Utredningen av Delsjöområdets värde för Göteborg 1969 lyfte fram Stora Torps värde för området. Ändå vansköttes byggnaderna. Delar av ekonomibyggnaderna revs några år efter att utredningen var klar och i dag finns det de som önskar sälja de byggnader som ännu är kvar i stadens ägo. Insikten om deras betydelse saknas tyvärr hos allt för många. I utredningen från 1969 skrevs följande:

”I byggnadsminnesinventeringen har angivits att Stora Torps huvudbyggnad och den omgivande parken föreslagits som byggnadsminne. Samtidigt framhålles det kulturhistoriska värdet av ekonomibyggnader och förvaltarbostäder.

De yttre förhållandena kring Stora Torp såväl när det gäller uppfart och åtkomlighet, som när det gäller miljöförhållande och arkitektoniskt uttryck, har i grund förändrats genom tillkomsten av radiohuset och de anläggningar som samtidigt beretts utrymme. Ur miljösynpunkt speciellt betydelsefull är den parkeringsanläggning som byggts framför Stora Torp. Den bryter direktkontakten från Delsjövägen och skapar oklarhet om infartsförhållande med mera. Byggnadernas värde och det förhållandet att Stora Torp är en av de lättåtkomligaste entréerna till reservatet, befogar en översyn av planförhållandena kring Stora Torp ur kulturhistorisk synpunkt och reservats- synpunkt.

Men det är inte bara planförhållandena på Stora Torp som bör omprövas, utan också bebyggelsens användning. Huvudbyggnaden utnyttjas idag för kontors- och bostadsändamål. Det är emellertid knappast troligt att denna användning kommer att bestå och det finns därför anledning att redan nu överväga hur byggnaden i framtiden skall utnyttjas.

Av övrig bebyggelse, som ur miljösynpunkt har stor betydelse, bör speciell uppmärksamhet ägnas åt den stora U-formade ekonomibyggnaden. Dess tekniska standard är mycket dålig och det krävs ett snabbt ingripande, om inte byggnaden helt skall förfalla. Samtidigt som man prövar även denna byggnads användning – den arrenderas idag ut som stall m. m. – bör den omgående bli föremål för en byggnadsteknisk upprustning.

Alla dessa förhållande befogar att Stora Torp med parkområde, ekonomibyggnader och entréer göres till föremål för en speciell utredning.” (Ur: Delsjöreservatet 1969)

Vill du läsa mer om Stora Torps historia? Införskaffa då boken Delsjöskogen där kapitel 3 helt ägnas byn Torp och dess historia.

Bilden i sidhuvudet visar Stora Torps huvudbyggnad 2018. Foto: Per Hallén

Referens

Delsjöreservatet: en utredning för Göteborgs stadskollegium, Gako AB, Göteborg, 1969

Torparen August Johansson bodde på Kolmaden under inledningen av förra århundradet tillsammans med sin hustru Alma Kristina Wilhelmina Johansson, född Tapper. Men när August blivit 53 år gammal avled han och efterlämnade en ganska stor familj på torpet.

I bouppteckningen berättas att deras myndiga dotter Helga Charlotta Kristina var gift och bodde på Sjölyckan ett kort stycke från Kolmaden tillsammans med sin man arbetaren Erik Martin Lindberg. Men i stugan fanns döttrarna Hulda Juliana Amalia (19 år), Hilda Dorotea Wilhelmina (10 år), Elsa Wiktoria Elisabet (7 år) samt sönerna Algott Mauritz Natanael (15 år) och Einar Wiktor Harald (12 år), deras rättigheter skulle bevakas av arrendatorn vid Stora Torp, Karl Teodor Nilsson.

Den som klev in som gäst i Kolmadens stuga 1911 hade kunnat välja på att sätta sig i en av tre soffor, varav en var en resårsoffa, det fanns även sex stoppade stolar och fyra trästolar som antagligen var placerade invid torpets fyra bord. Besökaren kanske fick kaffe serverat i en servis av nickel eller möjligen en av porslin. På ett av borden var torpets symaskin placerad. I stugan fanns även en komod, en skänk samt två draglådor. På vägen hängde en spegel och ett väggur. Rummet lystes upp med två lampor och två ljusstakar. Torpets fönster inramades med Lufter Gardiner med Cornischer och på golvet fanns mattor.

Familjen var ganska stor, men ändå hade man inte mer än tre sängar att dela på. Dessa bäddades med tre bolstrar, fem täcken, två filtar, två dynor, tio lakan och två sängtäcken samt diverse linne. Det fanns givetvis en del kläder efter August, men dessa beskrivs inte lika ingående i bouppteckningar från 1900-talet som man kan hitta i 1800-talets bouppteckningar.

Ute i ladugården, i dag samlingslokal, kunde en besökare till Kolmaden 1911 hälsa på torpets två kor, två grisar och åtta höns. Ute på tomten stod hela fyra bisamhällen som både pollinerade och gav honung till torpets invånare och gäster.

Bouppteckningen efter August berättar att det fanns diverse jordbruksredskap vid torpet, men inte vilken slags redskap. Det låga värdet på två kronor visar dock att det inte rörde sig om någon plog eller andra större redskap utan några enklare handredskap.

En liten inblick i August ekonomiska förehavanden får man också genom bouppteckningen. Den största skulden kom till efter Augusts död, nämligen kostnaden för begravningen som var på hela 100 kronor, jämfört med boets totala värde av 603 kronor och 25 öre. Sedan fanns även en skuld till Ivar Henneberg i Bö enligt motbok på 61 kronor och 6 öre samt till Karl Teodor Nilsson, arrendatorn av Stora Torp, på 35 kronor.

Denna ganska kortfattade bouppteckning ger oss ändå en inblick i hur det kunde se ut i torpen i Delsjöområdet för drygt hundra år sedan.

Källa

Bouppteckning efter torparen August Johansson
Askims, Hisings och Sävedals häradsrätt (O) FII:24 (1911) Bild 5430 (AID: v444448.b5430, NAD: SE/GLA/11066)

Bilden i sidhuvudet visar torpet Kolmaden 2020, stugan är den samma som 1911. Foto: Per Hallén.

Läs mer om Delsjöområdet i boken ”Delsjöskogen”.

Under rubriken ”Nya fiskekort för Delsjöarna – Många nya bestämmelser” berättade tidningen Arbetet följande i en artikel den 18 januari 1962.

”Fiskepremiär med nya fiskekort blir det på lördag i göteborgssjöarna Stora och Lilla Delsjön, Västra och östra Långvattnet, Blacktjärn, Stora och Lilla Björketjärn samt Odensvaletjärn. Fiskekorten – som innehåller en rad nya bestämmelser – börjar säljas på torsdag.

Fiskekortet ger tillstånd att i ovan nämnda sjöar med undantag för Odensvaletjärn utöva fiske med spö inklusive isfiske med pimpelspö. I Odensvaletjärn får en bart flugfiske bedrivas. Som flygfiske räknas inte kast med plastkula. – vad som ska kallas flugfiske diskuterades livligt innan denna bestämmelse kom till, omtalar jägmästare Tore Svensson och Inge Höjer vid Skogssällskapet. – Vi tror att ovannämnda distinktion är hållbar.

En bestämmelse som existerat tidigare men inte kommit på pränt i fiskekortet förrän nu lyder; Endast ett spö per fiskande får vara i bruk.

Fisketillståndet avser endast sportmässigt fiske med traditionella redskap. Levande agn som fisk, mask o d får inte användas. Vid fiske med pimpel- och metspö får dock en krok agnas med mask.

Fiskekortet berättigar till fångst av högst fem laxfiskar. Båt får inte användas.

De fiskandes skyldigheter har också utökats med några paragrafer. Fiskekortets innehavare är således bl a skyldig att medge undersökning av medförd utrustning och bagage. För undvikande av olovligt fiske har bevakningen kring sjöarna kraftigt skärpts. Skogssällskapet har engagerat bl a civilklädd polis för kontroll av fiskekort, fångster o d.

Fiskekortet gäller en bestämd dag. Förslaget att göra det giltigt 24 timmar slopades.

Under 1965-1966 släpptes 5 150 kg regnbågslax och 6 000 stycken bäckrödingar och laxöringar ut i de ovannämnda sjöarna. 1964 rotenonbehandlades bivatten till Stora och Lilla Delsjön och foderfisk släpptes ut. Samma år och under 1965 företogs kalkning av vattnen. 400 kg regnbågslax släpptes ut. Därefter rotenonbehandlades och gödslades Delsjön. Sedan dess har utsläppen av ädelfisken pågått successivt.” (Ur: Arbetet 18 januari 1962.)

Referens

Arbetet

Ett av mina egna favoritområden i trakten av Delsjöarna är Delsjökärr, där även den s.k. Bertilssons stuga finns. Serveringen och torpen på platsen har en lång historia som går tillbaka till 1800-talets början.

”Hit hittade för så länge sedan som 1809 två bröder för att bryta bygd i vildmarken och odla sig ett stycke jord. Dessa två byggde sig samma år en stuga. Den ene hette Lars och tjänte liksom dräng hos brodern. När Lars hade tjänat så länge, att han hade 150 riksdaler innestående hos brodern att fodra, så fick han istället för kontanter en tredjedel av torpet. Något skriftligt förekom ej mellan bröderna utan det var ett muntligt kontrakt på god tro. Sedan gifte Lars sig med sin Elin och byggde åt sig och sin maka stuga nr 2, öster om gaveln på den förra. Lars och Elin hade en dotter, Helena, moder till nuvarande (år 1924) innehavaren av Delsjökärr, Verner Persson.”

Skrev Fritz Stenström i sin andra delen av hembygdsbok ”Örgryte genom tiderna, sidan 33.

Om det verkligen var år 1809 som den första stugan byggdes är svårt att säga, men inte otroligt. I husförhörslängden för Partille åren 1804 till 1811 avslöjas att drängen på Hultet Nedergåden blivit ”husman” vilket kan tyda på att han fått sin egen bostad. Historien om Delsjökärrs ursprung kring år 1809 är därmed trolig. Drängen hette Nils Svensson, han var sedan år 1801 gift med pigan på samma gård, Anna Bengtsdotter. Samma år som de gifte sig fick Anna sitt första barn, dottern Ingela.

En höstvandring i Delsjökärrs omgivningar kan rekommenderas! Bilderna nedan kanske kan öka lusten till ett besök. Vill du veta mer om Delsjökärrs historia och dess omgivningar finns mer att läsa i boken ”Delsjöskogen, Storstadsbornas gröna vardagsrum”.

Strax söder om Lilla Delsjön finns fornlämningen Råda 2:1. Lämningen bedöms i fornminnesregistret som något osäker men intressant.

”Stensättningsliknande lämning, 2 m diam och 0,2 m h. av 0,2-0,3 m st stenar. Utrasad. Övertorvad och bevuxen med gräs. På hällkrönet omedelbart ö härom är en järndubb (fix?) och flygfotomarkering. Möjligen sentida, men bra läge.”

När jag för ett par månader sedan besökte platsen hittade jag fler stensättningar i berget omkring krönet som skulle kunna vara gravar. Platsen är, som RAÄ skriver, intressant då den ligger på en punkt som kan ha haft sjöutsikt under en tid då skogen inte var lika välvuxen som idag.

Fornlämningen ligger inom det området som på äldre kartor kallade Buråsen. Namnet tycks antyda att marken här förr användes till annat än skogsplantering. ”… att det ofta är bodar för de förr kringströvande svinhjordarna, som avses med sådana namn” (Ortnamnen i Gbg och Bohuslän III. s 187).

Området söder om Lilla Delsjön är idag de kanske minst utnyttjade markerna kring Delsjöarna. Där kan man vandra i skogen utan att möta en människa. Men som alltid förändras landskap och i äldre tid kanske detta var platsen för en bosättning med jordbruk, boskapsskötsel, jakt och fiske.  Där invånarna begravde sina döda på höjden, idag kallad Råda 2:1.

Dagens berättelse är hämtad ur Stadsfullmäktiges handlingar där det 1935 diskuterades möjligheten att (åter) etablera busstrafik till Delsjökolonin.

”Yttrande av stadskollegiet över framställning av spårvägsstyrelsen om tillstånd till omnibustrafik mellan S:t Sigfrids plan och Delsjökolonien.

Till Stadsfullmäktige i Göteborg.

Genom resolution den 20 maj 1935 har Konungens befallningshavande i länet till stadskollegiet, för yttrande, överlämnat remisshandlingar, innefattande en av Oscar Johansson till Konungens befallningshavande ingiven, den 14 i nämnda månad dagtecknad ansökan om tillstånd till idkande av yrkesmässig automobilomnibustrafik från S:t Sigfrids plan till Delsjökolonien under tiden maj–september.

I anledning härav har stadskollegiet begärt yttrande över nämnda ansökan från spårvägsstyrelsen, som sedermera uti skrivelse till kollegiet den 27 maj 1935 avgivit utlåtande i ärendet på sätt framgår av det följande:

»Fr.o.m. den 18 juli t.o.m. den 15 september år 1930 bedrevs busstrafik på denna sträcka av Göteborgs spårvägar i samband med trafik S:t Sigfrids plan – Kärralund. En del av turerna från Kärralund – det större antalet – utsträcktes under nämnda tid via S:t Sigfrids plan till Delsjökolonien. Trafiken till Kärralund var av försöksnatur och upphörde den 24 januari 1931 i enlighet med stadsfullmäktiges beslut, emedan den ansågs vålla staden för stor förlust. (se härom stadsfullmäktiges handlingar N:o 527–1930). Förlusten för hela tiden, 18 juli 1930–24 januari 1931, beräknas hava uppgått till 8.270:–kr.

Sedan nämnda busstrafik upphörde har trafik mellan Käarralund och S:t Sigfrids plan samt under sommaren till Delsjökolonien utförts av handlanden G.F. Bergqvist. Då nu Bergqvist enligt vad som uppgives upphör med sin trafik till Delsjökolonien komma givetvis kolonisterna i ett ofördelaktigare läge än förut beträffande kommunikationerna. Dylika kommunikationer böra dock icke anordnas av enskilda, utan av staden. Då staden har spårvägstrafiken bör den även hava den motsvarande busstrafiken. Eljest uppkommer lätt en för såväl staden som enskilda ofördelaktig anordning. Särskilt kunna opåräknade utvidgningar av den enskildes trafik verka hämmande på den förutvarande trafiken.

Anser man att Delsjökolonien skall hava busstrafik, bör denna sålunda anordnas av staden. Behovet är icke detsamma som 1930, emedan en busslinje trafikeras från S: Sigfrids plan genom Delsjövägen till närheten av Lilla Torp, alltså mer än halva sträckan till Delsjökolonien. På den återstående sträckan finnes dock en lång brant backe.

En trafik till Delsjökolonien skulle kunna tänkas utförd endast under vissa tider av dagen t.ex. från 9 på morgonen och 4–7 (lördagar 1–6) på e.m. för att icke förlusten skall bliva allt för stor. Taxan anser jag böra vara utan någon samtrafiktaxa för övergång till spårvagn. År 1930 var ekonomien på linjen bättre under sommaren, då trafiken även pågick till Delsjökolonien, än under hösten, då trafiken endast upprätthölls mellan Kärralund och S:t Sigfrids plan. Det kan nämnas, att under augusti månad 1930 passagerarantalet till och från Delsjökolonien var 9 780 och från Kärralund 4 745.

Om nu trafik skulle ordnas från S:t Sigfrids plan till Delsjökolonien, bleve omkostnaderna nära nog desamma som 1930, emedan i båda fallen en buss erfordras. Om man inskränker sig till 2/3 av det antal turer som utfördes 1930, blir antalet vagnkm. Per månad c:a 2000. Efter 60 öre per vkm. Blir kostnaden 1.200:–kr. Om man likaledes antar 2/3 av passagerarantalet för 1930, blir detta per månad c:a 6000 och inkomsten = 900:–kr. Dessa beräkningar äro givetvis något osäkra; så t.ex. används fler cyklar nu än 1930 men å andra sidan kunna fler trafikanter påräknas komma med under vägen. Förlusten för 4 månader blir icke synnerligen stor, enligt ovanstående 1,200; kr.»

Vidare har spårvägsdirektören C.A. Reuterswärd till spårvägsstyrelsen den 25 maj 1935 avlåtit en skrivelse, så lydande:

»Med resolution av den 21 maj 1935 har stadskollegiet anhållit om spårvägsstyrelsens skyndsamma yttrande över en av omnibusägare Oscar Johansson den 14 maj 1935 till länsstyrelsen ingiven ansökan om tillstånd att idka yrkesmässig automobilomnibustrafik å linjen S:t Sigfrids plan – Delsjökolonien under maj – september. Avgiften för resa skulle förslagsvis bliva 25 öre för vuxen person och 15 öre för barn under 14 år.

Den förre koncessionsinnehavaren, omnibusägaren G.F. Bergqvist, har på förfrågan meddelat att trafiken på den ifrågavarande linjen varit så ringa och förlustbringande, att han icke kunnat fortsätta med densamma.

Spårvägsstyrelsen har under de senare åren uttalat sig för att konsekvent avstyrka alla framställningar om tillstånd att idka yrkesmässig busstrafik inom staden, enär staden själv bör utöva dylik trafik, i den mån ett verkligt trafikbehov kan anses föreligga. Att ett visst, ehuru litet och intermittent trafikbehov föreligger, i det här ifrågavarande fallet, torde ej kunna förnekas. Däremot torde trafiken ej vara så stor, att förlust på densamma kan undvikas, särskilt som trafikanterna, enligt uppgift, i allmänhet helst använda cykel när vädret är vackert och buss endast då det regnar.

Enligt trafikchefen A. Eriksson synes förlusten icke behöva uppgå till mer än c:a 300:–kr. per månad, och anser jag mig därför kunna föreslå styrelsen att göra en förnyad framställning till stadsfullmäktige, att få bedriva trafiken. Länsstyrelsens tillstånd måste också sökas.

Beträffande taxan, så synes denna på försök böra sättas mycket låg och endast till 15 öre (resp. 10 öre för barn under 14 år) för enkel resa utan rätt till övergång.

Jag får sålunda föreslå styrelsen att avstyrka bifall till den gjorda framställningen, samt, för den händelse styrelsen anser att den ifrågavarande trafiken är av sådan omfattning, att den bör komma till stånd, ingå till dels länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län med en anhållan om tillstånd att få bedriva busstrafik mellan S:t Sigfrids plan och Delsjökolonien och dels stadskollegiet med framställning att kollegiet ville ingå till stadsfullmäktige med en framställning, att fullmäktige ville uppdraga åt spårvägsstyrelsen att under förutsättning att ovannämnda tillstånd beviljas, bedriva busstrafik å linjen S:t Sigfrids plan – Delsjökolinen i den omfattning styrelsen kan finna lämpligt bestämma, mot en avgift av 15 öre för vuxen person och 10 öre för barn under 14 år, utan rätt till övergång. »

Uti sin ovannämnda, till stadskollegiet den 27 maj 1935 avlåtna skrivelse har spårvägsstyrelsen anfört:

»I remissresolutionen den 21 innevarande maj har kollegiet anhållit om spårvägsstyrelsens yttrande över en av Oscar Johansson hos härvarande länsstyrelse gjord ansökan om tillstånd till drivande av yrkesmässig automobilomnibustrafik mellan S:t Sigfrids plan och Delsjökolonien.

Under åberopande av innehållet i bilagda, av avdelningschefen vid spårvägarna A. Eriksson och spårvägsdirektören C.A. Reuterswärd avgivna promemoria och utlåtande får spårvägsstyrelsen avstyrka bifall till ansökningen samt hemställa, att stadskollegiet ville till stadsfullmäktige ingå med framställning i överensstämmelse med vad spårvägsdirektören i sitt utlåtande föreslagit. »

Härefter har stadskollegiet remitterat handlingarna i ärendet till poliskammaren för yttrande, till svar varå poliskammaren uti resolution den 28 innevarande maj yttrat:

»Såsom begärt yttrande över en av Oscar Johansson hos härvarande länsstyrelse gjord ansökan om tillstånd om drivande av yrkesmässig automobilomnibusstrafik mellan Sankt Sigfridsplan och Delsjökolonien får poliskammaren med återställande av remisshandlingarna till stadskollegiet i Göteborg tillstyrka det av styrelsen över Göteborgs spårvägar i ärendet framställda förslag. »

Stadskollegiet, som i ärendet hört kanslichefen, anser sig böra biträda det yttrande och förslag som i ärendet avgivits av spårvägsstyrelsen. Då kollegiet i överensstämmelse med denna ståndpunkt till svar å den av Konungens befallningshavande till kollegiet gjorda remissen avstyrkt bifall till den däri gjorda koncessionsansökningen, får kollegiet tillika hemställa till stadsfullmäktige att besluta:

1:o) att bemyndiga styrelsen över stadens spårvägar att hos Konungens befallningshavande i länet anhålla om tillstånd att bedriva omnibusstrafik mellan S.t Sigfrids plan och Delsjökolonien;

2:o) att under förutsättning at ti mom. 1:o) här ovan omförmälda tillstånd erhålles.

a) uppdraga åt spårvägsstyrelsen att i den omfattning, styrelsen finner lämplig, ombesörja denim om. 1:0) avsedda omnibusstrafiken; och

b) bestämma avgiften för personbefordran för enkel resa å omnibuslinjen eller del därav till 15 öre för vuxen person och 10 öre för barn under 14 år, utan rätt för den resande att erhålla fri övergånt tll eller från spårvagn; samt

3:o) att uppdraga åt spårvägsstyrelsen att underställa beslutet under mom. 2:o)b) här ovan Konungens befallningshavandes prövning.

Göteborg den 29 maj 1935.

På stadskollegiets vägnar:

Axel A. Dahlström
Eric Dunberger” (GSH 1935 N:o 248)

Bilden i sidhuvudet visar Delsjökolonin 1927 när de första stugorna hade uppförts. Foto: Kamerareportage.

Referens

Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar (GSH)

Bilden ovan visar Francisco Cetti, till höger, och Oscar Halldin vid ballongen Frithiof Nansen i Lerum 1898. Idag är vi vana vid farkoster i luften men så var det inte 1898, då väckte en ballongfärd stor uppmärksamhet. Samma år som Cetti genomförde ballongfärden i Lerum flög han även över Göteborg och Delsjöområdet. ”Francesco Alexandro C. (f. 1860 i Bergen, d 1925 på Ullevaals sjukhus vid Oslo), son till sjökaptenen Francesco Forsberg -C. i Bergen, av en från Genua härstammande släkt Cetti, som icke äger känt samband med den ovan behandlade. Efter att i hemstaden ha utbildat sig till musiker och skådespelare, förde Francesco Alexandro C. under 1880-talet en tämligen äventyrlig tillvaro såsom kringresande musiker och tankeläsare. Åren 1889—90 reste han med den franske flygaren Julhes i Norge och Danmark och började 1890 på egen hand företaga ballonguppstigningar och hålla föredrag i Norge. Därefter var han 1892—1910 bosatt i Stockholm, där han tillika verkade som lärare för blivande flygare. Hans förste elev var nordpolsfararen S. A. Andrée. C. var Nordens förste luftseglare, och hans ballonguppstigningar och föredrag bidrogo på sin tid till att väcka ökat intresse för luftfarten. Han konstruerade 1903 en styrbar ballong, som han erhöll patent på i Sverige, och 1905 en sfärisk ballong”. (Svenskt Biografiskt lexikon urn:sbl:14776, ytterligare information finns även i Norsk biografiskt leksikon via denna länk)

När Cetti förberedde sin ballongfärd i Göteborg, i trakten av Lorensberg,  under början av juli månad 1898 var han enligt tidningarna nervös, inte för att åka upp med ballongen, utan för det regnväder som drog in över staden. Till slut gavs klartecken att ge sig iväg efter nära fyra timmars förberedelser. Sandpåsarna som hållit ballongen på plats lyftes ur gondolen och  linorna lösgjordes. Journalisten från Göteborgs Aftonblad som åkte med beskrev hur de hurrande och viftande människorna krympte ihop så att dom blev små svarta prickar. Han kände sig som att ”luftas uppåt af denna hemliga makt som var innesluten i det stora bruna vidundret ofvanför”.

Resan med ballongen beskrivs på följande sätt i Göteborgs Aftonblad.

”Vi hade från Lorensberg under ständigt stigande gått i sydostlig riktning och närmade oss Stora Torp och Delsjön. Vi hade då stigit till en höjd af omkring 1600 meter. Här mötte vi en ny vindriktning som förde oss nästan rätt i norr. Så träffades vi plötsligt på en varmare luftström som tog oss ånyo åt sydost och ballongen, som en stund sakta sänkt sig, steg nu med ens nästa rätt upp.
Då vi kommo rak öfver en stor grön fläck öster om Stora Torp, sjönk ballongen ånyo, allt under det den dref mot norr.
Nu måste vi slå ut något lite sand för att hålla oss uppe. Plötsligt stötte vi om igen på kall luft och vi sjönko med svindlande fart ned emot jorden.
Släplinan nådde nu ned och släpade först öfver de nakna bergsknalterne och plöjde därpå en djup fåra genom trädtopparne i en skogsdunge.
Cetti slog åter ut några grabbnäfvar sand och vi höjde oss så pass att linan ej nådde trädtopparne.
Nere på en skogsstig sågo vi en tre, fyra personer springa efter oss.

Vi ropade till dem och hörde tydligt deras svar. Cetti ropade åt dem att taga fast i linan. Detta var dock lättare sagdt än gjordt. Ty den slingrade sig alltjemt fram öfver trädtopparne.
Just som vi passerat skogen sänker sig ballongen ånyo, men denna gång med en sådan fart, att man kände att nu bar det af rätt i backen.
Detta nedstörtande var ej vidare behagligt och jag frågade Cetti om vi ej skulle kasta ut lite sand.
– Nej, svarade han, nu låta vi det gå.
Och i nästa ögonblick dunsade gondolen i backen. Med detsamma hade vi båda hänt oss i ballongringen och kände alls inte stöten, hvilken uteslutande mottogs af gondolen.
Dessutom mildrades stöten betydligt af att vi dunkade ned i en stor enebuske.
Sedermera gjorde ballongen visserligen några hopp och vi smällde i än mot en sten än mot ett träd, men stötarne voro så svaga att vi kunde mottaga dem stående i gondolen. Detta tack vare att vinden var så svag. Hade det blåst en friskare bris, hade vi nog fått kännas på värre stötar än de här.

En färd med 20 man i släplinan

Ballongen åkte fortfarande fram öfver bergsknalterna och vi ropade ånyo åt de personer som sprungit efter oss genom skogen, att hugga tag i släpinan. De tittade till en början något osäkra på det ljusbruna hamprepet som släpade framför dem. Efter att ha betänkt sig en stund höggo de fast.
Stående qvar i gondolen började vi nu underhandla med dem om hvart vi skulle taga vägen. En pigg pojke på en 15 år föreslog en äng i närheten och vi beslöto oss för att låta bogsera oss dit. Vi kunde ännu ej stiga ur ballongen, ty då hade den gått till väders. Vi tände helt lugnt våra cigaretter och så började en munter bogseringsfärd utför bergen.
Karlarnae och gossarne åkte ut för bergskanterna hållande fast i släplinan.
När vi skulle öfver ett träd eller en sten fingo de ge ballongen en knuff så att han steg i höjden några fot. Strax efteråt damp han ned i backen igen.
På detta vis fraktade vi oss fram en qvarts timmes väg med ett helt följe af springande och skrikande pojkar i hälarne på oss. Till sist blefvo de så modiga att de äfven höggo tag i gondolen och snarare buro än bogserade oss.”
(Göteborgs Aftonblad 5 juli 1898)

Till slut tog ballongen mark i närheten av Kärralund där de också kunde få hjälp med transporten tillbaka till staden. Men bland de pojkar som omringade ballongen vid landningen fanns en av stadens mer beryktade ligapojkar, den 15-åriga Gustaf Albert Kulin, som arresterades samma dag han mött ballongen. Han skall ha uppträtt hotfullt och bråkigt i spetsen för sitt gäng mot ballongens besättning. Senare skulle han dessutom ha stulit 85 kronor i en butik på Mårten Krakowsgatan, vilket resulterades i tvångsarbete. (Göteborgs Aftonblad 9 juli 1898)

Referenser

Göteborgs Aftonblad

Svenskt Biografiskt lexikon

I nättidningen ”Vårt Göteborg” berättas om nomineringarna till priset ”Årets bästa byggnader 2020 och 2021”. Något överraskande finns lakvattenanläggningen vid Brudaremossen med bland de nominerade byggnaderna. Om den verkligen utses till årets bästa byggnad i Göteborg 2021 återstår att se.

Bilden i sidhuvudet visar lakvattenanläggningen 2020. Foto: Per Hallén.

Efter att familjen Prytz lämnat Stora Torp 1830 växlade gården ägare flera gånger. Först köptes gården av Martin Backman men kort därefter såldes gården ännu en gång och från slutet av 1832 var hejderidaren Lars Svensson ägare av gården.[1]

”Han var till en början anställd vid tullen för att uppspåra smugglare, som på smygvägar försökte föra sitt gods från hallandskusten in till Göteborg. Han, som skulle se upp mes smugglare, var emellertid den störste lurendrejaren själv. Han ansågs vara en utstuderad smugglare.

Det berättas, att han en gång smugglat in ett parti sidentyger i landet. Han anade, att tulltjänstemän skulle göra husundersökning och sade därför till sin hustru, att hon skulle låtsas, att hon låg i barnsäng. Sidentygerna placerades i en säng, och hustrun lade sig ovanpå dessa. Dräggen skulle springande avlägsna sig från huset, om han märkte några ridande tullare. Om han blev anropad, skulle han säga, att han var på väg efter barnmorskan. Allt gick efter beräkning. Huset blev undersökt, alltsamman utom sängen, där den jämrande barnaföderskan låg. Tullen blev grundligt lurad.

Det sägs, att hejderidaren redan under sin livstid lät gräva sin grav och där mura in två skrin. Mannen, som utförde arbetet, vågade inte fråga, vad som fanns i skrinen, ty han var rädd, att hejdridaren då skulle döda honom. När graven var färdig, bjöd hejderidaren på grogg nere i graven. Han hade också låtit göra sin likkista, och varje dag sov han middag i den.

Enligt legenden fick hejderidaren en fruktansvärd död. En gång förföljdes han av sina fiender. Han kom ridande över bergen. På Rallareberget hann de ifatt honom och tog honom till fånga. Han tvingades nu att knyta en bindel för hästens ögon och en bindel för sina egna ögon. Sedan fick han rida utför bergsbranten. Ritten slutade med döden för både honom och hästen. Hejderidaren blev begravd tillsammans med sin häst.” (Tidland 1988, s. 12)

Hejderidaren omnämns även i Stenströms hembygdsbok om Örgryte och han återger en berättelse som skulle ha utspelat sig på 1860-talet då en ny ägare köpte Krokslätt Sörgården i Fässberg. Den nya ägaren började att renovera och bröt då upp golvet i huset och där påträffades stora förmultnade sidenstycken, kanske en kvarglömd gömma efter smugglaren, eller så är det endast en myt.[2]

Graven som Svensson lät bygga åt sig finns ännu kvar, men det har flyttats för att ge plats åt järnvägen. Det är därmed osannolikt att det finns kvar några dolda skatter på platsen. Men det är ändå värt att leta sig fram till denna dolda sevärdhet, om än att den ligger något utanför själva Delsjöområdet. Det är inte helt enkelt att hitta fram till platsen, men med hjälp av denna kartlänk borde du kunna finna dig en bra väg.

Läst mer om Lars Svensson via ”Det Gamla Göteborg”.

Referenser

Stenström, Fritz, Örgryte genom tiderna: en minnesbok. D. 1 och 2, 2. faks.-uppl., Sällsk. Örgryte odalmän, Göteborg, 1986[1920].

Tidland, Arne, Sägner och fornminnen från Mölndal, 2. uppl., Tidlands förlag, Mölndal, 1998.

Wilhelmsson, SA. Örgrytegårdarna samt några göteborgslanderier. Inbundna stenciler vid Göteborgs universitetsbibliotek.

Noter

[1] Wilhelmsson, kapitlet om Stora och Lilla Torp.

[2] Stenström, del II, s. 168.

Bilden i sidhuvudet visar gravstenen 2012. Foto: Per Hallén.

I morgon vid kl 7 öppnas den första luckan i Delsjöområdets historiska julkalender. Varje dag fram till och med julafton öppnas en lucka här på Delsjöområdets historia. Det blir allt från korta små notiser ur områdets historia till några längre texter. Hoppas du har möjlighet att följa med genom denna resa fram till julen!

Det är inte ovanligt att besökare tappar föremål (framtida arkeologiska fynd….), men det är nog inte så många som i dag har hittat en sjöskumspipa, men om det var du som tappade din pipa 1837 så vet du nu var den finns!

”En Silfwerbeslagen Sjöskumspipa upptogs på landswägen wid Kallebäckshögar, som kan af rätte ägaren igenfås uti gamla Sahlgrenska huset wid Masthamnen” (Ur: Götheborgska Nyheter 1 juli 1837)

Allt sedan konferensen ”Large Parks in Large Cities” hölls i Stockholm 2015 har arbetet med en bok med ett globalt perspektiv på parker och grönområden i städer pågått. Som alltid vid internationella projekt som detta tar det tid att få allt klart. I dag höll jag boken för första gången i min hand, det är en ”tegelsten” på 586 sidor där områden över hela världen presenteras ur olika perspektiv. Läsaren får bekanta sig med Central Park i New York, Pavlovsky Park i St Petersburg, Tijuca National Park vid Rio de Janeiro, Sanjay Gandhi National Park vid Mumbai – totalt 37 olika parker och teman. Ett av dessa går under rubriken ”A Green Infrastructure Plan for Gothenburg”, av Per Hallén. Där presenteras de gröna kilarna i Göteborgsområdet och däribland Delsjöområdet. I kapitlet presenteras även Göteborgs stads grönstrategi som var avsedd att placera grönområden på samma nivå inom planeringen som t.ex. infrastruktur, detta prövas sedan mot verkliga förhållanden och vad som hände i samband med planarbetet vid Härlanda tjärn. Där visade det sig tydligt att grönområden inte har annat värde än som markreserv. I samband med möten med politiker 2018 lovade jag att processen skulle uppmärksammas även internationellt, det har nu skett.

Murray, Richard (red.), Why cities need large parks: large parks in large cities, Medströms bokförlag, Stockholm, 2021. Internationellt är det Routledge som är förläggare, i Sverige Medströms bokförlag.

För de flesta är det nog inte badväder i dag, annat var det i juni 1959 då det berättades om lördagen som en stor lögaredag:

”När det gäller besökssiffror ledde utan vidare Askim med inemot 35 000 badande människor jämfört med förra lördagens 25 000. Övriga badplatser noterade också riktiga sommarsiffror. T.ex. hade nästet 17 000 badare och Härlanda tjärn drygt 3 000 – en betydande siffra för den badplatsen.

Också Västra Långvattnet hade många besökare, så sent som vid 19-tiden på lördagskvällen fanns där ett 50-tal badande kvar. Överallt karakteriserar man lördagen som den första stora baddagen för sommaren och inför söndagen väntar man komma upp i förra sommarens höga siffror om vädret håller i sig.

Badtemperaturerna för lördagen: Askim 21, Härlanda tjärn 21, Johannelund 18, Lilleby 19, Saltsjönäs 18, Saltholmen 17.” (Ur: GT 14 juni 1959)

Vintern 1966 var snörik och intresset för att åka skidor blev allt större bland göteborgarna. Ibland annat Delsjöbacken erbjöds undervisning, det är alltså ”teknikbacken” vid nuvarande Delsjöbadet. Under rubriken ”Skidfrämjandet erbjuder gratis skidlektioner” fanns det följande att läsa i GP.

”Skidintresset bland göteborgarna har varit på höjdpunkten denna snörika vinter. Detta är något att ta vara på tycker bl.a. Skidfrämjandet, som sedan ett par veckor tillbaka erbjuder både yngre och äldre skidentusiaster gratis skidlektioner. Skidskolor finns i Delsjöbacken, Rådabacken och Härskogen där utbildade skidinstruktörer finns på plats. Undervisningen går i första hand ut på utförsåkning och backteknik.

I den upplysta Delsjöbacken pågår skidskolan måndagar, onsdagar och fredagar mellan kl. 19 och 21, lördagar ges lektioner mellan kl. 14 och 16 samt söndagar mellan kl. 10 och 12 och mellan kl. 14 och 16. På söndagar finns det i Delsjöbacken också en särskild skidskola för de allra yngsta. Barnen i denna grupp bör dock inte vara yngre än 6 år.

Ledare för verksamheten är kapten Gunnar Francke, Skidfrämjandet i Göteborg, som tillsammans med de övriga skidinstruktörerna varit i Österrike och studerat backteknik.” (Ur: Göteborgs-Posten 30 januari 1966)

”Torsdagen d. 14 dennes borttappades imellan Kallebäckshögar och Staden en ordinär hagelbössa med mässingsbygel öfwer bösskolfwen samt mässingsbeslag, låsen något lös samt med en skinrim uti att bära henne på axeln. Den som densamma hittar och det angifwer uti huset N:o 103 wie Holländaregatan, undfår 2 R:dal. R:G:S. Skulle hon vara såld eller pantsatt, will egaren den igenlösa.” (Ur Götheborgs Allehanda 20 maj 1807)

Det har hållits motortävlingar på Delsjöarnas is vid flera tillfällen, som du kan läsa mer om i boken Delsjöskogen, men det fanns även tankar på att låta flygplan landa på isen i samband med dessa tävlingar 1947, men ansökan avslogs.

”Flyget har blivit ett populärt fortskaffningsmedel och alla tillfällen att popularisera det tas i akt. Vid snart sagt varje motortävling på sjö i Sveriges land ordnas uppstigningar för allmänheten, och när Ostermans Aero A.-B. beslöt sig för att arrangera passagerareflygningar på Delsjön i samband med motortävlingarna där i dag, så var det ingen – allra minst bolaget självt – som trodde att det skulle bli avslag på bolagets begäran om tillstånd till flygningen.

Men det blev det. Ingenjör Stig Andersson hade efter att ha talat med förste överkontapel inom vederbörande polisavdelning och fått ja, fått samma svar av fastighetsdirektören, av vattenverket, kort sagt alla instanser, där han kunde tänka sig behöva gör anmälan, blivit så säker på sin sak att han reklamerade med passagerareuppstigninger på Delsjön, men klokt nog gjorde han förbehållet »såvida tillstånd ges av myndigheterna». Det fick han inte – t.f. polismästaren i Göteborg, intendent Westlin, sade nej.

Hos Ostermans tycker man det är lite egendomligt att rikets andra stad icke tillåter ett arrangemang, som går att ordna snart sagt i varje liten by i landet i övrigt, men intendent Westlin förklarar, att det absolut inte är motvilja mot flyg som dikterat avslaget på ansökningen:

– Polisen har ont om personal, och så mycket som kan undvaras har tagits i anspråk för motortävlingarna på isen, förklarar han. Och ansökan om tillstånd att företa passagerareflygningar kom först klockan fem på lördagseftermiddagen – det finns inga möjligheter att få tag på folk för bevakningen då. Hade vi fått ansökan i tid hade väl inga hinder mött, men som det nu är går det inte. Tyvärr – flyg hr ju allmänheten stort intresse av.

Det hör till saken, att Ostermans maskiner håller på med uppstigningar i samband med SM i Falun, och först i sista stund beslöt man sig för att sända en maskin till Delsjön. Isarrangemang i Göteborg är som bekant oberäkneliga saker, och själva motortävlingarna har ju först på sistone fastställts och planerats.” (Ur: Göteborgs-Posten 23 februari 1947)

”Det gamla utslitna observatoriet i Slottsskogen har ännu inte fått någon ersättare.

Kommunen har sedan flera år tänkt sig ett nytt utsiktstorn i Sjölyckan vid Delsjön. Det står färdigprojekterat sedan länge, men kommunens krympande budget har inte medgivit att det byggts. Tornet har slagits ut från investeringsbudgeten år efter år.

Den arbetsgrupp som sökt förverkliga planerna ämnar nu vända sig till kommunfullmäktige med begäran om ett separat investeringsanslag. Eventuellt kunde tornet uppföras som ett AMS-jobb.” (Ur: Göteborgs-Posten 5 oktober 1978)

”Förliden tisdagsafton omkring kl. 7 förkunnade klämtning från tornen, att eldsvåda utbrutit. Den befanns vara på egendomen Stora Torp, belägen ofvan Örgryte kyrka och Stora Bö. Elden hade uppkommit i Ladugårdsbyggnaden, som ock inom ett par timmar lades i aska, och blefvo flera kreatur innebrände.

Till biträde vid släckningen hastade från staden, så skyndsamt som det svåra väglaget ville medgifva, stadens frivilliga sprutlag med dess tvänne lätta sprutor, men kunde beklagligen ingenting serdeles uträtta, sedan vid ankomsten dit, det mesta redan blifvit de häftiga lågornas rof. Om denna hedrande inrättnings goda organisation torde vi få säga någt mera vid et lägligare tillfälle: nu måste vi sluta med underrättelsen, att egaren, som ej länge innehaft Stora Torp, tros högst kännbart lidit af den timade olyckan, ehuru gröda och foder varit försäkrade i Fenix-Compagniet härstädes.” (Ur: Aftonbladet 22 december 1831)

En händelse på Kärralunds gård vintern 1872 blev omskriven av tidningar runt om i landet, följande är Falupostens skildring:

”Frusit och swultit ihjäl har en 70 årig gubbe wid namn Winblad, i tjenst hos en patron Claesson på Kärralund i Bohuslän. Winblad hade i mera än 30 år tjenat hos nämnde patron, fick dock under 17 gr. Köld frysa ihjäl i dennes stall utan att hr och fru C. lemande honom ens en warm dryck. Läkareattesten witsodrar att W. frusit ihjäl äfwnsom att ’förda länge saknats’ för honom. Både hr och fru Claesson äro åtalde wid domstol, men ’frun’ infann sig icke.” (Ur: Faluposten 9 mars 1872)

Mer om Winblad finns att läsa i ”Upptäck Skatås”.

”Det torde tillåtas mig att fästa uppmärksamheten på det djurplågeri som sedan en tid pågår vid iskörning från trakter utom staden. Dragarne lastas med stora lass och tvingas sedan att med en, studnom två personer, påsittande, springa så att svetten rinner af dem, såsom fallet var då jag såg det i går. Äfven om dylikt djurplågeri icke kan förhindras utom staden (jag förmodar att de komma från Delsjön och öfriga trakter åt det hållet), kan man väl ha rätt att fordra, att det förhindras inom staden. Kan jag se det och många med mig, så borde väl polisen kunna se det och stäfja det. Då man tilltalar de råa körsvennerna, får man endast glåpord till svar.

Det är högst bedröfligt att djurplågeriet i en civiliserad stad icke skall kunna utrotas, trots allt tal och skrifvande.

Djurvän.” (Ur: Göteborgs-Posten 18 januari 1892)