Den 13:e juli 2014 berättade jag om ett övergivet torg vid en ödelagd by och om de nybyggnadsplaner som då presenterats för området. Planen för de nya höghusen i området är ännu inte godkänd men under de gångna veckorna har rivningen av Mjölktorget inletts.

När 1950-talets Kallebäck byggdes försågs området även med industri i form av ett stort Mejeri. Det är nedlagt sedan flera år och nu är dessutom nästan alla spår av industribyggnaderna bort. Där är planen att bygga omkring 1500 ny lägenheter i en storskalig omvandling av området. I planerna ingår även vissa förändringar uppe på berget, inte långt ifrån fornborgen.

Det kommer att finnas anledning att återvända till Kallebäcks gamla by för att granska denna förändring närmare.

Alla som är intresserade av böcker som handlar om Göteborg och dess historia bör uppsöka Landsarkivet (Arkivgatan 9A) i morgon 1 april på Göteborgsbokens dag! Det är ett samarrangemang mellan Landsarkivet i Göteborg och Göteborgs Hembygdsförbund. Det finns en utställning med böcker där du kan träffa olika författare samt lyssna på föredrag, allt är gratis! Kanske kommer du att träffa på Roger Andersson som nyligen publicerat en bok om Gårda, som åtminstone till en del har en koppling till Delsjöområdet då flera av gårdarna nära Delsjöområdet hade andelar i Ranängen där arbetarstadsdelen Gårda växte fram. Läs mer om Roger Anderssons bok via min recension av boken på www.goteborgshistoria.com och Lars Gahrns recension via denna länk.

Program för Göteborgsbokens dag:

10.20 Håkan Strömberg, Göteborgs Stadsmuseum: Om utställningen »Göteborgs födelse«
10.40 Håkan Berg: Skalden J A Wadman och det tidiga 1800-talets Göteborg
11.00 Lars Gahrn: Christina Halls visbok
11.20 LarsOlof Lööf: Ostindiska kompaniet – några livsöden
11.40 Lennart K Persson: Den hårda kampen – Göteborgsfotbollen fram till första världskriget
12.00 Louise Lönnroth och Daniel Sjöberg: Källor till Göteborgs historia – om Landsarkivets projekt G400
12.20 Gudrun Nyberg: Om arbetet med en ny bokserie om Göteborg mellan 300- och 400-årsjubileerna
12.40 Kristian Wedel, Göteborgsförfattare och redaktör för GPs »Världens gång«
13.00 ÅRETS GÖTEBORGSBOK 2016 Tillkännages – OBS i receptionen
13.20 Arne Nilsson: Bög i folkhemmets Göteborg
13.40 Catharina Thörn och Katarina Despotović: Den urbana fronten
14.00 John Murray: Vägen till Transatlantic – G D Kennedy och Wilhelm Lundgrens väg till skapandet av storrederiet Transatlantic
14.20 Louise Bengtsson Rylander: Berättelser från Gamlestaden
14.40 Lage Rosengren: Götaälvbron – Göteborgs pulsåder under åtta decennier
15.00 Mats Wångersjö: Bengt Tengroth – arbetargrabben som blev varvsdirektör
15.20 Ritwa Herjulfsdotter: Göteborgaren Thorild Wulff – äventyraren som försvann
15.40 Jop van Zelm van Eldik: Andliga rum – religiösa byggnader i Göteborg
16.00 Claes Rydholm: Göteborgsadresser med betydelse – i stort och smått
16.20 Bo Björklund: Göta älvs betydelse för Göteborg

För dig som väntar på en ny bok om Delsjöområdet kan jag avslöja att det är mycket på gång just nu! I programmet ovan finns 12.20 en punkt där Gudrun Nyberg talar om en ny bokserie om Göteborg mellan 300- och 400-årsjubileerna, i en av dessa volymer medverkar undertecknad med en text om stadens grönområden där givetvis Delsjöområdet har en framträdande plats. Därutöver är ytterligare två böcker (en på svenska och en på engelska) under arbete som kommer att få tydlig koppling till de populära markerna kring Delsjöarna. Givetvis kommer böckerna att ges mycket utrymme här på Delsjöområdets historia när de är tryckta och tillgängliga!

Bråda tider väntar dig som 1700-tals jordbrukare under april månad. När jorden är redo och eventuell snö försvunnit var det dags att se över vårsäden av havre, ärtor, bönor, lin råg och vete samt laga humle-kuporna.

Även i köksträdgården behövdes mycket arbete med att så ut fröer och jorden förberedas så att ogräs förhindras att sprida sig. Bland fruktträden behövdes ympning av kvistar, i Stora Torps fruktträdgård med över 200 träd var detta ett omfattande och tidsödande arbete.

Den stora öppna gräsytan var under 1700-talet Stora Torps trädgård, med hundratals fruktträd. Under våren bör trädgården ha utgjort en fantastisk syn. Foto: Per Hallén 2017.

Ute i skogen skulle björkkvistar samlas in för att bli kvastar, innan löven hade börjat spricka.

De många nya djuren på gården, kalvar, unga svin och lam kunde få börja vistas ute och tjuren skulle kunna få besöka korna och hingsten skulle nu bestiga gårdens ston! Men som jordbrukare behövde du också se till att djuren var friska och rena, bland annat skull hästarnas munnar rensas. Gårdens höns, ankor och gäss kunde väntas börja lägga ägg och till hönsen rekommenderades att ge en blandning av sönderhackade nässlor och vetekli som ett stärkande foder. Nässlor kommer upp ur jorden ganska tidigt och det var lämpligt att skörda dessa snabbt och låta torka nässlorna de kunde då senare uppblandas med ärtor och halm för att ge ett hälsosamt djurfoder.

Fiskdammarna och fiskeplatserna skulle hållas under uppsikt under fiskelekarna.

Om det fortfarande fanns kvar spannmål i gårdens lager så var detta en mycket lämpligt tid att föra den till marknaden för att omvandla lagret till pengar. Spannmål var givetvis en bristvara sent på våren och kunde inbringa stora värden för den som varit sparsam.

Gårdens byggnader skulle under april månad inspekteras, och om det var nödvändigt, reparera husen.

Referens

Håkan, Tunón (red) 2016. Broocman, Reineri, En Fulständig Swensk Hus-Hålds-Bok af Reinerus Reineri Broocman. En Handbok i gårds- och hushållsskötsel i vid mening från 1700-talets första hälft samt Broocmans värld och hushållsbok belyst i åtta artiklar av nutida forskare. Centrum för biologisk mångfald, Uppsala & Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, Stockholm.

Vattennivåerna i Delsjöarna är just nu låga, det händer periodvis när det tappas av mer vatten än vad som kommer in från Göta älv, eller när införseln av någon anledning stängs av. Under söndagens besök vid Edsviken mellan Stora och Lilla Delsjön spanade jag efter flinta, men utan framgång. Edsviken var ett landområde fram till 1860-talets slut då vattenverket kom till, innan dess var det en bäck som gick mellan sjöarna där det fanns ett rikt ålfiske och utmed bäcken bodde människor redan för tusentals år sedan. Bilden visar området vid fornlämning Göteborg 48:1, (länk till fornsök):

”Fyndplats för slagen flinta, ungefärligt läge. Vid besiktningen, som utfördes vid högt vattenstånd, kunde inget troligt boplatsläge lokaliseras. Från platsen har tidigare tillvaratagits flintfynd enl nedanstående källa: skärvor. Tidigare uppteckning GAM 22 s. 14”

Edsviken och fornlämning Göteborg 48:1. Foto: Per Hallén 2017.

1994 hittade jag en tjocknackig yxa ett par hundra meter från denna plats, nära de stora flyttblocken ”Flaget vid Edsån”, ytterligare ett bevis på att stenåldersfolket rörde sig i detta områden.

Tjocknacking yxa, hittad av Per Hallén vid Edsviken 1994.

Hotellet som redan slagit upp sina portar mitt i golfbanans område vänder sig varken till lyxresenärer eller budget dito utan till naturens minsta invånare – insekterna. Idag verkade det inte så många gäster men det lär väl ändras när våren kommer på riktigt.

På en del äldre kartor som visar området kring Göteborg finns ”Jättegraven” (se karta från ca 1800 i Krigsarkivet) eller ”Jättekonungens grav” markerad invid Kallebäck. (Lindroth  1929 s. 190) Under äldre tid kallades hällkistor ofta för jättestugor och det är en beteckning som ännu lever kvar i Danmark. (Hedeager 1985, s. 143, Nyqvist 2007, s. 233) Namnet kung Rings grav eller Ringshåla skapades efter Laurentius Svenonis Bökers besök i området under slutet av 1600-talet, han har därmed gjort ett visst avtryck i området även om hans idéer kring graven var helt felaktiga. Idag vet vi att hällkistor är gravmonument från ca 1800-1500 f. Kr., från en tid då de tidiga bönderna hade börjat brukar markerna vid Kallebäck (se länk). Hällkistan är en av omkring 20 som finns inom Göteborg stad. (Delsjöreservatet 1969, s. 24-25, Gustafsson et al 2001, s. 49-51)

Laurentius Svenonis Böker var en av de första infödda göteborgarna som bedrev högre akademiska studier och författade en avhandling. Staden hade vid den tiden inte något universitet så avhandlingen försvarade han i Greifswald. Han blev därefter tjänsteman och arbetade bland annat i Skåne under några år innan han återvände till Göteborg.  Bökers egentliga intresse låg dock inte i administration utan i fornforskning.  Hans brev till Olaus Rudbeck d.ä., om antikviteter i Göteborgstrakten, författat 1692 är ett tydligt tecken på ämnet som Böker önskade arbeta med, men som aldrig blev hans yrkesuppgift. Rudbeck d.ä. skulle användas som underlag för Atlantikans tredje del, men Bökers text lämnade inte stora spår hos Rudbeck. Däremot finns det mycket av Rudbecks sätt att tolka det förflutna hos Böker. genom godtyckliga analogier förklarar uppkomsten av sin hemtrakts ortsnamn: Landvetter hade enligt B. sitt namn av »landvetare», som från bergens höjder genom eldar underrättade om fiendens ankomst, Askim hade sitt namn av invånarnas askar eller farkoster, Hisingens namn härledde sig från ett äldre Hinsidingen osv.  En del av dessa märkliga slutsatser återkom i Cederbourgs beskrivning av staden Göteborg 1739. I Granbergs historik över Göteborg konstateras att Bökers text som vetenskaplig produkt är värdelös, men att det utgör en intressant exponent för rudbeckianismens ortshistoriska forskning. (SBL Vennberg)

Det är därmed knappast förvånande att Böker skapade en ”storslagen kunglig historia” kring hällkistan i Kallebäck. Böker hävdade med bestämdhet i sitt brev 1692 att graven tillhörde konung Ragvald Knapphöfde. Enligt en äldre tradition skulle konung Ragvald ha dödats i Karleby Långa nära Falköping men det ville Böker ändra på. Han baserade sina argument på att kungen var ute på Eriksgata och hade utgått från Jönköping, då skulle han inte ha rest mot Falköping utan istället tagit genaste vägen mot Älvsborgs och senare Lödöses fästen. Enligt den argumentationen borde kungen passerat Kallebäcksområdet och det ville han stärka ytterligare genom ett resonemang kring själva ortnamnet. Han hade nämligen, av ortens gamla, fått veta att platsen inte hette Kallebäck utan Kaile-Pitt och Kaile-Putt, det skulle stämma bättre med traditonen att kungen dödats vid Kaile-Pitt. (Fröding 1921 s. 37-38)

I Bökers brev finns även mer jordnära och värdefull information, nämligen en tidsbestämning av när graven förlorade sina takhällar; ”Thenne konungs Grifften finnes på en höjd emillan twenne Bergkullar wid pass fem Svenska alnar i bredden, ombygd öfwer Jorden med släte och slutne Gråstens Hallar i en aflång Fyrkant, warandes alla Hallarne satte och fäste neder i Jorden en styf Swensk aln högt, och såg jag för 10 åhr sedan, då jag detta monument först blef warse, att Låket på thenne tumben war ocksåaf twenne brede och flate Gråstens Hallar gjordt och nätt hopfogadt. Men nu i förledin Sommar, då jag par curiosité red litet ifrån Landswägen att se på Grifften, woro begge Låkstenarne borttagne, uthen twifvel af owettige Bönder till någre Qvarnstenar employerade, hwilket gjck mig mycket till sinnes.” (Fröding 1921 s. 37)

Brusewitz teckning från 1851, ur Gustafsson et al 2001, s. 51.

Hällkistans takhällar försvann alltså någon gång mellan 1680-talets början och 1690-talets början och det är inte osannolikt att ytterligare förändringar av graven gjorts under följande århundraden. I en skildring av ”Grafhög med hällkista” från 1821 finns en bifogad teckning som visar att graven då var avdelad i flera ”rum”, men dessa mellanväggar har uppenbarligen försvunnit sedan 1800-talets början.

Hällkistan och gravhögen enligt teckningen 1821.

Hällkistan med gravhögen idag. Foto: Per Hallén 2017.

I skriften Nordiska fornlemningar 35, Grafhög med hällkista gavs 1821 följande skildring av hällkistan ovan Kallebäcks källan:

”I Säfvedals härad och Örgryte socken, ej lång från Göteborg, och nordost om Kallebäcks källa, ligger den så kallade Jättegrafven och Ringshålan, hvilken här blifvit aftagen efter H:r Conducteur Hilfelings teckning och består af en hög, som har ungefär 60 alnar i omkrets, hvaruti finnesen 8 alnar lång och 2 alnar bred hällkista; dock ligga å hvarje ända om densamma tvänne stenar, som torde utgjort serskilda minre griftrum, eller också endast varit vårdprydnader. Sjelfva hällkistan, som ock de andre stenarne, står vid pass 1½ aln under jorden och lika högt ofvan dess yta, och äro alla täckstenarne bortförda, hvilket tyckes äfven vara fallet med åtskilliga sidstenar. Som begrafningssätten i Norden varit af ålder så ytterst olika, och som viss tid alldeles icke kan för desamma bestämmas, enär liken ej sällan högades i brännåldern och brändes i högåldern; är likafullt allt skäl att påstå, det de grifter, hvari flint-och kopparvapen förekomma, äro bland de aldraäldsta. Man erinre sig, att det från uråldriga tider varit öfligtända långt, fram i Christendomen, att hos de döda nedlägga rustningar och andra dyrbarheter, dem de i lifstiden burit. Då nu flint-och kopparvapen tillhöra tvifvelsutan våra urfäder, så är ingen ting rimligare än att de grafvårdar tillegnas dem, i hvilka dylika saker anträffas. Och, som just dessa grafvårdar merändels bestå af en eller flerasammanbyggda sten- eller hällkistor, hvilka äro dels mer eller mindre med jord, eller sten, eller jord och sten tillhopa öfver-höljde, dels resa sig mer eller minre öfver sina jord- och rörkullar; torde man derföre kunna med temlig säkerhet yrka, att den här ifrågavarande innehar en hög ålder, ja kanske varit till före Asarnas ankomst. — Det är klart, att vi, i följd af hvad nyligen andragits, ingalunda kunna, enligt några fornforskare, gifva Ragvald Knaphöfde detta hvilorum; en gissning, föranledd deraf, att nämnde Konung skall vid Kailläpit blifvit afdagatagen, hvarmed förmodligen menas Karleby Långa i Vartofta härad nära Falköping, der en jordhög kallad Ragvaldshög förefinnes(se H:r Prof. Sjöborgs Försök till en Nomenclatur för Nord. Fornl. s. 54 o. f.” (Liljegren & Brunius  1821)

Någon arkeologisk undersökning har aldrig utförts vid Kallebäcks hällkista, vad som eventuellt döljer sig i graven väntar alltså ännu på att avslöjas.

Hällkistan 1932. Foto: Nils Niklasson, ur Gustafsson et al 2001, s. 51.

Hällkistan idag. Foto: Per Hallén 2017.

Karta
Krigsarkivet
Sverige Topografiska kartor, Göteborgs och Bohus län, detaljkartor, SE/KrA/0400/15B/038, bildid: K0002929_00001

Litteratur

Delsjöreservatet. Konsultbyrån GAKO. Göteborg 1969.

Gustafsson, A; Karlsson, H. Med kollektivtrafiken till förhistorien. Göteborg 2001.

Fröding, H., ”Laurentius Bökers brev till Olof Rudbeck om Göteborgstraktens antikviteter”, Göteborgs och Bohusläns fornminnesförenings tidskrift 1921, Göteborg.

Hedeager, Lotte & Kristiansen, Kristian (red.), Politikens Danmarkshistorie. Arkæologi leksikon, Politikens forl., København, 1985

Laurentius Svenonis Böker, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16281, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Vennberg.), hämtad 2017-04-05.

Lindroth, H. Ortnamnen i Göteborgs och Bohuslän II. Ortnamnen på Göteborgs stads område jämte gårds- och kulturhistoriska anteckningar. Göteborg 1929.

Liljegren, Johan Gustaf & Brunius, Carl Georg,, Nordiska fornlemningar 35. Grafhög med hällkista, 1821.

Nyqvist, R., Landskapet som ram – hus och grav som manifest. Göteborg 2007. (https://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=2&ved=0ahUKEwi92bzX6ZLTAhWJBiwKHVWNBc8QFggkMAE&url=https%3A%2F%2Fgupea.ub.gu.se%2Fbitstream%2F2077%2F15423%2F10%2Fgupea_2077_15423_10.pdf&usg=AFQjCNGZvYWBLOruPgRWI_4sJWRnB8CnaA&cad=rja)

Olof (Olaus) Rudbeck, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6987, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Eriksson), hämtad 2017-04-05.

Vid mitten av april skall arbetet med förnya lekplatsen vid Härlanda tjärn enligt en nyhet som kom från Göteborgs stad under måndagen. De skall bli nya gungor, lekhus, parasoll som skall ge skugga, fler picknickplatser och buskar. Staketet kring lekplatsen skall göras i ordning och det skall bli tre nya entréer till lekplatsen.

Själva badplatsen skall också ses över och få ny gångväg till duschen som även förses med trädäck och bänkar. Över bäcken som rinner genom området byggs en bro efter att det lilla vattendraget grävts ur och gjorts lite större.

Se denna länk för en större karta/skiss över badplatsen.

En riktigt trevlig och glad påsk tillönskas alla läsare av Delsjöområdets historia!

Påsken har många och högst varierande traditioner knutna till sig, alltifrån ägg och gula kycklingar till häxor och färder till Blåkulla. SVT Sörmland publicerade i veckan en berättelse om Anna Ersdotter, den sista ”häxan” som avrättats i Sverige, läs mer via denna länk. Häxor i Delsjöområdet är svårare att hitta, åtminstone under historisk tid. Bilden högst upp på sidan visar dock på att häxorna numera flaggar för sin närvaro i Delsjöområdet!

En berättelse från 1600-talet, återgiven av Stenström i boken ”Örgryte genom tiderna” handlar om en trollkona på en av gårdarna nära Delsjöområdet. Stenström skriver; ”Ingrid på Örgryte Stom blev 1629 beskylld av Anders på Överås, att hon umgås med trolldom, vilket Anders för sittande rätt är geständig, sägande att Ingrid haft träta med honom och därvid utlovat, att honom skall ont vederfaras såsom ock strax hände, i så motto, att han har mistat ett par oxar och dessförutom fått sådan värk i sina lår, att både blod och annan orenlighet i långlig tid lupit av honom. Dessutom har han stor åsaknad på sin mjölkning, så att därmed icke så lyckligt vill avlöpa som tillförne, och betygar att sådant är genom hennes tillskyndelse påkommet. Domen bestämde, att Ingrids man i hustrus ställe sjelf tolfte skall sig med Ed purgera.” (Stenström, del 1, s. 71)

Denna händelse utspelade sig flera årtionden före de ”klassiska” häxprocesserna under 1660-talets slut. Stämningen var därmed inte lika uppjagad och Ingrid blev inte avrättad.

”Ingen svensk stad har maken till Göteborgs fritidsområde Delsjöreservatet. Till de anläggningar för sport och friluftsliv som funnits i åratal har nu kommit Skatåslägret, som redan blivit ett högkvarter för idrottsfolket. Men även de friluftsintresserade göteborgare som inte tillhör någon idrottsklubb är hjärtligt välkomna.” Så inleddes en artikel om Delsjöområdet i tidningen Göteborg av idag år 1948 (tidningen bytte senare namn till Vårt Göteborg och är numera en nätbaserad tidning). Då var Delsjöområdet en välkänd plats för Göteborgarna men Skatås var en nyhet. Där hade militären haft en anläggning och under krigets sista år hade där byggts ett flyktingläger, men 1948 hade Skatås börjat användas för friluftsliv.

”VEM HAR INTE HÖRT TALAS OM VÅLÅDALEN, fjälldalen uppe i Jämtland, där idrottsmän från hela Sverige och från olika håll i Europa byggt upp sin kondition och lagrat energi för kommande rekord? En del göteborgsstjärnor med Bosse Ericson i spetsen hör till dem som kan vittna om detta mångomskrivna idrottsparadis.

Men alla sportintresserade göteborgare kan inte vara av Bosses klass, och de flesta har ingen möjlighet att på egen hand och bekostnad resa så långt. Men är det också så nödvändigt? Göteborg har faktiskt ett inte oävet surrogat på nära håll. Hindås känner alla till, men Skatås är mindre bekant, fast det ligger inom själva stadsområdet! Denna anläggning, jämte det omgivande Delsjöreservatet, kan gott betecknas som Göteborgs Vålådalen — om det nu ska vara nödvändigt med importerade namn. Säkerligen vet inte ens alla av dem som mest varje söndag marscherar till Delsjön och tillbaka igen hur mycket staden här gjort till fromma för göteborgarnas fritidsnöjen av de mest skilda slag.

Delsjöreservatet har sitt namn efter Delsjöarna, Stora och Lilla, och sträcker sig österut från Delsjövägen- Munkebäcksgatan mellan Boråsvägen och Partillevägen. Man kan inte klaga på avstånd — den röda spårvagnslinjen för en nästan ända fram till skogsbrynet.

Undan för undan har Göteborgs stad förvärvat detta märkligt oförstörda stycke natur. Det var dock ingalunda omtanken om göteborgarnas behov av fritids- och rekrea­tionsområde som förestavade de första markköpen: man ville för framtiden tillförsäkra staden rätten till vatten­täkten i Delsjöarnas nederbördsområde. Ett reningsverk anlades vid Sjölyckan ett par hundra meter från Stora Delsjöns västra strand, och härifrån får alltjämt ett icke ringa antal göteborgare ett utomordentligt gott vatten till badkaret eller kaffehurran. I våra dagar rinner det dock älvvatten — omsorgsfullt renat! — från de flesta kranar. Från Kallebäcks berömda källa i kanten av Delsjöområdet vid Boråsvägen utgick som bekant vår första vattenledning. Ännu ett materiellt kommunalt intresse är att notera. Skogarna ger en hel del både ved och timmer, som kom särskilt väl till pass under den svåra bränslebristen under och efter kriget.

Däremot har bebyggelsen endast tillåtits att nagga natur­parken i kanten i Kålltorp och Torpa. Ont om tomtmark är det visserligen, men själva namnet reservat säger ju ifrån att området reserverats för särskilda ändamål. De som nu styr och ställer med sta­dens angelägenheter är täm­ligen eniga om att Delsjö­reservatet skall få behålla sin vildmarkskaraktär såsom ett rekreationsområde, som väl knappast någon annan svensk stad har maken till.

Med varsam hand har också skogsnämnden, som för­valtar området, under de senaste åren gjort diverse anord­ningar för att göteborgarna i än högre grad än hittills skall söka sig hit. Här finns vackra promenadvägar, stigar, lättillgängliga utsiktspunkter med hänförande vyer, ridvägar och trappor, allt anlagt så att naturen störs så litet som möjligt. Har ni sett höstfärgerna i Stora Torps granna skogar? Om inte, gack och se! Hur många vet var ett par av södra Sveriges största granar står? Ut och leta!

Vintersportmöjligheterna i detta område hade upptäckts av göteborgsungdomen långt innan skogsnämnden fanns. Men denna har gjort goda resurser ännu bättre. Två skidbackar i närheten av Delsjökolonien och en teknikbacke i slänten ned mot Stora Delsjön hör till de senaste årens nyheter. Den som har sina vägar hit en vintersöndag med skidföre är sä­kert villig intyga, att det greppet ur skattekassan var lyck­ligt. På Härlanda tjärn, där mången tagit sina första osäkra steg på stålskodd fot, har hastighetsåkarna sitt speciella tillhåll, och bandybanorna slits från morgon till kväll.

Att ett kommunalbad också anordnats vid Härianda tjärn förvånar mången utsocknes, men den kompletteringen till havsbaden var synnerligen behövlig. Det är inte alla i de östra stadsdelarna som har tid eller råd att resa en timslång väg för att komma till saltsjön. 5.000 badande en het sommarsöndag är ingenting ovanligt. För camping­folket är det också väl sörjt i strandskogen, och folkskolebarnen har sitt speciella utflyktsställe i Bengtstorpet. Vid Västra Långevatten finns också en badplats.

Så några ord om Skatås, idrottsfolkets nya träningskvarter. Namnet blev känt under krigets sista skede, då här ordnades ett läger för flyktingar från de tyska koncen­trationslägren. I våras arrenderades så Skatås ut av staden till Skid- och friluftsfrämjandet, som utnyttjat det till för­läggning. Tusentals skolbarn, även från grannländerna, samt enskilda turister eller grupper har där i somras fått ett billigt och bra logi i vackra och ogenerade omgivningar men ändå nära city. På förplägnaden i den stora matsalen har det heller inte klagats.

Idrottsmännen har med förtjusning anammat Skatås. Här har redan hållits träningskurser för friidrottsmän i flera omgångar, bl. a. inför sommarens olympiad. Göte­borgarna var visserligen varken många eller särskilt segersälla i London, men det kan i varje fall inte Skatås lastas för . . . kanske det i stället skall hjälpa oss till så mycket större viktoria 1952! Under ett par intensiva veckor höll också brottarna till här för att förbereda sig till försva­randet av Göteborgs ära i översta fyrstadsgruppen.

Brottning i Skatås.

Ett Vålådalen i miniatyr är Skatås, nära väg till stan, vackert beläget och med skapliga resurser, som undan för undan skall förbättras. Det är inte underligt, att idrotts- pojkarna och -flickorna samlas här i allt större skaror, nu när vädret så ofta lockar till härligt friluftsliv. Det lönar sig för var intresserad att ta en titt och motionera eller träna efter behag.

Skatås och Delsjöreservatet i sin helhet är en oskattbar tillgång, som göteborgarna i gemen bör utnyttja — men också slå vakt om. Tyvärr har inte alla besökare visat lika stor aktsamhet. De många skogsbränderna under de senaste tio åren har åstadkommit fula ärr. En glödande cigarrettstump, för att inte tala om luntning — göteborgspojkarnas speciella skötesynd — kan på några timmar spoliera värden som tillhör oss alla.
Låt oss komma överens om att i fortsättningen und­vika all brandrisk när vi uppehåller oss i denna naturpark! Alla hyggliga medborgare bör också strängt slå ner på en speciell sorts vandaler: grenbrytarna, som tror att skogen gör sig bättre i ett rum än ute i naturen.” (Göteborg av idag, nr 2 1948)

Längst till vänster Härlanda tjärns badplats, i mitten hoppbackarna i Björkedalen och till höger ridning på någon av områdets ridvägar.

Morgonen bjöd på minus 4,5 grader, då är det svårt att tro på våren. Men som alltid ger ett besök i Delsjöområdet hopp och livslust åter. Några bilder visas här från våra fantastiska marker invid Härlanda tjärn och Svarttjärn. Djur och natur nu lever upp liksom de många motionärerna, låt oss hoppas att detta område får fortsätta att vara orört.

Idag rapporterar GP om att Liseberg, i samband med öppnandet av parken för sommaren, använt konfattikanoner som av misstag skjut ut stora mängder av varan över staden. Enligt tidningen har en cyklist sydöst om Delsjön: ” Vid femtiden passerade cyklisten Jonas Malmqvist sydöstra Delsjön och såg då ett stilla fallande, gult konfettiregn. Först efter att ha läst GP-artikeln förstod han var konfettin troligtvis kommer i från. – Jag tyckte det var lustigt att det kom konfetti från himlen, det är ju säkert en halv mil bort. Samtidigt känns det naivt att sprida ut sånt här, säger han.”

Har kanske någon av läsarna här sett konfettin?

Den 4 maj 1945 berättade GP om hur 198 holländska medborgare anlände till Göteborg efter sin fångenskap i tyska koncentrationsläger. De kom att inkvarteras i Skatås. Artikeln nämner även det stora lägret som låg i Robertshöjdsområdet (Smörslottsgatan / Rosendalsgatan).

”Kvinnor och barn från läger i Mecklenburg.

Med ordinarie persontåget från Malmö anlände i går kväll 198 holländska medborgare, huvudsakligen kvinnor men också en del barn, vilka frigivits ur interneringsläger i Mecklenburg och genom Röda korsets försorg förts till Sverige i avbidan på hemresan till fosterlandet.

I fem av spårvägens bussar fördes de omedelbart ut till barackförläggningen i Skatås vid Delsjön, där de inkvarteras. Det blir en karantänsförläggning med hänsyn till risken för att en del av dem kunna vara smittoförande efter vistelsen i tyskt interneringsläger. Allmänheten får sålunda inte komma i kontakt med dem.

Alla voro på ett strålande humör. I Malmö hade de klätts upp från topp till tå, och det var tydligt att de återfått känslan av att de hade ett människovärde. De flesta hade suttit i åratal i tysk fångenskap, och efter de umbärande de där fått utstå voro de överlyckliga över att åter få leva och vara som fria människor.

Inlastningen i bussarna hade ordnats mycket diskret, men det kunde inte hjälpas att en del folk samlades kring holländarna, när de med sitt minimala gepäck – på sin höjd ett litet paket – i handen vandrade från tåget till bussarna. Vänliga vinkningar från göteborgarna besvarades glatt av främlingarna, som säkert inte kunde undgå att märka det deltagande som mötte dem från skaran av åskådare.

Tidigare ha två kontingenter fransyskor, inalles cirka 340, kommit till Göteborg och inkvarterats på Robertshöjd vid Delsjön, där i vintras de infrusna engelsmännen fingo hålla till.” (Ur: GP 4 maj 1945)

Läs mer om flyktinglägret i Skatås:
Persson, Maria (red.), Skatås: utgrävningen av en minneslucka, Bricoleur press, Lindome, 2011

Persson, Maria, Minnen från vår samtid: arkeologi, materialitet och samtidshistoria, University of Gothenburg, Dept. of Historical Studies, Diss. Göteborg : Göteborgs universitet, 2014,Göteborg, 2014 (fulltext finns via denna länk)

Idag vill jag tacka för de 200 000 besök som gjorts på http://www.delsjoomradet.se sedan 14 augusti 2011, alltså dagen då hemsidan flyttade över till wordpress. Under 2015 var det omkring 2000 besök varje månad, 2016 ökade antalet till 4000 och under början av 2017 har ökningen fortsatt och har i medeltal varit 6000 varje månad. Det är mycket glädjande och inspirerar mig till att fortsätta utveckla sidan och ”gräva fram” mer om Delsjöområdet och dess rika historia.

Blå Tornet, ett utsiktstorn högst upp på Korpberget vid Stora Torp försvann någon gång under början av 1900-talet.

På Stora Torps gårdssida finns en bokskog och ovanför den ligger Korpberget eller Utsiktsberget, som det också kallas. Där byggdes i slutet av förra seklet ett utsiktstorn – det s.k. Blå tornet. Det var i två våningar. Än finns det minnesgott folk som talade om hur man firade glada gökottemorgnar häruppe, gårdsfolket sökte sig gärna hit efter vardagens slit på åker och äng till en kaffestund i solnedgången. Än i dag kan man faktiskt njuta av att gå dit upp – här ges en vidsträckt utsikt ända mot Biskopsgården med Backa kyrka och långt uppåt Göta älvdalen! Tornet stod kvar till det murknade ner, men grundstenarna i rundel uppe på bergknallen skvallrar om var det stått! (Nils Boström, GHT 24/4 1961)

Jag har skrivit om tornet vid några tillfällen tidigare (se denna länk) men idag kommer det att handla om helt ny forskning som nu inletts kring tornets historia. I samarbete med arkeologen Roger Nyqvist och GAST (Göteborgs Arkeologiska Studentförening), påbörjades helgen 22-23 april 2017 undersökningen av platsen där tornet stod. Resultaten har redan överträffat alla förväntningar.

Blå tornet.

När grästorven togs bort kom det fram fynd som kan dateras till hela 1900-talet och även en del äldre material. Dessutom hittade järnpiggar som använts för att hålla tornets grundstenar på plats.

Detta utsnitt ur bilden ovan visar några av järnpiggarna som säkrar en av grundmurens stenar.

Invid denna trädrot påträffades en järnpigg som fortfarande sitter på plats. Stenen ligger alltså i ursprungligt läge. Mycket av den övriga stenen låg enligt Boström (se citat ovan) kvar på platsen 1961 så mycket har förändrats här under 1900-talets senare del.

Vit krita har använts för att markera platsen för järn eller hål där det suttit piggar. För första gången gick det nu att se exakt hur stort tornet varit.

Varje punkt markerades med ett nummer för att göra det möjligt att rita en planritning över platsen.

Järnkorken ovan har i årtionden legat under jord, mossa och ljung men var trots detta i ganska gott skick nu när den åter kom fram i ljuset.

Fyndmängden och de många ganska välbevarade lämningarna efter tornet överraskade och gladde alla inblandade. Men det pågick även ett arbete i det omgivande landskapet. Vägen upp mot tornet skulle studeras och det visade sig att vägbanken var välbyggd och hade en stabil vägbank. Det stärker berättelserna om att det gått att köra häst och vagn upp till tornet och även bil upp till toppen långt efter att tornet försvunnit. Invid själva tornet finns en liten vändplats där herrskapet kunde vända med sina vagnar.

Tjocka rötter växer invid vägbanken idag (se bilden ovan) men den är ändå i gott skick. Det är tydligt att anläggningen med väg och utsiktstorn inte var något hastverk, det var byggt för att hålla och finnas kvar länge.

Den lyckade grävningen kommer högst sannolikt leda till en fortsättning under hösten och gradvis kommer vi att kunna berätta mer om Stora Torps omgivningar. Park och Naturförvaltningen, som gett tillstånd till grävningen, kan även tänka sig att sätta upp en skylt för att berätta mer för besökarna om denna plats. Under helgen var det många helglediga göteborgare som passerade och alla var mycket intresserade av vad som pågick.

Det finns även en presentation av projektet på GAST:s hemsida – se denna länk.

En intressant fråga för det fortsatta arbetet är hur gammalt är tornet och har platsen använts som träffpunkt även tidigare. På kartan över Stora Torp 1815, som förvaras hos Stadsbyggnadskontoret i Göteborg, finns en markering som liknar en flaggstång. Det skulle kunna vara på samma plats som Blå Tornet, kanske kan denna fråga besvaras av fynden som nu samlats in eller som kommer att hittas vid framtida grävningar.

Våren är nu här på allvar och det är bråda dagar inom jordbruket! Vi skall återvända till 1700-talet och se vad som skulle kunna behöva utföras vid gården Stora Torp en majmånad för drygt 300 år sedan.

1. Ute på åkermarken är nu vårsådden förbi och det är dags att se över läget på åkrarna. Trädan skall bearbetas så att den inte blir allt för igenväxt och diken kan behöva grävas. Om säden inte kommit upp på några områden är det bra att där märka upp området och bättra marken med torv eller dynga.

2. I köksträdgården behöver man vara flitig och rensa bort ogräset. På platser som ej nås av regn måste planteringarna vattnas.

3. Fruktträdgården behöver ses över så att det inte växer upp rotskott som kan skada frukträden, gamla som unga.

4. Skogen behöver rensas och pinnar till räfsorna samlas in.

5. Fåren måste tvättas och göras i ordning för att klippas. Lammen skall nu också skiljas från tackorna för att få fram fårmjölk för gårdens behov av fårost. Kreaturen på gården bör släppas ut på bete innan solen gått upp på morgonen. Det är också bra att ge boskapen en bit smör och bröd vardera, det är hälsosamt.

6. Ston och föl kan nu också släppas på bete. Det är nyttigt för hästarna att få eklöv att äta om sådana finns på gården.

7. De pennor som gässen släpper måste samlas in och förvaras väl, ty de är goda skrivdon. Gåsungarna måste passas så att de hålls inne när vädret är dåligt och kyligt. Även kalkonungarna är känsliga och behöver hållas i värmen och ges lite extra foder.

8. Om det finns möjlighet att fånga kräftor så är maj månad en bra tid för kräftfångst. Även ålkistan bör ses över inför årets fångst.

Flertalet av sysslorna ovan fick jordbrukarna vid Stora Torp ägna sig åt kring mitten av 1700-talet.

Karta

Lantmäterimyndighetens arkiv
14-ÖRG-51, Stora Torp 1815 (upprättad 1814)

Litteratur

Håkan, Tunón (red) 2016. Broocman, Reineri, En Fulständig Swensk Hus-Hålds-Bok af Reinerus Reineri Broocman. En Handbok i gårds- och hushållsskötsel i vid mening från 1700-talets första hälft samt Broocmans värld och hushållsbok belyst i åtta artiklar av nutida forskare. Centrum för biologisk mångfald, Uppsala & Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, Stockholm.

Den 11:e april berättade jag att Lekplatsen vid Härlanda tjärn skulle rustas upp, nu har arbetet inletts. Det cirkelformade området har nu börjat ta form och runt detta skall det bli picknickbord med gula parasoll.

På parkeringsplatsen väntar ”hyddorna” som skall bli en del av lekplatsen.

Läs mer om upprustningen av lekplatsen via denna länk.

Nu på söndag, 14:e maj, arrangerar jag tillsammans med Svenska turistföreningen Lerum-Partille en vandring i området kring Skatås. Denna gång är det 1900-talets historia i området som är temat. Mellankrigstidens friluftssatsningar och soptippar, krigsårens dramatiska händelser med fångutväxling, flyktingar och tyska stridsflyg över området och slutligen efterkrigstidens Skatås.

Start klockan 10 utanför entrén till Skatås motionscentral. Vandringen är ca 6 kilometer lång i varierad terräng, vi gör ett stopp på lämplig plats för lite fika. Varmt välkomna!

I år är det 90 år sedan Delsjökolonin etablerades och det kommer att på olika sätt uppmärksammats. I själva kolonin kommer det att bli firande den 15 juli men även här på Delsjöområdets historia tänker jag uppmärksamma jubileet. Denna söndag blir det därför ett utdrag ur GT från den 17 april 1928 när byggandet av stugor och anläggandet av trädgårdar hade börjat komma igång.

”Delsjökolonien, den nya anläggningen närmar sig sin fullbordan, många hus under tak.

Om man far igenom trakterna kring Delsjön, vinner man, efter passerandet av långa obebyggda områden på en sluttning uppkastade en hel del små stugor, som antingen stå helt färdiga eller också äro under uppförande. På några håll är endast grunden lagd, och här och där ser man personer i arbete med målning av stugan eller grävning i jordbiten utanför. Det hela verkar ett Klondyke eller nybyggarland i miniatyr.

Ja, just i miniatyr. Det är nämligen Delsjöns kolonianläggning, påbörjad för något år sedan, vilken nu allt mer närmar sig sin fullbordan. I staden finns förut åtta kolonianläggningar, alla under överinseende av Föreningen Göteborgs koloniträdgårdar. Delsjökolonien är den nionde. Här finns ett hundratal lotter, som upplåtits på de vanliga villkoren. Staden äger marken, som uthyres till koloniföreningen, och av denna får sedan varje kolonist arrendera sin lilla plätt.

Det är en sann fröjd att se, med vilket intresse och vilken omsorg kolonisterna ägna sig åt sin lilla ”farm”. Även om det är bara en liten stuga och en liten jordlapp därtill, så är det ändå något, som man kan kalla sitt eget, och där man verkligen är egen herre på täppan. Många av husen äro endast avsedda för tillfällig vistelse under söndagar och fristunder, men en hel del göra så pass stora hyddor – på ställen skulle det bli två rum och kök – att familjen skall kunna bo där natt och dag hela sommaren igenom.” (GT 1928-04-17)

Jag har tidigare (2014-05-11) berättat om ”Stans väg” mellan Sävedalen och Öjersjö. Tack vare ett tips från signaturen ”Stefan” kan jag idag berätta att Partille kommun nu fått Länsstyrelsens tillstånd att bygga om skogsstigen till en 2,5 meter bred grusväg med låga belysningsstolpar.

 Vår tanke är att öka framkomligheten för fler genom att knyta de två kommundelarna via denna genväg. Utvecklingen ligger i linje med Partille kommuns vision att vara en långsiktigt hållbar kommun och vårt arbete att ge Partilleborna en bra livsmiljö, säger projektledare Bojan Delipara.

Den befintliga skogsstigen löper genom kuperade skogs- och våtmarksområden och kommer att utvecklas varsamt.

– Med en nedskalad grusad gång- och cykelväg med cirka 2,5 meters bredd vill vi påverka den omgivande naturen så lite som möjligt, säger Bojan Delipara.

Gång- och cykelvägen kommer att utrustas med lågt placerad belysning från meterhöga stolpar och att förses med en träbro förbi Långmossens våtmarksområde.

Den första etappen skall börja byggas under juli månad. Den går i kanten av naturreservatet och är redan en ganska bred grusväg. Ytterligare en etapp skall byggas närmas Öjersjö. Arbetet skall sedan pågå fram till 2019. Läs mer om detta projekt via denna länk till Partille kommuns hemsida.

Även de östra delarna av Delsjö- Kåsjöområdet börjar alltså att likna Skatåstrakten med belysta grusvägar, är det verkligen nödvändigt och önskvärt?

Idag skall vi bege oss ut på vandring i Delsjöområdet med hjälp av Fritz Stenströms hembygdsbok Örgryte genom tiderna. Vandringen utgår från Kolltorps udde (Kotången) där jag avslutade den första etappen av denna vandring 2012, men nu är fikapausen över och det är dags att fortsätta.

Dagens vandring.

Alla citat i dagens berättelse är hämtat ur andra delen av ”Örgryte genom tiderna, en minnesbok”, sidorna 32-38. Den första etappen av vandringen finns tillgänglig via denna länk.

Fritz Stenström, tack till Guno Haskå för bilden.

”Här är vacker utsikt från Kolltorps udde. I sänkan ligger den ensliga sjön i solglittret med små lekande vågor, som kappas mot strandens stenbädd. I sydväst är den gärdad av Edsåsen och i sydost av Gillsåsens bergsträckning, bevuxen med präktig gran och björkskog. Har man goda ögon, ser man bort i sydost, där Gillsåsen slutar, en grön vret och en stuguknut. Detta är Delsjökärr, det längst bort i Örgryte belägna stället, just i Partillegränsen med utfartsväg över Öjersjö åt Råda. Det är förunderligt, vad denna lilla odlade plätt genom kontrastverkan gör ett gästvänligt inslag i den för övrigt allenarådande vildmarken, som räddats från upptäckt genom sin otillgänglighet. Särskilt åt nordost ruvar ödemarksstämningen över tavlan. Två hökar vila sig ett slag i luften på spända vingar, luften är lätt och de ha god sikt över sitt jaktrevir. Vad bergen äro väderbitna och skrovliga och oändliga! Man får en känsla av att vara på upptäcktsfärd och i håll med att avslöja okänt land, men bergen äro förtegna och yppa sina innersta hemligheter endast för geologernas släkte; mot oss andra äro de tysta och förbehållsamma, men så mycket kan man ju strax ana, att vådeld och bränder gått över dem, och förstört den skogens dräkt, med vilken de fordom skylde sin nakenhet.”

Kotången. Foto: Per Hallén 2017

Idag är Kolltorps udde eller Kotången en ganska lättillgänglig plats med ett enklare WC och en badplats med picknickbord.

Kotångens badplats. Foto: Per Hallén 2017

”Numera finns endast en man i trakten, som i detalj känner namnen på alla de bergskedjor vi skymta, den ena bakom den andra, och denna sin kunskap har han ärvt av sin morfader. Denne ende kännare av bergens topografi är nuvarande ägaren till Delsjökärr, Verner Persson, och därför ej underligt att jag har varit så förveten att besöka honom för att få del av hans kunskaper. Verner Persson känner bergen från barnsben vartenda ett, vet precis var räven, den hade sina lyor och fåglarna sina gömslen, var de bästa betesfläckarna funnos för fäkreaturen, och var de farliga sänkmossarna lågo, som det ej var rådligt att beträda, och där det hänt, att korna lagt sig i ända till huvudet och hornen, han vet också, var det späda och fina vallbetet fanns, som fåren tyckte om, ty som liten gosse gick han vall med fåren så lång sommarn var. Fadern brukade ta emot får från hemmansägarna i Kallebäck på sommarbete, det kostade 1.50 för par under hela sommaren och var billig inackordering, kan man säga.”

Grusvägen mot Delsjökärr. Foto: Per Hallén 2017

För drygt hundra år sedan då Stenström gick omkring i dessa trakter fanns det inte några grusvägar eller skyltade leder genom området. Han fick gå i obanad terräng genom ett ganska trädfattigt landskap bort mot Delsjökärr. Idag kan vi följa den stora grusvägen som bitvis går utmed sjön och bitvis letar sig in i skogen.

Denna runsten står utmed grusvägen, men den har inte någon hög ålder! Foto: Per Hallén 2017

Den äldsta av stugorna i Delsjökärr. Foto: Per Hallén 2017

”Vill man som sagt lättast finna sig till rätta och orientera sig i detta fjällandskap, bör man bestiga det från Delsjökärr.

Hit hittade för så länge sedan som 1809 två bröder för att bryta bygd i vildmarken och odla sig ett stycke jord. Dessa två byggde sig samma år en stuga. Den ene hette Lars och tjänte liksom dräng hos brodern. När Lars hade tjänt så länge, att han hade 150 riksdaler innestående hos brodern att fordra, så fick han i stället för kontanter en tredjedel av torpet, Något skriftligt förekom ej mellan bröderna, utan det var ett muntligt kontrakt på god tro. Här kunde med skäl sägas: »hur gott och ljuvligt är, när bröder kunna sämjas». Sedan gifte Lars sig med sin Elin och byggde åt sig och sin maka stugan n:r 2, öster om gaveln på den förra, Lars och Elin hade en dotter, Helena, moder till nuvarande innehavaren av Delsjökärr, Verner Persson. Lägenheten ligger som sagt ytterst i socknen på Kallebäck Nordgårdens utmarker som en vrå bland bergen, genom dess ägor rinner Ongsvalebäcken (Odinsvalebäcken), Lilla Delsjöns viktigaste tillflöde, som skuttar utför backsluttningen genom ett fall, kallat Kvarnfallet — omöjligt är ju inte, att de båda bröderna haft en skvalta på platsen eller åtminstone haft tanken ditåt. Skillnadsstenen på ägorna är sockengränsmärke mellan Örgryte, Partille och Råda samt häradsgräns mellan Sävedal och Askim. De välvårdade stugorna med dito täppor äro ingärdade med det förr så uppskattade och vanliga prydnadsträdet oxel. De vända ryggen mot ett berg, som kallas Knaltarne och ha framför sig Gillsåsen. Knaltarne äro skydd mot nordan och Gillsåsen mot sydvästen.”

Bastun vid ”kvarnfallet”. Foto: Per Hallén 2017

Skillnadsstenen finns ännu kvar. Foto: Per Hallén 2017

Ursprungligen tillhörde Delsjökärr Hultet Nedergården i Partille. Det var först efter laga skifte (1843-55) som torpen kom att tillhöra Kallebäck Nordgården. Några belägg för en skvalta vid kvarnfallet finns tyvärr inte men sedan Bertilssons tid i området finns det en bastu invid den lilla bäcken.

”När man strävat uppför Knaltarna och bestigit den högsta av dem, Böttjas Knalt, erbjuder sig ett vackert panorama, vart man blickar. Knappt ett stenkast österut går Partillegränsen, ty Öjersjö ligger som bekant i Partilie. Närmaste östliga bergskedja ser från Böttjas knalt ut som en upplagd terrass eller ett fästningsverk och kallas därför också Bergsraden, kullarna därbakom heta Ongsvalekullarna, och nedanför dem ligger Ongsvaletjärn med utlopp genom ovannämnda Ongsvalebäck. Ungefär rakt i norr höjer sig en bjässe, förmer än de övriga, det är Ulveberget och vid östra sidan om detsamma | syns en sammanträngd dal eller pass, som fått det träffande namnet Håldalen. Ulvberget och Håldalen ligga i Partille. I söder fångar blicken en skogig höjdsträcka, som utgör den sydliga inramningen till Lilla Delsjön, liggande djupt nere i dalbottnen med naggade, nästan sågtandade stränder. Viken närmast Delsjökärr heter Vastan — långt a-ljud på båda vokalerna — väster om Vastan ligger Gillsås udde och Gillsåsviken, vi följa med blicken alltjämt västerut, Kimboudden och Kimboviken, Tjuvkisteudden och Tjuvkisteviken gående intill Äjet.

Mitt för Tjuvkisteudden ligger en ö med det märkliga namnet Tjuvkistan. Om orsaken till namnets uppkomst finns numer ingen annan tradition, än att man någon gång hittat en kista med pengar på ön. Platsen är förvisso idealisk som gömställe och upplag för snattat gods och har med största sannolikhet någon gång i tiden använts för dylikt ändamål. Väster om Böttjas knalt ligger första dalgången åt detta väderstreck med en liten vacker sjö, Stora Björktjärnet, som ringlar sig fram över Partillegränsen.”

Den som idag letar sig upp på Böttjas Knalt i hopp om att få se samma vy som Stenström beskriver lär bli besviken. Under de dryga hundra år som passerat sedan texten ovan skrevs har skogen vuxit och det är bara på några få platser som det går att ana sig till att det finns en sjö nedanför berget. Riktas blicken mot öster är skogen än högre och det går inte längre att se exempelvis Ulveberget från Knaltarna.

Inte mycket utsikt idag. Foto: Per Hallén 2017

”Efter denna »rundskådning» gå vi ned från Böttjas knalt — man får ta sig fram på obanad led eller efter fästigarna bäst man kan, korsa Björktjärnsdalen och taga oss upp för närmaste bergskedja, som heter Långvanskullarna (Långvattenskullarna), som från Lilla Delsjön sträcka sig upp mot Blacktjärn i Partille, strax söder om Ugglum; från Långvanskullarna krypa vi ned i Böttjasbäckedalen och knoga oss upp på Lilla Getaryggens bergkam, vilken ej når alldeles ner till sjön — åt norr räcker den ungefär till Blacktjärn. Böttjasbäcken är utlopp för östra Långvattnet. Nästa bergskedja västeröver är Stora Getaryggen och mellan Lilla och Stora Getaryggen ligger Långefjällsdal. Väster om Stora Getaryggen nedanför största berget ligger Västra Långvattnet, ej så litet större än det östra och mera jämnbrett, det östra är nästan kilformat. Kartan visar bättre än ord.

Stora Getaryggen fortsätter från sjön till Ugglum. Närmaste bergås är Rörmosseberget, som går fram till Brattekärr nära Fräntorp och nedanför detta ligga Rörmossarna, som f. n. dikas för skogsodling. Alltjämt västeröver nås Slättås, bredare än de övriga åsarna och gående fram mot Härlanda tjärn (eller Torvmossesjön). På andra sidan Slättås ligger Stora Bruaremossen; en sägen är förknippad med namnet, att ett brudfölje skulle drunknat i mossen. Claesson på Kärralund hade haft för avsikt att torrdika Bruaremossen och ännu kvarvarande diken erinra om hans odlingsförsök. På västra sidan om Bruaremossen går Råbockeberget. Vid östsidan om Bruaremossen växer rätt mycket björk och tall samt var, åtminstone förr mycket rikligt med konvaljer.”

Brudaremossen skulle Stenström inte ha känt igen, ett ”berg” istället för en mosse. Foto: Per Hallén 2017

”Detta var en lång och förmodligen något tröttande lista på okända geografiska namn i Örgryte fjällvärld. Upptäckts- och fjällvandrarne, som utgingo från Delsjökärr, ha blivit ohjälpligt efter samt befinna sig efter åtskilliga mödor på åsen av Stora Getaryggen. Åsen är slät och jämn, höjer sig över de andra bergskedjorna, samt lämpar sig bra för att taga en överblick. Här ser man nämligen tydligt kedjornas mångfald, och hur de löpa i tämligen samma riktning från nordost mot sydväst med sprickdalar emellan sig. Östsidorna äro långsluttande och lätta att bestiga, västsidorna däremot för det mesta tvärbranta. Detta syns förträffligt tydligt på Lilla Getaryggen, vars västsida kilometertals är så tvärbrant och stört som en upplagd gråstensvall och alldeles omöjlig att taga sig upp för utom vid några klyftor i vallen, en sådan ligger mittför en oländig sänkmosse, Käringmossen, i Långefjällsdalen, strax intill ett stort stenrös, där räven av gammalt har lya. Har man tur, får man se rävfamiljen sitta utanför bostaden och sola sig eller leka med ungarna.”

Käringmossen. Foto: Per Hallén 2017

Idag finns en utmärkt stig att gå på med en liten spång över den blötaste delen av Käringmossen. Därefter är det bara att följa stigen mot toppen. Strax innan du når krönet är det viktigt att inte glömma bort att vända sig om och se på utsikten! När stigarna en bit längre fram delar sig så är det åt höger (norr) vi skall fortsätta vandringen.

”När man står här uppe på Stora Getaryggen med denna i sin art storslagna utsikt över det skildrade bergslandskapet och ser dessa åsar med en stel och brant sida och en mjukt sluttande, så kan man inte underlåta att tänka på en jätteplog som gått fram här från Partillehållet mot sjöarne och lagt åsarna i dagen som väldiga plogvältor,  men här och var har plogbillen gått så djupt att innandömets källådror öppnats samt givit upphov till dessa 13 sjöar som tillsammans, allt som allt, bilda Delsjöbäckenet. Det är stark ödemarksstämning över tavlan. Fjällsjöar och tjärn ligga i tystnad och tungsinne, få väl sällan spegla annat än himmelens farande moln och obygdsfåglarnas flykt. Men verkligen, några gula näckrosblom liva upp den allvarsmörka yta, där vinden knappt någon gång kommer åt att riktigt taga fatt och sätta i gång böljeleken.

I fjällsjöarna ligga gamla furustammar sjunkna. I det lättare tillgängliga östra Långvattnet brukade Delsjökärrboma förr hämta kärrved, stora furor ända till 12 tum i rotändan lågo inbäddade i gyttje- bottnen. Torv och kärrved var det vanliga bränslet på stället. Utmärkt bränntorv fanns att hämta strax vid björktjärn, av östra Långvattnets kärrved, som var genomtorr och hård som horn, spingades stickor att sätta fyr med. Dessutom eldade man ofta med ljung; det bästa var gott nog, ty ljungens rot och äldre grenar äro mycket hårda och vresiga samt lämnade ett kraftigt bränsle, som värmde nästan som en björkbrasa i vinterkylan.”

På några platser utmed Getryggen finns ännu storslagen utsikt, men mycket av det Stenström upplevde är idag omöjligt att se på grund av den täta vegetationen.

Vy över Göteborg från Getryggen. Foto: Per Hallén 2017

”Fjällvandrarne på Stora Getaryggen kunna sätta sig att vila på de ljusgröna, mjuka, inbjudande schaggdynor av den fina mossa, som befolkningen kallade »ännamossa», som i myckenhet finnes tillstädes, eller sträcka ut sig på de gröna mattorna av mjölonrisblad, läkarnas folia uvae ursi, som likaledes breder ut sina släta vävnadsmönster.

Ljusgröna revor av Lycopodium, som av allmogen kallades »gåsafickor» (nuvarande lummer) drapera här och var gråberget. Förr i världen brukade mor på Delsjökärr ta barnen med sig och gå ut i bergen och samla »hornen» på gåsafickorna. Hornen klipptes av med en sax. De innehöllo nämligen det gula mjöl, som på apoteken kallades nikt — det tyska nichts — förr även brukat till teatérblixtar. Sedan man tömt ut »hornen», soltorkades mjölet eller lades till tork i ugnen, varefter det siktades med finaste sikt och såldes skålpundsvis till apoteken.”

Mycket av den växtlighet som Stenström beskriver fanns när landskapet var öppet och skogen ännu inte vuxit upp. Men stenen i själva berget den finns givetvis kvar.

”Stora Getaryggen slutar nere vid sjön medelst ett berg, kallat Kattberget, därför att högsta delen av berget består av kattsilver. Nedre delen är s. k. blåberg, lätt att klyva och bearbeta. Ovannämnde Lars, som nog hade det trångt med förtjänsterna och fick taga vara på utkomstmöjligheterna, var de än erbjödo sig, hittade på att hugga rännstenar i Kattberget och kunde där få långa ämnen på både tre och fyra alnar. Även efter Lars var borta, bearbetades berget, och rännstenarne fingo avnämare i Göteborg, men efter 1890 lär icke något stenhuggeri ha förekommit i Kattberget. Nedanför i sjön ligger sedan stenhuggeriets dagar en massa skärv som strandskoning. Från Kattberget ser man österöver vid sjöstranden sjökonturerna, först Röavikadal, därpå Böttjas ås, Böttjasbäckedal och Böttjasknalt; västeröver Storastenekullen — med 2 stora flyttblock —, Bjälkeviken, där Bjälkeviksbäcken, som är utflöde för Västra Långvattnet, utfaller, och Mörtkullen, ett svart och för stenarbete odugligt berg strax intill Kärralundstånge eller Kotången.”

Via denna länk kan du läsa mer om stenhuggarnas verksamhet i Delsjöområdet och om fler spår av deras arbete, utöver de som nämns av Stenström.

”Stora Getaryggen är ovanligt slät och jämn efter åsen och därför i hela sin sträcka särdeles trafikabel. Ungefär halvvägs på densamma, när man hunnit ett gott stycke förbi branterna mot V. Långvattnet, får man sikte på Härlanda tjärn, mer bekant under namnet Torvmossesjön. Hälften av sjön har hört till Kålltorp och andra hälften till Vidkärr. I sjön ligger sjunken ekskog med virke så hårt som ebenholts; svirveln på gäddraget fastnade lätt i de gamla rötterna och stammarna. Nedanför Stora Getaryggen mellan denna och Rörmosseberget och mittför Härlanda tjärn ligger en mosse, som på grund av uppdämning ser ut som ett långsmalt tjärn och kallas Blötamöst (myst), maderna runt omkring vattenspegeln äro så gröna som en äng av det saftigaste starrgräs. Blötamöst avrinner genom en bäck, Råbäcken, i Härlanda tjärn. Nedan för Kålltorp helt nära Härlanda tjärn skymtar man torpen Skatås och Korpås. Efter 5 kilometers gång på åsen säga vi den avsked och stiga icke utan avsaknad ned i »kulturen» vid Puketorp och Ugglum.”

Idag går det att följa Getryggen på en ganska väl upptrampad stig mot norr.

Stigen på Getryggen är väl upptrampad. Foto: Per Hallén 2017

Där Bohus/Vildmarksleden korsar åsen har det byggts ett fint nytt vindskydd och en grillplats. Det är svårt att hitta en rastplats med ett vackrare läge och en finare utsikt i Göteborg!

Rastplats med utsikt. Foto: Per Hallén 2017

Sannerligen ett ”Gött läge”. Foto: Per Hallén 2017

När man står uppe på Getryggen och tittar ut över samma område som Stenström blickade ut över, kan man både glädjas över att det fortfarande går att vandra här men samtidigt begrunda att det finns planer på att låta bebyggelsen tränga ännu en bit in i naturområdet vid Härlanda tjärn. Platsen för den stora skolan och höghusen på 12 våningar syns tydligt från Getryggen. Läs mer via denna länk.

Är det verkligen lämpligt att bygga 12 våningar höga hus hitom de vita byggnaderna till vänster i bild. Därtill en skolbyggnad i området än närmare Härlanda tjärn? Foto: Per Hallén 2017

Ytterligare längre norrut på Getryggen är det färre som promenerar men det finns en trevlig liten stig som går att följa hela vägen fram till Kvarnstensvägen i Partille.

Stigen blir mindre norrut på Getryggen. Foto: Per Hallén 2017

Där uppenbarar sig plötsligt hus bakom träden och vi får idag göra som Stenström och ta avsked från naturen och stiga ned i ”kulturen” kring villagatan. Men som alltid längtar man omedelbart tillbaka in i Delsjöskogen så snart man har lämnat den.

Plötsligt finns husen där! Foto: Per Hallén 2017

Redan längtar jag tillbaka in i Delsjöområdet! Foto: Per Hallén 2017

Referens

Stenström, F. Örgryte genom tiderna. Del I-II. Göteborg 1920-24.