Idag presenteras nästa del av Delsjöreservatet: en utredning för Göteborgs stadskollegium, Gako AB, Göteborg, 1969, om vattenförsörjningen, avlopp, kraftledningar, soptippar och en TV-mast:

2.36                     VATTENFÖRSÖRJNING OCH AVLOPP

Kartbilaga nr 10

Uppgifter om vatten- och avloppsförhållande har inhämtats från Göteborgs VA-verk samt kommunalkontoren i Råda och PartiIle.

Delsjöområdet och Delsjöarna har under lång tid spelat en viktig roll i stadens vattenförsörjning. Den började redan i slutet av 1600-talet när avfall och spillvatten gjorde kanalvattnet inne i Göteborg otjänligt som hushållsvatten. Tanken på en vattenledning till Kallebäcks källa omnämnes 1692 av Laurentius Bööker i ett brev till Oalus Rudbeck. Men det dröjde till 1787 innan Gustaf III kunde inviga det nya källhuset vid Kallebäck och gav den namnet Gustafs källa. Om denna episod berättas: ”Då Konungen trädde in i hwalfwet, som war med några Lius eclairerat, steg på en trappa upp utur sjelwa Källan ett ungt Fruntimber kläddt uti Silfwer duk, föreställande en watten Nympf eller Najades”. 1854 väcktes frågan om en ny vattenledning till staden. Valet stod mellan Göta älv och Delsjöarna och 1871 togs det nya Delsjöverket i bruk. Vattnet passerade till att börja med långsamfilter av sand innan det med självtryck fördes in i stadens nät. Det kompletterades 1933 med marmorfilter och 1936 med kloreringsanläggning och kunde fullt utnyttjat lämna 3,5 miljoner m3 år, motsvarande sjöarnas totala avbördning.

Delsjöarnas roll ur vattenförsörjningssynpunkt ändrades radikalt 1968 genom tillkomsten av den nya råvattentunneln från Göta Älv. Älvvattnet ledes nu via sedimenteringsbassänger i tunneln till hävertstationen Kotången, som ligger på en udde med samma namn i Lilla Delsjön. Här släpps älvvattnet ut för att blandas med Delsjöarnas vatten. Delsjöarna fungerar nu dels som en stor vattenreservoar, dels som en jättelik sedimenteringsbassäng. Intagsstationen är placerad vid Brattklevs udde i Stora Delsjön. Härifrån leds vattnet till det nya vattenverket vid Lackarebäck, och vidare ut i stadens distributionsnät.

När den nya anläggningen togs i bruk 1968, stängdes det gamla vattenverket vid Sjölyckan. Samtidigt ändrades förutsättningarna för Delsjöarnas utnyttjande för friluftsliv i såväl positiv som negativ riktning. Badförbudet i sjöarna kunde hävas, men samtidigt förorsakar den stora vattengenomrinningen i sjöarna strömförhållande, som inom begränsade områden påverkar isläggningen och därmed vinterutnyttjandet.

På samma sätt som Delsjön spelar en roll i stadens vattenförsörjning har Kåsjön betydelse för Partille. Från vattenverket vid Hindtjärn leds vattnet i en lång framledning öster om Prästtjärn ner till dalen.

Befintliga anläggningar för friluftsliv inom reservatet har hittills haft en dålig försörjning med vatten och avlopp. När Nya Skatås inom kort kommer till, byggs vatten- och avloppsledningar från anslutningspunkter vid Olbergsgatan fram till den nya anläggningen. Bebyggelsen längs vägen till Sjölyckan, bl. a. Koloniområdet, har genom det gamla vattenverket vid Sjölyckan haft sin vattenförsörjning ordnad. Däremot saknas avloppsledningar, som måste framdragas från anslutningspunkt vid Lilla Torp, när Sjölyckan skall ges ny användning. Inom Kallebäcksområdet har klubbhuset till golfbanan nyligen anslutits till stadens nät. Rast- och serveringsstuga vid Delsjökärr kan inte påräkna anslutning till kommunalnät, utan bör utföras med vacuumanläggning. Råda kommun har först i och med förvärvet av Råda Säteri kommit i besittning av exploateringsbar mark, som gränsar mot reservatet. Enligt gällande planer skall områdena närmast söder om riksväg 40 utnyttjas dels för ett motell norr om Rådasjön, dels för industriområden. Markexploateringen för industriområdet har påbörjats. De anslutningspunkter för vatten och avlopp som därigenom erhålles, skapar förutsättningar för stödanläggningar i reservatet längs Öjersjövägen omedelbart norr om reservatet.

Partille kommun har, förutom sitt vattenverk, inget lokalt VA-nät inom området, men däremot en omfattande bebyggelse, vars VA-problem måste ordnas. Det gäller både Furulund och Öjersjö. Hur dessa VA-problem skall lösas, är föremål för specialutredning inom PartiIle byggnadsnämnd. Behovet av anslutningar till en fritidsanläggning vid Kåsjön har påtalats. Föreslagen raststuga norr om Blacktjärn kan antingen anslutas till det kommunala nätet, när Vallaplanen blir utbyggd, eller utföras med vacuumanläggning.

2.37                     KRAFTLEDNINGAR

Kartbilaga nr 9

Trollhätte Kraftverk har två högspänningsledningar, som passerar reservatet; den ena i väster, den andra i sydost.

Den västra kraftledningen från Lärje till Krokslätt kommer via Björkekärr, passerar Skatås på åsens östra sida, tvärar över Delsjökolonin och fortsätter över Gundla mosse mot SV.

Kraftledningen är tvåstolpig med tre luftledningar. Stolphöjd varierar mellan 15-18 m och minsta avstånd från luftledning till mark är 10,5 m. Längden på spannen förändras efter terrängformationen och vid plan mark är 200-300 m avstånd mellan stolparna normalt. Kraftledningens skyddsområde är 30 m och växtligheten i denna gata rensas till 3 m höjd vart sjätte år. Maximal växthöjd under ledningen är 6 m. Rensningen kan ske med tätare tidsintervall om max. växthöjd önskas. I kraftledningens skyddsområde får icke förläggas byggnad, bollplaner eller parkeringsplatser.

Kraftledningen och dess skyddszon utgör ett hinder för utnyttjande av flera centrala områden, bl. a. i anslutning till Skatås. Dessutom är ledningen på viktiga punkter störande ur landskapssynpunkt. Möjligheterna att flytta ledningen har undersökts i samråd med Trollhätte Kraftverk, Fastighetskontoret och Stadsbyggnadskontoret. Då ledningen inte lämpligen kan läggas om till jordkabel, har två sträckningar rekognoserats och undersökts med hänsyn till tekniskt genomförande och kostnader. Alternativ 1 avser en flyttning av ledningen till Skatåsens västra sluttning. Omläggningen berör en sträcka av ca 2 km för en preliminär kostnad av ca 225.000 kronor. Alternativ 2 avser en smärre justering av sträckning norr om Delsjökolonin. Omläggningssträckan är ca 450 meter och flyttningen skulle preliminärt kosta ca 60.000 kronor. Med hänsyn till att alternativ 2 endast delvis löser de aktuella problemen ifråga om utnyttjande av naturvård, förordas alternativ 1 till utförande.

Den östra kraftledningen från Partille till Mölndal har samma spänning och utförande som den västra kraftledningen. Den passerar reservatet utan att för närvarande medföra konflikter som påkallar åtgärder. På några ställen inträder dock situationer som bör påtalas. Längs norra Kåsjöstranden genomkorsar den ett starkt frekventerat och attraktivt fritidsområde. Ledningen korsar Ugglemossen på ett ur landskapssynpunkt oattraktivt sätt, och söder om Delsjön passerar den en norrsluttning, som lämpligen bör utnyttjas som teknikbacke.

2.38                     SOPTIPPAR

Kartbilaga nr 5

Inom Delsjöreservatet och dess omedelbara närhet finns för närvarande 4 tippar, varav två i Göteborg och två i Partille, som redovisas på kartbilaga.

Frågan om soptippar kommer att helt förändras när det regionala bolaget, GRAAB, startar sopförbränning för hela regionen i Sävenäsverket 1972. Problemet med soptippar försvinner inte helt med detta, men det ändrar karaktär; från att gälla primitiva avstjälpningsplatser för respektive kommuner, till att gälla rationella regionala anläggningar. Vilka typer av anläggningar, som kommer att krävas, och dessas lokalisering är föremål för en utredning inom Stor-Göteborgs Samarbetskommitté. Det kan förutsättas att Delsjöreservatet blir befriat från alla sådana anläggningar. Kvar är problemet att städa upp de gamla sopupplägningsplatserna och ge dem täckskikt och planteringar, som påskyndar deras inlemmande med kringliggande natur.

2.39                     TV-MAST

Att konstatera förekomsten av en TV-mast inom området kräver ingen speciell inventering. Med sina 335 meter på toppen av Slättås finns den med i bilden och medvetandet var man än befinner sig inom området. Trots att den kan ses som en väl formad monumentalskulptur, för den genom sin påträngande närvaro in ett moment av teknik och civilisation, som upplevelserna i ett naturreservat borde vara befriade ifrån. Nu är den där emellertid och åt det är knappast något att göra.

(Ur: Delsjöreservatet: en utredning för Göteborgs stadskollegium, Gako AB, Göteborg, 1969)

Brudaremossens master speglar sig i Stora Delsjön 2020. Foto: Per Hallén

Bilden i sidhuvudet visar kraftledningen nära Delsjökärr 2020. Foto: Per Hallén.

Örgryte-Härlanda stadsdelsförvaltning meddelar idag via Facebook att valborgsfirandet vid Härlanda tjärn i år är inställt. Motsatsen hade varit mer överraskande. Det skall ändå finnas en del personal från Kålltorps fritidsgård ute under kvällen och förvaltningen uppmanar föräldrar att vara med ute vid Härlanda tjärn och Delsjön och kvällsvandra.

Vandring i närområdet kommer många att ägna sig åt de kommande månaderna och vandring lär nog också bli en viktig aktivitet till sommaren. Bohusleden erbjuder 340 kilometers vandring uppdelad på 27 etapper. Nu har Bohusleden inte bara försetts med nya markeringar ute i naturen utan även med en ny hemsida. Den påminner mycket om Gotaledens hemsida som det tidigare har berättats om här på Delsjöområdets historia.

För varje etapp finns en svårighetsgradering, en angivelse av längd och vilka underlag som vandraren kan vänta sig. De båda etapperna genom Delsjöområdet bedöms båda vara ”medelsvåra”.

Graderingen innebär följande:

Foto: Per Hallén 2020.

Genom Delsjöområdet går etapperna:

• Stensjön-Skatås, 8 kilometer, Underlag: Asfalt, grusväg, skogsstig. Tid beräknas till 3 timmar
• Skatås-Kåsjön, 10 kilometer, Underlag: Grusväg och skogsstig. Tid beräknas till 3-4 timmar

Foto: Per Hallén 2020.

Örgryteborna är kända för att likt vilddjur bo i hålor – det vet väl alla? Jan-Peter hade sin håla vid skiftesvägen mellan Skår och Kallebäck, berättar Stenström i sin hembygdsbok Örgryte genom tiderna, men vem var denna Jan-Peter och varför finns hans namn med i en mordutredning? Idag har du möjlighet lyssna på den spännande berättelsen kring denna person som levde en stor del av sitt liv på torpet Kleven i dagens Delsjöområde. Bilden i sidhuvudet (foto av Per Hallén 2020) visar Jan-Peters källare, alltså jordkällaren till torpet Kleven som omtalas i dagens poddavsnitt.

Lyssna via denna länk:

Delsjöpodden avsnitt 5: Jan-Peter trätoffelmakare eller mördare?

Det nya reningsverket vid Brudaremossens gamla soptipp är nu till det yttre färdigställt. Det är KUB arkitekter som ritat byggnaden och deras beskrivning av byggnaden från 2016 var följande: ”Resultatet blev en vinklad och vriden byggnad där den sneda planfor­men tillsynes står i dammens vatten. Det brutna taket beläggs med sedumyta vars växter över året skapar en varierad växlande färgskala. Fasadbeklädnaden är av tålig brandsä­ker corténplåt som kontrasterar mot den växtgröna omgivningen. Projektet beräknas stå klart sommaren 2019.” Nu blev projektet försenat och alltså klart under 2020. Med tanke på alla de gifter som läcker ut från Brudaremossen är det bra att något görs för att begränsa skadorna från sopberget, även om det innebär en ny byggnad inne i Delsjöområdet. Nedan finns tre bilder på det nya reningsverket och längst ned på sidan länkar till tidigare skildringar av platsen.

Foto: Per Hallén 2020.

Foto: Per Hallén 2020.

Foto: Per Hallén 2020.

Länkar till tidigare inlägg om reningsverket:
Det nya reningsverket – rostigt från starten

Det nya reningsverket vid Brudaremossen tar form

Bilder från nya reningsverket 18 augusti 2018

Bilder från nya reningsverket

Bilder från det nya reningsverket vid Brudaremossen

Det nya reningsverket vid Brudaremossen

Reningsverket vid Brudremossen skall nu börja byggas

Det nya reningsverket vid Brudaremossen

Tunga transporter vid Brudaremossen

Ny VA-ledning grävs vid Brudaremossen

Reningsanläggning för lakvatten vid Brudaremossen

Nu är det äntligen dags för en fortsättning av filmerna som skildrar motionsspåren kring Skatås. Idag är det milspåret som presenteras. Liksom tidigare har det lagts in kommentarer så att höghastighetsvandringen blir till en guidad vandring.

GHT 1969-12-08

I en artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1969[1] berättades det om farorna med att bygga tunnlar, sättningar och vattenläckor kan ge stora skador. Torsten Henrikson berättade, – ”Vi höll på att tömma Härlanda tjärn”. Vad var det som hade hänt?

Under 1960-talet byggdes breda kilometerlånga bergtunnlar under staden. Vattenverket och televerket var enligt tidningarna ”de flitigaste mullvadarna” och snart väntades även spårvägen gå under jord. Det började märkas effekter av tunnelbyggandet. I Angered hotades flera natursköna sjöar genom avtappning och grundvattennivåerna i stora områden sänktes och detta påverkade även Härlanda tjärn genom det stora projektet med att bygga en tunnel för stadens vattenförsörjning från Alelyckan via Härlanda tjärn, vidare till Lilla Delsjön och sedan till Lackarebäck. I en artikel från 1966 berättas om bygget av tunneln och om den allvarliga händelsen som höll på att förändra Härlanda tjärn för alltid.

”Nu är det bara småbitar kvar i ändarna på den milslånga bergtunnel under östra Göteborg, från Alelyckan via Härlanda tjärn till Lilla Delsjön, som i sista stund skall lösa stadens vattenförsörjning. Tunneln Stora Delsjön – Lackarebäck är klar, reningsverket i Lackarebäck är väl framme och pumparna under montering i bergakungens sal på 90 meters djup vid Härlanda tjärn.

Jätteprojektet är utan motsvarighet i sitt slag i landet men har väl följt tidtabellen och ser ut att bli några miljoner billigare än beräknat. Anslaget bestämdes 1962 till 112,5 mkr.

Arbetena började i december 1963. Vid årsskiftet skall ledningar och pumpstation vara klara och omkring 1 juli reningsverket. Varefter älvvattnet, förädlat genom vilan i Delsjöarna, via ännu en (redan färdig) tunnel Lackarebäck—Kallebäck kan släppas ut i ringvattenledningen som färdigbyggs parallellt med reningsanläggningen.

Det lortiga vattnet i Göta älv har hittills efter rening dugt bra för Göteborg. Men under årens lopp har kapaciteten vid Alelyckan helt hunnits ikapp av förbrukningen. Rasen uppe i älvdalen gav sina tankeställare. Oljeutsläpp uppströms är riskabla för stadens dricksvatten. Och när saltvattnet går upp längs älvbottnen är också fara på färde.

Göteborg behövde en ny brunn att ösa ur. Man enades om att sjön Lygnen var lösningen men kom snart på att den inte skulle förslå på sikt. Göta älv däremot räcker alltid till. Slutlösningen blev att fortsätta ta vattnet därifrån men gardera sig mot riskerna.

I princip innebär Lackarebäcksprojektet följande:

Älvvattnet tas in vid Lärje, förkloreras och får släppa ifrån sig ca 80 procent av sina föroreningar i en sedimenteringsbassäng. Rinner sedan av självtryck till pumpstationen vid Härlanda tjärn (ca 7 km). Pumpas upp 80 m och självrinner ut i Lilla Delsjön (ca 2,5 km). Fortsätter ut i Stora Delsjön och går, efter sex månaders vila i de båda sjöarna tillsammans, i en ny tunnel till reningsverket (ca 2 km).

GHT 1966-10-06

STORA FÖRDELAR

Idén har stora fördelar:

Vattnet blir bättre vid transiteringen genom sjöarna.

Sjöarna blir en jättereservoar som kan hålla Göteborg med råvatten i en månad (ca fyra milj kbm i förbrukning) om något händer med älven.

Ringvattenledningen får två tryckpunkter, dvs verken vid Ale- lyckan och Lackarebäck.

I renvattenbehållarna i Lackarebäck om 16.000 kbm får man stadens näst största reservoar som genom sitt höga läge i bergen vid Mölndal dessutom ger gott tryck i ledningarna.

Vattenledningen byggs i två stora bitar. Den ena omfattar sträckan Göta älv—-Delsjöarna och utförs av ett konsortium med Svenska Industribyggen AB (Siab) och Widmark & Platzer AB. Här är ca 100 m kvar av tunneln närmast älven och lika mycket närmast sjön. Andra biten byggs av AB Armerad Betong och omfattar sträckan sjöarna—Lackarebäck samt själva reningsverket.

 HALVERING

I arbetskontrakten står att byggherren, VA-verket i Göteborg, och entreprenörerna skall halvera ev uppkommande över- eller underskridanden av beräknad kostnad. Metoden har bl a lett till en uppslagsgivande gemensam slutprojektering och flera ekonomiskt gynnsamma nya lösningar. Man har t ex kunnat slopa den planerade bottenbeläggningen av asfalt i tunnlarna och sparat en; halv miljon. En och en halv milj har sparats  genom att ersätta en planerad stålledning från intaget med en jordtunnel och mer bergtunnel än från början planerat.

Bergtunnel är nämligen billig. Jordtunnel hade ingen tänkt på helt enkelt. Metoden är sekelgammal i England men har aldrig förut brukats i Sverige. En stålhylsa, skölden, pressas genom marken med domkrafter mot redan färdig tunnel. I sköldens bakre del monteras så ny tunnel av betongelement, i främre delen schaktas jorden ur successivt och körs undan. 450 m närmast intaget byggs på detta sätt.

SPÄNNANDE

Bygget har förlöpt utan alltför obehagliga överraskningar och olyckor. Men spännande stunder har inte saknats. En sådan var t.ex när j tunneln på ca 90 m djup drog fram under östblocket och Satelliten, dvs de två stora Kvibergshusen. Det hördes inte av några protester från invånarna.

Tunneln går bara något hundratal, meter från TV-masten på Brudaremossen, en känslig passage som genomfördes utan att tittarna märkte något.

Inte heller när man i ett svep gick under Lärjeån, Bergslagsbanan och riksväg 45 med jordtunneln (2,7 , m i diameter, djup under markytan 10 m) blev det några extra besvär — i synnerhet inte om man tänker på vilka besvär det skulle ha blivit för trafiken om man i stället hade | schaktat ovanifrån med spont.

BRÄCKVATTEN

En intressant upptäckt gjordes under nästa å man går under med vattentunnan, Säveån. Den har en lerfylld sprickdal, 40 m djup, och I tunneln måste ner 100 m under ån för att få hållfast berg. Här sipprade bräckvatten in — grundvatten som stannat sedan Säveåns dalgång var en havsvik.

Bekymmersamt blev det däremot på allvar ca 100 m innan tilloppstunneln mynnar i pumphallen vid Härlanda tjärn. En svår läcka i berget skvätte fram ca 3.000 l/tim. Mätning sattes in på tjärnens vattenstånd och si — vattentunneln höll på att tappa ur göteborgarnas badsjö!

Först sinade tjärnens naturliga avlopp och sedan fortsatte vattenytan sjunka totalt ca en meter. Det var förra våren och torr väderlek till råga på allt. Kraftiga pumpar sattes in i tunneln och cementvälling i massor injekterades i berget. Det hjälpte. Sedan dess är läckaget normalt och Härlanda tjärn finns kvar.

LÖMSK BERGART

Ett annat bekymmer heter montmorillonit. Det är ett mineral inne i gnejsen som först är hur starkt och fint som helst men som efter någon månad, efter påverkan av luft och fukt, svällt och förvandlats till en lerliknande massa. Ungefär en kilometer tunnel har fått förstärkas med armerad sprutbetong mot denna lömska bergart. F n pågår, kan man säga, ett modellförsök i full skala under Säveån. Tunneln är här fylld av grundvatten sedan ett halvår och skall småningom pumpas ur och undersökas.

Grundvattnet som pumpas ut ur sista biten råvattentunneln får göra tjänst med att tvätta reningsverket invändigt innan det hälls ut i avloppstunneln.

Andra detaljer:

Under Torpaskolan prövas tunneltätning med plast.

Maskinsalen vid Härlanda blir obemannad (styrs från Alelyckan) och ingen hiss installeras dit ner — kontrollpersonal kör ner med bil genom den 500 m långa skruvformade tillfartstunneln. Salen har måtten 60X16X16 m.

TEG” (Ur: GHT 1966-10-06)

En fråga, som dessa uppgifter väcker, är om tunneln är tät idag eller om vatten åter läcker ut ur tjärnen. Under 1980- och 90-talen var vattennivån högre, det brukar nämnas varje gång jag håller i guidade vandringar i trakten. Min förmodan var länge att den fördämning som finns vid tjärnens utlopp inte längre sköts om och att det orsakat sänkningen. Men tänk om det är vatten som läcker in i tunneln och försvinner upp till Delsjön och vidare ut i vårt vattenledningsnät.

Not

[1] GHT. 1969-12-08 ”Tunnlar underminerar staden”.

Referens

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)

Den som idag är på vandring i Delsjön kan stanna till vid kaffestugan Lyckan, Bertillsons stuga eller kanske vid fiket i Skatås motionscentral, Skatåsmålet eller i kiosken vid Härlanda tjärn. Det finns ganska många vattenhål jämfört med hur det var under slutet av 1800-talet, då fanns inga sådana möjligheter. I en insändare till Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning efterfrågades detta i maj 1899 under rubriken ”Ett läskedrycksschapp vid Delsjön”. I insändaren får vi även information om att det fanns en vakt på plats vid Delsjön, var detta vattenverkets vakt? Detta framgår inte, ytterligare en fråga att försöka lösa.

”För många Delsjöpromenerande skulle det blifva en glädje om någon person under sommarmånaderna satte upp ett schapp med försäljning af läskedrycker och kaffe på ett lämpligt ställe i närheten af Delsjön; så till ex. om Kristi Himmelsfärdsdagen då den vanliga seden är att gå ut och promenera tidigt på morgonen, skulle det ha varit mycket angenämt att ha haft ett ställe vid Delsjön, där man kunde fått köpa en kopp kaffe, samt ett glas lemonad att släcka törsten med, – så sluppe man, som många göra, bära med sig matkorgar den långa vägen. Skull vara den person ytterst tacksam som satte upp en sådan försäljning; nog tro vi att han skulle få förtjänst.

Lämpligast skulle det nog vara, om vaktaren vid Delsjön, i sin egen stuga hade en sådan försäljning.

Många Delsjö-promenerande”. (Ur: GHT 15 maj 1899)

Referens

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Delsjön, nordligt strandparti – vy söderut. 1890-talet.

För drygt 50 år sedan hotades Delsjö- och Kåsjöområdet att klyvas av en motorväg som var en del i en större motorvägsring kring Göteborg. Det kan nämnas att även Änggårdsbergen och Botaniska trädgården vid samma tid också var hotat av en stor motorled. Inget av dessa projekt har (ännu) blivit verklighet. Idag blickar vi tillbaka till 1960-talets slut och den första delen av planförslaget för området som skulle ligga till grund för ett senare beslut i Stadsfullmäktige.

Planförslag för Delsjöreservatet 1969

3.1. Principer

De grundläggande principerna för reservatets planläggning har nära samband med den allmänna målsättning för områdets utnyttjande. Det har ansetts viktigt att ge god åtkomlighet till reservatets naturvärden, att sprida entréer och anläggningar, så att många människor samtidigt kan besöka reservatet, att förlägga parkeringsutrymmen och stödanläggningar i reservatets periferi och frilägga de inre delarna för fritt strövande, att indela reservatet i områden av olika karaktär med beaktande av såväl utnyttjandeaspekter som naturvärden, att främja ett utnyttjande som gör reservatet attraktivt för många människor.

3.2. Yttre vägnät

Kartbilaga nr 12 och 13

Av betydelse för åtkomligheten är det yttre vägnätet, som bestämmer entréernas läge och attraktivitet. På tre av reservatets sidor är detta nät fixerat. I väster är Delsjövägen huvudtillfart – numera tyvärr utan direktkontakt med reservatet. I söder är riksväg 40 bas- och begränsningsväg, och den har ända från Kallebäck direktkontakt med reservatet. I norr finns inte någon huvudled som har direktförbindelse med reservatet. Tillfarterna från Delsjövägen och Partillevägen består här av långa säckgator, som via stora och djupa bebyggelseområden för fram till ett fåtal kontaktpunkter med reservatet.

På den fjärde sidan i öster är huvudvägnätet inte slutgiltigt fastställt. Här finns idag två vägar, Öjersjövägen och Prästvägen, som leder rätt in i reservatet. De ger god åtkomlighet till området och kommer även för framtiden att ha stor lokal betydelse – oavsett hur motorvägsfrågan kommer att lösas.

3.21. Motorvägsringen genom reservatet

Kartskiss nr 14

Trafikledsplan för göteborgsregionen år 1980 utarbetad av stadsbyggnadskontorets trafikbyrå upptar en motorväg genom reservatet. Detaljanalys av sträckningen för denna motorväg har skett ur reservatsaspekter, och med beaktande av den redan detaljprojekterade riksväg 40.

Denna motorväg, Delsjöleden, har av VIAK detaljstuderats i två alternativa sträckningar.

Alt A sträckningen Råda-Finngösa-Mellby-Angered som tidigare diskuterats i Göteborg.

Alt B sträckningen Råda-Kvastkulla-Skultorp-Bergum som föreslagits av regions- planekontoret.

VIAK:s utredning visar, att de båda alternativen inte medför någon väsentlig skillnad inom reservatet, när det gäller frågor såsom trafikteknisk standard, markåtgång,

etappbyggnadsmöjligheter och kostnader. När det gällde avlastande effekt Inom regionnätet och inverkan på bebyggelseområden inom reservatet, var alternativ A avsevärt fördelaktigare. När det gällde inverkan på fritids- och naturreservatet var alternativ B helt överlägset. De ogynnsamma effekterna av alt. A var dels en föreslagen gaffelanslutning till riksväg 40, dels dragningen av motorvägen i Ugglemossen. Detta skulle medföra en olycklig uppdelning av reservatet, allvarliga bullerstörningar för Delsjökärrområdet och minskade möjligheter från Rådasidan att få kontakt med och utnyttja traditionella fritidsmål inom reservatet. Trots dessa starka motiv för en lösning enligt alternativ B, hade detta på ett tidigt stadium omöjliggjorts genom beslut i samband med trafik- och bebyggelseplanering i Partille och Angered- Bergum.

De studier av motorvägssträckningar, som initierats av reservatets planläggning, har därför begränsats till modifieringar av Alternativ A. Dessa studier har skett i samråd med VIAK, Stadsbyggnadskontoret, Ingemanssons ingenjörsbyrå, Stor-Göteborgs Sam- arbetskommitté samt berörda kommuner.

Dessa studier och överläggningar har resulterat i redovisat planförslag, som från Landvettermotet innebär en sträckning väster om Bråtatjärn genom en 300 m lång tunnel, vidare på östra kanten av Ugglemossen mot Puketorp i Partille. Detta läge har bedömts minst störande för områdets naturvärden och skapar vissa möjliga passager av motorvägen för både människor och djur. Sträckningen har studerats vidare i separat utredning och har godkänts av Stor-Göteborgs Samarbetskommitté och Regionplanestyrelsen. Motorvägsfrågorna inom detta regionsnitt är emellertid inte därmed fastlagda. Ett beslut om Härryda flygplats innebär, att ett nytt regionelement införes, som i väsentlig grad påverkar motorvägsnätet. De förändringar som detta påkallar, kommer att ingå i den översyn av regionnätet som Stor-Göteborgs samarbetskommitté beslutat genomföra.

De konsekvenser av motorvägar genom reservatet, som därvid bör beaktas, har behandlats i 1.13 Arbetsgruppens värderingar, Motorvågen Råda—Partille genom reservatet.

3.22 BULLERUTREDNING

Av Hans Elvhammar

Kartbilaga nr 15

Bedömningsgrunder

Vid bedömningar av bullersituationen intill trafikleder, som hittills genomförts, har det så gott som alltid rört sig om de bullerstörningar, som uppträder inomhus. Man kan ju nämligen konstatera, att det buller är skadligast, som tränger in i bostäder, sjukhus etc. och ger upphov till sömnrubbningar. Emellertid har det ibland även varit aktuellt att studera omfattningen av sådana bullerstörningar i parker och trädgårdar, där människor vistas för att få vila och rekreation.

När det gäller att avgöra vilken styrka på bullret – vilka ljudnivåer – som kan accepteras, måste poängteras, att det f. n. inte finns några bestämmelser för vare sig buller, som utifrån tränger in i byggnader eller buller utomhus.

Det är också mycket vanskligt att upprätta sådana bestämmelser, då människans inställning till bullerkällan i hög grad avgör om ett buller av viss styrka anses störande eller ej. Den beräkningsmetod som används, möjliggör dock att trafikbuller bedöms med normer för varaktigt buller, t. ex. enligt SBN 67. Vi har därvid funnit att 35 dB(A) utgör ett lämpligt värde för bostadsrum.

Även om de nämnda kraven på högsta ljudnivåer inomhus är uppfyllda, kan förhållandena utanför hus vara icke acceptabla. Som ett mått på vad som kan tolereras, har vid tidigare arbeten använts, att samtal av normal styrka på 1 m avstånd ej skall försvåras. En högsta ljudnivå av ca 50 dB(A) kan därvid anses rimlig.

I det aktuella fallet är ingetdera av dessa gränsvärden direkt tillämpliga, om man eftersträvar att söka det avstånd från motorvägen, där fordonsbullret ej är alltför påträngande.

Ett schweiziskt förslag till högsta bullernivåer anger för fritidsområdet (dagtid) 45 dB(A) för varaktigt buller, vilket är 10 dB(A) lägre än vad som gäller för bostadsområde d. v. s. halva bullerstyrkan hörmässigt. Samtidigt tillåtes dock att regelbundet återkommande bullertoppar får överskrida 50 dB(A) och oregelbundet återkommande 55 dB(A). I ett första arbetsskede tillämpades dessa värden för Delsjöreservatet. Här skall anmärkas, att dessa målsättningsvärden innebär tämligen obetydliga störningar i jämförelse med dem, som storstadsbon dagligen upplever i trafiken. Medelljudnivån i en gata kan uppgå till 70-75 dB(A), d. v. s. ett tiotal gånger starkare buller.

Bullerstörningar inom reservatet

Bullermätningar i Delsjöreservatet har utförts i avsikt att uppmäta bakgrundsnivåer (buller från staden, bef. trafikleder o. s. v.) och förekommande ”ljudkällor”, (i första hand fågelsång). Dessa mätningar avsågs ligga till grund för en omvärdering av bullergränserna.

För vägarna i och intill Delsjöreservatet räknas med 5-10% andel tung trafik. Under lördags- och söndagsdygnen, då Delsjöterrängen är mest besökt, är det icke sannolikt att lastbilstrafiken understiger denna procentuella andel.

Ljudnivåerna från fordonstrafiken varierar även starkt med höjden över vägbanans plan, så att störningarna ökar de första 10-15 m över marken. Av denna orsak är Av de meteorologiska faktorerna är det främst vinden, som är av betydelse för ljudnivåer intill vägen.

Terrängformationer kan också inverka, så att en ansenlig avskärmning av bullret erhålles. Sådana dämpningseffekter kan också åstadkommas med hjälp av jordvallar etc. som uppbygges längs vägkanterna.

Av de meteorologiska faktorerna är det främst vinden som är av betydelse för ljudutbredningen. Ljudvågarna avhöjes vid utbredning med eller mot vinden och därvid erhålles en extra ljuddämpning, om ljudkällan ligger ”nedströms” lyssnaren och högre ljudnivåer i motsatt fall.

Även om vissa vindriktningar (V-SV) är förhärskande i Göteborgstrakten, är det rimligt att räkna med de förhållanden som råder vid vindstilla. Sådana genomsnittsförhållanden redovisas i denna utredning.

De trafikleder, som kan förorsaka trafikbullerstörningar inom Delsjöreservatet är främst Boråsvägen (utbyggd till motorväg) och Motorvägsringen. Det alternativ till dragning av Motorvägsringen, som studerats närmare här, är alternativ A1, som är gynnsammare ur bullersynpunkt än A2.

Dessutom kommer Öjersjövägen att ligga kvar som lokalväg och infartsväg till parkeringsplatsen vid Bertilssons stuga.

Mätningsresultat

Bakgrundsnivån varierar starkt med vindstyrkan och även gles skog ger upphov till vindsus på upp till 45 dB(A). För att få erforderligt underlag genomfördes en mätning vid punkt 3 (vid Blacktjärn) vid 22-tiden på kvällen samma dag. Vid denna mätning var det vindstilla och en i det närmaste konstant bakgrundsnivå av ca 30-35 dB(A) kunde uppmätas. Enligt det subjektiva intrycket och av instrumentutslagen att döma, härrör bakgrundsnivån från stadslarmet inifrån Göteborg.

Fågelsång inspelades på band och analyserades i oktavband och tersoktavband. Ute i terrängen uppmättes fågelsången (bofink) på ca 50 m avstånd till max. 46 dB(A). Ur teknisk synpunkt utgör fågelsången – jämfört med trafikbuller – ljud av helt annan karaktär och frekvensfördelning och någon risk att den maskeras av trafikbuller av samma styrka föreligger ej annat än i extremfall.

Av de redovisade mätningarna framgår, att det idag vid vindstilla och i övrigt tysta förhållanden kan förekomma så låga nivåer som ca 35 dB(A). För att trafikbullret vid dessa tillfällen ej skall dominera alltför kraftigt, är det lämpligt att sätta bullergränsen vid medelljudnivån 35 d B (A). Vid mera ”normala” förhållanden beträffande bakgrundsstörningarna kommer trafikbullret vid denna gräns att helt ”drunkna” i övrigt buller.

På kartbilaga skala 1:25.000 har för bullergränserna 35 resp. 45 dB(A) inritats de gränser längs vägsträckningarna, innanför vilka ljudnivåerna blir otillåtet höga för prognostrafik år 1980 (1990).

(Ur: Delsjöreservatet: en utredning för Göteborgs stadskollegium, Gako AB, Göteborg, 1969)

Vi har nu kommit in i årets första sommarmånad och det är dags att blicka tillbaka på våren i Delsjöområdet. Det blir därför ett bildspel med 27 utvalda bilder från de senaste månadernas turer i området. Det finns alltid nya vinklar och perspektiv att utforska.

Nu är delsjöpoddens 6:e avsnitt publicerat – lyssna via denna länk.

Denna gång skall ni få veta mer om vilka djurnamn som finns på äldre kartor över Delsjöområdet.

Ugglan, råbocken, vargen, björnen och svartstorken (Odensvale) med flera djur finns alla i området. Följ med på en resa in i kartans värld!

Råbock i Delsjöområdet. Foto: Per Hallén 2018.

Räddningstjänsten i Storgöteborg varnar just nu för att det är mycket torrt i markerna. Då kan det vara lämpligt att blicka tillbaka på den torra våren och sommaren 1914 då två stora bränder härjade Delsjöområdet, både i Örgryte och i Partille. Den första av bränderna började vid Torfmossesjön – alltså Härlanda tjärn – och spred sig hela vägen till Puketorp. Landskapet för lite mer än hundra år sedan var öppet och bestod av stora ljunghedar och endast ett fåtal dyrbara skogsplanteringar.

Bilden är hämtad ur: Göteborgs Aftonblad 26 april 1914

”En ljungbrand, som antog ganska afsevärda dimensioner, utbröt i går vid half 12-tiden å Säfveåns A.-B:s mark vid Torfmossesjön ute i Örgryte. Några småpojkar hade funnit det varma vädret inbjudande till ett bad, men tydligen missräknat sig på vattnets värmegrad, hvarför de gjorde upp en eld att värma sig vid. Brasan blef emellertid större än hvad småpojkarna tänkt sig. Elden spred sig till ljungen, som genom de senaste dagarnas torka var synnerligen eldfängd. Den ganska starka vinden var sydvestlig och elden kastade sig med rasande fart uppför bergsidan, pressades in mellan två träsk i dälden bakom detsamma och klättrade så uppför ett nytt berg.

De väldiga rökmolnen, som stego mot skyn, tillkallade folk från grannskapet hvilka med ruskor i händerna sökte dämpa elden. Brandkåren i Lunden fick icke meddelande om branden förrän ett par timmar efter dess utbrott, då en afdelning emellertid ofördröjligen ryckte ut. Äfven en afdelning av stadens brandkår ankom vid fyratiden till platsen, afsevärt försenad genom de oländiga markerna, som tvingade dem att lämna brandkårsvagnen redan vid Kärralund, hvarifrån de måste gå till fots.

Manskapet var emellertid alldeles för otillräckligt för att man skulle kunna tänka på att hejda den våldsamt krig sig gripande elden. Ett par patruller riddarpojkar, som varit på öfning vid Partille, deltogo med berömvärd ifver i släckningsarbetet.

Emellertid hade vinden vid 5-tiden kastat om till sydlig och eldlinien närmade sig nu hastigt några gårdar, Puketorp. I en djup dalgång, som skilde gårdarna från den brinnande ljungen trodde man sig kunna säta stopp för branden. Trots stora ansträngningar lyckades detta dock icke. Partille brandkår hade nu, sedan elden öfverskridit gränsen mellan Örgryte och Partille kommit tillstädes.

Gårdarna, som ett tag syntes ganska starkt hotade, lyckades man dock rädda, och vid half 7-tiden var all fara för eldens vidare spridning öfver.

Det härjade området torde kunna uppskattas till omkring tre kvadratkilometer. Någon vidare skada uppkom ju icke genom branden, med undantag af att en del spridda mindre bestånd af ungbjörk brunno ned. Till all lycka räddades de dyrbara granplanteringarna på Säfveåns A.-B:s mark, som ett tag syntes starkt hotade.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 26 april 1914)

Det var inte bara våren som var torr, även sommaren bjöd på värme och torka och det ledde till ytterligare en ljungbrand i samma trakt. I Stenströms hembygdsbok ”Örgryte genom tiderna” finns på sidorna 37-38 i del 2 följande skildring:

”Den 14 juli 1914, i den hetaste och torraste väderlek, kom elden åter lös /—/ svepte fram över 4,000 tunnland, enligt approxiamtiv beräkning. Det var en fredan elden uppkom, sedan brann det friskt till torsdagen i den därpå följande veckan, och elden hade hunnit tränga djupt ned i torvmossarna. På torsdagen kom regnet och stävjade brandens vidare framfart.” (Stenström)

Dagens Nyheter uppmärksammade branden i en kortare notis. ”Nu senast har mellan Örgryte och Partilled under några dagar rasat en eld som man ansåg begränsad i lördags, men som åter i dag blossat upp. I förmiddags stod elden upp från norra sidan av utmarkerna vid sjön Blacktjärn. Den drog vid middagstiden ned åt Ugglumshållet. Att döma av de rökmoln som synas på himlen brinner det nu lika friskt som i lördags. Hjälp till släckningsarbetet har tillkallats genom klämtning i kyrkklockorna.” (Ur: Dagens Nyheter 21 juli 1914)

Referenser

Tidningar

Dagens Nyheter

Göteborgs Aftonblad

Litteratur

Stenström, Fritz, Örgryte genom tiderna: en minnesbok. D. 1 och 2, 2. faks.-uppl., Sällsk. Örgryte odalmän, Göteborg, 1986[1920]

Bilden i sidhuvudet är hämtad ur: Göteborgs Aftonblad 26 april 1914

En riktigt glad och trevlig midsommar önskas alla läsare här på Delsjöområdets historia. Firandet lär bli lite annorlunda i år, men även om det inte blir några stora danstillställningar så finns alltid Delsjöområdet, dess natur, djur och kulturhistoria, redo att välkomna dig. Midsommar bilderna här är redan ”historiska” från Delsjökolonins midsommarfirande 2015.

Idag har vi nått målet i och med filmen från det 18 kilometer långa motionsspåret i Skatås, den är nästan 20 minuter lång. Det är den avslutande filmen från motionsspåren i Skatås. Liksom i de tidigare filmerna ligger det kommentarer om platser som passeras utmed vägen, en enklare form av guidad vandring.10 av de 18 kilometerna är gemensamma med 10 kilometers spåret, om du redan sett filmen 10 kilometer i Skatås kan det vara en god idé att starta 5 minuter in i filmen. Filmen spelades in i månadsskiftet april/maj och inspelningen fick delas upp då batteriet i en GoPro kamera inte räcker hela vägen.

Hoppas du får en trevlig tur i ”skogen”!

En vecka före midsommar träffade jag etnologen Kalle Ström, Stockholms universitet, samt en fotograf vid Delsjökolonin. Kalle var på besök i Göteborg för att inleda arbetet med en dokumentärfilm om granmördarens framfart i Delsjöområdet, men filmen skall även handla om hur människorna i området påverkats av händelserna och vilka berättelser som finns om granmördaren. Mitt ”uppdrag” var givetvis att berätta om områdets, och framförallt skogens historia. Det är inte otänkbart att det blir fler inspelningar, då kanske i min ”studio” där Delsjöpodden spelas in.

Foto: Kalle Ström

Att antalet besökare ökar i Delsjöområdet har kunnat konstateras sedan tidigare, men när det gäller campinggäster på Lisebergsbyn, tidigare Kärralunds camping är förhållandet det omvända. Där kan det vara riktigt ödsligt, samma sak gäller ställplatsen för husbilar som ligger där motionscentralen tidigare stod före branden. Antalet husbilar och husvagnar varierar givetvis, men så här var läget i söndags den 21 juni. Ett tidsdokument från Corona-epoken!

Lisebergsbyn, tidigare Kärralundscamping.

Ställplatsen för husbilar.

Hur såg det utmed åtkomligheten till Delsjöområdet 1969 och vad kunde behöva åtgärdas? Detta avsnitt ur ”Delsjöreservatet” är från utredningens planförslag.

3.31                     ALLMÄNNA KOMMUNIKATIONSMEDEL

Den genomförda intervjuundersökningen antyder ej, att allmänna kommunikationsmedel har större betydelse för åtkomsten av reservatet. Då är emellertid att ta hänsyn till, att denna endast avsåg personer, vilka kommit till Sjölyckan, som ligger knappt 2 km från närmaste hållplats för buss eller spårvagn. En motsvarande undersökning vid Skatås hade förmodligen givit andra utslag. Från många håll har nämligen framhållits betydelsen av att anläggningar, och speciellt då sådana som i stor utsträckning utnyttjas av ungdom, ligger inom gångavstånd från allmänt kommunikationsmedel med god standard ifråga om turtäthet.

Bästa förbindelser har idag områden i väster längs Delsjövägen, men även områden längs Rosendalsgatan i norr och Boråsvägen i söder är väl åtkomliga. Följande spårvägslinjer och busslinjer betjänar idag området:

3.32                     PARKERINGSFÖRHÅLLANDE

Parkeringsplatsbehov för fritidsreservat och fritidsanläggningar av aktuellt slag är svåra att bestämma. För anläggningarna kan behoven skattas genom bedömningar av frekvens och besökarekategorier. För den öppna terrängen är sådana bedömningar knappast möjliga. Visserligen kan man förmoda, att det finns en gräns, för hur många människor som på en gång kan uppehålla sig inom ett bestämt område, utan att det uppstår trängsel och besöket blir förfelat. Men att fastställa denna gräns är ogörligt. Istället förefaller det rimligt, att man genom successiv utbyggnad styr utnyttjandet av terrängen så att en överbelastning av den senare inte uppstår. Det betyder att man bör ha goda markresurser till förfogande för parkering, men att utbyggandet sker successivt. Därtill kommer att parkeringen bör spridas till så många angreppspunkter som möjligt.

Planeringen av parkeringsplatser har skett med utgångspunkt från ett sådant passningsförfarande. De 20 parkeringsplatserna i nedanstående förteckning skulle vid full utbyggnad med reservområden rymma 8.000 platser, motsvarande kanske 20 000- 25 000 besökare vid samma tillfälle. Det är utomordentligt tveksamt om terrängen – utom vid alldeles exceptionella förhållande t. ex. en solig vintersöndag med glansis på sjöarna – tål en sådan invasion.

Befintliga och planerade parkeringsplatser

3.33                     VÄGAR TILLÅTNA FÖR MOTORTRAFIK

I överensstämmelse med målsättningen för planeringen, har motortrafik inom reservatet i görligaste mån begränsats. Problem med motortrafik finns, förutom med Öjersjövägen och motorledsplanerna i öster, egentligen endast i samband med vägen till Sjölyckan och Brudaremossen. Det har ansetts riktigt, att behålla framkörningen till Sjölyckan bl. a. med tanke på möjligheterna för äldre personer och handikappade att komma in i hjärtat av reservatet. Denna väg försvårar inte heller reservatets utnyttjande.

Framkörningsvägen till Brudaremossen och TV-masten på Slättås är däremot mycket hindrande. Den skär den mest frekventerade gångvägen från Skatås till Edsviken i Stora Delsjön, och dessutom ett flertal av de viktigaste skid-, rid- och terrängspåren. Sedan sopuppläggning avslutats 1972, föreslås därför trafik på vägen begränsad till att endast gälla servicetrafik till TV-stationen. Denna begränsning skall då gälla från planerad parkeringsplats norr om Delsjökolonin.

I sydväst vid Kallebäck har gamla Boråsvägen hittills varit tillåten för biltrafik. När planens intentioner om golfbana här förverkligas, begränsas biltrafiken att gälla till golfbanans klubbhus och Gundla mosse från anknytningen vid Gustafs källa. Den sydöstra delen läggs ut till gångväg som ett led i gångvägen runt Stora Delsjön. Framkörning till Delsjökärr och Blacktjärnsstugan begränsas till att gälla servicetrafik. Annan allmän biltrafik inom reservatet är helt förbjuden. I övrigt begränsas biltrafiken inom reservatet till sådan trafik, som är nödvändig för reservatets förvaltning, utryckningstrafik i samband med brand- och livräddning, samt polispatrullering. Denna trafik kan utnyttja det system av skogsvägar, som utbyggts av Skogssällskapet, och idag tjänstgör som huvudgångvägar inom området.

3.34                     GÅNG- OCH CYKELVÄGAR

Inventeringen av gång- och cykelvägar inom reservatet visar, att vägnätet är väl utvecklat i de västra delarna och speciellt då i anslutning till bebyggda stadspartier. Runt Lilla Delsjön finns en väg som erbjuder en lämplig och omväxlande promenad. Runt Stora Delsjön saknas viktiga partier i en motsvarande slinga. Framkomligheten i reservatets inre delar styrs av terrängens kraftiga veckning med dalar och åsar i nord- sydlig riktning. Här finns idag endast vägen från Svarttjärn väster om Rörmosseberget till Kotången i Lilla Delsjön.

Intervjuundersökningen visade, att man vid promenader gärna väljer en annan väg hem än ut och att man stundtals upplevde trängsel. Gångvägsnätet bör därför byggas som stigar med möjlighet att kombinera promenader av olika längd. I belastade terrängavsnitt bör alternativa vägar byggas ut, så att alla inte tvingas att välja samma väg.

De viktigaste kompletteringarna av gång- och cykelvägar är fullbordandet av slingan runt Stora Delsjön och sammanbindningen av nätet över Brudaremossen, när denna blir tillgänglig. Här skapas förutsättningar för en av de fåtaliga östvästliga förbindelser som i så hög grad ökar möjligheterna att variera vägvalet.

(Ur: Delsjöreservatet: en utredning för Göteborgs stadskollegium, Gako AB, Göteborg, 1969)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Skatås friluftsgård. Bilden digitaliserades inför utgivandet av boken ”Upptäck Skatås”.

En ny månad har inletts och därmed kommer ett nytt avsnitt av Delsjöpodden. Denna länk leder dig till det nya avsnittet.

Denna gång handlar Delsjöpodden om vatten, framförallt Delsjövattnet och hur det har använts genom tiderna samt hur Delsjöarna har förändrats. Vattnet från Delsjöarna var mycket viktigt för Göteborgarna, det skulle vara vatten från Delsjön och inte från älven ansåg många. Det skulle även vara Delsjöis – även på sommaren… Men vår tid är det inte längre något äkta Delsjövatten, inte ens i sjöarna, det är vatten från älven och därmed från Vänern som vi dricker och badar i.

Hoppas du vill lyssna och givetvis även tar dig en tur till Delsjön – så som den rätte göteborgaren gör!

Vill du hjälpa forskningen kring friluftsliv genom att svara på en enkät om hur ditt friluftsliv förändrats av Coronapandemin? Du kan välja ditt favoritområde via ett kartverktyg – utgår från att det blir Delsjöområdet! Sedan följer några frågor om ditt friluftsliv före pandemin och hur det har förändrats under de senaste månaderna och vilken effekt du tror att denna tid får för framtiden. Du lämnar ett viktigt bidrag om du svarar på enkäten via länken: https://new.maptionnaire.com/q/2br7o8j8omr4

När den stora utmarken i Örgryte skiftades 1843-55[1] behölls flera torvmossar som gemensam mark för gårdarna kring utmarksområdet. Redan 1858 kallades på nytt lantmätare till trakten av Delsjöarna för att mäta upp och skifta de återstående områdena.[2]

Jämfört med det skiftet av hela utmarksområdet var det en ganska enkel process att skifta mossarna. Alla yttre gränser var redan fastställda, det som återstod var att fördela de olika skiftena. Där kunde det finnas synpunkter från ägarna om var i mossen deras ägor var placerade, framförallt avståndet och till gården var viktigt.

Varför detta intresse för mossar? I dag skulle intresset framförallt röra växt- och djurlivet men kring mitten av 1800-talet var det bränslet torven gav som intresserade markägarna. Delsjöområdet, liksom det mesta av trakten kring Göteborg, var trädlös och det fanns inte mycket ved att hämta. Veden som fraktades till Göteborg med omgivningar var ganska dyr och lokalt bränsle i form av torv var då givetvis intressant trots att torvtäkt krävde mer arbete än att hugga ved. I mossarna kring Härlanda tjärn kan vi ännu se många spår efter äldre tiders torvtäkt. På den idag övervuxna mossen syns gropar överallt, en del ganska djupa, som visar var torvtäkt bedrivits. För att kunna ta upp torv krävdes att så mycket som möjligt av vattnet i mossen ledes bort via diken och dammar. Arbetet med torvtäkten bedrevs av flera personer som arbetade längs en schaktkant. Minst en person stod nere i schaktet och en vid dess kant. Den sistnämnde skar lodräta snitt nedåt i schaktväggen och de som stod högre upp skar horisontella snitt för att skilja av torvstyckena. En vanlig storlek på blocken var 30x15x8 centimeter. Efter hand staplades torvblocken upp på lämpliga platser för att torka. Ett vanligt sätt var att stapla torven i en form som liknar en snölykta. Skogen döljer alltså de ganska omfattande ingreppen som gångna tiders torvtäkt gjort i landskapet. När torvtäkten inleddes är inte känt. I Danmark har det hittats redskap för att bryta torv som har daterats till järnåldern, men från Delsjöområdet har vi inte några sådana fynd. En rimlig misstanke kan vara att torvbrytningen blev allt viktigare i takt med att skogen försvann i allt snabbare takt under 1600-talet och i stort sett var borta från utmarken kring år 1700. Torvtäkten pågick inte under hela året, det var en syssla som bedrevs under våren, efter att sådden var avklarad, och under försommaren fram till omkring midsommartid.[3]

Ur: Liljegren 2010, s. 314.

Här fanns den mest eftertraktade torven, idag begravd under sportfälten. Foto: Per Hallén 2020.

Men de mossar vi i dag ser är endast en rest, stora arealer omvandlades till fotbollsplaner under inledningen av 1970-talet.[4] Varken torvtäkten eller senare tiders anläggande av fotbollsplaner hade troligen fått tillstånd med dagens regler kring torvmossar och naturvärden.[5]

Kartöverlägg utfört av Per Hallén 2020.

Kartan från år 1860 visar hur landskapet då såg ut inom ”Herlanda Kärns Mosse”, som området kallas i akten till kartan. Det var fortfarande inte någon skog i denna del av området utan i huvudsak ljungmarker där det inte var torvmossar eller andra blöta områden. Det kartöverlägg som skapats för att visa 1860 års landskap inlagt på den moderna Open Street kartan visar den djupa och mest värdefulla torvmossen. Den är i dag begravd under fotbollsplanerna vid Skatås. Mossmarkerna närmare Härlanda tjärn var blötare och därmed inte lika värdefulla. Ett långt dike har grävts för att leda bort vattnet från mossen och tre dammar finns utskurna i mossen, två nära Skatås och en längst i norr nära Härlanda tjärn. De två dammarna vid Skatås finns inte längre kvar medan den nordliga dammen ännu går att se i landskapet, även om den inte längre är vattenfylld.

Den nordligaste av dammarna nära Härlanda Tjärn, omöjlig att visa på ett foto! Men på plats går det att se spåren. Foto: Per Hallén 2020.

Utöver torvmossar fanns det även inom det skiftade området en del betesmark och mark som lämpade sig för odling. I akten till kartan beskrivs betesmarken och odlingsmarken även som ”torkplan”, alltså områden där man staplade upp torven för att torka.

Kartöverlägg utfört av Per Hallén 2020.

När skiftet var fastställt hade Torpa Sörgård tilldelats området längst i norr, också den del av mossen som betraktades som minst värdefull. Även Vidkärr fick en del av de dåliga mossarna medan de två ägarna av Torpa Mellangård fick lite bättre torv. Sävenäs säteri, Torpa Persgården, Fräntorp och Torpa Nordgården liksom Kålltorp fick de bästa bitarna av mossen med de tjockaste torvlagren. Kärralund fick en mindre andel av mossen men en hel del odlingsbar mark.

Skiftet väckte inte några större konflikter, som konstaterades inledningsvis, och det verkar inte heller ha förekommit någon omfattande torvtäckt efter skiftet utöver husbehovstäkt. Hur omfattande spår det funnits av torvtäkt där det idag är fotbollsplaner är givetvis svårt att avgöra, men det kanske finns någon bland er läsare som minns hur där såg ut innan sportfälten lades ut?

Referenser

Lantmäterimyndigheternas arkiv

14-ÖRG-85, Laga skifte 1855.

14-ÖRG-107, Laga skifte 1860.

Tidning

Göteborgs-Posten (GP)

Tryckt källa

Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar (GSH)

Internet

Naturvardsverket.se

Litteratur

Liljegren, R. (2010). ‘Pluddertorv, tramptorv och maskintorv. Om torvtäkt och torvanvändning i Sverige 1800-1950’, in Svensk mosskultur : odling, torvanvändning och landskapets förändring 1750-2000. Stockholm,

Lindner, J. (1935). Skogens krönika i Göteborgs och Bohus län. Göteborg.

Noter

[1] 14-ÖRG-85.

[2] 14-ÖRG-107.

[3] Lindner 1935, s. 30. Liljegren 2010, s. 305-314.

[4] GSH 1971:395, GSH 1973:112, GP 1971-10-15, ”Klartecken för Skatås idrottsplats”, GP 1973-09-19, ”Nämnden befarar eftersläpningar”, GP 1973-11-26, ”Anbud”.

[5]  Se mer via Naturvårdsverket: https://www.naturvardsverket.se/Stod-i-miljoarbetet/Vagledningar/Gruvor-takter-och-markavvattning/Takter/Torvtakter/ (Hämtad 2020-07-09)

Bilden i sidhuvudet är ett utsnitt från kartan 14-ÖRG-107.