Kaffe i pappersmugg – NEJ, var rubriken när GT den 21 januari 1966 skrev om Hälsovårdsnämndens krav på Pelle och hans stuga i Delsjökärr.

”– Kaffe i pappersmugg – aldrig i livet! Då stänger jag hellre!, säger Pelle Bertilsson, ägare till ett av göteborgarnas käraste utflyktsmål, ”Bertilssons stuga” vid Delsjön.

Anledningen till hans stängningshot är att hälsovårdsnämnden åter kastat sina kritiska blickar på hans stuga. Häromdagen fick Pelle (han är Pelle för alla sina gäster) ett papper från Göteborgs stads hälsovårdsnämnd med en rad förelägganden och förbud. Bland förbuden finns ett som innebär att han inte får servera drycker i annat än ”servis av engångstyp”, alltså inte i kopp eller glas.

”Bertilssons stuga” saknar elektricitet. Köksutrymmena är trånga och opraktiska, det erkänner Pelle gärna.

– Men ohygieniskt, det är det absolut inte! Det beror ju på personalen. Är det skitfärdigt folk i köket, så är det och då blir det inte bättre om man har aldrig så mycket varmt vatten och aldrig så många tvättställ. Men alla som hjälper mig är renliga och ordentliga.

Atmosfär

Det där med elljus i stugan, det har Pelle inget större intresse av, det blir mer atmosfär med brasa och stearinljus. Men han kämpar ändå och har kämpat länge för att få elektricitet till stugan: han vill ha det för att kunna rusta upp köksregionerna, göra det modernt, praktiskt och hygieniskt. Men innan han får elektricitet gör han ingenting utom lägger in rostfri diskbänk eftersom den gamla är utsliten. Och gör lite nödvändiga målningsarbeten.

Idiotiskt

– Kostnaden att dra fram elektricitet hit är en bagatell. Göteborgs stads skogsnämnd anser att det skulle vara estetiskt störande för området. Det är ju för idiotiskt! Fick jag elektricitet skulle de som hjälper mig slippa slita ut sig. Och så skulle man kunna ordna diskret belysning häromkring så att skidåkarna kunde åka längre.

Pelle Bertilsson, (73 fyllda, gymnastikdirektör och kapten i reserven) tänker inte överklaga Hälsovårdsnämndens beslut.

– Det ska göras hos länsstyrelsen och jag tycker synd om Per Nyström säger han.

Förening

Den verkliga anledningen till att han inte bryr sig om något överklagande är emellertid en annan: han har nämligen med jurists hjälp, kommit fram till att om han ordnar någon form av förening så kan han minska Hälsovårdsnämndens insyn.

– Jag tänker mig att jag då tar en symbolisk summa, en 5-örign eller så i medlemsavgift. En förening måste ju ha en styrelse och då blir det styrelsen dom får attackera, vilket är en fördel säger Pelle.

Pelle Bertilsson gillar inte att hälsovårdsnämnden kallar hans stuga för ”kaférörelse” i sina papper.

Inget kafé

– Det är inget kafé – det är en institution säger han. Och de många tusen gäster och vänner till honom, som besöker stugan – bara i söndags var där ett par tusen under dagen – anser detsamma. Förra gången hälsovårdsnämnden klagade på stugan, stod en hel armé upp till den lille kaptenens försvar – och lika många vänner av inrökta, bjälkförsedda tak, träbord och trivsam atmosfär kommer säkert att göra det även denna gång.

Många instämmer säkert med den lilla fransyskan Michel, som ibland hjälper Pelle i köket och som sa till oss:

– Detta är det enda ställe i närheten där man kan hitta den där fina atmosfären och gemenskapen som finns i sydliga länder. Blir här lika sterilt som på alla andra svenska ställen, så vill ja aldrig mer sätta min fot här.

Ulla Wallin

Jan Rietz (foto)” (Ur: GT 21 januari 1966, gäller även bilden i sidhuvudet)

Ur: GT 21 januari 1966

Referens

Göteborgs Tidningen (GT)

I söndags, 8 mars, besöktes torpen Kolmaden och Lyckan. Anledningen var att samla bilder inför det pågående projektet med uppföljaren till ”Upptäck Skatås”. Det är ett oavlönat fritidsprojekt så det får ta sin tid men nu börjar allt fler delar att komma på plats och det är då viktigt att tänka på bilder och träffa de som driver olika verksamheter i Delsjöområdet.

Foto: Per Hallén 2020.

I Kolmaden har Skogsveteranerna sitt högkvarter och varje vår och höst arrangeras poängpromenader i närheten av det gamla torpet. De har även en ombyggd ladugård som numera hyrs ut till olika festligheter. Därifrån går också starten för poängpromenaden och där finns fika när du varit ute på promenaden.

Foto: Per Hallén 2020.

Foto: Per Hallén 2020.

Foto: Per Hallén 2020.

Trots att det var en gråmulen söndag med ganska hårda vindar kom det ändå ganska många besökare. Normalt brukar omkring 100 personer vara med, ibland närmare 200, men det beror givetvis på vädret och hur många andra poängpromenader som andra föreningar anordnar runt om i staden med omland.

Foto: Per Hallén 2020.

Fika är gott efter turen. Foto: Per Hallén 2020.

Arrangörerna på väg hemåt. Foto: Per Hallén 2020.

Ett besök gjordes också inne på Lyckan för samtal med ägare och för en del bilder till den kommande boken.

Foto: Per Hallén 2020.

Foto: Per Hallén 2020.

Foto: Per Hallén 2020.

Om du och ditt företag eller förening är aktiva i området och vill synas i boken – hör gärna av dig via kontaktformuläret!

Arbetet går nu vidare med både text och bild för att skapa en bok som i formatet kommer att likna ”Upptäck Skatås”, förhoppningsvis blir det även en e-bok.

Du som brukar promenera i närheten av Delsjöbadet, Lyckan eller Kolmaden har kanske observerat att det har börjat att grävas i området. Det är inte fråga om några nya hus utan om att gräva ned elledningar till torpet Kolmaden. De har hittills haft ganska gamla luftledningar som gått från området vid Kamratgården, men nu skall det bli mer kraft och dessutom skyddade ledningar under jord.

Sensommaren 1866 hemsökte en kolera epidemi Göteborg med omgivningar. Epidemin satte sina spår även i Delsjöområdet där vi ännu kan se kolerakyrkogården som ett minnesmärke efter epidemin. Den ligger på höjden ovan Kallebäck och är granne med den många tusen år äldre graven ”Ringshåla” hällkista.

Stenåldersgraven ”Ringshåla” i förgrunden, bortanför syns kolerakyrkogården. Foto: Per Hallén 2020.

Koleran hade första gången drabbat området 1834, då dog minst 1830 personer sedan återkom sjukan flera gånger fram till 1866 då 435 dog i Göteborg, 283 i Majorna och 39 i Örgryte.[1]

Sjukdomen kom inte oväntat, det hade pågått smittspridning ute i Europa sedan våren 1866. För att försöka förhindra smittan från att nå Göteborg hade d:r Dickson den 3 maj väckt ett förslag, om att fartyg som anlände från områden där sjukdomen fanns, skulle sättas i karantän vid Känsö. När förslaget skrevs var det i första hand Rotterdam som Dickson var orolig för då koleran fått fäste i staden. Men, d:r Dicksons förslag mötte motstånd i Stadsfullmäktige. Herr Berger och friherre Leuhusen ansåg inte att detta var rätt åtgärder. Herr Berger kunde ej stödja Dicksons förslag ”i det han ej ansåg gagneligt att för det ifrågavarande ändamålet vidtaga alltför storartade ansatser. Sådant skulle fastmer kunna inverka menligt, i det erfarenheten visat, att sjukdomen tagit mesta fart just på de orter, der man som ifrigast sökt afspärra sig mot densamma. Göteborgs befolkning har vid föregående tillfällen mycket lugnt mött sjukdomen, som och uppträdt ganska mildt”.[2] Det blev inget beslut utan frågan om hur fartyg från smittade områden skulle hanteras överläts åt en beredning.

Under slutet av juli berättades det i stadens tidningar att de första fallen av kolera hade rapporterats och det hade uppenbarligen uppstått rykten ”Då det ingalunda kan vara lämpligt att rädslan, pratsjukan och beställsamheten fortfarande skola tillåtas framkalla spöken midt på ljusa dagen, så ha vi ansett oss pligtige att upplysa våra läsare om huru det för närvarande förhåller sig med koleran härstädes.”[3] Totalt hade 25-30 fall av kolera anmälts och 15 hade avlidit. Sjukdomsutbrottet hade börjat på Hisingen vid den s.k. ”Leran” där 8 personer insjuknat, lika många hade sedan blivit sjuka i Albostaden, i ett och samma hus dessutom. I Härlanda trakten fanns vid denna tid två kolerapatienter. ”För närvarande finnes således icke någon orsak för Göteborgs innevånare att känna sig oroliga, men så mycket större skäl ha de att i allt hvad på dem ankommer befordra den snygghet och renlighet, som äro så nödvändiga, men som de sent omsider af stadsfullmäktige antagna stadgarne för sundhetsbefordrande ännu icke hunnit införa på en alltför stor del af tomterna härstädes.”[4]

Eftersom myndigheterna inte fått fram några goda råd om hur allmänheten skulle skydda sig mot koleran publicerades den 26:e juli råd från d:r Bang, verksam i Köpenhamn. Han påpekade att man skulle iaktaga en noggrann diet och använda varm beklädnad samt undvika frukt och råa grönsaker. Skulle du få diarré, var rådet att gå till sängs, taga 20 kamfertsdroppar varje timma och dricka portvin jämte varmt vatten som skulle innehålla kokta nejlikor. Allt medan patienten låg nedbäddad varmt för att svettas så rikligt som möjligt. Utvändigt kunde man använda bomullsvadd fuktad med 2-3 théskedar chloroform som läggs på magen skulle vara ett gott medel mot diarré och kväljningar.[5] Dagen efter kom Svenska Läkare-Sällskapets råd som upptog tre spalter på GHT:s förstasida den 27 juli. ”Förebud. Allmänt illamånede, sömnlöshet, tyngd i hufvudet, benägenhet för svindel, matthet, dragningar i vadorna, minskad matlust, oro, qval och tryckningar i maggropen, buller och spänningar i buken, äckel eller lindrig kräkning, och detta stundom i förening med, stundom utan diarrhé.”[6] Råden om olika botemedel kan tyckas märkliga för oss idag, exempelvis att ”vid lindrigare illamående håller den sjuke sig inne och väl beklädd, samt lägger öfver hela magen en varm terpentinduk eller en smörduk beströdd med krossad starkpeppar, eller gnides magen med en blandning af jumfru bränvin med en matsked finstött starkpeppar”, men i ett avseende var nog råden inte så dåliga. Det är lättare att bota sjukdomen tidigt och man skulle inte dölja att man drabbats.[7]

Kolerakyrkogården. Foto: Per Hallén 2020.

Det är okänt hur många som verkligen prövade dessa råd. Resultatet av sjukdomens härjningar går dock att följa i dödboken för Örgryte socken där Anna Lovisa Andersson, arbeterska i Landala den 5 augusti blev den första som dog inom socknen under denna epidemi. Av de 39 namnen i dödboken är det tre, från samma familj, som avled under ett besök i Halmstad. Förmodligen ligger medlemmarna i familjen inte i graven ovan Kallebäck utan på någon annan begravningsplats.

15 av de döda var tio år eller yngre. Övriga 21 avlidna varierar i ålder mellan 18 och 63 år. De kom från Gårdaområdet och bostadsområdena utmed Mölndalsvägen och Mölndalsån och alla yrkestitlar visar att de arbetade vid fabrikerna i området. Ingen av de som avled under koleran 1866 och som fått sin sista viloplats på höjden ovan Kallebäck kom från torpen i Delsjöområdet.[8] I Stenströms hembygdsbok ”Örgryte genom tiderna” berättas om hur koleran slog till mot Gårda och hur liken kördes på en sprötkärra av drängen Olle ut till Kallebäck. Skräddaren Pettersson som hade sin lokal på Trycksgatan svepte liken och kunde sedan åka direkt för att betjäna sina kunder, till mångas förskräckelse![9]

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning beskrev läget i Örgryte mitt under sjukdomsutbrottet den 13 september: ”Uti den närbelägna Örgryte socken, och synnerligast i de s.k. Galgkrogarne, ha några sjukdoms- och dödsfall inträffat bland der boende fattiga arbetarklass. Sjukdomen har naturligtvis uppträdt häftigast i de hus, der osnyggheten varit störst, och der intill sex à åtta personer, till stor del löst folk från andra kommuner, i ett rum blifvit inlogerade; men deremot har vid den äfven i Örgryte på andra sidan Mölndalsån belägna Almedahls fabrik och i dervarande arbetarebostäder ännu intet sjukdomsfall inträffat, hvilket till stor del tillskrifves större renlighet och sundare bostäder, samt att bolaget der nogare kan öfvervaka personelens helsotillstånd. Sjukdomen har dock ej varit häftigare än att af inom hela församlingen i kolera och koleradiarrhé insjuknat 80 personer 24 aflidit och 31 tillfrisknat. Församlignen har nu antagit ytterligare flera goda sköterskor samt anskaffat ett större sjukhus, hvarigenom man kan hoppas att sjukdomen skall till en del hämmas.”[10]

Detalj från minnesstenen vid kolerakyrkogården. Foto: Per Hallén 2020.

Den 14 november 1866 ansågs faran vara över. ”Koleran kan numera anses hafva upphört härstädes, sedan ända från månadens början ingen insjuknat i farsoten. 1:ste stadsläkaren har om detta lyckliga förhållande inlemnat rapport till konungens bef:de, hvadan det är att motse att staden ofördröjligen förklaras fri från smitta.”[11]

Vilka är det som fått sin sista vila i graven vid Kallebäck? Genom att undersöka dödboken för 1866 går det nu att presentera en lista över de som dog av kolera i Örgryte, de tre som tillhörde socknen men dog i Halmstad är inte med i listan.

Källa: Örgryte socken, Dödbok, C:5 (1861-1879)

Här vilar Örgrytes offer från koleran 1866. Foto: Per Hallén 2020.

Referenser

Otryckt källa

Riksarkivet, Landsarkivet i Göteborg

Örgryte socken, Dödbok, C:5 (1861-1879)

Tidningar

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)

Litteratur

Gezelius, Karl, Joh. ”Göteborgs stads hälso- och sjukvård”. i Wimarson, Nils (red.), Göteborg [Elektronisk resurs] : en översikt vid trehundraårsjubileet 1923 över stadens kommunala, kulturella och sociala förhållanden samt viktigaste näringsgrenar, Utg., Göteborg, 1923, http://runeberg.org/gbg1923/

Stenström, Fritz, Örgryte genom tiderna: en minnesbok. D. 1 och 2, 2. faks.-uppl., Sällsk. Örgryte odalmän, Göteborg, 1986[1920]

Noter

[1] Gezelius 1923, s. 344, samt dödboken för Örgryte socken 1866 (C:5)

[2] GHT 1866-05-11.

[3] GHT 1866-07-25.

[4] GHT 1866-07-25.

[5] GHT 1866-07-26.

[6] GHT 1866-07-27.

[7] GHT 1866-07-27.

[8] Örgryte socken, Dödbok, C:5.

[9] Stenström 1920, Del I. s. 130.

[10] GHT 1866-09-13.

[11] GHT 1866-11-14.

Idag skriver Göteborgs-Postens Michaela Karlén, i en låst artikel, om Granmördaren i Delsjön, ett ouppklarat fall. Där berättas om denna sällsynt systematiska sabotör som kostat kommunen (skattebetalarna) närmare en miljon kronor då många av de dryga 7000 träden som skadats eller dödats måst sågas ned och det har medfört kostnader. I artikeln berättas om den långa jakten på granmördaren och om det välbesökta mötet på Skatås 2012, som du kan läsa mer om via denna länk. Det berättas om de många teorier som finns kring varför någon ger sig på träd, och speciellt granar. Kan det vara någon som vill ha mer lövskog? En hämndaktion mot kommunen? Någon som är en dendrofil med sexuell dragning till träd?

Många idéer men utan att ha fångat in den skyldige lär vi inte få veta så mycket mer. Polisen utreder inte längre detta ärende och det har under många år inte skett någon mer storskalig skadegörelse av träden. En misstanke har varit att gärningsmannen avlidit. Men nu har det, som tidigare berättats, börjat bli skadegörelse på träden i Partille

I denna oroliga tid är vi allt fler som fått flytta arbetsplatsen till våra hem. Alla som är så lyckligt lottade att ha Delsjöområdet inom promenadavstånd, och inte drabbats av några sjukdomstecken, kan passa på att ta en tur ut i den vackra naturen före eller efter arbetstiden, vilket som passar bäst – Delsjöområdet är alltid värt ett besök. Naturen är av mycket stor betydelse för vår hälsa, så utnyttja tiden med arbete från hemmet till att gå ut i skogen.

Naturvårdsverkets skrift ”NATUREN som kraftkälla. Om hur och varför naturen påverkar hälsan” (som du kan ladda ned här) beskriver i sin inledning på sidan 11 naturens betydelse för vår hälsa:

”Man mår bra i naturen. Det är en självklar vardagserfarenhet för många människor, inte mycket att orda om kan man tycka. Att en enkel promenad kan förändra ens sinnesstämning och få en att känna sig samtidigt både piggare och lugnare förklaras ofta lite svepande med att det är skönt att få frisk luft och röra lite på sig,vilket förvisso är sant. Om förklaringarna stannar därvid har man dock missat något väsentligt, det har forskare sent omsider kunnat visa. De senaste decenniernas forskning om sambandet mellan natur och hälsa gör det möjligt att tränga bakom de vardagliga och många gånger oartikulerade erfarenheterna av vad som händer med kropp och psyke när man vistas i naturen. Det är viktigt och värdefullt av flera olika skäl. En ökad medvetenhet bland enskilda skulle sannolikt leda till att fler människor kan dra nytta av detta kostnadsfria, biverkningsfria och ständigt tillgängliga sätt att mobilisera kraft både till vardags och i krissituationer. En större medvetenhet på samhällsnivå skulle dessutom kunna bidra till att ge en bredare syn på naturens nytta för människan, och därmed också en mer nyanserad syn på varför, var och hur natur ska skyddas.”

Foto: Per Hallén 2020

Bilder från en vandring i Delsjöområdet den 21 mars 2020. Det är vår i luften trots att temperaturen var nere på nivåer som vi knappt upplevt under hela vintern. Det var -4,5 när turen startade, men ljuset gör att det ändå upplevs som vår. Fågelsången var ganska intensiv redan före kl 6. Turen gick i närheten av Lilla Delsjön, Delsjökärr och Västra Långvattnet.

Den omfattande utredningen Delsjöreservatet från 1969 har flera gånger tidigare presenterats här på Delsjöområdets historia. Idag skall avsnitten om Fritidsbebyggelse, Upplåten mark och Strandskyddsområden presenteras.

2.33                     Fritidsbebyggelse

Kartbilaga nr 8

Lantmäterikontoret i Göteborg har år 1967 utfört en inventering av fritidshus i Göteborgsregionen. Inom Delsjöområdet finns 444 fritidshus, i huvudsak belägna i Partille kommun. De återfinns där inom planområdena vid Furulund och Öjersjö. Bebyggelsen är rikt varierad både ifråga om karaktär och kvalitet – från enkla hyddor till ordentligt påkostade villor. Trenden i utvecklingen är klar och begreppet fritidsbebyggelse för framtiden oegentlig. I en snabbt växande region förändras områden av detta slag till halvpermanenta bebyggelseområden, som det hjälpligt går att bo i året runt, men som är dyra för kommunen och dess skattebetalare både ur investerings- och driftskostnadssynpunkt. I detta fall tillkommer dessutom att Öjersjöområdet fungerar som en olämpligt placerad propp i ett naturreservat för regionens hela befolkning.

2.34                     UPPLÅTEN MARK

Kartbilaga nr 9

Inom stadens område har Fastighetskontoret upprättat 55 arrendekontrakt avseende byggnader och mark för olika ändamål och nyttjande, av vilka 47 fortfarande är aktuella. I nedanstående uppställning finns dessa kontrakt förtecknade. De flesta byggnadsarrendena avser den gamla bebyggelsen vid Stora Torp och Lilla Torp. De flesta markarrendena avser områden vid Kallebäck. 3 kontrakt gäller Skogsnämnd och Skogssällskapet, 9 avser tekniska anläggningar för stadens verk, 2 gäller Sveriges radio, 1 gäller Länsstyrelsen, 2 gäller koloniträdgårdar, 4 gäller stall, 11 gäller bostad eller tomtplats, 13 gäller fritidsverksamheter och resten avser diverse ändamål.

I detta sammanhang är fritidsverksamheterna speciellt intressanta, då deras lokalisering måste prövas.

De studier som gjorts beträffande dessa verksamheter har givit vid handen att motortrafik, skjutbanor samt hundsportanläggningar, kontrakt nr 30, 31, 32, 33, 34, 37 och 40, inom Kallebäcksområdet bör avvecklas. Motorbuller från övningsbanan och ljud från skjutbanor är synnerligen störande långt in i reservatet. Skjutbanorna är dessutom så lokaliserade, att de bryter ett naturligt rörelsestråk runt Stora Delsjön, såväl sommar som vinter. Skjutbanornas läge är också synnerligen tveksamt ur säkerhetssynpunkt. Utredning om lämplig lokalisering av skjutbanor har inletts inom Storgöteborgs samarbetskommitté i samarbete med berörda skytteorganisationer. Dessa är själva intresserade av lokalisering till områden, där 10-årskontrakt kan påräknas, då bidrag från riksidrottsstyrelsen kan utgå.

Övriga ändamål, kontrakt nr 2, 4, 14, 15, 23 och 41, har bedömts lämpliga att ha kvar i reservatet och även utveckla. Beträffande camping föreslås ytterligare en plats intill riksväg 40 i Råda. Skatås föreslås erhålla ökade markresurser, som ersättning för samtidigt föreslagna begränsningar och förändringar av program för Brudaremossen. Ridningen föreslås kompletterande ridvägar samtidigt som en ny lokalisering av det nya ridhuset till Råda säteri lägges fram till prövning. Delsjö golfklubb föreslås erhålla ytterligare mark för anläggning av en 9-hålsbana för att kunna öka kapaciteten till det dubbla och få banan klassad för internationella tävlingar.

Ändrad disposition föreslås för Sjölyckan, som tas i anspråk som en parkanläggning med servering och parklek. Nya ändamål är friluftsbad och småbåtsbrygga vid Sjölyckan, folk- och skolobservation på berget öster om Sjölyckan. Nya stödanläggningar av friluftsgårdskaraktär föreslås i Råda, samt vid Kåsjön och Blacktjärn. Som reservområde för framtida ändamål, för vilka bör beredas fasta anläggningar inom reservatet, föreslås ett område på Gillsås i Råda och ett område vid Råbacka söder om Kåsjön.

2.35                     STRANDSKYDDSOMRÄDEN

Kartbilaga nr 9

Strandområden runt de större sjöarna inom reservatet är belagda med strandskydd enligt § 15 och 16 i Naturvårdslagen. Strandskydd gäller således runt Stora och Lilla Delsjön, Härlanda tjärn, östra och Västra Långevattnet, Blacktjärn, Stora och Lilla Hålsjön, Bråtatjärn, Kåsjön samt Prästtjärn och Björndammen. Strandskydd gäller således f. n. ej för Svarttjärn, Stora och Lilla Björketjärn, Odensvaletjärn, Knipeflogstjärnet, Rambergstjärn, Hultstjärn, Stora och Lilla Tutjärn, Hindtjärn samt Turåstjärn, Björnåstjärn och Bergåstjärn på Björnåsbergen.

För strandskyddsområden gäller följande särskilda bestämmelser till skydd för friluftslivet i Naturvårdslagen

15 §

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet eller vid insjö eller vattendrag äger länsstyrelsen förordna, att vissa strandområden skall vara strandskyddsområde.

Strandskyddsområdet skall omfatta land- och vattenområde inom det avstånd från strandlinjen, som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst 300 meter från nämnda linje vid normalt medelvattenstånd. Strandskyddsområde skall ej omfatta område, som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan.

16 §

Inom strandskyddsområde må icke utan länsstyrelsens tillstånd helt ny byggnad uppföras eller befintlig byggnad ändras för att tillgodose ett väsentligen annat ända¬ mål, än det, vartill byggnaden tidigare varit använd, och ej heller utföras grävning och andra förberedelsearbeten för bebyggelse som nu sagts. Meddelas tillstånd, skall länsstyrelsen bestämma i vilken utsträckning mark må tagas i anspråk såsom tomt för byggnaden, o. s. v.

(Ur: Delsjöreservatet: en utredning för Göteborgs stadskollegium, Gako AB, Göteborg, 1969)

Hösten 1927 var Skogssällskapet, som förvaltade bland annat Delsjöområdet, i färd med att färdigställa en skogsväg som skulle förbinda Kärralund med Partillevägen. Men vägen var inte enbart avsedd att vara ett promenadstråk, den skulle utgöra ett första steg inför ett framtida bebyggande av området vid Härlanda tjärn.

I GT den 6 december fanns följande artikeltext.

”Någon gång i våras började Skogssällskapet i Göteborg gå till anfall mot den obändiga terrängen ute vid Härlandatjärnen. Målet var att skapa en trafikled, som förband Kärralund med Partillevägen. Detta arbete låg ganska nära till hands, då man redan hade en god del att bygga på i och med det stora arbete som Skogssällskapet tidigare utfört genom att draga en väg från Kärralund mot Delsjön. Denna väg fick tjäna som utgångspunkt till den nyaste trafikleden. Vid trakten av Härlandatjärnen började man sålunda utlägga en ny väggren i riktning mot Partillehållet.

Det är den nya vägsträckan från Härlandatjärnen till Intagan, som för dagen har sitt särskilda intresse för göteborgaren. Enligt vad G.T. inhämtat av jägmästare Laurell är denna väganläggning, som tillkommit genom nödhjälpsarbete, i stort sett fullbordad. Det återstår endast att forsla fram tillräckligt med grus som vid lämplig väderlek skall läggas ut på vägen. Till våren blir denna öppnad för trafik, och den friluftsälskande göteborgaren har fått ett nytt och vackert promenadstråk för sina strövtåg i skog och mark.

Den, som känner till obygden vid Härlandatjärnen, förstår nog, att det inte varit något lätt arbete att draga fram väg genom sumpmarkerna och bergknaltarna och den till största delen starkt kupiga terrängen därute. De tre kilometer, som arbetet rör sig om, ha varit besvärliga nog. Det har gällt att med spett och spade, steg för steg, bana sig fram genom ödemarken. Ibland har det varit att spränga undan sten, som blockerat vägen. Ibland har man fått torrlägga träsk och inrikta sig på att av nästan bottenlös mark skapa ett fast vägunderlag. Särskilt vid Härlandatjärnen har man fått lägga ned mycket arbete på bottenlagret, då vägen på en kortare sträcka går fram över en torrlagd del av tjärnen. På sina ställen har det dessutom grävts ett kanalsystem av diken, som mynnar ut i Härlandatjärnen. Detta dräneringssystem är inte endast nyttigt för vägen. Det har även gjort gott för växtbeståndet av björk och alskog, som på detta sätt fått en lämpligare jordmån.

Skogssällskapets senaste vägbygge gör det lättare för göteborgaren att komma i kontakt med de skönhetsvärden som finns i naturen kring Härlandatjärnen. Från huvudvägen leder en idyllisk promenadväg till en mindre sjö, Svarttjärnen. De anläggningar, som funnits där, tyda på, att tjärnen en gång varit något slags fiskdamm. Som sådan har den naturligtvis inte något intresse längre. Men den bjuder på många vackra utsiktspunkter. Naturen omkring den är ganska säregen. Tjärnen är omgiven av höga bergåsar med ungskog av tall och björk.

Den praktiska nyttan av vägen är naturligtvis även att beakta. När staden i en inte alltför avlägsen framtid breder ut sig åt det hållet, underlättas bebyggelsen av en ordentlig väg. Man har även beräknat, att den skall användas till framforsling av trävirke, då ungskogen om några år vuxit upp, så att man kan börja tänka på avverkning.” (Ur: G.T. 6 december 1926)

Bilderna i dagens söndagsläsning är hämtade ur G.T. 6 december 1926. Sidhuvudsbilden visar den nya vägen vid Härlandatjärnen.

Referens

Göteborgs Tidningen (G.T.)

I många år har jag (Per Hallén) guidat i Delsjöområdet inom ramen för Svenska Turistföreningens (STF) verksamhet, Lerum-Partille lokalavdelning. Men STF har också en omfattande verksamhet med vandrarhem som gett ett stort ekonomiskt tillskott åt föreningen. Men Coronautbrottet har gjort att ingen reser och ingen bor på vandrarhem. Risken finns att denna 135 år gamla förening med verksamhet i hela landet kan försvinna. Vanligtvis brukar det inte spridas upprop om att gå in och stödja föreningar här på Delsjöområdets historia, men världen har förändrats och det vore sannerligen bedrövligt om STF blev ett Coronaoffer. Läs mer via denna länk som går till STF:s hemsida.

Du har väl inte missat Delsjöpodden? På söndag kommer avsnitt nummer 4 och det handlar om Hällkistan i Kallebäck.

Varför kallas hällkistan i Kallebäck ”Kung Rings grav” eller ”Ringshåla”? Varför och när försvann gravens takhällar? Det får du svar på i dagens avsnitt av Delsjöpodden. Vi färdas dessutom tillbaka i tiden till bondestenåldern och försöker förstå vad det var som pågick kring graven när området var befolkat av stenåldersbönder. En ny bild av ett forntida landskap i Delsjöområdet håller på att växa fram!

Varför kallas hällkistan i Kallebäck ”Kung Rings grav” eller ”Ringshåla”? Varför och när försvann gravens takhällar? Det får du svar på i dagens avsnitt av Delsjöpodden. Vi färdas dessutom tillbaka i tiden till bondestenåldern och försöker förstå vad det var som pågick kring graven när området var befolkat av stenåldersbönder. En ny bild av ett forntida landskap i Delsjöområdet håller på att växa fram!

Lyssna på avsnitt fyra via denna länk.

Det hävdas att flygandet har minskat, undrar om det även gäller idag på skärtorsdagen.

”I bondesamhällets föreställningsvärld var skärtorsdagsnatten häxornas natt. I sägnerna flyger häxorna på smorda kvastar till Blåkulla för att träffa Djävulen själv. Ordledet ”skär” kommer av ordet ”skära”, som betyder rening. Skärtorsdagen sågs enligt äldre tradition som en reningens dag, genom syndaförlåtelsen och nattvarden. Därmed hade dagen i äldre katolsk tro en påtaglig religiös innebörd.” (Nordiska museet)

Om nu någon häxa inte önskar att färdas så långt finns det i vårt välförsedda Delsjöområde givetvis en häxkvastparkering. Vet du var?

En riktigt glad och trevlig påsk önskas er alla! Hoppas ni får möjlighet att gå ut i Delsjöområdet och njuta av naturen och områdets rika historia. Dagens bilder är från Delsjökärr och Bertilssons stuga som är Delsjöområdets häxrikaste plats!

Foto: Per Hallén 2020.

Ibland säger en bild mer än tusen ord, så är fallet med det ni skall få se idag. En jämförelse mellan 1930 och 2020 vid Västra Långvattnet.

Bilden är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Västra Långvattnet med kalv på Stora Getryggen. Blick mot norr – sjöns södra sida i förgrunden. omkring år 1930.

Foto: Per Hallén 2020.

Bilderna visar samma område. Stenen som ni ser en person sitta på i den övre bilden skymtar även i bilden från 2020. Men vyn som fanns 1930 finns inte längre då ungskogen nu har vuxit upp. Det är en storskalig landskapsförändring som skett här och i alla delar av Delsjöområdet. Bitvis går det att följa på gamla fotografier, men även i arkivhandlingar och kartor. Stadens skogsnämnd och Skogssällskapet som förvaltade nästan alla staden skogar under mellankrigstiden, har efterlämnat material. Nedan kan ni se en detalj ur en karta som upprättades 1922-27 av Skogssällskapet. Kartan visar ett landskap med berg och mossar utan någon skog. De platser som är märkta med I (romersk etta) är skog 1-20 år gammal, det är några få områden på detta utsnitt. Områden med äldre skog fanns endast närmast exempelvis Kärralunds gård. Kartan visar också med pilar var sjöarna och mossarna hade sin avrinning. Rörmossarna hade Skogssällskapet vid denna tid börjat dika. Deras omfattande arbete kan du ännu se om du går in i skogen mellan grusåttan och 10-/18-km spåret. Du kan även se en del av dikena från 10-/18-km spåret. Fram till 1927 hade delar av Rörmossen planterats, vilket också framgår av kartan. Mossarna längre österut var ännu vid denna tid orörda av dikningsverksamhet.

De planeringar som genomförts under 1920- och 1930-talet vid Västra Långvattnet förstördes delvis av en omfattande skogsbrand som drabbade området i april 1938. ”Elden började söder om Härlanda tjärn och drog snabbt söderut efter Västra Långvattnet mot Lilla Delsjön. Inom området, som äges av Göteborgs stad, har under de senaste åren en betydande nyplantering av skog ägt rum, och detta arbete blev nu delvis förstört. Även ett vackert björkbestånd blev härjat av elden. Djurlivet i trakten förorsakades avsevärda skador, och släckningsmannskapet fann sålunda harar samt ugglor och andra fåglar ihjälbrända. Göteborgs brandkår lyckades efter omkring tre timmars arbete begränsa elden”. (SVD 1938-04-11)

Skogsnämndens kartor är mycket detaljrika och informativa, det kommer att finnas anledning att återkomma med fler detaljstudier för andra platser i Delsjöområdet framöver.

Referenser

Göteborgs skogsnämnd, karta upprättad av Skogssällskapet. (Genom Björn Edman)

Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

Svenska Dagbladet (SVD)

Vid Härlanda tjärn har nu intrånget i det skyddade friluftsreservatet, riksintresset för friluftsliv och det 2007 föreslagna naturreservatet inletts. (Bilden i sidhuvudet ovan visar området sett från söder i april 2020.) Nedan visas två bilder, den första från juli 2019 som visar grönområdets utbredning då och därefter en bild från april 2020. Ytterligare träd närmas parkeringen kommer att avverkas för att bygga en vändslinga för buss, som Västtrafik inte avser att trafikera.

Åter en fantastisk dag i Delsjöområdet. Här kommer några utvalda bilder som visar såväl landskap som skogens invånare. Vågar mig på att publicera bilden på ekorren trots att djuret tycktes ha vissa invändningar mot att bli fotograferad….

I tidningen Göteborgs Aftonblad fanns det 1916 en skildring av en utflykt till Delsjön omkring år 1880. En mycket läsvärd text som visar hur friluftsliv och lekar i området då kunde se ut.

Rubriken var ”När vi voro pojkar, Skolminnen från H. Elementarläroverket i Göteborg
omkring år 1880 af Lancett.”

Stora Delsjön under 1890-talet. Udden är Stora Torps tånge och där båthuset då fanns är idag Delsjöbadet med strand och bryggor. Lägg märke till att det finns en del träd på denna sida sjön, Stora Torps marker, medan det är grå klippor på sydsidan. Bilden är hämtad från Göteborg stadsmuseum, Carlotta.

”Att “Maja“ var ett traditionellt bruk i de lägre klasserna. Det bestod däri, att man slog sig i hop kotterivis och försedd med matsäck för dagen tidigt på morgonen den l:sta maj gaf sig ut till någon för ändamålet lämplig plats mer eller mindre långt utom stadens hank och stör och där tillbragte dagen under lek och ras samt ätande.

Som jag tillhörde dem, hvilka, så fort en lofdag bjöds, sökte sig ut på sjön, och i allmänhet påsklofven användes till klargörande af segelbåtarna, kan jag ej minnas att jag var med om mer än en sådan där riktig »majning». Det var i 3:dje klassen. Vi voro en trupp af 15—16 stycken, som kl. 7 på morgonen med portörerna packade med mat och sockerdricka marscherade åstad till Delsjön, vid hvars strand vi uppsökte en lämplig lägerplats. Här frukosterades genast. Därefter börjades leken: »indianer och nybyggare» — den gamle vännen James Fennimore Cooper fick bestå hela sällskapet namn, och så gick det efter det gamla kända receptet. Emellertid hade »indianerna» under sina ströftåg gjort en stor upptäckt, ett stycke från oss hade en flock flickor under anförande och skydd af sin lärarinna slagit sig ner. Dessa skulle nu först och främst bespejas och identifieras. En patrull utsändes för detta ändamål. På äkta indianvis smög och kröp patrullen framåt, medan vi andra på långt håll iakttogo både de främmande »blekansiktena» och vår patrulls försiktiga framfart — mestadels i ett djupt dike. Nu äro de framme. Vi se dem resa sig upp i diket och speja, flickorna springa och leka ta fatt och se smånäpna ut, och under leken komma ett par af dom alldeles intill patrullen. Då få vi se patrullanföraren i lämpligt ögonblick springa upp ur diket och efter ett par stegs förföljande slå armarna om den lilla fasttagerskan. »Det var en fräck en» var vår första tanke, men när vi fingo se henne vända sig om, slå armarna om halsen på honom och ge honom en riktig kyss — då visste vi inte ett dugg, hvad vi skulle tänka, och nog måtte vi »indianer» ha sett ut som lefvande frågetecken, när vi sågo vår »röde broder» vid det lilla »blekansiktets» sida gå bort mot flickgruppen och där framför lärarinnan taga af sig mössan, bocka sig och på alla möjliga sätt bära sig åt som en hvit gentleman. Vi sågo honom vinka åt sin i diket kvarlämnade kamrat, denne kom fram och bar sig lika tokigt och civiliseradt ut; lade sedan »benen på nacken» och kom bort emot oss. Vi kunde knappast styra vår nyfikenhet, tills han kom fram till oss, anmälde sig och sitt ärende för själfvaste höfdingen, hvilken omedelbart kallade »stammen» till rådplägning. Då kom gåtans upplösning: Vår broder »Hvita bizonoxen» hade bland de små »blekansiktena» upptäckt sin syster, hvilken hade det godt ibland dem. Nu hade han skickat »svarta falken» för att till »skinnstrumpa» och hela stammen framföra »blekansiktenas» inbjudning till gästabud. Dock önskade han att först skulle till de fientliga nybyggarna en höfding skickas att med dem röka fredspipa och så bedja dem vara »skinnstrumpas» stam på gästabudsfärden följaktliga. I enlighet härmed beslöts och handlades, och snart voro indianer och nybyggare förvandlade till hyfsade svenska skolpiltar, som med portörerna på ryggen drogo i väg till f.d. »hvita bizonoxen» och hans hvita flickor. Och så blef det andra lekar af, änkeleken och ringdansen, väfva vadmal och allt hvad det var. Roligt hade vi, lekte och rasade, och dessemellan åto vi, och så blef det tid för flickorna att fara hem. De små Iifven hade förstås åkt ut i ett par stora vurstar. Vi följde dem bort till vagnarna, hjälpte dem upp, hurrade för dem, och sedan tyckte vi att vägen var lång att marschera, men vi kommo dock hem »med portörerna fulla af uppätna smörgåsar».” (Ur: Göteborgs Aftonblad 5 februari 1916)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Digitalt museum: Fotografier ur Bengt Wennlunds fotoalbum UM42683 med bilder från scoutrörelsen (KFUM) i Uppsala. Här finns olika aktiviteter dokumenterade, bland annat utflykter och läger. Fotografierna är tagna mellan åren 1918 och 1923.

Det var inte oväntat att Västkuststiftelsen skulle besluta om att ställa in vandringarna även under maj månad. Som läget är just nu finns det goda skäl att avstå. I beskedet om inställda vandringar gavs några anledningar:

Det märks att naturen lockar när allt annat är inställt eller stängt, men det finns också problem. Under den senaste tidens turer har jag noterat att det vi de mest tillgängliga platserna, vid Delsjöbadet och Härlanda tjärn exempelvis, vissa dagar ligger drivor med skräp. Men även längre bort kastas det burkar, flaskor och annat till och med utmed motionsspåren. Ingen naturälskare beter sig på det sättet!

Nu har även Sveriges radio uppmärksammat de ökande mängderna skräp, i Delsjöområdet har det ökat med 25%! I inslaget sägs att det mesta hamnar i soptunnorna, vilket är tur, även om fåglar ofta river ut ur tunnorna när människorna lämnat området.

Lyssna på inlägget: Skräpet ökar när folk tar sig ut mer

Även trängseln ökar, åtminstone på några få platser. I SVT Väst har Park och naturförvaltningen gått ut med vädjan att inte besöka Slottsskogen utan hålla sig till närområdet. Ännu finns det dock gott om platser där man kan gå utan att behöva komma nära andra människor, framförallt på de små naturstigarna som inte är tillrättalagda.