkeologisk strid mellan bl. a. Finn
Magnusson, Molbeck, Forchhammer, Berzelius och Sven Nilsson.
linledningen till »Historia danica» omtalar Saxo Grammaticus,
att en inskrift om Bråvalla slag blifvit inristad på en klippa i
Blekinge, och så kom man att taga den nämnda »runhällen»
vid Runamo för just den åsyftade, men de lärde lyckades i
lång tid icke tyda den. Danska vetenskapsakademien ditsände
så 1833 en kommitté för att undersöka »inskriften» och Finn
Magnusson lyckades då verkligen öfvervinna de svårigheter,
som tydningen dittills orsakat de lärde. Han upptäckte
nämligen, att inskriften borde läsas baklänges d. v. s. från höger
till vänster för att bli begriplig. Då fann han emellertid, att
orden voro »affattede i det oldnordiske sprog og udgjorde
fuldkommen regelrette, ja, endog allitererade vers i det saakaldte
fornyrdalag, ogsaa kaldet Starkadralag (Stærkodders versmaal),
sandsynligvis af det kvad som denne kæmpeskjald siges at
have digtet om Braavalleslaget».

Denna Finn Magnussons tolkning godtogs i början, men
står numera som en bland de mest komiska poängerna i
nordisk fornforskning, sedan bl. a. Berzelius och Sven Nilsson
påvisat, att »inskriften» vid Runamo helt enkelt utgör
naturliga sprickbildningar i en gång af bergarten trapp!

Det är kanske mer en slump, att inte någon äldre arkeolog
också lyckats tyda de Linnéanska »willrunorna» vid Kallebäck!” (Wulff 1911)

Bilden i sidhuvudet: Okänd fotograf – Etnografiska Museet, Stockholm: Thorild Wulff (1877-1917) (From Wikimedia Commons, the free media repository)

Litteratur:

Nordisk familjebok, Uggleupplagan.

Wulff, T. Linnés ”willrunor” i Göteborgstrakten. i ”Sveriges natur”. Stockholm 1911.

Arbetet med att anlägga en ny VA-ledning vid Brudaremossens gamla soptipp har nyligen omnämnt här på Delsjöområdets historia. Det kan dyka upp många överraskningar vid grävande vid soptippar då det var många olämpliga ämnen som kördes till Brudaremossen under den långa tid tippen var öppen. Idag berättas om när de giftiga resterna efter M/S Poona kom till Brudaremossen.

Fartyget M/S Poona sjösattes 1952 och tillhörde det Østasiatiska Kompagni i Köpenhamn och trafikerade framförallt områden kring Still Havet. Men den 15 juli 1971 låg fartyget i Göteborgs hamn. När fartyget låg vid kaj utbröt en brand ombord som dödade en besättningsman och tre hamnarbetare. Lasten ombord bestod bland annat av 36 ton natriumklorat samt 600 ton rapsolja, när en ny last bestående av tunga stålbalkar skulle tas ombord kom en av balkarna i svängning och slog hål på tunnor innehållande både natriumklorat och rapsolja. Gnistorna som orsakades av en balk som började glida på däcket satte eld på en blandning av olja och klorat. Det tog inte många minuter delar av lasten exploderade och kastade de tunga lastluckorna ned på kajen flera hundra meter bort. Branden var så intensiv att det tog nära fyra dygn att släcka elden. Det var den dittills mest svårbemästrade brand som räddningstjänsten i Göteborg hade haft att hantera. Efter detta var fartyget obrukbart och det var inte lönt att reparera utan Stena A Olssons skrotfirma köpte fartyget för upphuggning. (www.faktaomfartyg.se, Looström 2006)

Förutom natriumklorat och rapsolja fanns även last av 40 ton arseniksalt, som vid denna tid användes vid impregnering. Det var okänt för myndigheterna och först genom ett tips till Hälsovårdsnämnden började man undersöka vad som hänt med detta giftiga ämne. Omkring fem ton skulle ha grävts ned på en soptipp vid Göteborg och man misstänkte att det kunde vara Brudaremossen.

”Det miljöfarliga giftet måste ovillkorligen spåras. Det kan inte bara skada människor utan alla levande organismer” sa Tryggve Andrén, 1:e stadsläkare vid hälsovårdsnämnden till Aftonbladet.

Tunnor med det giftiga saltet påträffades också när man satte in en grävmaskin i sökandet på Brudaremossen. De fem ton man sökte efter togs om hand men det fanns fortfarande en betydande oro då detta bara var en mindre del av lasten, omkring 35 ton arseniksalt var fortfarande borta.

På länsstyrelsens naturvårdssektion var man mycket oroade och länsingenjör Bengt-Erik Olsson berättade för Aftonbladet att ”det strider mot miljöskyddslagen att handskas så här vårdslöst med farliga gifter. Därför är det nödvändigt att vi får tag på den skyldige. Detta får inte upprepas”.

Något mer överslätande var direktören för Boliden bolaget som ägde den arsenikhaltiga lasten. ”Det är mycket otäckt och otrevligt att arseniken är på drift. Impregneringssaltet innehåller visserligen bara 20 proc arsenik och vi tror nog att den arsenik det rör sig om snarare är farlig som psykologisk effekt än som miljöfarlig, – Folk blir rädda bara de hör ordet arsenik”, uttalade Direktör Lars Birkner. (Aftonbladet, GT)

Det stora sopbergets hot mot miljön kan ingen tvivla på. Utredningen från 2016 om soptippen har visat på de stora utmaningar som väntar för att ta hand om alla gifter som läcker ut från Brudaremossen. (Deponi Brudaremossen 2016)

Kanske finns även delar av lasten från Poona kvar i marken. Även om man lyckades med att gräva bort den arseniken så kan det vänta många andra otrevliga överraskningar när nu ett nytt arbete med att gräva i och omkring soptippen inleds.

Bilden i sidhuvudet är hämtad från GT 1971-09-09

Källor

Internet

http://www.faktaomfartyg.se /poona_1952.htm (hämtat 2017-10-20)

Looström, Björn, Åtgärder mot kemikalieolyckor i sjöar, vattendrag och kustvattenområden. En nordisk handbok. Utarbetad på uppdrag av Nordiska kontaktgruppen för kemikalieolyckor. 2006. (https://rib.msb.se/Filer/pdf/21700.pdf) (Hämtad 2017-10-20)

Deponi Brudaremossen. Förslag till åtgärdsprogram för Brudaremossen 2016. (Hämtad 2017-10-20)

Brudaremossen, lakvattenrening – Tillståndsansökan miljöfarlig verksamhet. Kretslopp och vatten 2016. (Hämtad 2017-10-20)

Tidningar

Aftonbladet 1971-09-09

GT 1971-09-09

Samrådet kring Finngösaravinen och ”ecoparken”, som det berättades om här den 27:e september, har nu avslutats och det har kommit in 225 synpunkter till Partille kommun. Nu återstår att se hur Partille hanterar denna fråga som många trodde var avgjord sedan folkomröstningen 2004.

”Ett antagande av planprogram hoppas kommunen få fram under vintern. Fram till dess lär politiska diskussioner följa.” skriver Partille Tidning och här på Delsjöområdets historia kommer frågan att följas.

Länkar:

Föreningen Rädda Björndammsdalen och Finngösaravinen.

Partille kommun: Förslag till planprogram för Partille Eco Park.

Partille Tidning: Nu har folket sagt sitt om ecoparken.

Vti rapport från 2005 om resultatet av folkomröstningen.

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Partille kommuns förslag till planprogram för Partille Eco Park, ett exempel på hur kommunen vill förlägga en väg genom naturområdet.

Vid byggnadsnämndens möte igår beslutades att skicka planen för bostäder och skola vid Härlanda tjärn vidare till granskning efter en del justeringar. (Länk till projektet på stadens hemsida). De steg som processen består av är följande:

• Plan utökat förfarande – startskede (genomfört)
• Plan utökat förfarande – samråd (genomfört)
• Plan utökat förfarande – granskning (skall påbörjas efter justering)
• Plan utökat förfarande – inför antagande
• Plan utökat förfarande – laga kraft
• Byggstart

På Stadsbyggnadskontorets hemsida ligger ännu planen i dess tidigare utförande, men igår beslutades om vissa förändringar. Enligt information från mötesdeltagare så skall det nu ske en översyn av planen med några justeringar. Det talas om att ett av punkthusen skall strykas ur planen och höjden på de övriga skall minska. Övrig bebyggelse inklusive skolan önskar politikerna dock genomföra.

Det tycks råda en del motsättningar bland politikerna angående denna plan. Socialdemokrater och vänsterpartister ville använda Stadsbyggnadskontorets ursprungliga plan men efter votering vann det yrkande som Miljöpartiet, Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna lämnat in. (Yrkandet återges i sin helhet nedan)

Samtidigt skall ett yrkande på att utreda en utökning av naturreservatet att omfatta även Härlanda tjärn med omgivningar ha lämnats in av Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, vilket fått stöd även av Liberalerna. Men det förslaget bordlades, enligt uppgift, av Moderaterna.

Nu återstår dock att invänta protokollet från mötet för att få ytterligare uppgifter om besluten samt att se vad justeringen kommer att innebära när planen skickas ut på granskning. (Då finns åter möjligheten att yttra sig).

För Delsjöområdet och riksintresset för friluftsliv är det dåligt att skolan behålls inom planen, men samtidigt bra om det äntligen kan införas ett starkare skydd för övriga delar av området. Som trogna läsare på denna sida känner till, har förslag om skydd för området lagts fram allt sedan 1940-talet utan att bli verklighet, men förr eller senare kanske ett mirakel inträffar!

Yrkande från L, M, KD, MP.

Yrkande gällande granskning av detaljplan för bostäder och skola vid Robertshöjdsgatan/Smörslottsgatan inom stadsdelen Sävenäs och Delsjön, en del av BoStad2021.

FÖRSLAG TILL BESLUT

Byggnadsnämnden föreslås besluta:

Att nedanstående beaktas i samband med granskningen av planen

Vi är i grunden positiva till detaljplanen för området. Behovet av bostäder är stort och ofta överväger detta intresse framför andra. I de här fallet tycker vi dock att påverkan för de boende är alltför markant. Det har också inkommit ca 400 st synpunkter från medborgare. Ibland behöver också hänsyn tas till de som redan har sina hem på en plats och att genom lyssna på de boende skapa en miljö som känns bra även för dem.

Det finns några saker som vi delar med de boende och som vi önskar få beaktade när planen nu går ut på granskning.

1. Område A, de tre punkthusen är placerade på en kulle precis i början av grönområdet och kommer med sin höjd bli mycket dominerande för området. Vi vill att punkthuset som ligger i västra delen på naturmark tas bort, då det innebär att onödigt stora delar av naturvärdena går förlorade samtidigt som det inte bidrar positivt till närmiljön. Vi vill också se något färre våningar för de resterande husen.
2. Område E, skolbyggnaden har skolgården vänd in mot grönområdet vilket skapar en gård utan insyn. De boende önskar få skolan vänd så att gården ligger mot väggen för att skapa en tryggare vistelseplats särskild kvällstid. Vi anser att man bör se över denna möjlighet igen och att varuleveranserna bör kunna gå att lösa även med denna placering.
3. Vägen till skolan är en återvändsgata och kommer blir hårt trafikerad med bilar till och från skolan för lämning och hämtning. Trafikkontoret anser att trafiksystemet klarar denna trafik. Det ställer vi oss tveksamma till och skulle vilja se ytterligare en vändplats, placerad strax före den befintliga.

I Stenströms hembygdsbok ”Örgryte genom tiderna” får läsaren följa med på en vandring Från Mölndalsån över bergen till Delsjöarna, en vandring som du kan följa även i nutid genom att bekanta dig med berättelserna här på Delsjöområdets historia från den 20 maj 2012 (se länk) och  den 21 maj 2017 (se länk). Stenström berättar kortfattat om en ljung- och skogsbrand som inträffat under hans egen samtid. ”Den 18 april 1907 brann ljung och småskog över en stor del av det beskrivna fjällområdet öster och norr om Delsjöarna” (Stenström del II s. 37)

I Göteborgs tidningar beskrevs givetvis också branden och dagens söndagsläsning hämtas ur Göteborgs Aftonblad där signaturen Florian skildrar eldens framfart.

”En dag, när jord och människor länge trått efter regn, stiger plötsligt en liten gråblå rökspiral upp ur ljungen mellan granarna i berget. En vindfläkt går fram längs sluttningen; den väcker upp en röd eldkam, som hväsande far fram i den torra ljungen; som en eldorm vindlar den sig vidare uppför sluttnin­gen, och folket på andra sidan berget ser plötsligt en tjock röksky lyfta sig öfver dess kam. Den vidgar sig och tätnar och flammar slutligen röd under­ifrån, vältrar fram i allt tjockare mas­sor och försätter folket i staden i orolig undran.

De som ha tid, och för öfrigt de mest nyfikna, skynda mot den plats, där fenomenet ter sig. Bland en skara sådant folk befann mig äfven jag i lördags på bergvandring i höjderna ofvan Delsjön, sedan droskan måst stanna vid vattenverkets vaktstuga, där vägen tog slut.

Då hade det redan brunnit ett par timmar, och på en lång sträckning gingo vi fram öfver mark, där den till grå svart aska och svartnade rester af ljung­stammar förvandlade vegetationen talade om det lössläppta elementets härj­ningar, På afstånd slingrade sig eld ormen uppför bergen, glimmade till och reste sig, när vinden friskade i, följd i hälarna af en rad karlar och pojkar, som med långa granruskor och afhuggna enar slogo löst på den eld, som ännu låg och pyrde i ljungen. Vidare på sin väg österut angriper eldkolonnen träd och buskar och allt som för öfrigt kom­mer i dess väg. Här står en ungbjörk: stammen är svärtad af sot ända upp till de fina grenarna, knopparna, som stodo halföppna och endast väntade på en läskande skur för att spricka ut, frasa förtorkade sönder vid beröringen; den björken skall icke grönska i år.

Illustration ur Göteborgs Aftonblad

Eldens framfart.

Elden hade först observerats af vakten vid Delsjöns vattenverk, som pr telefon rekvirerade hjälp från brandmanskapet Örgryte. Då emellertid markerna ej

lågo inom samhällets område, vågade brandchefen ingenting lofva härom, och söktes och erhölls därpå hjälp från brandkåren i Krokslätt.

Då elden emellertid allt mera närma­de sig stadens egor vid Kåltorp fann man för godt att utsända en afdelning på sex man af stadens brandkår för att deltaga i släckningsarbetet. Detta mötte dock stora svårigheter; öfver den oländiga terrängen kunde man ej fä fram några sprutor, utan måste brandsolda­terna taga del i det förut påbörjade

Folk från Råda samt manskap från Kvibergs artillerietablissement utryckte vid 5-tiden, och man lyckades nu med förenade krafter afvärja eldfaran från ett par hotade bondgårdar samt sätta en gräns för elden vid Delsjökärr. Hade detta ej skett, skulle Råda säteris präktiga skogar troligen ha blifvit lågornas rof.

Då vinden mot skymningen mojnade af, gick släckningsmanskapet till sitt, som det trodde efter välförrättadt ärende, Men på natten vaknade vinden igen, nu nordlig, elden flammade åter upp och ryckte på nytt med en ganska bred kolonn öfver backar och berg mot Partille till.

Ett par poliser från Örgryte, som vid 3-tiden på natten kommit ut till Delsjön för att taga brandplatsen i be­traktande, möttes af de framvältrande lågorna, som de dock, gynnade af terrängen, snart sågo sig i stånd att dämpa.

Det ymniga regn, som i går föll öfver nejden, släckte väl de sista glöderna i den härjade marken. Men då låg en sträcka på en half mil svartnad och förödd och skall i sommarens lif tala dystert om död och förgängelse,

Florian.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 22 april 1907)

Bilden i sidhuvudet är hämtad ur artikeln i Göteborgs Aftonblad, bildtext: Släckningsarbetet med ruskor.

Tidning

Göteborgs Aftonblad.

Litteratur

Stenström, F. Örgryte genom tiderna. Del I-II. Göteborg 1920-24.

Sportfiskarna har nu inlett kalkning av flera sjöar och vattendrag i Göteborgsområdet, däribland Delsjöområdet. (se länk) Framförallt är det Odensvaletjärnen som skall kalkas för att höja PH värdet i tjärnen och i Ugglebäcken som rinner ut i Lilla Delsjön vid Delsjökärr. Projektet har fått tillstånd av och genomförs i samarbete med Länsstyrelsen men kalkningen finansieras av Sportfiskarna och Göteborgsregionen. Förhoppningen är att förbättringar av vattenkvaliteten tillsammans med förbättringar av den fysiska miljön med stenar och grus skall skapa en god miljö för öring. Det finns redan öring i Delsjöbäcken och nu kommer yngel av samma stam att sättas ut även i Ugglebäcken. Därmed kan ett lek- och uppväxtområde för öringen skapas. Sportfiskarnas Jack Olsson säger att bäcken sannolikt har en potential att producera upp till 500-600 öringar årligen.

Sportfiskarna arbetar för att öppna upp vandringsvägarna från Delsjöarna ända till havet. Det finns planer på att försöka få bort vandringshinder i utloppet från Delsjöarna och i Delsjöbäcken för att möjliggöra att havsöring åter kan vandra upp från Mölndalsån. (Läs mer via denna länk till Sportfiskarnas hemsida)

Kanske kan detta projekt även medföra att ålen kan återvända till Delsjöarna. Mellan Stora och Lilla Delsjön fanns under 1500-talet ett av de rikaste och mest eftertraktade ålfiske platserna i denna trakt.

Ett stort tack till alla er som var med och tävlade. När nu alla svar granskats har tre vinnare också kunnat utses, alla som vunnit har fått e-post idag. Främsta kännare av Delsjöområdet 2017 var Lisa, men hon får samma bok som de på andra och tredjeplatsen, men lite extra ära genom detta omnämnde! Är du nyfiken på svaren? Härmed publiceras FACIT:

Bild 1: Vilken plats visar bilden? Toppen av Brudaremossen.

Bild 2: På vilken byggnad i Delsjöområdet hittas detta ”S”? S i Skatås på motionscentralens fasad.

Bild 3: Från vilket årtionde under 1900-talet är bilden? 1950-talet, bilden är från damernas skridsko SM på Härlanda tjärn 1952.

Bild 4: Om du är uppmärksam när du sätter dig / passerar bänkarna i Delsjöområdet kanske du har upptäckt denna bänk. Utmed vilken väg hittar du bänken? Slättåsvägen.

Bild 5: På en byggnad i Delsjöområdet finns denna text, vad är det som grundades 1927? Delsjökolonin.

Bild 6: En detaljbild från en liten vattenyta med en brygga, men här skall man inte bada! Varför skall du inte doppa dig här? Vattnet är lakvatten från Brudaremossen.

Bild 7: Detaljbild från ett historiskt foto ur den kommande boken ”Upptäck Skatås”. Bilden visar några av de rödmålade barackerna som ännu står kvar nära motionscentralen. Bilden är alltså från 1900-talet, men vilket årtionde? 1970-talet, närmare bestämt 1972.

Bild 8: Ute i Delsjöskogen finns lämningar efter torp i form av husgrunder och jordkällare. Dagens bild är från ingången till en av dessa jordkällare, vilket torp kan den ha tillhört? En ytterligare ledtråd är att inte långt från denna plats avled en piga under kolerans härjningar 1834… Torpet Sandhåla.

Bild 9: Den motionscentral som invigdes 1972 kom att förstöras i en troligen anlagd brand, bilden visar en detalj ur ett historiskt foto ur den kommande boken ”Upptäck Skatås” där göteborgare betraktar förödelsen. Vilket år inträffade branden? År 2002.

Bild 10: Bilden visar en område med en ny aktivitet som tillkommit invid Skatås under 2017. Vad är det som utövas på denna plats? Mountainbike, ”pump-track”, men även ”cykel” hade accepterats som rätt svar.

Bild 11: Bilden visar en detalj av ett hus i Skatås närhet, vilket är husets namn? Mon.

Bild 12: Det finns torn du kan klättra upp i inom Delsjöområdet! Skylten visar dig väg till ett sådant, men vad används tornet till? Fågelskådning.

Bild 13: De röda stugorna är välbekanta för alla besökare i Skatås. Stugan på bilden tillhör de som fortfarande står kvar på sin ursprungliga plats, uppförd åt militären men senare använd som en av byggnaderna inom flyktinglägret. Vilket nummer har stugan? Stuga nr 3.

Bild 14: Fotot visar ett torp som inte längre finns kvar, vilket torp är det som bilden visar? Torpet Skatås, fotot är från år 1937.

Bild 15: Under senare år har det kommit flera nya aktiviteter till Skatås. Bilden visar en del av en anläggning där en av dessa nya aktiviteter bedrivs, vad är det man kan syssla med här? Detta var en svår fråga, endast en tävlande hade rätt svar här, och rätt svar är: Fotbollsgolf.

Vid Stora Torp fanns redan under 1700-talet en parkanläggning med fruktträd. Anläggningen utvecklades under 1800-talet och räknades under 1850-talet till en av de bättre trädgårdsanläggningarna invid Göteborg (GHT 1859-05-31).  I samband med Sällskapet Hortikulturens Vänners höstutställning 1874 fick trädgården vid Stora Torp följande omdöme; ”Äfven Stora Torp häfdar sitt gamla rykte. Den från denna egendom utställda samlingen af frukter, vindrufvor och grönsaker gör ställets trädgårdsmästare, hr Lundblad, all heder”. (GHT 1874-09-18)

Stora Torps trädgård 1899. Nr 64 markerar trädgårdsmästarens hus, se bild nedan, 53 och 54 markerar växthusen. Nr 50 markerar det vita ”Stenslottet”. Karta över Stora Torp 1899, Historiska kartor, Göteborgs stadsbyggnadskontor.

En betydande trädgårdsanläggning, som bland annat kunde hålla vindruvor, behövde givetvis växthus. En natt i januari 1909 gjorde några personer ett försök att bryta sig in i växthusen för att stjäla frukt, men deras stöldförsök stoppades av gårdens egen nattvakt. I Göteborgs Aftonblad gavs följande skildring av händelsen.

”En del illasinnade personer hade natten till i går förmodligen planerat ett inbrott i växthusen i Stora Torp i Örgryte för att komma åt där förvarad frukt. Inbrottsförsöket omintetgjordes emellertid af gårdens vakthund, en jättestor newfoundländare, som jagade inkräktarne på flykten, sedan han först illa tilltygats af dessa. Det trogna djuret anträffades i går liggande i sin koja så svårt skuren, att det måhända måste dödas. Trädgårdsmästaren och hans hustru, som bo strax i närheten, hade ingenting hört.” (Ur: Göteborgs aftonblad 26 januari 1909)

Trädgårdsmästarens hus. Foto: Per Hallén 2014.

Referenser

Göteborgs Aftonblad

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)

Stadsbyggnadskontoret i Göteborg, Historiska kartor (se denna länk)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, GhmD_24493. Växthusen vid Stora Torp.

I en artikel i Göteborgs Tidningen 1944 förnekades att det fanns planer på höghusbebyggelse i Delsjöområdet och att en planerad folkhögskola på åsen mellan Delsjöarna, alltså mitt i området, nog skulle kunna avstyras. Men som vi idag vet har detta ”naggande” fortsatt och ännu finns inte något säkerställt skydd för det populära Delsjöområdet.

”Delsjöområdet, d.v.s. i varje fall områden kring Delsjöarna och Härlandatjärn böra gå fria från bebyggelse och istället avsättas till friluftsreservat. Åtminstone anser fastighetsdirektör Frans Persson detta och även stadsplanechefen, arkitekt Tage William-Olsson menar att dessa präktiga marker skola få vara i fred.

Någon stadsplan för området är emellertid inte fastställd ännu. Det ”naggas lite i kanterna” då och då och detta har kommit personer som ömma för området och för den nytta som göteborgarna ha av detta enastående stycke natur att oroa sig. Så mycket mer som det i en artikel i en morgontidning talas om höghusbebyggelse i Delsjöområdet.

– Det måste vara en anka, förklarar stadsplanechefen när han får höra talas om det, något sådant har inte varit på tal.

Delsjöområdet skall bli friluftsreservat, anser hr William-Olsson. På tal om den tilltänkta nordiska folkhögskolan ute på åsen mellan de båda Delsjöarna menade han att den ”skulle nog kunna avstyras”. Ju mindre det byggs i det området, dess bättre. Men det blir ju bebyggelse längs Delsjövägen, mellan denna och Stora Torp.

Att Delsjöområdet inte skall bebyggas utesluter inte att en sådan specialsak som t.ex. den nordiska folkhögskolan förläggs dit, finner fastighetsdirektören. Någon stadsplan för området finns som s sagt inte, men å andra sidan har någon bebyggelse där inte diskuterats. Däremot finns planer på viss bebyggelse längs en framtida trafikled från Stora Torp upp mot Delsjön, men hur den skall te sig är ännu endast klart i utkast. Fastighetsaktiebolaget Carnegie skall f.ö. bygga hyreshus på området mellan Stora Torp och Delsjövägen. För ekbacken nedanför Kärralund finns en plan med punkthus som emellertid inte är annat än en plan ännu. Blir det bara fred och tillgång på material torde bebyggelsen i hela detta område, d.v.s. på båda sidor om Delsjövägen gå mycket hastigt, tror fastighetsdirektören.

Det har varit en tyst förutsättning att Delsjöområdet aldrig skall bebyggas utan förbli ett friluftsreservat, förklarar konsul Henning Beyer, sekreterare i Göteborgs stadsfullmäktiges beredning för naturskydd, som bl.a. har i uppdrag att undersöka vilka platser inom stadens nuvarande gränser ”som borde för framtiden få bibehålla sin natur och således ej bliva föremål för utnyttjande varken till byggnadstomter eller gator”.

Hr Beyer påminde om att det tidigare varit tal om att lägga ned vattenverket vid Delsjön. Numera har av olika anledningar den tanken frångåtts och därav följer bl.a. att områdena runt omkring sjöarna inte skola bebyggas. F.ö. fick ju staden för några år sedan företa en stor och dyrbar expropriation i dessa trakter bl.a. i syfte att förhindra bebyggelse. Det exproprierade området kan sägas sammanfalla med Delsjöns nederbördsområde.

Att fixera en stadsplan för detta område ansåg hr Beyer skulle bli svårt. Beredningen för naturskydd samarbetar emellertid med stadsplanekontoret. Varje stadsplan underställes beredningen, som sedan yttrar sig därom och ingriper om det skulle behövas. Följaktligen vakar beredningen också över ”naggningen” av Delsjöområdet och slår larm om det skulle visa sig att stadens tomtpolitik tenderar att gripa över på de som friluftsreservat tänkta markerna.

Om tidningsuppgiften angående höghusbebyggelse i Delsjöområde misstänkte konsul Beyer att den torde ha gällt inte själva Delsjöområdet, utan närmast marken mellan Stora Torp och Delsjövägen, som ju skall bebyggas med hyreshus. När staden lade sig till med Stora Torp och kringliggande området skedde det f.ö. också för att skydda Delsjönaturen för bebyggelse.” (Ur GT 6 maj 1944)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Delsjön, foto från år 1937.

Referens

Göteborgs Tidningen (GT)

Förra söndagen berättades om 1940-talets syn på hoten mot Delsjöområdet och hur grönområdet allt mer naggades i kanten. I dagens berättelse skall vi bege oss tillbaka till slutet av 1960-talet då det planerades för omfattande infrastrukturprojekt i Göteborg med omgivningar.

Planerna på en motorväg genom Delsjöområdet var en följd av beslutet att bygga en ny satellitstad för 150-200 000 invånare i Angered-Bergum med tillhörande infrastruktur. Arbetet med den nya staden inleddes med ett första spadtag 1965. (GHT 1965-10-15)

Ur GHT 1965-10-15

Ett år tidigare skrev GT om planerna på nya vägar.

”En motorväg över Gerås och Partille skall ingå i en planerad inre ringled i regionen. Vart den ska ta vägen från Partille sägs ingenting om, men på regionplanekontoret påstås att den ska fortsätta rakt in i Delsjöreservatet och dela sig ungefär vid Bertilssons stuga till Råda och Stora Torp. Är det riktigt – någonstans måste den ju ta vägen – så blir man minst sagt betänksam. Delsjöreservatet är inte större än att det behövs odelat av stora trafikleder.” (GT 1964-04-26) Dels skulle motorvägen gå från Partille i norr ned mot Råda och det skulle även byggas en förbindelse mot väster i riktning mot Stora Torp och Delsjövägen. Den senare sträckan mot Stora Torp finns inte med i den följande diskussionen, den togs bort i ett tidigt skede av planarbetet. Men motorvägen mellan Partille och Råda kom att diskuteras utförligt. Inte minst ansågs den som viktig som förbindelse med nya ”Härryda flygfält” som höll på att planeras, alltså det vi dag kallar Landvetter flygplats. (GHT 1965-10-15)

I den stora utredningen som GAKO gjorde för Göteborgs stad angående Delsjöreservatet finns en föreslagen motorväg inritad genom Finngösaravinen och vidare mot Öjersjö, rakt igenom områdets centrala och mest vildmarkslika delar. Utredningen visade att en motorväg i nord-sydlig riktning skulle bli en barriär samt skapa mycket buller. Förutom vägens ingrepp menade utredningens författare att det fanns risk att ytterligare anläggningar av olika slag skulle förläggas till Delsjöområdet. Risken, menade man, var stor att Delsjöområdet successivt skulle ätas upp av anläggningar. (Delsjöreservatet s. 10, 88-89, GHT 1969-10-23)

Vägförvaltningen ansåg dock att det var nödvändigt med en motorvägsförbindelse genom Delsjöområdet för att möta den ökning av trafiken som man då förväntade sig. (GHT 1970-04-21) Kritikerna var dock många, bland andra kommunalrådet Torsten Henriksson, som ogillade planerna på en motorväg. Dock var han mer positivt inställd till en motorväg genom Änggårdsbergen invid Botaniska trädgården. Det fälldes därför kommentarer i pressen kring att Henriksson lekt mycket i Delsjöområdet som barn och därför ville skydda det området framför Änggårdsbergen. (GHT 1969-09-04)

GHT 1969-09-04

Under rubriken ”Motorvägsplaner hot mot Delsjöreservatet” skrev GT våren 1970 om de då ännu aktuella planerna.

”Det kallas visserligen Delsjöreservatet men något naturreservat i lagens mening är det inte, i varje fall inte ännu. Den utredning som GAKO gjorde om Delsjöområdets framtid syftar väl till att befästa karaktären av naturvårdsreservat för detta område som för Göteborg blivit lika betydelsefullt som Slottsskogen en gång var, en storstadens lunga som sammankopplad med Härskogsområdet skulle få imponerande proportioner.

Det finns emellertid myndigheter för vilka naturvårdssynpunkter och fritidsintressen beträffande Delsjöreservatet kommer i andra hand. Vägförvaltningen anser exempelvis att den behövliga motorvägen mellan Boråsleden (riksväg 409 och Alingsåsleden (E3) samt vidare norrut mot Angered lämpligen bör korsa Delsjöreservatet mellan Råda och Partille. Den leden är visserligen inte lika förmånlig från naturvårdssynpunkt som en dragning längre österut, men sett från kommunikationsteknisk synpunkt är den att föredra.

Eftersom det åligger vägförvaltningen att bedöma vägprojekt efter vad som är fördelaktigast för trafiken och för vägverket är det kanske inte så mycket att bråka om, att förvaltningen väljer det alternativ som måste bli värst för Delsjöreservatet och de göteborgare som vill skydda det för ödeläggande ingrepp. En motorväg tvärs genom skulle få otrevliga verkningar både på grund av buller och avgaser.

Härryda flygfält blir en bullerkälla av stora mått och trafiken dit kommer också att kräva särskilda anordningar. Naturvårdsrådet i Göteborgs och Bohuslän trycker också i sitt yttrande över GAKO-planen på att det kan räcka med en motorled och att den inte bör gå genom Delsjöreservatet utan betydligt längre österut. Förre regionplanechefen, professor Bertil Hulten, var också av den meningen.

I princip måste det också vara riktigt att sådana ringleder som det är fråga om i detta fall bör dras så långt från en snabbt växande storstad som möjligt. Att man inte ska förstöra ett för storstaden livsviktigt naturområde med en tvärande motorväg är självklart. Det har ingenting med framsynt planering att göra och man får hoppas att sådana planer snabbt avskrives. Det är illa nog om man måste klyva det stora och sammanhängande grön- och strövområdet som utgöres av Delsjö- och Härsjöreservaten med en motorväg. Trafikprognosen pekar emellertid hän emot att en sådan blir nödvänding. Trafiken ska inte tvingas in till Göteborg för att växla över från Rv 40 till E3 eller omvänt. I 10-årsplanen för huvudtrafikleder i Göteborg och närmaste omgivningar finns en sk Österled inprickad från Råda över Öjersjö till Partille. Den bör få en annan sträckning öster om Kåsjön istället för väster om.” (GT 1970-04-22)

Det planerade nätet med nya motorleder i Göteborgsområdet. Ur GHT 1969-10-24.

Planerna på en motorväg blev aldrig verklighet. Orsaken var att den tänkta nya staden i Angered-Bergum inte växte i den takt som planerats på grund av de ekonomiska problem som drabbade inte bara Göteborg utan hela Västvärlden under 70-tals krisen. Det fanns inte längre pengar, eller behov, av den nya vägen. Nu kanske ni tror att Delsjöområdet är skyddat från framtida motorvägar? Tyvärr är så inte fallet. Den som granskar det nuvarande naturreservatets gräns och jämför det med planerna från 1960-talet upptäcker att det skyddade området inte sträcker sig över det område där motorvägen var planerad att gå fram. Hotet om en ny vägsträcka genom området är inte på inte borta. Frågan om en motorväg genom området var senast aktuell under början av 1990-talet som en del av det så kallade Adelsohn-paketet. Då var det tänkt att motorvägen skulle gå i en tunnel under Delsjöområdet. (GT 1993-04-14, GP 1996-02-10, 1999-09-05) Kanske kommer dessa planer att återkomma i ny utformning i framtiden.

Referenser

Tidningar

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)

Göteborgs-Posten (GP)

Göteborgs Tidningen (GT)

Litteratur

Delsjöreservatet. Konsultbyrån GAKO. Göteborg 1969.

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Digitalt museum, E 6:an. Ny motorväg mot Halland från Lackarebäck, 1980-tal.

För lite över ett år sedan kom nyheten att det skulle skapas en ny plats för spontanidrott och evenemang i Skatås. Enligt planen skulle dräneringen av den 20 000 kvadratmeter stora platsen ha genomförts under 2017, men så blev det inte. Det är först nu som arbetet med att försöka dränera har inletts och gräsplanen vid Skatås har stängts av. På Skatås hemsida finns följande information: ” Marken ska dräneras för att fältet ska kunna fungera för spontanidrott, lek och evenemang under alla årstider. Hela Skatås motionsfält är stängt så länge markarbetena pågår. Motionsfältet planeras vara färdigt och öppna till sommaren 2018.”

Det är knappast en lätt uppgift att försöka skapa ett bra underlag på denna plats då underlaget i hela området är en torvmosse.

Nu finns den nya boken ”Upptäck Skatås” att köpa via nätet eller i butiker.

• Adlibris
• Bokus
• Akademibokhandeln

Äntligen är uppföljaren till ”Storstadens utmark” publicerad. Under de tio år som förflutit sedan den förra boken om Delsjöområdet har mycket nytt påträffats i arkiven. I boken väntar dig skildringar av flera sedan länge bortglömda händelser i området under de två senaste århundradena.

I ”Upptäck Skatås” är det ett 20-tal platser i terrängen kring den nutida motionscentralen som får sin historia berättad. Urvalet gjordes genom att välja platser inom två kilometers enkel gångväg från Skatås. Som läsare får du följa hur Skatåstrakten förvandlades till ett område för motion och friluftsliv. Dagens motionscentral har rötter i 1940-talets militär- och flyktingläger som blev ett friluftscenter, ”Göteborgs Vålådalen” enligt hur Göteborgs stads företrädare beskrev anläggningen. Förutom själva Skatås ges även området kring Härlanda tjärn stort utrymme, då det finns en rik friluftshistoria att berätta från det gångna århundradet då tjärnen blev stadens första anlagda insjöbadplats och en arena för idrott på vatten, både fruset och blött.

Friluftslivet i området har på många sätt förändrats sedan 1940-talet, idag finns ett större bredd än någonsin av olika sätt att vara aktiv ute i naturen.

Även om mycket förändras är det ändå den enkla och vardagliga promenaden som fortfarande är populärast, den kräver minimalt i form av utrustning men ger utövaren mycket tillbaka i form av hälsa och upplevelser. Ett bra sätt att få ut mer av promenaden i Skatås är att ta med boken ”Upptäck Skatås” ut på turen. Boken är lätt att ta med (formatet 12,5 * 19,5 cm) under en vandring i området. De 152 sidorna är rikligt illustrerade med färgbilder och äldre svart/vita fotografier samt kartor, i några fall även med angivna koordinater för att underlätta att hitta fram till exempelvis fornlämningar eller lämningar efter torp.

Vilka platser kan du hitta i boken? Kartan nedan visar dig inom vilket område som platserna finns.

Boken Upptäck Skatås visar dig vägen till platser inom det markerade området på kartan ovan.

Boken är utgiven av Universus Academic Press:

152 sidor, rikligt illustrerad i färg

 

ISBN:978-91-87439-44-5

 

Beskrivning:

Skatås i Delsjöområdet är Göteborgs mest välbesökta friluftsområde där människor från stadens alla delar möts under promenader, jogging, cykling eller andra friluftsaktiviteter.

I boken Upptäck Skatås finns tips på omkring 20 intressanta platser att besöka i området. Alla ligger inom två kilometers gångväg från motionscentralen

Friluftslivets tidiga genombrott skildras då människor från staden fiskade i områdets sjöar, ibland med livet som insats.

Dramatiskt var det också när tyskt stridsflyg lågsniffade över Skatås och Delsjöarna under andra världskriget och när torparfamiljen på Sandhåla blev brutalt överfallna 1847. Drama av ett helt annat slag inträffade 1978 då sändningarna från VM i fotboll stoppades på grund av en ekorre.

 

Om författaren

Per Hallén

Per Hallén är fil.dr. och universitetslektor i ekonomisk historia med ett stort intresse för stadens grönområden i allmänhet och Delsjöområdet i synnerhet. Boken Upptäck Skatås är en uppföljare till Storstadens utmark som publicerades 2007 av samma författare.

I en tidigare artikel har jag berättat om ryttartävlingar på Delsjöns is år 1929 men idag skall vi blicka ytterligare tjugo år längre tillbaka i tiden och ägna uppmärksamheten åt en tävling som hölls under slutet av februari 1909.

”I lördags omkring kl 2 e.m. rådde på den vackra och i vanliga fall så fridfulla och lugna Delsjön ett sprudlande lif. På dess isbelagda yta rörde sig en brokig samling människor  med eller utan stålsko å fot, eller också uppflugna på någon ädel, fyrbent springare. Officerarnes sportförening å Kviberg samt Fältridklubben hade nämligen gemensamt arrangerat en galoppbana å isen, som nu skulle pröfvas. Banan var lagd på St. Delsjön med början å dess vestligaste del, och gick genast efter passerandet af en häck in på den östra delen af sjön. Just i gattet, som förenar de båda delarna af St. Delsjön var ett mycket aptitligt stockhinder uppbygdt, kanske blott en smula för lågt. Efter att ha gått i en sväng på förutnämnda dels södra ända passerades åter stockhindret och man befann sig återigen å den vestra delen af sjön. Längden af denna bana var omkring 2500 m. Hindren utgjordes utom af ofvan nämnda stockhinder af tre stycken häckar – vanliga dimensioner – trefligt placerade och bra att hoppa på.

Den ekonomiska sidan af hindrens arrangerande hade Fältridklubben iklädt sig, under det att anordnandet af desamma öfverlemnats åt officerarnas sportklubb, som å sin sida uppdragit det åt löjtnant Ahlman. På så sätt hade å Delsjön skapats en framstående kapplöpningsbana, visserligen en smula för hård för en eventuell kullridning, men däremot så mycket bättre att galoppera på.

Strax efter kl. 2 e.m. samlades bakom kapten af Sandeberg 12 officerare för att fullfölja första täflingen om »Ridderstolpes pris 1909«. Af de 17 anmälda hade således redan 5 af en eller annan anledning dragit sig tillbaka. Öfver den förut beskrifna banan ledde mastern fältet i ett lugnt, emellanåt kanske allt för långsamt tempo. I en väl sammanhållen grupp galopperades banan fram och utan någon passning lemnades stockhindret för andra gången bakom fältet. Strax efteråt, då masterns »rid« hördes, skilde sig tre hästar från det öfriga fältet – »Corona«, »Carola«, och »Alba«.

Efter några galoppsprång tappade »Corona« en sko och gick omkull. Ryttaren, löjtnant Mannerfelt, slapp undan med några mindre skråmor. Sedan äfven »Carola« blifvit af med en sko, blef det en lätt sak för »Alba« att först galoppera in genom målet.

Resultatet blef sålunda: 1. Alba efter Goldregen, löjt. Göransson. 2. Alaska efter Cheep-Chase, löjn. Kjellén. 3. Iren efter Pollux, löjtn. Lovén. 4. Carola efter Krupp, löjtn. Ekstrand.

Förste man erhåller 30 points, andre man 27 p., tredje man 24 p. Öfriga deltagare erhålla hvardera 21 points. Under upploppet gick äfven löjtnant von Sydow å »Druid« omkull, beroende på ett par tappade skor. Hvarken häst eller ryttare kom till någon skada.

Under ridten förekom en sak, som man måste slösa några ord på. Det var nämligen en ryttare på en rödaktig stickelhårig häst, som hela tiden följde med i fältet. Påpekas bör, att inom hippologiska kretsar anses ett sådant tillvägagångssätt synnerligen ogentilit. Att mannen i fråga ej i tid afslutade sin ridt trots kraftiga uppmaningar från de täflande ryttarne, utan i stället deltog i upploppet under lifligt användande såväl af spå som sporrar, vittnar föga till förmån för hvarken hans intelligens eller djurskyddsvänliga läggning, i all synnherhet som han äfven å samma häst deltog i den följande jakten och förut ridit en jakt för sig själf. Emellertid är det att hoppas, att något sådant hädanefter ej kommer att inträffa.

Därefter hade Fältridtklubben arrangerat en jakt, hvartill äfven medlemmar ej tillhörande klubben inbjudits. Bakom mastern, kapten Hamilton, samlades ett fält af 23 deltagare, bland hvilka märktes en dam – fru von Sydow – samt dessutom en mängd uniformerade och ett fåtal civila ryttare. I ett tämligen hastigt tempo galopperades samma bana som förut i ett på djupet mycket utdraget fält, hufvudsakligen beroende på att mången ryttare endast ville vänja en »ungdom« att galoppera i sällskap. Utan något missöde kommo samtliga med vid halali – vid den närmast staden belägna delen af sjön. Fru von Sydow utdelade kvistar åt samtliga deltagare i jakten.

Äfven under jakten tappade en hel del hästar skor, och som det hardt när är omöjligt för en häst att oskodd taga sig fram på is, bör det vara en lärdom för hvarje ryttare, att vid ett sådant här tillfälle mer än eljest uppmärksamma sin häst skoning.

Efter en tilltalande sportdag, som länder arrangörerna till stor heder, skildes man åt och hvar och en begaf sig vederbörligen uppfriskad hem til sig.

Egentligen hade det varit meningen att Fältridklubbens distansridt skulle egt rum under lördagen, men den har på grund af det dåliga väglaget uppskjutits. Håller det nu rådande snövädret i sig, kommer den antagligen att ridas om onsdag.

G–n” (Ur: Göteborgs Aftonblad 1 mars 1909)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta och visar herrskapet från Stora Torp som går på isen omkring år 1902.

I skogsbrynet mellan den moderna bebyggelsen i Björkekärr och Delsjöområdets strövområde ligger en röd liten stuga, idag sliten och skadad inte bara av väder och vind utan även av klotter och annan vandalisering. Huset byggdes invid två små vägar som ledde från Vidkärr respektive Torpa by till Härlanda tjärn. Vägarna finns med redan på de äldsta kartorna över området från mitten av 1800-talet i samband med laga skifte. På vägarna fraktades torv från mossarna och säkerligen en hel del sten, spår av stenhuggarnas verksamhet finns inte långt från stugan.

Björkekärr 1854, en röd punkt har lagts till på kartan för att markera var stugan Björkekärr idag finns. Längst ned i söder syns Härlanda tjärn. (Lantmäteriet 14-ÖRG-85)

I oktober 1901 flyttade maskinisten Johan Gottfrid Jansson med sin hustru Augusta Vilhelmina Rosenbäck och deras barn från Gamlestaden ut till sitt eget lilla hus på Vidkärrs utmarker, Björkekärr. Det var den första familjen i huset, och så vitt känt, första gången som namnet Björkekärr används i denna trakt. I Församlingsboken 1898-1906 framgår också att Johan Gottfrid var ägare av huset. Björkekärr var alltså inte ett torp under Vidkärr.

Utdrag ur Örgryte församlingsbok 1898-1906.

Familjen Jansson fick allt fler medlemmar och när de lämnade Björkekärr 1908 var det en skara på hela tio personer som flyttade. Deras nya hem fanns i Partille. Man behöver inte betvivla att det var trångt i huset med så många familjemedlemmar. Kontrasten blev sedan stor när den ensamstående sjökaptenen Carl Ahlberg tog över Björkekärr. Sjökaptenen lämnade huset redan vintern 1910.

Doris A.G. Nylén från Annedal bodde sedan i huset Björkekärr fram till dagen innan julafton 1929, församlingsboken uppger inte vad hon arbetade med, men det noteras att hon var skild från arbetare Rickard Nylén. Hon levde dock inte ensam i huset utan där bodde även Knut Axel (vars efternamn har strukits över vid utflyttningen så det är svårläst). Knut Axel gifte sig 1930 med Hedvig Elvira Lundmark och lämnade Björkekärr hösten 1930 för att flytta till Västra Skäflinge, Doris hade redan innan deras giftermål flyttat in till Christine församling i centrala Göteborg.

Huset var bebott långt in på 1950-talet, innan det övertogs av scouterna. Idag använder scouterna inte det gamla Björkekärr utan håller till i ett nytt modernt hus inte långt från det gamla.

Det är hög tid att någon tog hand om det mer än hundra år gamla huset. Skulle det inte vara lämpligt att använda byggnaden som föreningslokal? Byggnader mår inte bra av att stå oanvända. Husets läge vid denna flitigt använda lokala entré till Delsjöområdet gör att det borde finnas goda möjligheter att renovera och använda byggnaden som utgångspunkt för friluftsliv och besök i området. Kanske även att man kunde sätta upp en skylt som berättar om huset, dess första invånare då det var här som Björkekärr ”blev till”.

Ekonomiska kartan 1935 visar Björkekärr med dess små ekonomibyggnader.

Källor

Landsarkivet i Göteborg (Riksarkivet)

Örgryte kyrkoarkiv, Församlingsböcker, A II a1 (1898-1906)

Örgryte kyrkoarkiv, Församlingsböcker, A II a/25 (1906-1933)

Örgryte kyrkoarkiv, Fastighetslängder A II b4 (1904-1906)

Örgryte kyrkoarkiv, Fastighetslängder A II b/8 (1906-1910)

Lantmäteriet

Lantmäterimyndigheternas arkiv, 14-ÖRG-85, Laga skifte av utmarken.

Rikets allmänna kartverks arkiv: Ekonomiska kartan, Västra Götalands län, 11 Göteborg NO, Ekonomiska kartan, 1935.

Jag har tidigare berättat att det gjorts upp  planer för ett nytt reningsverk för att ta hand om gifterna från soptippen Brudaremossen. Idag meddelar Göteborgs stad (Miljö och kretslopp) att bygget startar nu under februari månad. Det kommer dock att dröja till början av 2020 innan reningsverket är i drift, vi kan alltså vänta oss en längre period av byggtrafik mitt inne i området. På stadens nättidning Vårt Göteborg skrivs följande:

Brudaremossens soptipp avvecklades 1978 och täcktes med schaktmassor och lera. Den gamla soptippen skapar dock så kallat lakvatten, förorenat regnvatten. I dag renas det bara till viss del och därför ska en ny anläggning för lakvattenrening byggas.

‒ Lakvattnet innehåller olika organiska ämnen som är farliga, bland annat PCB, säger Elisabet Porse, från förvaltningen Kretslopp och vatten.

I nuläget renas lakvattnet endast från vissa partiklar och oljas avskiljs. Därefter leds till det till avloppsreningsverket Ryaverket där ytterligare rening sker innan vattnet släpps ut i havet. Men avloppsreningsverk är byggda för att ta bort övergödande ämnen som kväve och fosfor, inte skadliga kemikalier.

‒ Den nya anläggningen kommer att ha flera olika vattenreningsprocesser, bland annat kemisk fällning samt rening via sand- och kolfilter för att ta bort de miljöfarliga ämnena, säger Stig Hård, projektledare.

Inte bara gifter
Slammet som avskiljs på Ryaverket innehåller också näringsämnen som behövs i jordbruket. Men det måste uppfylla vissa krav och gränsvärden enligt certifieringen Revaq. Ett av kraven är att lakvatten renas lokalt. Med den nya anläggningen kommer man kunna uppfylla det kravet.

Älgar är inte ovanligt att träffa på i skogarna kring Delsjöarna. Älgtjuren i sidhuvudet träffade jag på den 1 oktober 2017 nära Brudarebacken och det är bara ett av många möten med älgar i området. Oftast får man en fin naturupplevelse, men ibland kan djuren komma lite väl nära. Det hände en grupp ”älgskådare” vid Härlanda tjärn hösten 1962. GT skildrade händelsen enligt följande.

”Älgarna har alltid haft ett gott öga till Göteborg och dess närmaste omgivningar. Vid Härlanda tjärn har det funnits älgar så gott som vart år men det är inte alltid de blivit observerade. En nyinflyttad Härlandabo hade hört att det skulle finnas en älgko med två årskalvar vid tjärnen och i början av veckan gick han ut för att se om han kunde träffa på familjen.

På hemvägen mötte han dem faktiskt och de passerade på fem meters avstånd från vår älgskådare, som hastigt gömt sig bakom en trädstam. Sedan dess har han hälsat på dem varje kväll och i torsdags tog han med några vänner och kameran med.

Helt programenligt stötte de på mamma älg och barn som ansade björk till middag i snåren. Sällskapet, tre vuxna och lika många barn, beslöt att fotografen skulle ta sig närmare och de övriga stannade vid en tall som de sedan klättrade upp i. Vår modige älgfotograf nalkades fru Älg som i sakta mak kom honom till mötes. På tjugo meters håll stannade han och tog sina bilder.

Då ropade plötsligt hans vänner åt honom att springa och nr han såg upp hade det granna djuren satt full fart framåt.

De sex älgvännerna fick sitta i tallen en halvtimme medan älgfamiljen slog sig ner omkring dem i skymningen. Älgarna lät sig inte störas varken av handklappningar eller kottkastning. Till slut beslöt i alla fall älgkon att uppsöka ett annat nattläger och deras beundrare kunde bege sig åt sitt håll.

Älgfamiljen är känd av härlandaborna som är glada över att ha dem som grannar. Älgarna är inte aggressiva och håller sig för sig själva men älgkon är mån om sina kalvar och man gör klokt i att inte tränga sig på och komma henne alltför nära så att hon känner sig hotad. Att hon gärna uppehåller sig så nära bebyggelsen visar ju också att hon känner sig trygg.” (Ur: GT 1962-09-23)

Ur: GT 1962-09-23

Källa:

Göteborgs-Tidningen (GT)