Skogsbränder har det berättats om vid ett flertal tillfällen tidigare här på Delsjöområdets historia, i dag kommer en skildring från den stora branden våren 1947 när man använde sig av ny teknik för att bekämpa elden. Flygplan som hade kontakt med radiobil på marken, det var något som visade sig vara till stor hjälp.

”Militär har i natt gått brandvakt vid Delsjön, där som AB omtalade i går en förhärjande skogsbrand drog fram och ödelade tusen tunnland av Göteborgs vackraste fritidsområde.

Hur branden uppkommit vet man ännu inte. Ett rykte om att slags kemiskt ämne, som haft tändande verkan, hittats inom brandområdet, har inte bekräftats. Flera personer uppgav dock att man funnit en portfölj, innehållande gula pulver, som även skulle ha legat utströdda lite här och var på marken där branden tycks ha uppstått. Ett annat rykte – som också var rena fantasin – ville veta att ett flygplan, som uppehöll sig över brandområdet, störtat i den brinnande terrängen.

Bortåt tusen man, därav cirka 700 militärer, arbetade hårt i nära fem timmar med att släcka branden, som härjade ett cirka två km. långt och drygt halvannan km. brett område mellan Lilla Delsjön och Lilla Kåsjön.

Egnahemsbebyggelsen vid sistnämnda sjö var ett slag mycket starkt hotad, och endast med största svårighet lyckades man hejda eldens framfart.

Brandchefen Grönvall och polismästare Fontell uttrycker sig mycket berömmande om dem som hjälpte till att släcka. Polismästaren hade för resten från sin radiobil kontakt med ett flygplan från Säve, som hela tiden kretsade över det brinnande området.

Planet gjorde mycket stor nytta – skickade rapporter till radiotornet, varifrån de gick till radiobilen. Eldsläckningsledningen fick på så sätt underrättelser om var elden bröt fram, vad som var hotat, var man kunde stoppa framfarten etc.” (Ur: Aftonbladet 22 maj 1947)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Digitalt museum: Skogsbrand Älvkarleby, Gårdskär med flera orter. Maj 1949.

Stora Torps ägare beställde en karta över gården med dess utmarker för att visa upp den för tinget 1815 och få ett godkännande på att markerna tillhörde gården. Det är en detaljerad karta som är en rik historisk källa för den med intresse av Delsjöområdet och dess historia. Kartan finns i flera olika versioner, en förvaras i Göteborgs stadsbyggnadskontors arkiv och en i Lantmäterimyndigheternas arkiv och en i Lantmäteristyrelsens arkiv.

1, Wilhelmsholmen, 2, Clasholmen, 3, Månsholmen. Källa: 14-ÖRG-51, karta år 1815.

Kartan från 1815 visar tre holmar i Stora Delsjön, som alla idag ligger under vattenytan. Det var Månsholmen, Clasholmen och Wilhelmsholmen. Det finns inte någon förklaring till namnen på holmarna. De är uppenbarligen namngivna efter personer men det är okänt vilka dessa män var.[1] Några decennier senare i samband med det laga skiftet av utmarken användes inte längre namnen på holmarna, de benämns där endast som bergöar.[2] Samtliga försvann under vattenytan när det nya vattenverket med tillhörande dammanläggning uppfördes 1869-70.[3] Under arbetet med den nya dammen måste mycket ha sett annorlunda ut vid Delsjön. Inledningsvis revs den kvarndamm som uppförts 1777[4] och då sänktes sjöarnas yta med drygt 2,5 meter. Den nya dammen höjde sedan ytan på Stora Delsjön med omkring tre meter.[5] Den damm som finns på platsen idag är ytterligare något högre.

Wilhelmsholmen. Foto. Per Hallén 2020.

Vid Stora Torps tånges sydspets markeras på kartan från 1815 Wilhelmsholmen. Det går att se lite av konturerna även från stranden, men givetvis blir det mer överskådligt från luften. Holmen var före 1777 en del av Stora Torps tånge. Det var först när den första fördämningen kom till vid Delsjön som holmen bildades. Därmed måste Wilhelm, vem han än var, förärats med sitt namn på en holme någon gång mellan 1777 och 1815.

Månsholmen. Foto: Per Hallén 2020.

Månsholmen är den av holmarna som i dag är lättast att se från land eftersom det byggts upp ett enklare ”sjömärke” på toppen av holmen (se bilden i sidhuvudet). Det är tänkbart att markeringen kommit till så att kanotisterna från den närbelägna kanotuthyrningen inte skall behöva gå på grund. Liksom Wilhelmsholmen var Månsholmen inte en holme före kvarndammens uppförande 1777 och namnet på holmen måste härröra från någon person som har haft en koppling till platsen 1777-1815. På holmen har det påträffats flinta vilket visar att människan använde platsen. I fornminnesregistret räknas platsen som boplats (se länk till fornsök) 1939 skall det enligt inventeringen ha hittats en trindyxa, 6 spån, 6 skärvor och 3 kärnor. I samband med 1968 års inventering hittades 2 avslag, 8 flintor, 2 knackstenar, 1 kärna, 1 kärnfragment, 2 kvarts.

Clasholmen. Foto: Per Hallén 2020.

Längre ut i Stora Delsjön döljer sig Clasholmen, det är mer sällan att holmen visar sig ovan vattenytan, krävs att mycket av vattnet i sjön tappas ur för att toppen av skall synas. I försöken att fotografera holmarna under sommaren var det Clasholmen som var svårast att hitta. Det krävdes en del sökande och ingående inspektion av strandkonturerna för att kunna få en ungefärlig position och slutligen stilla vatten med lagom med solljus för att få ett foto av holmen som döljer sig en bit ned under ytan. Till skillnad från Wilhelms- och Månsholmarna var Clasholmen en holme, eller vi kanske skall säga en ö, före 1777. Den var innan Delsjöns yta reglerades betydligt större än den holme som visas på 1815 års karta.

Referenser

Otryckt källa
Riksarkivet, Landsarkivet i Göteborg

Skattläggningsprotokoll, Sävedals häradsrättsarkiv, 3 juni 1777, GLA.

Tidningar

Göteborgs Annonsblad (GA)

Tryckt källa

Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar (GSH)

Internet

Riksantikvarieämbetet. https://www.raa.se/ (Hämtat: 2020-07-25)

Kartor

Lantmäterimyndigheternas arkiv
Göteborgs- och bohuslän, Örgryte, 14-ÖRG-51, Karta år 1815.
Göteborgs- och bohuslän, Örgryte, 14-ÖRG-85, Laga skifte år 1855.

Lantmäteristyrelsens arkiv
Örgryte socken Torp nr 1-2, avmätning år 1815.

Stadsbyggnadskontoret i Göteborg, historiska kartor.

Litteratur

Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län 2 Ortnamnen på Göteborgs stads område (och i Tuve socken) jämte gårds- och kulturhistoriska anteckningar (1925). Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län 2 Ortnamnen på Göteborgs stads område (och i Tuve socken) jämte gårds- och kulturhistoriska anteckningar. Göteborg.

Noter

[1] 14-ÖRG-51, karta 1815 samt Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län 2 Ortnamnen på Göteborgs stads område (och i Tuve socken) jämte gårds- och kulturhistoriska anteckningar 1925, s. 142, 144.

[2] 14-ÖRG-85, Laga skifte år 1855.

[3] GA. 1870-05-21, ”Dammbyggnaden vid Delsjön är fullbordad”.

[4] Skattläggningsprotokoll, Sävedals häradsrättsarkiv, 3 juni 1777, GLA.

[5] GSH 1867 N:o 17, GSH 1872 N:o 13.

Bilden i sidhuvudet visar röset eller sjömärket på Månsholmen. Foto: Per Hallén 2020.

Huset Björkekärr är en av områdets äldsta byggnader och har dessutom fått ge namn åt trakten. Länge har byggnaden förfallit men under de senaste veckorna har väggarna fått ny färg och ett antal skadade plankor har bytts ut. En del arbete återstår, till exempel med fönsterluckorna, men det ser ut som att stugan nu får nytt liv!

Olagligt dansande och festande i Delsjöområdet, då och nu, lössläppta fruar, skidåkning på plast och en ekorre på självmordsuppdrag är en del av innehållet i dagens episod av Delsjöpodden på temat nöjesliv och udda händelser i Delsjöområdets historia. Via denna länk kan du lyssna på augusti månads poddavsnitt.

Partille kommun har skapat en egen sida för spår och vandringsleder där det finns text som beskriver spåren, t.ex. ” Prästtjärn runt, 3 kilometer, ljusgul markering. Spåret är lättvandrat på grusvägar men norra och västra sidan om Prästtjärn är bitvis ganska kuperad.” Informationen hittar du via denna länk.

Det finns även en interaktiv karta (se denna länk) för en översikt av spår och leder.

Givetvis mycket bra att få denna information sammanställd men i Delsjöområdet uppstår det sedvanliga gränsproblemet mellan Partille och Göteborg. Det svart-vita 18 kilometersspåret som börjar och sluta i Skatås finns med på Partilles karta, men enbart den delen som går inom Partille kommuns gräns. Det är givetvis inte bra att låta informationen om ett sammanhängande naturområde styras av kommungränser. Det är lika illa som när det kommer upp nya kartor på informationstavlorna samt i en folder som finns tillgänglig via nätet, som endast visar terrängen inom Göteborgs stads område och utelämnar Partille delen av området.

Något som saknas på denna karta? All skogsmark inom Partille! Ur folder från Göteborgs stad som uppmanar till att upptäcka Delsjöområdet.

I dag skall vi återvända till hur utredningen kring Delsjöområdets framtid 1969 ansåg att området skulle utformas i framtiden när det gällde spår och stigar av olika slag.

”Utöver gång- och cykelvägar som bildar ett huvudsystem för rörelse och framkomlighet, finns fem olika slag av funktionsbundna rörelsestråk; för terränglöpning, skidåkning, ridning, vandring och golf. De är inte helt renodlade till sin användning, och dubbel- eller trippelutnyttjande av ett och samma stråk är inte helt ovanligt. Vintertid förekommer t. ex. ridning, skidåkning och promenader på ett och samma stråk. Det medför konflikter och den framtida planeringen bör sikta till att eliminera olämplig dubbelanvändning. På vissa huvudstråk måste man därför räkna med att bygga ut parallella stråk.

Terränglöpningen har idag sitt centrum vid Skatås, varifrån utgår fyra märkta spår om 1,25 km, 2,5 km, 2,5 km och 5 km. Ett av 2,5 km-spåren har belysning. Terränglöpningen ökar snabbt i omfattning som motionssport, och då den under vinterhalvåret ofta äger rum under dygnets mörka timmar, har man att räkna med ökade krav på belysning. Vid Skatås föreståndande utbyggnad planeras även en översyn

av terrängspåren, som förutom belysning beräknas få för löpning lämplig ytbeläggning. Vid Björkekärr finns idag en belyst 2,5 km-slinga och behov av terränglöpningsspår kan förutses i samband med friluftsanläggningar vid Kåsjön och Råda.

Vintertid utnyttjas Delsjöterrängen flitigt för skidåkning. För backhoppning finns idag de två skidbackarna öster om Delsjökolonin. Teknikbacken finns idag endast på söder sluttningen mot Stora Delsjön vid Sjölyckan. Fem nya teknikbackar planeras. En vid Skatås på nordvästsluttningen ned mot Kärralunds campingplats. Den har en fallhöjd på 55 m på 300 m längd, får spår med olika svårighetsgrad, lift, elbelysning och snökanon. En backe med fallhöjd på 60 m på 500 m längd planeras på Brudareåsen när uppfyllningarna här avslutats. En backe planeras på norrsluttningen av Gillsås ner mot Lilla Delsjön vid Delsjökärr. Den får en fallhöjd av 50 m på 200 m längd. Den fjärde backen planeras i anslutning till friluftsgården vid Kåsjön. Den är lokaliserad till en östersluttning av Kåsjöås ned mot Kåsjön, och får en fallhöjd av 38 m på 150 m längd. Slutligen den femte backen, som egentligen består av två teknikbackar med likartad svårighetsgrad. De är lokaliserade till nordostsluttningen av Getryggen vid Blacktjärns raststuga och får fallhöjder på 65 m resp. 45 m och på 270 m resp. 200 m längd.

Längdåkningen vintertid är svår att särskilja från promenadstråk, samt löp- och ridspår. För att åstadkomma bättre förhållande för skidåkning, bör det påbörjade arbetet att upparbeta parallellstråk utsträckas till alla primärstråk. Från Skatås utgår en 1-milsslinga med sträckning runt Slättås, som i huvudsak söker sig fram i terräng, som ej utnyttjas för annat ändamål. Den kan kombineras med ett frekventerat skidstråk i Ugglebäckens dalgång via Ugglemossen till Blacktjärn. Detta stråk bör arbetas upp i Ugglebäckens dalgång och från Blacktjärn bör en ny förbindelse rekognoseras och röjas till Svarttjärn på Getryggens nordsluttning. Även öster om Ugglemossen inrymmer reservatet terrängområden, som bör inordnas i ett yttre slingsystem med vägvalsmöjligheter.

För ridning disponeras idag ett omfattande system av ridvägar med anslutning till ridhuset i Bö, stallar vid Stora och Lilla Torp samt ridbanor på gamla tippen väster om Råbockeberget och på Gundla mosse. I flera avsnitt av terrängen utgör ridvägarna den enda passagemöjligheten, varför de utnyttjas också för andra ändamål. Så är t. ex. fallet söder om Härlanda tjärn och den kraftigt frekventerade slingan Svarttjärn-Lilla Delsjön-Stora Delsjön. Längs sådana stråk bör separata ridvägar successivt anläggas. Ridvägar bör också anläggas runt Stora Delsjön, och runt Knipeflågsbergen med anknytning till Partille ridhus vid Kåsjön. Sammanknytningen av spårsystemen i områdets östra och västra delar ökar vägvalsmöjligheter och underlättar förflyttningen i samband med tävlingar. I ett särskilt avsnitt i punkt 1.13 Arbetsgruppens värderingar diskuteras lokaliseringen av nytt Ridhus som ersättning för ridhus i Bö. Där föreslås, att man prövar en lokalisering till Råda säteri. Skulle en sådan prövning utfalla positivt, kan ridvägarna i de hårt belastade västra delarna begränsas till förmån för annat utnyttjande. Efter beslut om ridhusets lokalisering bör nätet av ridspår prövas särskilt.

I de östra delarna av Delsjöområdet finns två vandringsleder, Blacktjärnsleden och Prästtjärnsleden. Blacktjärnsleden är 10 km och går i en slinga över Knipeflågsbergen från Puketorp till Delsjökärr. Prästtjärnleden är 3,5 km och går i en slinga runt Prästtjärn upp förbi de små tjärnarna på Björnås. Lederna märks och underhålls för närvarande av scoutorganisationer i Partille. De är viktiga leder, på vilka man kan uppleva vildmarksstämning mitt inne i storstadsregionen. Det är angeläget att de även i fortsättningen får behålla sin primitiva karaktär.

Gångstigarna i samband med golfbanan i väster är väl de mest specialiserade rörelsestråken, då de direkt är knutna till passage mellan det ena hålets green och nästa håls utslagsplats. När snön ligger, erbjuder emellertid både golfbanan och dess gångvägssystem bra möjligheter till skidåkning. Vid beslut om utbyggnad med en 9-hålsbana utökas även nätet med gångstigar.”

(Ur: Delsjöreservatet: en utredning för Göteborgs stadskollegium, Gako AB, Göteborg, 1969)

På grusvägarna i Delsjöområdet hölls det sommaren 1944 ett mindre maraton lopp som vi denna söndag skall följa genom skildringen i Dagens Nyheter och Arbetartidningen.

Ur: Dagens Nyheter 28 april 1944.

”Det blir rekord på marathon om SM får avgöras på den föreslagna Göteborgsbanan. Ansökningstiden för arrangemanget av SM har ännu inte kungjorts av svenska idrottsförbundet, men Göteborgs frisksportarklubb har på anmodan av sin tränare marathonveternanen i Örgryte Shoore Järnmyr, för länge sedan sökt tävlingen.

Signaturen, som i sällskapet med Shoore inspekterat den föreslagna banan, kan försäkra att den helt enkelt är strålande. Det är troligt att ett svenskt marathonlopp aldrig någonsin gått på ett så grant och trevligt stråk som det nu föreslagna.

För ungefär ett år sedan anlade Göteborgs stad de bästa grusstigar inom ett stort friluftsreservat som omfattar en del sjöar, bland dem Delsjön och Härlandatjärn. Att bara en kvarts timmes spårvägsresa från stadens centrum komma upp i norrländsk natur är något av en sensation. Här har Frisksportarklubben en träningscamp, och här brukar också Örgrytes oldboys hålla till.

– Det är underligt, säger Shoore, att inte stans andra idrottsmän upptäckt det här området. Den som en gång tränat här kommer säkert igen. Intill träningscampen är ett ganska stort öppet fält, och här är det meningen att start och mål för marathonloppet skall ordnas. Sedan får löparna springa på en väg som i en milslinga sträcker sig runt Härlandatjärn och Delsjön. Bara ett par uppförsbackar finns det, den ”värsta” cirka 150 meter lång och med en inte alltför farlig stigning i två avsatser. Eftersom banan skall köras fyra varv, blir stigningen ändå något kännbar. Men så får man i gengäld en välkommen långsluttande nedförsbacke mot slutet av banan. Om det blir aldrig så hett och soligt så minskas obehagen av svalare vindar från sjöarna och skugga från björkar och granar.

Shoore har i högform löpt banan på något över 31 minuter och brukar ha omkring 38 då han kör den på vårsidan.

– Det skall otur till om inte Ahlgrens inofficiella svenska rekord, 2.24, ryker, om vi får SM här i sommar, säger han. Örgryte har tyvärr inte något intresse att söka tävlingen, då man inte kan slå mynt av den. Nu hjälper jag frisksportarklubben med träningen, och den har ett par pojkar som inriktar sig på marathon.” (Ur: Dagens Nyheter 28 april 1944)

Den 30 juli 1944 arrangerades SM tävlingarna. Start och mål var förlagt till Överåsvallen. Löparna gav sig iväg genom gatorna i Överås och Kålltorp upp till Härlanda tjärn, där löpte de fyra varv runt Härlanda tjärn – Blacktjärn – Delsjöarna – Härlanda tjärn. Det skulle dock visa sig bli en inte helt problemfri tävling, som skildrades av Arbetartidningen under rubriken ”Lasse Karlsson satte nytt distriksrekord”.

”Göteborgs Frisksportklubb hade otur med vädret vid sitt arrangemang på Överåsvallen på söndagen, ty just som tävlingarna skulle börja kom åskregnet och satte banorna under vatten. Gångarna satte i alla fall i gång och plaskade banan rund varv efter varv de 5000 meterna. Maratonlöparna hade startat tidigare och fick en välbehövlig avkylning på hemvägen. Tyvärr sprang de flesta fel väg på sista sträckan och fick därigenom bättre tider än de fyra eller fem som löpte den riktiga banan. Regnet hade spolat bort kritstrecken, och genom någon lapsus, som arrangörerna näppeligen kunde förutse, tog de första löparna av till vänster på Delsjövägen i st. f. att fortsätta rakt fram.

18 löpare ställde upp till start, och samtliga kom i mål – en utmärkt prestation, som visar vilket hårt virke det är i våra långdistansare. Wassmuth från Järnbrott ledde en stor del av loppet men blev påkörd av sin cyklande ledsagare och blev efter på kuppen. Malmhake, Stockholmspolisen, var ett tag på första varvet uppe och kände sig för i ledningen men föll sedan tillbaka. En tätgrupp, bestående av Feldt, Holmgren, Leandersson och Håkansson, höll ihop på sista varvet, men då Feldt gjorde ett ryck på Delsjövägen orkade bara Håkansson följa med. Han gick sedan upp till ledning och kom först i mål, tätt följd av Erik Karlsson, Brottby, som gjorde en fin debut som maratonlöpare. Feldt förtog sig vid rycket och blev inte bättre än sexa.” (Ur: Arbetartidningen 31 juli 1944)

Glad segrare! Ur: Arbetartidningen 31 juli 1944.

Referenser

Arbetartidningen

Dagens Nyheter

Vid Sportfiskarnas anläggning vid Sjölyckan inleddes kräftfisket i Delsjön, det uppmärksammades i P4 Göteborg, lyssna via denna länk.

Om du vill läsa mer om kräftfiskets historia finns det givetvis mer att läsa här på Delsjöområdets historia.

Albert Lilienberg upprättade en generalplan för ny bebyggelse 1922-1923 inom Örgryte socken som då anslöts till staden Göteborg. Hade den blivit verklighet hade Delsjöområdet försvunnit som rekreationsområde. Studeras planen ser man att Lilienberg tänkte sig att dra upp en spårvagnslinje och en trafikled i Delsjöområdet ungefär där Härlanda skogsväg går idag söder om Kålltorpsåsen. Det var givetvis en tanke med detta. Inte bara att skapa en förbindelse åt öster utan även att ”öppna upp” området för exploatering med nya stadsdelar hela vägen bort mot Härlanda tjärn och Delsjöarna. Apslätten är på Lilienbergs plan helt bebyggd med hus och gator.[1]

Längst upp till vänster syns sanatoriebyggnaden och till höger om ”P” i Kålltorp syns övergårdens huvudbyggnad som ännu finns kvar. Allén som en gång gick mellan Kålltorp och Kärralund finns inritad samt en väg, eller snarare trappor upp till toppen av Kålltorpsåsen, där tydligen Lilienberg tänkte sig någon form av utsiktsplats. Apslätten är bebyggd med flera friliggande hus och en kringbyggd gård. Olbergsgatan har spårväg och fortsätter rakt in i Delsjöområdet. Ur Bjur 2018, s. 234.

“Ny stadsplan för Apslätten. Byggnadsnämnden godkände I går ny stadsplan för den s.k. Apslätten i Kålltorp. Enigt planen skall området förbli park, men möjlighet beredas för Hasselblads Fotografiska AB att där uppföra ett ultramodernt filmlaboratorium. Föreningen för natur och kultur har visserligen vänt sig mot tanken på bebyggelse här, men såväl DK som byggnadsnämnden har båda varit eniga om att, om byggnaden lägges tillräckligt undanskymd, kommer den icke att verka störande. Dessutom är verksamheten av sådan art att ej heller något störande ljud kan uppstå. För bolaget har det varit av vikt att få en plats där luften är ren.”[2]

Stadsplanen, som fortfarande gäller i dag och finns tillgänglig via Göteborgs stads hemsida, ger följande beskrivning av exploateringsplanerna: ”Förslaget omfattar det höglänta området – den s.k. Apslätten – söder om Virginsgatan och öster om det område vid Delsjövägens östra sidan för vilken stadsplan fastställts den 26 april 1946. Sistnämnda område, som österut avslutas av en parkremsa, omsluter förslagsområdet i norr, söder och väster. Österut begränsas området i stort sett av den befintliga väg, som förenar Virgins- och Olbergsgatornas östra ändpunkter. Området är obebyggt och i huvudsak icke tidigare stadsplanelagt. Staden är ägare till all mark inom området.

Förslaget avser att större delen av området, som rymmer en ur natursynpunkt värdefull terräng, avsättes som park. Denna utgör en fortsättning av den i tidigare stadsplan upptagna parkremsan. I områdets norra del har ett område avsatts för byggnadsändamål, avsett för fotografiskt laboratorium. En sådan anläggning fordrar ett så dammfritt läge som möjligt, och staden har icke kunnat anvisa annat passande område. Byggnadsområdets avstånd från tidigare planerade bostadsbebyggelse underskrider ej i någon del 50 m och har förlagts på den ur natursynpunkt minst värdefulla marken. Då området dessutom har ett undanskymt läge i en däld med omgivande relativt tät vegetation anses anläggningen icke bli nämnvärt störande.

Laboratoriets blivande byggnader avses grupperade kring en mot söder öppen gård. Tillåten byggnadshöjd har fixerats så, att byggnaden skall kunna uppföras i två våningar.”[3]

Ur: Stadsplan II-2655 (1480K-II-2655), Stadsbyggnadskontoret, gällande stadsplaner.

Något fotografiskt laboratorium blev aldrig uppfört. Istället kom en fotbollsplan att anläggas, men stadsplanen ändrades inte och det skulle komma nya förslag.

Inför sommaren 1984 ville stadens företrädare utvidga antalet campingplatser. Ett av förslagen var att förvandla Apslätten till camping, men det fick inte något stöd. ”Fritidsförvaltningens förslag om ca 150 campingplatser på Apslätten i västra Delsjöområdet har avvisats av politikerna.”[4]

Svenska scoutförbundet lämnade under början av 1990-talet in en förfrågan om att få bygga en scoutgård på Apslätten, men förslaget avvisades. ”Det blir ingen scoutgård på Apslätten. SDN Härlanda har avslagit Svenska scoutförbundets förfrågan om att bebygga Apslätten. Scoutförbundet hade tänkt sig att bygga en gård för sin verksamhet där. Men trots avslaget är inte dörren helt stängd för scouterna. Förvaltningen kan tänka sig en scoutgård i Härlanda – men då får det vara på någon annan plats. Apslätten behövs för fritidsaktiviteter.”[5]

Scouterna fick en alternativ plats för en scoutgård, en bollplan norr om parkeringen vid Härlanda tjärn.[6] Inte heller det alternativet blev verklighet, istället uppförs i vår tid en stor skola på den platsen.

Stadsplanen från 1947 gäller alltså fortfarande och det är förvånande att det inte sökts bygglov för platsen! Sedan skyddet för Delsjöområdet enligt beslut från år 1970, som gäller även Apslätten, inte visade sig ha något värde vid Härlanda tjärn, kan denna del av Apslätten mycket väl bli nästa bit av Delsjöområdet som försvinner.

Referenser

Internet

Göteborgs stad, Stadsbyggnadskontoret, gällande stadsplaner.

Tidningar

Arbetartidningen.

Göteborgs-Posten

Litteratur

Bjur, Hans, Lilienbergs stad: Göteborg 1900-1930, Första upplagan, Balkong, Stockholm, 2018.

Noter

[1] Bjur 2018, s. 234.

[2] Arbetartidningen 21 maj 1947.

[3] Stadsplan II-2655 (1480K-II-2655)

[4] : Göteborgs-Posten 9 februari 1984.

[5] Göteborgs-Posten 10 januari 1992.

[6] Göteborgs-Posten 10 juni 1992.

I Göteborgs Aftonblad kunde läsarna den 2 februari 1893 läsa att ”Ett häftigt kanondunder har i dag på middagen hörts i staden. Förklaringen ligger däri, att Göta artilleri haft skjutöfningar ute vid Kallebäck”. I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning fanns dagen efter en lite längre beskrivning av övningen.

”På grund af gällande instruktion för fältartilleriets öfningar företogs i går en öfningsmarsch med en större afdelning ur regementet (Första Göta artilleriregemente) under befäl af kaptenen E. Hjärne.

Ändamålet med denna öfning var, att gifva befäl och trupp tillfälle att göra iakttagelser angående svårigheter, som fältartilleriet har att öfvervinna vid marsch på snötäckta och isbelagda vägar samt vid inryckning i ställning, då marken är betäckt med mer eller mindre djup snö. På marschen medfördes 4 kanoner, 2 ammunitionsvagnar och 2 packvagnar. Marschen anträddes kl. 10 f.m., och återkomsten till staden egde rum vid 3-tiden på e.m. Under marschen, som utfördes å den till Mölnlycke och Råda ledande vägen, intogs artilleriställningar å höjderna vid Kallebäck, hvarvid öfvades skjutning med exercisskott och ammunitionsersättning.

Regementschefen grefve Hamilton, majorerna Jonsson och Liljenroth samt flere kaptener och subalternofficerare åtföljde den marscherande styrkan.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 3 februari 1893)

Höjderna ovanför Gundla mosse användes ganska regelbundet till övningsplats och kanonerna riktades ibland ut över mossen. I Fritz Stenströms ”Örgryte genom tiderna” berättas det på sidan 24 i del två att traktens barn kunde tjäna pengar genom att hämta vatten åt officerare och meniga nerifrån Kallebäcks källa. Enligt Stenström var priset 2 öre per halvsopsbutelj.

Referenser

Tidningar

Göteborgs Aftonblad

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning

Litteratur

Stenström, F. Örgryte genom tiderna. Del I-II. Göteborg 1920-24.

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Göta artilleriregemente på väg till Tånga hed. d 17 Sept 1913.

Långt innan hemnet intresserade sig boupptecknarna för allt i bostad och uthus! Minsta detalj noterades och låter oss i dag att färdas tillbaka i tiden och lära oss mer om hur människor levde i de små stugorna i Delsjöområdet. Vi skall denna gång gå husesyn på Kolmaden (då kallat Lyckan) omkring år 1830 och se vad torparen där lämnade efter sig.

Följ denna länk för att lyssna på avsnitt 9 av Delsjöpodden.

Nyheter från Delsjöområdet behandlar denna gång kabelbrännarna vid Brudaremossen och byggverksamheten vid Härlanda tjärn och den ”följeforskning” som studerat bland annat detta projekt och som visar på att de löften staden gav inför starten av BoStad2021 inte infriats, framförallt inte när det gäller grönområden!

Göteborgs-Posten berättar idag om Jonas Hansson som vid tvåtiden i natt var ute och körde bil i närheten av Östra sjukhuset och Fräntorpsgatan när plötsligt en varg uppenbarar sig. Hans film finns på Göteborgs-Postens hemsida. Under morgonen siktades vargen åter vid Smörslottsgatans hållplats av Daniel Deak, även han filmade.

Martin Broberg som är rovdjurshandläggare på Länsstyrelsen i Halland har tittat på filmerna och bekräftat att det rör sig om en varg. Han säger till G-P ”– Det rör sig med stor sannolikhet om samma varg, en hane som vi spårat sedan i juli. Rörelsemönstret är som ett pärlband så det kan absolut vara samma individ, säger Martin Broberg.”

Håll ögonen öppna och kameran redo, oavsett om du är i bebyggelsen eller i Delsjöområdet, kanske finns möjligheten att se en livs levande varg!

Skall vi verkligen behöva acceptera att det strövar omkring djur i skogen vid Delsjöarna? Borde inte dessa jagas bort, åtminstone borde det finnas stora varningsskyltar så att inte oskyldiga drabbas av att möta en räv!

Detta är givetvis inte min åsikt! I en insändare från 1970 påträffades nyligen den värsta form av naturfobi jag skådat på länge. Frågan är om personen som under signaturen »Delsjövän» verkligen var allvarlig eller var ute för att provocera. I vår tid hade »Delsjövän» fått akta sig för större rovdjur en räven, tänk om »Delsjövän» stött på vargen!

”Då jag för några dagar sedan befann mig i delsjöreservatet, blev jag på vägen till Bertilssons stuga anfallen av en räv. Först då jag kastade en kniv mot räven kunde jag skrämma den på flykt. Enligt uppgift lär det också förekomma älg i området.

I ett område som är till för rekreation och idrott och användes av många,  däribland barn hör inte vilda djur hemma. Dess förekomst är en SKANDAL.

Det minsta man kan begära är att skyltar sättes upp om att det finns vilda djur! Beträffande hundar finns det endast skyltar vid badplatsen, man har satt upp skyltar, som varnar barn för att leka vid omkullblåsta trädstammar det är i och för sig bra, men verkar löjeväckande då man inte varnar för de vilda djuren mot vilka barnen är helt försvarslösa.

Delsjövän” (Ur: Göteborgs-Posten 23 juli 1970)

Insändaren väckte givetvis reaktioner och några dagar kom en insändare under rubriken ”Lägg kniven hemma!”

”De i Delsjöreservatet vilda djuren är inte så vilda som Ni tror. Räven som ni blev anfallen av är inte »vild». Själv har jag vandrat i skogarna kring Delsjöarna i många år och mött både räv, älg, rådjur, grävling och ormar men aldrig blivit anfallen av några djur. Räven, som ni kastade kniv på kanske aldrig kommer till oss mer för den är tam, den kommer varje dag fram till människor, som vandrar just den väg som ni gick.

Jag har tagit flera fotografier på den räven och på många andra djur. Bästa »Delsjövän» fortsätt att gå ut i Delsjöreservatet ni blir inte anfallen – men lägg kniven hemma!

Folke Lind” (Ur: Göteborgs-Posten 28 juli 1970)

Ytterligare en insändare svarade på texten från »Delsjövän» under rubriken ”Större risk att tvåbenta anfaller”.

”Svar till »Delsjövän». Med största förvåning läste jag Eder insändare i G-P där ni påstår att Ni på vägen till Bertilsons stuga blivit anfallen av en räv och för att freda Eder måste Ni dra kniv som Ni sedan kastade mot »odjuret». Bäste »Delsjövän», först och främst vill jag klargöra för Eder att en räv aldrig angriper människan, det vet jag av mångårig erfarenhet och det har jag också expertutlåtande på. Bättre fly än illa fäkta tycks vara Mickel rävs valspråk när »rovdjuret» människan närmar sig.

»Delsjövän» anser för övrigt att det är skandal att vilda djur över huvud taget får gå lösa i Delsjöreservatet. Jag vill svara att de »vilda djuren» i Delsjöreservatet icke gör en människa förnär. Snarare är det elaka människor och alldeles speciellt sådana med lösa hundar som ofredar de vilda djuren.

För att »Delsjövän» i fortsättningen skall kunna känna sig absolut säker skulle jag vilja föreslå Slottsskogen som promenadplats. Där förvaras de vilda djuren bakom lås och galler, och där kan Ni under alla förhållanden gå utan risk för ett överfall av fyrbenta varelser. Hur stor risken är för ett överfall av tvåbenta kan jag däremot icke yttra mig om.

Uno Ranch.” (Ur: Göteborgs-Posten 8 augusti 1970)

Nästa söndag kommer räven, som orsakade »Delsjövän» att bli så rädd och upprörd, att presenteras här på Delsjöområdets historia. Räven var nämligen under 1970-talets inledning en riktig ”kändis” i Delsjöområdet.

Under torsdagen (17/9) satte Park- och naturförvaltningen upp anslag vid Härlanda tjärn som varnar för bad i sjön på grund av algblomning, berättar G-P. Det är blågröna alger som blommar och skapar gifter som kan påverka framförallt barn och hundar. Algerna kan ge feber, huvudverk, hudirritation och irritation i ögon och hals. Dessutom kan den som drabbas bli illamående som framkallar kräkningar, även diarré kan bli följden av kontakt med algerna.

Det är med andra ord en god idé att inte bada i Härlanda tjärn och absolut inte låta exempelvis hunden dricka vattnet i sjön.

I dag, 18 september 2020, är det e-bokens dag! Om du inte redan har ”Upptäck Skatås” som e-bok kanske det är dags att inhandla den i dag inför höstens vandringar i området. E-boks formatet gör det lätt att ta med boken ut på vandringen i skogen.

Du kan köpa den via bland andra:

Adlibris

Bokus

Förra veckan berättades det här på Delsjöområdets historia om en insändare i GP som förfärade sig över att möta en räv och krävde åtgärder. Denna söndag återvänder vi till Delsjöskogen och presenterar Kajsa, rävhonan som skrämde signaturen »Delsjövän» så mycket att han kastade kniv på henne.

”Kommer ni promenerande på stigarna kring Västra Långvattnet i Delsjöområdet skall ni inte bli förvånade om det springer en nyfiken räv efter er, på behörigt avstånd. Det är bara Kajsa som är hungrig.

Kajsa är en fjolårs rävunge som är mycket tam och tycker om människor. Av den enkla anledningen att snälla människor matat henne så länge hon kunnat klara sig själv.

Det började med att hon nyfiket kom fram till badvakten Bruno Json Asp vid Västra Långvattnet. Bruno förstod att den lilla räven var hungrig och slängde ut ett par brödbitar utanför badvaktstugan.

Räven kom fram och åt. Kom igen nästa dag. Så har hon hållit på sedan dess.

Bruno döpte räven till Kajsa, ett namn som hon också lystrar till.

Jag har själv ofta mina vägar förbi Västra Långvattnet. Första gången jag mötte Kajsa blev jag mycket förvånad – räven är ju tam! Nu är vi kompisar, Kajsa och jag.

När jag springer förbi sjön händer det att hon kommer springande efter mig. Då är hon hungrig. Hon följer efter mig flera hundra meter som en hund. Då hon förstår att jag inte har någon mat att ge henne ger hon upp och försvinner bland träden.

Bevakar fiskare

Det händer också att hon sitter vid sjöstranden och väntar på fisk. Nästan hela sommaren och hösten har en äldre man regelbundet fiskat vid Västra Långvattnet. Kajsa satt där troget och väntade på en smakbit.

Vid ett tillfälle såg jag hennes missnöje över utebliven fångst gå ut över ett par fiskande ungdomar. Eftersom det inte blev något napp tog Kajsa en av grabbarnas metspöfodral och sprang i väg med.

Det kan hända att man kan komma mycket nära Kajsa, som t ex när jag tog den här bilden. Men som alla rävar, är hon för det mesta listig och på sin vakt.

Visst är hon glad för lite käk men släppa dom där människorna alltför nära in på livet gillar hon inte. Även om det faktiskt är dom som livnär henne.

Nåväl, mötet med Kajsa är lika spännande varje gång. Särskilt nu sedan vi blivit vänner – och känner varann!” (Ur: GT Söndags Extra 21 december 1969. Text av Göran Norlén)

Bilden i sidhuvudet visar Kajsa räv, foto: Göran Norlén.
”Vackra Kajsa bevakar skogsflanörerna i delsjöområdet. Medhavda smörgåsar blir allt som oftast hennes lunch… Och flanören får sällskap en stund på stigen av Kajsa, som envist följer efter tills hon är säker på att det inte vankas mer mat.”

Varje år burkar jag leda en vandring i STF Lerum-Partilles regi i Delsjöområdet. Redan före pandemin hade vi beslutat att flytta den årliga vandringen från våren till hösten och med vissa justeringar gick det att arrangera vandringen på ett coronasäkert sätt. Antalet deltagare var begränsat till 20 personer och det krävdes för första gången föranmälan, platserna fylldes snabbt! Till min hjälp hade jag denna gång en ”högtalarväst” som gjorde att vi kunde sprida ut oss och alla kunde ändå höra. Det var ett fantastiskt hjälpmedel som jag kan tänka mig att använda även i framtiden.

Foto: Maud Eklöf

Turen hade kvarnar som teama och vi började vid Kärralunds nedre kvarn, vid infarten till den nuvarande campingen. Kärralund, tidigare Kärra, är en gård med medeltida anor som var sätesgård åt en väpnare under slutet av 1400-talet.
Därifrån gick vi till den övre kvarnen söder om campingen och sedan vidare mot Stora Torp där det givetvis blev ett besök vid stenmagasinet och de gamla stallarna. Där berättade jag för gruppen om det tillfälle då herr Zetterström sprang iväg iförd en röd rock och en rävsvans på vänster axel, förföljd av ett större uppbåd! Det var en liten förhandsglimt ifrån en kommande publikation.

Foto: Maud Eklöf

Givetvis blev det även en matrast under turen. Vilken plats kan vara bättre än 1700-talsparken vid Stora Torp?

Foto: Maud Eklöf

Vandringen fortsatte därefter mot Bö/Gårda kvarn innan vi följde Delsjöbäcken tillbaka mot startpunkten vid Kärralund. Vi stannade bland annat till vid den plats där ett hittebarn påträffades julen 1899.

Förhoppningsvis kan det bli en vandring även nästa höst och då utan restriktioner när det gäller antalet deltagare.

Ett stort tack till alla er som var med och vandrade!

Dagens söndagsläsning är hämtad ur den omfattande utredningen kring användandet av Delsjöområdet som utfördes under slutet av 1960-talet. I dag behandlas de tänkta entréerna till området.

”Enligt intervjuundersökningen går besökare ofta långa vägar till fots för att nå reservatet.

Det visar att gångtrafikstråk i intilliggande stadsområden bör anslutas till reservatets entréer och stråk. Speciellt viktig är denna direktkontakt för skidåkning vintertid. För dem som bor i direkt anslutning till reservatet, är entréerna knappast något problem. För övriga finns ett begränsat antal lämpliga entréer vid parkeringsplatser och hållplatser runt reservatet.

Vid Stora Torp finns en av de bästa entréerna till reservatet för besökare, som kommer med spårvagn. Där finns dels den lilla smitvägen väster om Stora Torp som för direkt upp i terrängen, dels den större gångvägen som passerar den kulturhistoriskt värdefulla huvudbyggnaden och dess gårdsbebyggelse. Båda dessa entréer är tyvärr hårt pressade av de nyanläggningar, som sker i samband med radiohuset. Uppfartsvägen till Sjölyckan ger en lämplig entré för besökare med bil. Man kommer här långt in i reservatet som på detta sätt blir åtkomligt även för gamla och rörelsehindrade personer. Inom sex parkeringsområden finns här möjligheter att ta emot ca 1 700 bilar.

Entrén vid Skatås kan sägas vara avsedd i första hand för besökare med bil och spårvagn, men antalet bilplatser är begränsat till ca 350 under sommarhalvåret och 650 under vinterhalvåret, då campingplatsen tas i anspråk för att betjäna besökare till teknikbacken. Olbergsgatan och Apslätten ger entrémöjligheter som i första hand torde betjäna intilliggande stadsdelar.

Entrén till Flärlandatjärnsområdet från Björkekärr betjänar i första hand stadsdelen. Vintertid är det en attraktiv tillfart för skridskoåkare, som kommer med bil. Isen på tjärnen lägger sig tidigt.

Entrén till Blacktjärnsområdet har tidigare varit relativt svåråtkomlig och okänd. I samband med nu pågående utbyggnad i Södra Sävedalen ökas dess åtkomligt och detta kommer med säkerhet att medföra att entréns attraktivitet observeras. Då den tillsammans med Delsjökärrentrén utgör bästa åtkomstmöjligheten av Knipeflågsbergen bör man räkna med att belastningen, i första hand av bilburna besökare snabbt kommer att öka. Reservytor för parkering vore här värdefulla.

Entrén vid Kåsjön kommer efterhand att bli en av de betydelsefulla entréerna till reservatet, då man här kommer direkt i kontakt med terrängen. Attraktiviteten kom­mer att öka allt eftersom bebyggelsen i Partille expanderar och när man bygger ut Kåsjö friluftsgård. I första hand är detta en bilentré med stor kapacitet.

Entrén vid Råda är lättåtkomlig med bil och ger direkt tillgång till Delsjökärrsområdet med den attraktiva promenaden runt Lilla Delsjön och dessutom med vildmarksområdena på Knipeflågsbergen. Entrén har stor kapacitet som emellertid bör tagas i anspråk med viss försiktighet, då vägvalsmöjligheterna är begränsade. Entrén vid Stora Delsjön och golfbanan är idag en specialentré, för de verksamheter som ligger längs gamla Boråsvägen. När skytte- och motorsport omlokaliseras och slingan runt Stora Delsjön kompletteras kommer här att bli en lättåtkomlig bilentré till reservatet.”

(Ur: Delsjöreservatet: en utredning för Göteborgs stadskollegium, Gako AB, Göteborg, 1969)

Vid infarten till Lisebergs camping låg under medeltiden en sätesgård, alltså ett hem åt en adlig familj. Under sent 1400-tal var gården Kärr (numera Kärralund) ägd av en väpnare. Hur var det att leva i denna trakt under senmedeltiden? Hur kom den beryktade grevinnan Ebba att få kontrollen över gården?

Lyssna på Delsjöpoddens 10 avsnitt via denna länk.

Gården på bilden visar Kärralund under tidigt 1900-tal. Då var den medeltida sätesgården givetvis sedan länge borta och vi kan inte vara helt säkra på att huvudbyggnaden låg på samma plats som den medeltida.

Lästips till dagens avsnitt hittar du via denna länk.

Första veckan i januari 2020 fanns följande att läsa på hemsidan för Skatås motionscenter om konstgräsplanen vid Skatås: ”Planen kan inte vara kvar i befintligt tillstånd då den är i dåligt skick och dessutom bidrar till spridning av mikroplast. Planen har tidigare varit föreningsägd och det har inte gjorts några åtgärder för att minska spridningen av gummigranulat till naturen. Detta är särskilt allvarligt då planen ligger i ett område som är riksintresse för friluftslivet och ett naturreservat.” Det sista påståendet, att det är ett naturreservat är lite förvånande, det ligger en bit österut!

Göteborgs-Posten uppmärksammade frågan och skrev den 8 januari under rubriken ”Fotbollsplan i Skatås ­försvinner – blir parkering” om att området skulle bli reservparkeringsplats, uppställningsyta och kanske användas för att ställa upp cirkustält. Fotbollsklubbarna Qviding och Gårda BK reagerade starkt mot beslutet i en uppföljande artikel i Göteborgs-Posten den 10 januari. Sedan dess har det dock varit ganska tyst om denna fråga.

Under den gångna helgen började det cirkulera uppgifter på sociala media att planerna skulle börja rivas på måndag, 5:e oktober. Det väckte en hel del uppmärksamhet och det skapades även en namninsamling för att åtminstone få en ny miljövänligare träningsyta. Under måndagen uppmärksammades borttagandet av planerna av bland andra P4 Göteborg.

Göteborgs Stad svarade på sin Facebook sida undrande föräldrar till fotbollsspelande barn om varför planerna skall bort och vad som kommer istället:

”Skatåsplanen tas bort då det ur miljösynpunkt inte är okej att den är kvar i befintligt skick. Planen var fram till våren 2018 föreningsägd och var redan då i dåligt skick och inga åtgärder hade gjorts för att minska spridningen av gummigranulat till naturen. Detta är särskilt allvarligt då planen ligger i ett område som är riksintresse för friluftslivet och naturreservat.

Att byta ut konstgräset mot nytt är inte aktuellt eftersom idrotts- och föreningsnämnden inte har avsatt pengar för detta. Idrotts- och föreningsförvaltningen prioriterar efter bästa förmåga hur våra tilldelade resurser ska göra bäst nytta. Att reparera och sanera alternativt lägga en ny plan innebär kostnader på flera miljoner och samtidigt skulle andra inplanerade reparationer och nya konstgräsplaner behöva ställas in. Utifrån hur mycket planen bokades 2018 och 2019 bedömer vi att föreningar som vill spela på konstgräs kan boka tid på andra planer inom rimligt avstånd.

Att konstgräsplanen tas bort innebär inte att ytan ska bli parkering utan den kommer även fortsättningsvis att vara ett bokningsbart idrottsområde, men med grus istället för konstgräs. En grusbelagd yta kan användas för fler ändamål än bara bollspel, exempelvis vid evenemang som löpartävlingar, skolfriluftsdagar eller cirkus.” (Från: Göteborgs Stads Facebooksida)

Enligt de senaste uppgifterna tycks man ha tonat ned att området skall användas som reservparkering, det skall till och med bli möjligt att boka grusplanerna för fotbollsspel. Ursprungligen var också planerna av grus och utan belysning dessutom. Det finns dessutom stora gräsytor norr om konstgräsplanen som man lade ner dränering i för några år sedan för att skapa ett ”eventområde”, det var från början också avsett som fotbollsplan men med riktigt gräs.

Alla dessa planer är byggda på en stor mosse, Härlanda tjärns torvmosse, så underlaget är inte det mest stabila.

I söndags, 4 oktober 2020, hade Dagens Nyheter en längre artikel om att EU överväger att helt förbjuda konstgräsplaner som en del av ett större plastförbud, så det är kanske inte bara konstgräsplanerna i Skatås som kommer att försvinna utan alla i hela Europa.