Frågan om skolan och den övriga föreslagna bebyggelsen vid Härlanda tjärn har verkligen engagerat. Det är en fråga som verkligen har väckt uppståndelse, och inte enbart lokalt utan bland människor man möter från helt andra stadsdelar, ja faktiskt från andra delar av landet! Ett tecken på kraften i reaktionen är antalet röster som Göteborgsförslag 177 (Utöka naturskyddsområdet vid Härlanda Tjärn,stoppa avverkning) fick under de 90 dagar som det var möjligt att rösta på förslaget. Idag ligger det och väntar på behandling efter att ha fått 514 röster, mer än något annat förslag och det enda förslag som fått över 500 röster. Fler än 2:an på listan som berör en annan het fråga i staden, nämligen Västlänken.

Byggnadsnämnden skulle ta upp detta förslag den 23:e maj som en informationspunkt (se föredragningslistan).

Vi får hoppas att stadens styrande denna gång tar intryck av opinionen och ger Delsjöområdet säkra gränser. När GP skrev om frågan (se denna länk) var det åter många som reagerade på sociala median, men också åtskilliga som kontakta mig.

I tidningsartikeln är det av intresse att notera vad Emmali Jansson, ny ordförande i byggnadsnämnden, uttryckte: ”– Vi har gjort en inventering i samband med detaljplanen som visar att det finns naturvärden i området och det är klart att man kan fundera lite mer på om det finns delar som är mindre lämpliga att bygga på. Det är det vi gör just nu, vi vet inte exakt hur det blir i slutändan, säger Emmali Jansson.” Detta kan inge en del hopp om att det går att säkra gränsen för riksintresset för friluftsliv.

Ett märkligt uttalande till tidningen stod Katarina Othelius, stadsdelsdirektör i Örgryte-Härlanda, för när hon talade om fler gång- och cykelvägar och mer kollektivtrafik: ”– Det kommer också göra att området blir mer upplyst och känns tryggare, att det blir mer liv och rörelse vid Härlanda tjärn även om kvällarna, säger Katarina Othelius.” Det tyder på att hon inte har någon större kunskap om området. Denna del av Delsjöområdet tillhör de mest välbesökta och saknar inte liv och rörelse. Platsen är redan upplyst med gatubelysning och av 8:ans belysta motionsspår. Hon antyder också att området vid Härlanda tjärn skulle behöva bli tryggare. Det är ett återkommande argument när man vill bygga, det är otryggt där det växer träd och inte finns hus! Detta är givetvis felaktigt och det går att belägga med fakta. Vid en sökning i Mediearkivet framkom att senaste gången som det rapporterades grövre brottslighet i området som skulle kunna hota andra besökare var 2010 (sökte på våld, överfall, rån, våldtäkt) då 15 personer var inblandade i ett slagsmål vid en brygga. Därutöver hittades en bil med stöldgods 2011 på parkeringen, en bil kontrollerades av polisen 2012 och samma år hittades en kvinna som påstods ha blivit kidnappad i Mariestad. Jämför detta med ett ”stadsmässigt” område som exempelvis Vasagatan och listan över grova brott kan göras lång för varje år. Härlanda tjärn är alltså en mycket trygg plats att vistas på och behöver inte av den anledningen förses med en skola. Gång- och cykelvägar råder det inte heller någon brits på. När det gäller kollektivtrafik så går Flexlinjen hela vägen till sjön och 17 bussen har en hållplats 300 meter från badplatsen.

Läs mer om Delsjöområdes gränser och om bebyggelsen vid Härlanda tjärn via denna länk.

Det har nu gått tio år sedan Radio- och TV-huset flyttade från sin tomt till det nya huset på Hisingen. Idag är det nya bostadsområdet Örgryte Torp nästan färdigställt, de sista huskropparna håller på att färdigställas samtidigt som allt fler flyttar in i området. I dagens söndagsläsning skall vi blicka tillbaka till 1963 då det var nästan klart att det nya Radio- och TV-huset skulle byggas vid Stora Torp där redan fanns några enklare byggnader för verksamheten.

”Radio- TV – hus vid Stora Torp, Ny anläggning för 40 milj kr

Det lossnade definitivt för den segslitna frågan om ett modernt radio- och TV-hus i Göteborg på fredagen, då byggnadsstyrelsen presenterade regeringen ett förslag, som går ut på att anläggningen skall placeras på den redan förvärvade tomten vid Stora Torp. De provisoriska byggnaderna som finns där nu skall så småningom tas bort. Totalkostnaden för den nya anläggningen beräknas till 40 miljoner kronor och projekteringskostnaden till cirka 4 miljoner kronor enligt prisläget 1 juli i fjol.

Det är en verklig kraftansträngning från byggnadsstyrelsens sida som fört fram till vad som kan betraktas som ett definitivt avgörande. Generaldirektör Sixten Larsson, byggnadsstyrelsens tekniske direktör professor Lennart Uhlin och arkitekt Torsten Attarp har under januari och februari besökt Göteborg upprepade gånger för sonderingar och kontakt med bl a fastighetskontoret och byggnadsnämnden.

• Vi har under hand fått medgivande om att förvärva ytterligare mark intill den tomt vi redan förfogar över så att behovet för radio- och TV-ändamål helt kan täckas, konstaterar arkitekt Attarp vid samtal med HT.

Nu verkar det också som om alla skulle bli nöjda: hos radio och TV säger de ansvariga här att det är precis som de villa ha det och göteborgschefen dr Nils Dahlbeck är också belåten.

• Nu hoppas vi att vi får behövliga medel i vår så att vi snabbt kan komma igång med förarbetet, och vi önskar att projektera allt i ett svep.

Statskontoret har vi redan talat med. Om allt går som vi tror och hoppas skall inflyttningen i det nya radio- och TV-huset kunna ske på senhösten 1969.

Den aktuella tomten, som har en yta av cirka 30 000 kvm, utgöres av en något kuperad öppen slänt ned mot Delsjövägen. Den har enligt byggnadsstyrelsen stora fördelar – bl a relativ närhet till stadens centrum, goda allmänna kommunikationer och utrymme för radions och televisionens framtida utveckling.

Vid underhandsdiskussionerna med de kommunala myndigheterna har dessa uttalat att det är ett oeftergivligt krav att anläggningen vid Stora Torp utformas med beaktande av områdets karaktär av friluftsområde. Byggnadsstyrelsen räknar också med att kunna tillgodose stadens önskemål i detta avseende.

Vy över den tänkta tomten. Klicka på bilden så kan du se den i en större version. Till vänster syns Stora Torp, kring mitten de första byggnaderna för Radio- och TV, de som egentligen hade namnet Synvilla. Längst till höger en kan du ana en sändarmast. Foto: GHT.

Låg Byggnadskropp

Arkitekt Attarp betecknar området som krävande terräng men han försäkrar att man skall försöka att anpassa byggnaderna så väl som det någonsin är möjligt till den omgivande naturen.

• Det är emellertid väldiga tekniska krav – inte minst på det akustiska området – som ställs på en byggnad av detta slag, och invändigt ser dessa anläggningar nästan ut som en ubåt. Några som helst ritningar har vi ju ännu inte, det är bara utredningsskisser vi hittills haft framför oss, men redan nu kan jag dock säga, att det skall bli en låg byggnadskropp.

Åtskilliga tomter, såväl inom Göteborgs stad som i dess gränsområde, har diskuterats som förläggningsplats för den nya anläggningen. De flesta har visat sig vara olämpliga främst därför att avstånden till stadens centrum varit alltför stora.

Förutom Stora Torp-tomten har såsom tidigare HT omtalat även ett område i Högsbo undersökts mer ingående. Högsbo-tomten har enligt byggnadsstyrelsen flera fördelar, bl a stor byggbar yta – cirka 70 000 kvm – god naturlig ljudavskärmning från omgivande bebyggelse och motorväg samt möjligheter till provisoriska utbyggnader utan att dessa ur stadbildsmässig synpunkt kommer att verka störande på den kringliggande bebyggelsen. Under utredningsarbetets gång har det emellertid visat sig att den närbelägna radiosändaren vid Västra Frölunda i hög grad skulle komma att störa såväl inspelningar som sändningar av TV-program. Styrelsen måste därför avstå från detta alternativ.

Fastighetsdirektören förstående

• Av de tomter som diskuterats tycks vederbörande inte kunna godta annat än området vid Stora Torp, konstaterar fastighetsdirektör Oscar Hansson. Han ställer sig mycket förstående till kravet på att den nya anläggningen inte skall placeras för långt bort från vårt kulturcentrum Götaplatsen.

Fastighetsdirektören har varit en av huvudförhandlarna på stadens sida och han komer att lämna en redogörelse om förhandlingarna inför fastighetsnämnden instundande tisdag. Därvid kommer han bl a att uppehålla sig vid parkeringsfrågan för det aktuella området, som han inte anser vara tillfredsställande löst.” (GHT 1963-03-02)

Bilden i sidhuvudet visar SR och SVT:s hus vid Delsjövägen i juli 2005. Foto: Per Hallén.

Referenser

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)

I en kungörelse från Länsstyrelsen berättas följande:

I juli 2016 berättade jag om ”Spåren efter stenhuggarna” som bland annat handlade om en kvarnsten som hittats inte långt från Radio- och TV-masterna. I veckan som gick blev jag kontaktad av Pierre Tornéus som hittat ytterligare en kvarnsten. Givetvis gav jag mig ut i Delsjöskogen direkt på lördag förmiddag för att spåra upp detta nya fynd.

Den nya kvarnstenen (kvarnsten 2) ligger öster om Slättås och mer nordligt än den tidigare, men alltså på samma ås.

Dalgången öster om Slättås där den nya stenen har påträffats. Foto: Per Hallén 2017

Den nya stenen saknar hål i mitten och är inte någon färdig kvarnsten, det var inte heller den tidigare påträffade stenen men där hade stenhuggaren försett den med ett hål. Båda stenarna kan kallas för kvarnstensämnen (jämför med denna pdf som visar kvarnstensämnen i Vättlefjäll)

Kvarnsten, hittad av Pierre Tornéus, Foto: Per Hallén 2017

Det kommer att finnas anledning att återvända till detta ämne igen. Stenhuggarnas verksamhet var tydligen mer omfattande än tidigare känt i Delsjöområdet och det tycks ha förekommit en hel del kvarnstenstillverkning. Kanske döljer det sig fler kvarnstenar/ämnen ute i trakten av Radio- och TV-masterna, så håll ögonen öppna när du rör dig i området och rapportera gärna om du hittar fler stenar eller lämningar av stenhuggarnas verksamhet. Jag kommer att så snart tillfälle bjuds gå ut i skogen igen på en mer systematisk jakt efter fler spår!

Båda stenarna ligger inom ett område som består av gnejs, både ögonförande och pegmatitrik. (Delsjöreservatet 1969, kartbilaga 2)

Nedanför kvarnstensämnet ligger mycket sten som tycks vara rester efter att någon format stenen för att skapa en kvarnsten. Foto: Per Hallén 2017.

Referens

Delsjöreservatet. Konsultbyrån GAKO. Göteborg 1969.

En ny månad har inletts och vi skall åter färdas tillbaka till 1700-talet för att upptäcka vad en jordbrukare då hade att tänka på under juni (eller Junii) månad.

Vi börjar ute på marken, alltså på gårdens åkrar och ängsmark. Där var det nu lämpligt att så rovfrön och linfrön om vädret var vackert och klart. Lin som såddes vid denna tid på året skulle inte ge några frön men dess lin blev mjukt och skönt och beskrivs falla som silke. Extra gott resultat får du om sådden sker under en förmiddag.

En smutsigare uppgift var att köra ut den nödvändiga gödseln på åkrarna. Till denna uppgift fanns speciella gödselkärror eller vagnar som man oftast inte hade till några andra arbeten på gården. På Stora Torp använde man sig under slutet av 1700-talet av både gödselkärra och gödselvagn (4 hjul till skillnad från kärrans 2 hjul) för denna uppgift.

Ängen var en viktig och arbetskrävande yta på gården. Till slåttern användes en lie, den hade varit ganska oförändrad sedan senmedeltiden, med den slog man höet. Det var oftast en uppgift för gårdens män medan kvinnorna använde räfsor för att samla ihop det slagna gräset. Det skulle bredas ut på marken en eller några dagar innan det samlades i stackar och först därefter kunde det köras in i ladan. Men det var inte bara under slåttern som gårdens folk arbetade på ängsmarken, den krävde ständig tillsyn. Buskar fick inte växa upp där och ängen behövde rensas varje vår från kvistar och annat som hamnat där under vintern. Oftast brändes det som städats bort från ängsmarken.

Bilden ovan är hämtad ur Gadd 2000 s. 152. Bondemålning från Halland, 1800-talets början. Både mannen och kvinnan är barfota i sommarvärmen. I högra handen håller mannen både en av lieorvets knaggar och en liesticka. Med denna skärptes lien med jämna mellanrum

Under veckorna före midsommar växer ofta gräset frodigt och det är dags att börja slå ängsmarkerna. Vattennära ängar skall man slå först. Vid Stora Torp fanns sådana ängar närmast Delsjöbäcken och var en viktig resurs för gården.

Utmed Delsjöbäcken fanns fuktiga, vattennära, men också näringsrika ängsmarker.

Hårdvallen låg längre upp i den stora ängen, ungefär mitt för dagens huvudbyggnad. När det idag har vuxit upp ett bostadsområde på delar av ängsmarken är det slående att byggbolagen kallade dessa för ”ängshusen”, utan att veta om att det var på den stora ängen som husen uppfördes!

Den stora ängen (H) mitt i kartbilden var 1815 uppodlad, när denna karta ritades. Idag finns där bland annat ”ängshusen” i bostadsområdet Örgryte Torp.

När slåttern var avklarad kom hökärrorna fram, dragna av exempelvis oxar för att föra bort höskörden till torrare marker där det kunde uppföras stackar som lät höet torka. Under det sena 1700-talet hade inte Stora Torp några oxar, endast hästar, men dessa starka dragdjur kunde givetvis ha funnits tidigare. Men nere vid vattnet kunde det givetvis vara så blött att det inte var möjligt att få fram vare sig dragdjur eller kärror. Då fick det bäras för hand, under stor möda, som Broocman uttryckte det.

Stora Torp hade inte någon kvarn under 1700-talet (så vitt känt), men om din gård hade en sådan var det lämpligt att se om och förbättra dess dammar under juni månad.

Denna kvarnsten ligger inte långt från Stora Torp, men det är inte känt från vilken kvarn den kommer. Foto: Per Hallén 2017.

I den stora köksträdgården på Stora Torp pågick en intensiv verksamhet under juni månad. Inte minst kunde torkan hota skörden från fruktträden. Bäst är vatten från en källa men om en sådan saknas skulle vattnet förberedas i behållare och värmas under förmiddagen innan de hälldes på trädens rötter för att öka möjligheterna till en god skörd. Det var givetvis ett slitsamt arbete då Stora Torp hade över 200 fruktträd, det är inte märkligt att det i bouppteckningen efter M. Prytz år 1800 påträffas en speciell trädgårdskärra, påkostad med järnskodda hjul.

Skog var det ont om vid Stora Torp under 1700-talet, men om det fanns lämpliga träd i närområdet skulle denna tid vara bra för att hämta näver.

I ladugården krävde fåren åter din uppmärksamhet då de skulle tvättas och inspekteras. De sämsta fåren och lammen var det bäst att sälja, medan övriga skulle få lite salt att slicka på och till svinen, som fanns i samma ladugård gick det bra att ge lite Angelica rot och Enfian, vilket betraktades som hälsosamt.

Hästarna krävde också omvårdnad och om sommarvädret blev varmt krävdes det att dessa stora och dyrbara djur inte fick arbeta för hårt. Gårdens minsta djur, fåglar så som höns, gäss och kanske rent av kalkoner, hade vid denna tid fått sina ungar kläckta men behövde ännu lite skydd och inte omedelbart komma ut bland de vuxna fåglarna.

Stora Torp hade, enligt bouppteckningen efter M. Prytz år 1800 inte några får, svin, kalkoner eller gäss, endast kor, kvigor, hästar, höns och bin.

Vid huset skulle också många sysslor utföras. Kläder och sängkläder tvättas noga och vädras, liksom även övriga huset som behövde både städas och få ren luft genom öppna fönster. Kanske fanns det nya textiler som producerats vid husets vävstol. Dessa lät man hänga ute en tid för att låta solen bleka tyget, det var enda sättet att bleka textil innan vi hade kemiska hjälpmedel. Olika typer av hantverk var också en viktig syssla under denna månad, och du har väl gjort i ordning dina kvastar?

Karta

Lantmäterimyndighetens arkiv
14-ÖRG-51, Stora Torp 1815 (upprättad 1814)

Källa

Landsarkivet i Göteborg
Sävedals häradsrätt FIIa:13 år 1800, Bouppteckning efter M. Prytz.

Litteratur

Gadd, Carl-Johan, Den agrara revolutionen: 1700-1870, Stockholm, 2000.

Håkan, Tunón (red) 2016. Broocman, Reineri, En Fulständig Swensk Hus-Hålds-Bok af Reinerus Reineri Broocman. En Handbok i gårds- och hushållsskötsel i vid mening från 1700-talets första hälft samt Broocmans värld och hushållsbok belyst i åtta artiklar av nutida forskare. Centrum för biologisk mångfald, Uppsala & Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, Stockholm.

Den 6:e juni bjöd i år på riktigt bra sommarväder för en tur i Delsjöområdet. Man behöver givetvis inte fira någon nationaldag för att ta en tur i skogen men det underlättar givetvis när det är en ledig dag. Många var som vanligt ute och vandrade, joggade eller cyklade i trakten av Delsjöarna. Några modiga hade dragit på våtdräkten och var ute för att simma invid Delsjöbadet, andra höll sig ovan vattenytan i kanoter.

Stora Torps ridklubb höll sitt eget firande, främst för att tacka alla de som hjälpt till att stoppa rivningen av stallarna, givetvis var jag på plats och hälsade på några från klubben och passade även på att fika. Kanske kan detta bli en ny trevlig tradition i Delsjöområdet?

Nästa stopp på dagens vandring blev den stora Picknickfestivalen på Apslätten, den har hållits sedan 2005 och är alltså numera en väletablerad tradition i Delsjöområdet. Som ni kommer att se i dagens bildspel så var det en mycket välbesökt tillställning.

Även SVT var på plats: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/de-firar-nationaldagen-med-picknick

Strax innan grusvägen övergår i en något mindre stig nära Ugglemossen har det nu markerats ut för den första etappen av ombyggnaden av Stans väg som jag berättade om 19 maj.

På bilden nedan får du en tydlig uppfattning om hur mycket bredare den nya vägen skall bli.

Den 14 maj presenterade jag ett tidningsklipp från 1928 när stugorna i kolonin höll på att byggas. Idag fortsätter detta tema med ett tidningsklipp från juli 1957 när kolonin fyllde 30 år. Göteborgstidningen berättade om firandet under rubriken ”Delsjö-kolonisterna fyller 30, Ingen vill byta koloni mot bil”.

”Han är Delsjö-kolonins grand old man, 87-årige Alfred Svensson. Han har haft sin stuga så länge kolonin varit koloni. Varje år är han den förste som flyttar dit och den siste som flyttar därifrån. Han trivs i stugan. Och ensamheten.

Alfred Svensson var en av de första som började påta i jorden på Delsjö-kolonin. Han var en av de första som satte fruktträd, och en av de första som fick upp grind. Men nu kan jag inte göra smycket, säger han. Mina gamla ben orkar inte. Huset behöver målas men det får vara. I fjol började jag ta upp stenarna ur gången för att göra en ny, men jag kan inte fortsätta. Jag bara läser. Men jag trivs i alla fall.

Alfred Svensson var förresten med den dag då kolonitanken föddes. Det var på en agitationsresa i Västergötland i slutet av 1800-talet. Han berättar: Vi for genom vackra trakter. Träffade trevliga och lyckliga människor. Alla bodde de i små röda stugor med en täppa omkring. Vi tänkte att blir man lycklig av att bo i en liten röd stuga så ska minsann också göteborgarna kunna bli lyckliga.

Några år senare skapades Burgårdskolonin, nu försvunnen. Men Alfred Svensson fick aldrig bli lycklig. Det kom en fnurra på tråden och han fick aldrig någon kolonilott. I stället skaffade han sig en tomt i Delsjö. Men det var många, många år senare. Och i dag när koloniområdet fyller 30 år och de 132 småstugeägarna samlas kring den lövade dansbanan för att dricka kaffe, prata och fira jubileum sitter Alfred Svensson på hedersplats. Fattas bara annat säger Gustaf Toftevall, kolonins föreståndare och mannen som skall göra allt. Han är den främste av oss. Ingen kan mäta sig med honom.

Av Delsjö-kolonins grundare återstår idag ett 30-tal. En av dem, Max Magnusson säger: Det var roligare när vi började för 30 år sen. Då var koloniandan en annan. Arbetet förde oss samman, gjorde oss till en enda stor familj.

Inga ungdomar

I Delsjö-kolonin bor bara äldre och medelålders folk. Inga ungdomar syns till. Och inga nygifta par skaffar sig stuga. Nu vill man hllre ha bil, säger Sixten Lundberg, en av veteranerna. De begriper inte tjusningen. Jag vill inte byta bort stugan mot en bil. Och det vill inte någon i Delsjökolonin.

Sylve.” (Göteborgs-Tidningen 7 juli 1957)

Elam Hermansson och Verner Schölin 1957.. Foto: Göteborgs-Tidningen.

I sidhuvudet syns Max Magnusson och Per Jansson, fotograferade av Göteborgs-Tidningen i samband med 30 års firandet.

I dagens GP hyllas Skatås motionsspår i GP (se denna länk).

”De göteborgare som ska ut och löpa i sommar kan skatta sig lyckliga, orienteraren Philip Person har testat över 300 motionsspår i Sverige. I Skatås föll han pladask. – Där har du Göteborgsspårens Mekka”

Ytterligare ett bevis på att Delsjöområdet är fantastiskt och en resurs vi skall vara rädda om, det är inte vilket område som helst!

När Fritz Stenström i sin bok ”Örgryte genom tiderna” låter läsaren följa med på en vandring från Kallebäck utmed (gamla) Boråsvägen ger han följande beskrivning av trakten kring torpet Kalvmossen. ”Bratteklevsbacken, ej långt från Kalvmossen ligger en grönskande vret som en älsklig vrå bland bergen. Den som har bättre reda på sig vet dock, att det är en gammal blodsåker, där självspillingars och avrättades kroppar utan ceremonier nedgrävdes, och där galgen ävenledes rests, och toge plogbillen någon eller några fot djupare, komme väl de blekta benknotorna efter illgärningsmännen i dagsljuset.” (Stenström 1924, s. 26.) Stenströms påstående bekräftas av skifteskartan från 1854 där ett område som stämmer väl överens med Stenströms text anges vara en avrättningsplats, nummer 818 på kartan. (14-ÖRG-85)

Där motorvägen mellan Göteborg och Borås idag går fram skedde avrättningarna, kanske finns det några gravar kvar i skogen på sydsidan av vägen, varifrån bilden är tagen. Foto: Per Hallén 2017.

Avrättningsplatser både skrämmer och lockar dagens människor. Detta trots att de offentliga avrättningarna upphörde 1877 och att dödstraffet varit avskaffat i fredstid sedan 1921 och i krigstid sedan 1973. I äldre tid var det många brott som kunde leda till att personer blev förda till avrättningsplatsen. I 1734 års lag fanns det ett 70 tal brott som kunde leda till dödsstraff. Under slutet av 1700-talet avskaffades dödsstraffet för ett 10-tal brott och omvandlades till kroppsstraff ofta i kombination med att personen blev satt på fästning eller tukthus. Under 1800-talets början blev det också färre kropps- och skamstraff, dessa avskaffades helt 1855. Uppgifterna kring antalet avrättade i Sverige 1750-1921 visar tydligt att det skedde en förändring kring mitten av 1700-talet. Då avrättades i medeltal 40 personer i landet, kring år 1800 avrättades 5-6 personer årligen. Under några år ökade sedan antalet verkställda dödstraff för att sedan minska till nästan noll efter 1870. (Hofer 2011, s. 183-184, 193)

Antalet avrättade i Sverige 1750-1921

Källa: Hofer 2011, s. 193, Tabell 6.1.

Den som vill veta mer om avrättningsplatserna i sin hembygd har ofta svårt att finna någon litteratur i ämnet, få har studerat avrättningsplatserna. Den största sammanställningen över avrättningsplatser som gjorts finns i Göran Lagers ”Döden i skogen” där 600 platser listas. Men det går inte utifrån den boken att hitta platsernas läge i landskapet. (Lager 2006) Boken är både en katalog över avrättningsplatser, även om det säkert går att lägga till många fler, och en skildring av ett antal rättsfall från 1600-talet och framåt i tiden. (läs även recensionerna av boken i SVD 2006-12-06, DN 2006-12-15)

Hur kom avrättningsplatsen till Kallebäck?

I Göteborg och Bohus länsstyrelses landskansli finns år 1810 den första uppgiften om att det skulle etablerats en avrättningsplats i Kallebäck. Sävedals härad, som omfattade socknarna Örgryte, Partille, Landvetter och Härryda, hade tillsammans med Göteborgs stad en gemensam avrättningsplats. Den hade ursprungligen funnits i stadens centrum, på Stora torget, alltså dagens Gustav Adolfs torg. (Almquist 1929, s. 404-405) Omkring år 1702 hade bödeln fått flytta sin verksamhet till den södra infarten till Göteborg till en plats i sluttningen nedanför dagens Carlanderska sjukhus. (Fredberg 1922-24, s. 398, 14-GBG-1 år 1800) Men även där trängde sig bebyggelsen inpå avrättningsplatsen och 1810 skriver länsstyrelsen följande.

”att den nuvarande afrättningsplatsen tilhörig Götheborgs stad och Säfvedahls Härad gemensamt nu mera icke bör för sitt ändamål begagnas, sedan platsen är på ganska nära håll, omgifven af i senare tider upförde större och mindre hus och åbyggnader.” (AIIa:130)

Istället sökte staden och Sävedals häradsrätt en ny plats lite längre från bebyggelsen. Det blev utmed Boråsvägen i området Kallebäcks högar, Örgryte socken, som den nya avrättningsplatsen skulle komma att märkas ut. ”de så kallade Kallebäcks Högar äro mycket tjenliga, såsom belägne å öppen utmark och bestående af en jordmån, som omöjligen kan vara hemmans ägarne nyttig.” (AIIa:130) Efter en inspektion av platsen, där bland andra herr Grönvall som några år senare skulle köpa Nordgården i Kallebäck, kunde platsen börja användas för utförandet av dödsstraff. (AIIa:131, Wilhelmsson)

I sluttningen snett upp mellan Carlanderska sjukhuset på höjden och bostadshuset till vänster låg Göteborgs stads och Sävedals härads avrättningsplats fram till 1810-11. Foto: Per Hallén 2017

Vilken typ av dödstraff utfördes på avrättningsplatserna? Det fanns två så kallat enkla dödstraff som kunde innebära halshuggning med svärd eller hängning. Svårare brott skulle bestraffas med kvalificerade dödstraff. Det värsta av dessa straff var rådbråkning, rådbråka kommer av medellågtyskans radebraken, av rat ’hjul’ och braken ’bryta’. Bödeln krossade med hjälp av ett vagnshjul armar, ben och bröstkorg på den dödsdömde. Det fanns även en alternativ metod där den dödsdömde bands fast vid ett horisontellt lagt hjul, varpå han misshandlades. Detta straff skulle utdömas vid landsförräderi och konspirationer. Sista gången som rådbråkning utfördes var 1733 men det fanns med i lagstiftningen som en möjlighet fram till dess att rådbråkning avskaffades 1835. Vid Kallebäck har alltså denna metod inte använts. Till de kvalificerade dödsstraffen räknades även halshuggning jämte högra handens avhuggande, halshuggning och den döda kroppens steglande samt halshuggning och den döda kroppens brännande i bål. Stegling innebar att det avhuggna huvudet och eventuellt den högra handen spikades upp på en påle och att kroppen lades upp på ett hjul, ibland delades kroppen upp på fyra hjul. Det förekom även att man spikade upp kroppen på en påle utan att först lägga den på hjul. Stegling avskaffades 1841. (Hofer 2011, s. 28-29, NE)

Hur aktiv var avrättningsplatsen vid Kallebäck? Går det att undersöka vad som hände på denna ”blodsåker” invid vägen mellan Göteborg och Borås? Då avrättningsplatsen var en gemensam angelägenhet för både Göteborg och Sävedals härad har fångrullorna för länsfängelset i Göteborg undersökts 1821-42. Under den aktuella tiden har endast en säker avrättning kunnat konstateras då den före detta sergeanten Johan Petter Åhlberg fördes från fängelset i Göteborg till Sävedals härads avrättningsplats den 1 november 1827. I fångrullan noteras att han ej återkom, vilket bör betyda att han också miste livet i Kallebäck den dagen. (DIIIaa:6) Enligt domen som hade avkunnats i juli 1825 skulle Åhlberg bestraffas genom att mista höger hand, halshuggas och därefter steglas. (DIIIaa:5) Det kan finnas fler uppgifter om avrättade i detta och andra källmaterial, men det får jag återkomma till i framtida skildringar av avrättningsplatsen i Kallebäck.

I Länsfängelsets fångrullor finns noteringen om när Åhlberg fördes till Kallebäck, (DIIIaa:5).

Åhlbergs död i Kallebäck har också omnämnts i Lager 2006, s. 336 samt i Skarback 2000, s. 177-78, där för ovanlighetens skull även källan anges. Dock påstår Skarback att Åhlberg fördes till Sävedals härads avrättningsplats vid Långås lider i Kallebäck i Örgryte socken. (Skarback 2000, s. 177), det är riktigt att han fördes till Kallebäck, men Långås Lider var en helt annan plats.

Kallebäck var inte Långås Lider!

Tyvärr finns det i litteraturen en del missförstånd när det gäller flytten av galgbacken under början av 1800-talet. Den klassiska skildringen av Fredberg, det gamla Göteborg, berättar: ”senare flyttades den (avrättningsplatsen) från Getbergsäng till Långåslider vid Mölndal.” (Fredberg 1922-24, s. 398) Detta stämmer inte med källorna då det enbart talas om att flytta den gemensamma avrättningsplatsen för Göteborg och Sävedals härad till Kallebäcks högar. Askims härad hade sin egen avrättningsplats och den låg vid Sandbäck i Fässberg, Långåslider. (Mölndal: lantbruks- och trädgårdsstad 1993, s. 331) Senare har Torsten Gedda i en artikel skrivit att avrättningsplatsen flyttades till Långås lider i Kallebäck. (Gedda, s. 48)

Detta var A Säfves tolkning av avrättningsplatsen vid Långås Lider, men den gjordes långt efter att avrättningsplatsen tagits ur bruk.

Det är inte vanligt att se brottet sjöröveri i svenska fångrullor från 1800-talet. (DIIIaa:3).

Kanske är det dessa påståenden i äldre litteratur som fått skribenten Sören Skarback att i ett flertal böcker och artiklar att hävda att Långås lider låg i Kallebäck (Skarback 1993 s. 35, Skarback 2000 s. 183 och i Skarback 2015) Han har dessutom byggt ut berättelsen och kopplat samman platsen med avrättningen av sjörövaren Flatåsen och kung Oscar och drottning Josefinas resa genom området som han hävdar inträffade 1846. (Skarback 1993 s. 35, Skarback 2000 s. 183) Detta är anmärkningsvärt på flera sätt. Att Långås lider inte låg i Kallebäck i Örgryte utan i Sandbäck i Fässbergs socken har redan konstaterats. Dessutom avrättades Flatåsen den 2 december 1824 genom halshuggning och att hans kropp skulle ha funnits kvar vid galgbacken på 1840-talet är mer än osannolikt. Oscar I passerade Kallebäcks högar 1845 (det kan du läsa mer om via denna länk) samt 1849 men det finns från den tiden inte några rapporter om att kungligheterna skulle ha passerat någon aktiv avrättningsplats.

Noteringen i fångrullan för 1824 när sjörövaren Christer Andersson fördes ut till Askims härads avrättningsplats. (DIIIaa:3).

Stegling var, som berättats ovan, inte tillåtet efter 1841, vilket gör att de inte heller kan ha sett några andra kroppar upphängda eller uppspikade på pålar vid Kallebäck 1845. I trakten av Långås Lider i Fässbergs socken finns också en tradition av att kungligheter passerat platsen. Den berättelsen säger att det var drottning Desideria, Karl XIV Johans gemål, som kom förbi Långås lider på 1830-talet och blev så illa berörd av galgen där att det snart kom ett påbud om att alla galgar i landet skulle tas bort. (Mölndal: lantbruks- och trädgårdsstad 1993, s. 331, Post och Inrikes tidningar, nr 205, 1845, nr 170, 1849) Den senare berättelsen stämmer onekligen bättre överens med att steglingens avskaffande 1841.

I skogen bakom dessa villor utmed Kungsbacka vägen låg avrättningsplatsen Långås Lider. Foto: Per Hallén 2017

Kring sjörövaren Flatåsen, Christer Andersson, finns givetvis en spännande historia men att återge den här skulle föra oss väl lång utanför Delsjöområdets gränser. Lite lästips kan jag dock bistå med, Mölndal: lantbruks- och trädgårdsstad under omvandling, Birgitta Tingdals två artiklar i GP 30 november 2008 ”Johanna Hård och skärgårdens sista kapning” samt i Norra Halland 23 november 2012 ”Sista avrättning i Kållered”. Äldre tidningsartiklar finns också, i Ny Tid 27 maj 1935 ”Galgbacken i Mölndal ett ruskigt minne”, och i GP 27 maj 1935 ”På jakt efter den gamla galgbacken”. Lars Gahrn har under många års arbete vid Mölndals museum och hembygdsförening sammanställt mycket information kring Långås Lider och ställt detta till mitt förfogande, han har även publicerat artiklar i Mölndals-Posten och i Mölndals gatunamn kring Långås Lider. (Gahrn 1999, 2008)

En trolig plats i skogen bakom villorna vid Kungsbacka vägen, där avrättningarna skulle ha kunnat äga rum. Foto: Per Hallén 2017.

Källor

Landsarkivet i Göteborg

Göteborgs länsfängelse
DIIIaa:1-15, Fångrulla, stamrulla 1821-1842.

Göteborg och Bohus länsstyrelses landskansli AIIa:130-131

Kartor

Lantmäterimyndighetens arkiv:
14-ÖRG-85 Lagaskifte utmarken, Örgryte 1854

14-GBG-1 år 1800

Tidningar

Dagens Nyheter (DN)

Göteborgs Posten (GP)

Mölndals-Posten

Norra Halland

Post och Inrikes tidningar

Svenska Dagbladet (SVD)

Litteratur

Almquist, Helge, Göteborgs historia: grundläggningen och de första hundra åren. D. 1, Från grundläggningen till enväldet (1619-1680), Göteborg, 1929.

Fredberg, Carl Rudolf A:son, Det gamla Göteborg: lokalhistoriska skildringar, personalia och kulturdrag. D. 3, Göteborg, 1922-1924.

Gahrn, Lars, Kulturhistoria och språkutveckling i Mölndals gatunamn, Lars Gahrn, Mölndal, 1999.

Gahrn, Lars, Mölndals gatunamn: Mölndals historia i gatunamnsartiklar, L. Gahrn, Mölndal, 2008.

Gedda, Torsten, ”Bebyggelsen vid Gustaf Adolfs torg genom tiderna”, Tidskrift för Göteborgs stads tjänstemän, 1960-talet, s. 43-49. (Artikeln finns i Göteborgs Hembygdsförbunds arkiv)

Hofer, Hanns von, Brott och straff i Sverige: historisk kriminalstatistik 1750-2010 : diagram, tabeller och kommentarer, [4., rev. uppl.], Statistiska centralbyrån (SCB), Stockholm, 2011.

Lager, Göran, Döden i skogen: svenska avrättningar och avrättningsplatser, Ersatz, Stockholm, 2006.

Mölndal: lantbruks- och trädgårdsstad under omvandling, Mölndals hembygdsfören., Mölndal, 1993.

Nationalencyklopedin, rådbråkning. http://www.ne.se.ezproxy.ub.gu.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/rådbråkning (hämtad 2017-06-16)

Nationalencyklopedin, stegel och hjul. http://www.ne.se.ezproxy.ub.gu.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/stegel-och-hjul (hämtad 2017-06-16)

Skarback, Sören, Örgryte i flydda dar, Tre böcker, Göteborg, 1993.

Skarback, Sören, Brott och straff i Göteborg 1621-1900, Tre böcker, Göteborg, 2000.

Skarback, Sören, ”Grönvalls sommarställe i Kallebäck”, Örgryte & Härlanda Posten, april 2015.

Wilhelmsson, SA. Örgrytegårdarna samt några göteborgslanderier. Inbundna stenciler vid Göteborgs universitetsbibliotek.

En glad och trevlig midsommar önskas alla Delsjöälskare med några bilder från midsommaraftonens förmiddag.

Idag rapporterar GP om en man som bott i tält, året om, sedan 2005 i Delsjöskogen. Utifrån beskrivningen i tidningen bör det röra sig om den lilla bosättningen norr om Lilla Delsjön. Vi är många som känt till mannens läger och även talat med honom under besök i området. Men 2014 kom det en anmälan från en kvinna som träffat på lägret med tält, sopsäckar, gasoltuber och högar med olika föremål under presenningar.

Området han valt att tälta i är naturreservat och hans tält står inom strandskyddat område dessutom. Det fanns knappast något annat val för Länsstyrelsen än att uppmana honom att lämna platsen och städa upp i området.

GP berättar även att det socialdemokratiska kommunalrådet (2003-10) Helena Nyhus besökt mannen men valt att inte gå vidare med ärendet utan låta honom bo kvar. Efter 2014 års anmälan ansökte mannen om dispens från strandskyddet och naturreservatets föreskrifter men den avslog och sedan dess har ytterligare en anmälan om olovlig camping och nedskräpning skickats in till myndigheten. Nu har han fått tre veckor på sig att flytta och återställa området.

Det har gjorts försök att lösa frågan på annat sätt via de sociala myndigheterna, uppges det i tidningen, men det har varit en svårlöst fråga. Helena Nyhus säger att ärendet visar hur svårt samhället har att hantera människor som lever annorlunda. Den svårigheten har alltid funnits. Här på Delsjöområdets historia berättade jag 2016 om tidigare händelser där myndigheterna försökt få bort de som olovligt bosatt sig kring Delsjöarna, det finns mer att läsa via denna länk.

Per Bertilsson, ägare av Delsjökärr, var under slutet av 1950-talet en välkänd personlighet i Göteborg och stugan var en mötesplats för många av stadens invånare. Men Bertilsson bekymrade sig över att det inte längre var många som kunde konsten att leka! Under rubriken ”Vill lära folk leka, bygger egen lekplats” berättade Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning i augusti 1959 om planen på en lekplats.

”Att någon bryr sig om ifall andra har tråkigt är inte så vanligt. Men en gör det: kapten Per Bertilsson på Delsjökärr. Nu har han börjat göra en jätteanläggning för att lära folk leka. Nära ett tunnland äng skall förvandlas till lekplats. Det är inte många som kan konsten att leka nu för tiden tycker kapten Bertilsson. Bertilssons stuga vid Delsjökärr i östra ändan av Lilla Delsjön är ett kärt begrepp för många göteborgare. Dit ställer åtskilliga trötta stadsbor kosan om söndagarna för att dricka en kopp kaffe och njuta av den vackra naturen.

Nu har kapten Bertilsson låtit plöja upp och jämna ut de ängar, som ligger mellan stugorna och sjön. Där skall han anlägga en lekplats, nära ett tunnland stor.

På fältet skall han bygga kägelbanor och badmintonplaner. Där skall man vidare kunna spela krocket och roa sig precis som man vill. Skolungdomar som kommer på besök skall få leka som de önskar.

– Här skall barnen verkligen få leka, förklarar kapten Bertilsson. De skall inte hoppa höjd och sprka boll. det kan de göra i stan. Idrottens stränga regler förtar det initiativ och den skaparglädje, som är av vikt för ungdomens fostran. Jag tror det är nyttigt att barn får klättra i träd och falla ner och slå sig.

Det skall de få göra hos kapten Bertilsson. Om de har lust” (Källa: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 17 augusti 1959)

Är det kanske någon läsare som känner till om denna lekplats blev färdigställd?

Kapten Bertilsson i augusti 1959. Foto: GHT.

Högst upp på Ulveberget i de östra delarna av området sitter det sedan några år en skylt med texten ”Kottlasses skog”, på skylten finns även ett ansikte, allt skapat i trä. Vi är nog många som undrat över skylten när vi njutit av utsikten mot Lilla Björktjärn. Men så, för några veckor sedan, skulle jag lägga in en länk till Google Maps till en helt annan plats i området och fick då se att det fanns en punkt: Kott-Lasses skog! Punkten var även försedd med en länk till hemsidan för tävlingen ”Skatås ryggar”. Där fanns följande förklaring:

”Vi har fått ett meddelande från Kott-Lasse själv med denna fina historia.

I en stubbe i skogen bodde Kott-Lasse. Han var en snäll pojke och alltid till hands om någon av hans många vänner i skogen behövde hjälp”.

Denna saga lästes för mig i slutet av 40-talet av min moster Margit vid så många tillfällen att boken mer eller mindre föll isär. Jag lyckades återskapa berättelsen med hjälp av Kungliga Biblioteket i Stockholm.

Denne Kott-Lasse har under åren blivit ett alter ego.

I samband med min 70-årsdag beställde min kamrat Ingvar denna skylt av en snidare i Småland, och satte upp den i tallen på berget ovan Lilla Björketjärn som en vacker gest.

Detta är historien om skylten. Och nu är det vår igen i Kott-Lasses skog.

Med innerliga hälsningar från Delsjöskogen

Kott-Lasse”

Ute på åkrarna finns sysslor att utföra under juli månad, semester är inte att tänka på! Om gården brukar så vintersäd så är detta rätt tid att få ut den på åkern, liksom att svedja om det nu var brukligt i den trakt där Stora Torp låg. Längre in i skogsbygden var svedjandet vanligt ännu under 1800-talet och det är tänkbart att det förekom även vid Stora Torp under tidigt 1700-tal.

I köksträdgården, som var stor vid Stora Torp, behövs ständig tillsyn under juli månad med att rensa ogräs och ta bort skadeinsekter, allt sådant skedde givetvis för hand.

Fruktträdgårdens rikedom måste under sommarmånaden bevakas så att frukten inte blev stulen. Detta var säkerligen ett högst påtagligt problem för Stora Torp och alla andra gårdar i Göteborgs närhet där stadsbefolkningen kanske fick för sig att ägna sig åt ”självplock” istället för att köpa sin frukt på torget.

I skogen behövde bonden inte arbeta under juli månad, där fanns inget att göra!

Heta sommardagar var det viktigt att hålla djuren i skuggan och se till att de fick salt i sitt foder. Hästarna kunde få gå till en lämplig badsjö på kvällen för att få svalka. Det är inte otänkbart att folket på Stora Torp lät djuren bada i Stora Delsjön, en lämplig plats var då som nu Delsjöbadet.

En del underhållsarbete var också lämpligt under sommaren, kvarndammar, ålkistor och fiskdammar kunde då ses över inför hösten.

Boningshuset och dess källare måste hållas väl ventilerade och svala så att inte ost, öl, kött, fläsk och bröd inte tog skada under den varma årstiden. Värmen i huset reglerades med dörrar och gluggar.

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Detalj ur ensidesbildserien ”Skizzer från Göteborgs närmaste omgivningar” av J.A. Holmqvist i Svenska Familj-Journalen Svea 1891, nr 30, sid. 237.

Litteratur

Håkan, Tunón (red) 2016. Broocman, Reineri, En Fulständig Swensk Hus-Hålds-Bok af Reinerus Reineri Broocman. En Handbok i gårds- och hushållsskötsel i vid mening från 1700-talets första hälft samt Broocmans värld och hushållsbok belyst i åtta artiklar av nutida forskare. Centrum för biologisk mångfald, Uppsala & Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, Stockholm.

Andra helgen i september arrangeras varje år ”kulturarvsdagen” som är en del av  European Heritage Days. Årets tema, ”Natur och kulturarv – miljöer med möjligheter”, är brett och ger många möjligheter till att skapa evenemang och aktiviteter under kulturarvsdagarna. Natur och kulturarv är ofta sammanflätade och erbjuder spännande miljöer att upptäcka och utforska.

Temat passar utmärkt för att visa upp Stora Torps fina kulturlandskap. Boka därför redan nu in söndagen den 10 september för en guidad vandring vid Stora Torp.

Tid: 11:00 – 14:00

Vandringen arrangeras av Göteborgs Hembygdsförbund och guide är Per Hallén. Vi inleder utanför entrén till Stora Torp (det vita stenslottet). Varför ligger detta ”slott” här och vad fanns på platsen tidigare?

Stora Torp är en av Göteborgs bäst bevarade gårdsmiljöer med huvudbyggnad, ekonomibyggnader, torp, hägnader och spår av odlingslandskap och trädgårdsanläggningar.

Vi går därefter en promenad i parken och tittar på lämningar efter försvunna dammar och parkgångar. Från parken kommer vi till de gamla ekonomibyggnaderna som Göteborgs stad nyligen ville riva, men som nu räddats. Där finns många lager av historia att berätta om, till och med en försvunnen by! Denna del av vandringen går i lätt terräng, möjligen över någon gräsmatta.

Därefter går vandringen uppför backarna till torpet Kolmaden, en av de äldsta tomterna för torp i Delsjöområdet. Vandringen hit är lite mer krävande p.g.a. höjdskillnaden, men grusvägen är utmärkt. Vi avslutar på toppen av Korpberget där Blå tornet en gång reste sig, ta gärna med lite fika så kan vi avrunda kulturarvsdagen med samtal kring områdets historia. Vid Blå tornet hade folket på Stora Torp firande av gökotta, midsommar m.m., en picknick på Korpbergets topp är alltså en fortsättning på en lång tradition vid Stora Torp.

Plats:

De som idag har sina hem utmed Baggelidens övre sträckning i nuvarande Sävedalen är kanske inte medvetna om att de är bosatta på en plats med mycket lång historia. De som har sina villor i trakten av Skolvägen har kanske inte heller hört om att trakten för nära två årtusenden sedan var begravningsplats åt invånarna i Ugglum. Långt fram i tiden, när de första kartorna upprättades, låg Ugglums by i kanten av den stora utmarken som sträckte sig bort mot Kåsjön och Delsjöarna. Byns utmarker har under det gångna århundradet nästan helt bebyggts. Då byn har en mycket lång historia och dess invånare använde sig av utmarkerna, finns det goda skäl att berätta om även denna by här på Delsjöområdets historia. Dagens söndagsläsning ägnas Ugglums forntid och de lämningar som hittats i området. Under sommaren och hösten kommer fler skildringar av Ugglum under olika tidsepoker att publiceras.

Namnet Ugglum är sammansatt av uggla och hem (Ortnamnen. s. 177). ”Hem” är ett namn som visar på att platsen varit bebodd under mycket lång tid. Ortnamnsforskningen har kommit till slutsatsen att denna typ av namn ofta är gamla moderbyar varifrån annan bebyggelse flyttat ut när folkmängden ökat. Ortnamn som innehåller ”hem” bildades under de första fyra århundradena av vår nuvarande tideräkning (0-400 e.Kr). (Wahlberg s. 124)

Partille socken Ugglum nr 1-10, Storskifte på inägor 1766.

På den äldsta kartan över området från 1766 är byn samlad kring den nuvarande Baggelidens sträckning nära krönet i omedelbar anslutning till Bockemossen. Kring den lilla vattenytan finns flera markerade fornlämningar, vid den senaste inventeringen av dessa lämningar uttrycktes dock viss tveksamhet kring om det verkligen rörde sig om gravar.

Bockemossen. Foto: Per Hallén 2017.

Söder om Bockemossen ligger fornlämning Partille 8:1, ”Stensättningsliknande bildning, oregelbunden 4-5 meter i diameter” När den besiktigades 1989 ändrades bedömningen och anses nu vara en naturbildning. Norr om Bockemossen ligger Partille 7:1 och 7:2, båda stensättningsliknande bildningar på ca 2 respektive 6-7 meter i diameter, vid besiktningen 1989 hittades inga synliga lämningar i markytan.

Källa: Fornsök, http://kulturarvsdata.se/raa/fmi/html/10158600060001

Lite längre bort, på höjden vid Skolvägen har dock ett större gravfält från järnåldern grävts ut och dokumenterats 1963 (Partille 6:1). När Bergendahl började studera Partilles historia var han bekymrad över att det då inte fanns några kända fornlämningar i området. Men han började tala med invånarna i byn Ugglum och det gav snart resultat, han skriver ”För författaren var det länge en missräkning, att inga spår efter forngravar kunde påträffas i Ugglum eller bygden närmast däromkring. Ingen av de äldre allmogemännen kunde lämna några som hälst upplysningar som kunde tyda på förekomsten av dylika. Och dock ger namnet Ugglum tydlig hänvisning på att trakten redan var bebyggd under bronsåldern. Under samspråk om flydda tider kom en dag en 86-årig byaman att omnämna att han som gosse ofta om kvällarna såg ”lyktgubbar” uppåt en plats som han kallade för Högestena. Detta ord tydde ju på något mindre vanligt, varför han tillfrågades om han hört något om anledningen till detta ovanliga namn. Nej, det hade han ej, men tycktes vid närmare eftersinnande komma ihåg, att det var ”något konstigt” därstädes. Hans föräldrar hade talat om att där skulle vara ett ”skattgömme” eller dylikt. Platsen ifråga är belägen på en liten skogshöjd omkring 3 à 400 meter söder om Sävedalens folkskola, i närheten av lägenheten Källvik. Vid närmare undersökning därstädes fanns, övervuxen av mossa och ljung, ett järnåldersröse med en diameter av omkring 7 meter och en höjd av nära en meter. Den mitt i röset befintliga gravkammaren har tydligen för långt tillbaka blivit plundrad på sitt innehåll och en stor sten vältrats ned i densamma. I närheten av denna grav, på området för ovannämnda lägenhet, stod ännu för 15 år sedan ytterligare två liknande, vilka av lägenhetsinnehavaren plockades undan då han röjde upp gjorden kring det då nybyggda boningshuset. Den väldiga stengärdesgården, som utgör tomtgräns å söder visar ännu i dag vilka mängder av kullersten som de gamla gravrösena innehållit. Två manshöga stenpelare, som varit resta på toppen av gravrösena finnes ännu i behåll på gården. Under röjningsarbetena upphittades en sönderslagen gravurna av bränd lera, försedd med ornamenter samt diverse flintskärvor och delar av flintknivar, varjämte en väl slipad flintdolk med vackert arbetat handtag fanns i en av gravkamrarna [Det bör vara samma dolk som finns i Göteborgs stadsmuseums samlingar GAM:45013]. Med undantag av flintdolken tillvaratogs intet av det upphittade.” (Bergendahl, s. 52-54)

Flintdolk från Ugglum, förvärvad till museet 1922, ”Dolk med fyrsidigt fäste och endast utbildade sidokanter, begagnad som eldsten, udden avbruten, grå flinta..” Bilden är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

Utgrävningen 1963 omfattade ett område som var 100 x 60 meter och där hittades omkring 30 fornlämningar, 2 högar, 9 ovala stensättningar, 1 rest sten (som ännu finns kvar om än att den är flyttad till Skolvägen 43s tomtgräns), 2 rektangulära stensättningar, 1 tresidig stensättning och 15 runda stensättningar varav 5 betraktas som osäkra.

Under grävningen hittades krukskärvor, järnfragment, pärla, järnring, brända ben och flinta som tyder på att gravfältet användes under järnålder, vilket alltså stämmer med namnet Ugglums ålder. Ursprungligen var gravfältet större än det område som undersöktes 1963. Bergendahls beskrivning ovan visar att många rösen och fynd försvunnit i samband med uppodlingen av området under sent 1800- och tidigt 1900-tal.

Den resta stenen vid Skolvägen. Foto: Per Hallén 2017.

Vid Gibsons väg, inte långt från Skolvägen hittades 1977 en tunnackig oslipad flintyxa, ytterligare ett spår efter stenålderns människor i området.

Tunnackig oslipad flintyxa, Bilden är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

Norr om gravfältet, nära Ugglums skola, ligger fornlämning Partille 5:1. ”Angivet område för boplats med eldstadsgropar. Skörbrända stenar, kol och aska, likaså angivet område för hög, 6,5 meter i diameter och 0,9 meter hög och 3 resta kullerstenar. Inga rester finns av varken hög eller kullerstenar. Området har blivit starkt förändrat genom grustäkt, byggnation och breddning av gator”, enligt beskrivningen i Fornsök. I Bergendahls skildring av området har han följande att berätta om denna plats. ”mitt för Sävedalens folkskola, ligga i ett gammalt grustag tre stenar som troligen utgöra lämningar efter en hällkista. Gammalt folk berätta att där förr funnits stora släta hällar upplagda. Här påträffas även skörbrända stenar och märken efter kokgropar.” (Bergendahl. s. 54)

Även bronsåldersfynd har gjorts i Sävedalen. Denna kantyxa hittades 1939 i blålera på ca 3 meters djup. Tyvärr anges inte var fyndet gjordes, men då den hittades djupt ner i blålera så bör fyndplatsen ha varit i dalgången nedanför Ugglum. Bilden här hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

När uppgifterna från nutida inventeringar och grävningar kombineras med Bergendahls skildring av förhållandena under tidigt 1900-tal framträder en bild av ett fornlämningsrikt område kring Ugglums by. De äldsta spåren tycks vara från senare delen av stenåldern då jordbruket etablerats i området. Hur jordbruket spreds över världen har det funnits många olika teorier kring. Förklaringar har varierat mellan invasioner och fredlig spridning av ny kunskap och kultur. (Welinder, s. 56-69, Burenhult, s. 98-188) I första delen av Arkeologi i Sverige skrev Göran Burenhult 1991 ”För Nordens del kan det ifrågasättas om någon invandring av bönder överhuvudtaget ägt rum.” (Burenhult, s. 101) De som idag arbetar med att studera gener från stenålderns skelett har idag kommit fram till helt andra slutsatser, ” Men så några tusen år senare kom bönderna till det som sedan skulle bli Sverige. De första kom till Skandinavien för cirka 6000 år sedan. Idag tyder DNA-resultaten på att de var människor med rötterna i nuvarande Turkiet och Syrien, som tog med sig kunskapen om att bruka jorden och hålla tamboskap.  Nykomlingarna spred sig ganska snabbt ända upp till Mälardalen, och Jan Apel tror att de trängde undan den ursprungliga befolkningen på sin väg norrut.  – Ja, det tror jag. De tidiga bönderna är inte bara bönder, de var också beroende av jakt och fiske, så det var en konkurrens om resurser, säger han.” (SVT) Via denna länk finns The Atlas publikationer om du vill få en ytterligare fördjupning. Titta även på SVT:s Vetenskapens värld (tillgängligt till den 18 november 2017)

Denna nya forskning håller alltså på att omkullkasta den bild som vi under årtionden haft av jordbrukets introduktion i Norden. Faktiskt är det något av en återgång till den äldre traditionen där man hävdade att ”stridsyxekulturen” var en invasion utifrån som erövrade och förändrade levnadsätten. Var det möjligen så att det var helt nya folkgrupper från Mellanöstern som flyttade in i Ugglum för bortåt fem årtusenden sedan och införde jordbruket och etablerade en bosättning? Eller var det människor från trakten som började bruka jorden? Det kommer att bli intressant att följa den fortsatta vetenskapliga debatten kring de nya forskningsresultaten.

Oavsett vilka människor som låg bakom etablerandet av Ugglum är det en av de platser som varit bebodda under längst tid i området invid Delsjöområdet.

Området där villabebyggelsen idag ligger var en del av Ugglums bys ägor, sett från Bockemossen. Foto: Per Hallén 2017.

Internet

Fornsök: http://www.fmis.raa.se

SVT, De första svenskarna: https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/de-var-de-forsta-svenskarna

SVT Vetenskapens värld, https://www.svtplay.se/video/13621147/vetenskapens-varld/vetenskapens-varld-sasong-26-vad-ar-bra-mat

The Atlas: http://theatlas.se/

Kartor

Lantmäteristyrelsens arkiv: Partille socken Ugglum nr 1-10, Storskifte på inägor 1766.

Lantmäterimyndighetens arkiv: 14-PAR-13, Storskifte 1766.

Litteratur

Bergendahl, Erik, Partille krönika, Göteborg, 1920.

Burenhult, Göran, Arkeologi i Sverige. 1, Fångstfolk och herdar, Wiken, 1991.

Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län. 1, Ortnamnen i Sävedals härad jämte gårds- och kulturhistoriska anteckningar, Dialekt- och ortnamnsarkivet, Göteborg, 1923.

Wahlberg, Mats (red.), Svenskt ortnamnslexikon, Språk- och folkminnesinstitutet (SOFI), Uppsala, 2003.

Welinder, Stig, Pedersen, Ellen Anne & Widgren, Mats (red.), Det svenska jordbrukets historia. [Bd 1], Jordbrukets första femtusen år : [4000 f. Kr.-1000 e. Kr.], Natur och kultur/LT i samarbete med Nordiska museet och Stift. Lagersberg, Stockholm, 1998.

Göteborgs stad har nu beslutat att föra över Kolmaden, Lyckan och stallet vid Gunla mosse (Skårs höga) från Idrott & Förening till Fastighetsnämnden. Vi får hoppas att det kan innebära att husen vårdas bättre i framtiden. Samtidigt finns det en risk då Fastighetsnämnden har placerat båda torpen i en kategori som beskrivs enligt följande:

” Markreserv – mark där den pågående användningen inte är den slutliga, mark utanför detaljplan eller område för friluftsliv och rekreation.”

Att kalla torp inom Delsjöområdet för ”markreserv” är oroande även man inte klart uttalat om man med det avser: 1. mark där den pågående användningen inte är den slutliga. 2. mark utanför detaljplan. 3. område för friluftsliv och rekreation. Det skall självklart vara nummer 3! Men denna otydlighet är inte bra, området måste ges ett tydligt och gott skydd inför framtiden så att inte torpen plötsligt rivs och området bebyggs på grund av sin status som ”markreserv”.

Ur: Protokoll idrotts- och föreningsnämnden Sammanträdesdatum 2017-06-20.

§ 88 Diarienummer 0046/10 Överföring av fastigheter till fastighetsnämnden

Beslut 1. Idrotts- och föreningsnämnden för över byggnader förtecknade i bilaga 1 till detta tjänsteutlåtande till fastighetsnämnden 2017-07-01 till då aktuellt bokfört värde.

2. Idrotts- och föreningsnämndens budgetram minskas med 1,5 miljoner kronor från och med 2018 eftersom fastighetsnämnden begär en ramjustering av kommunstyrelsen om 1,5 miljon kronor.

Stöd för ramjustering hämtas från punkt 6 i ett beslut av kommunstyrelsen daterat 2016-06-15.

En förutsättning för att byggnaderna ska föras över är att fastighetsnämnden 201706-16 beslutat att ta emot byggnaderna.

Ur: Protokoll Fastighetsnämnden. Sammanträdesdatum 2017-06-16.

§ 165 diarienr 5470/14 Övertagande av byggnader från idrotts- och föreningsnämnden

BESLUT

Enligt fastighetskontorets förslag:

1. Byggnader förtecknade i tjänsteutlåtande, nr 1-22, övertas från idrotts- och föreningsnämnden 2017-07-01 till då aktuellt bokfört värde.

2. Fastighetsnämnden begär av kommunstyrelsen ramjustering på 1,5 mnkr från och med 2018 avseende de negativa ekonomiska konsekvenserna. Motsvarande justering minskar i idrotts- och föreningsnämndens ram.

Detta är inte en markreserv!

På lördag den 15 juli är det dags för Delsjökolonins stora 90-års fest, alla är välkomna och det finns flera olika aktiviteter att välja på. I ett tält vid föreningshuset kommer jag (Per Hallén) att finnas 13-14 och berätta om Delsjöområdets historia.

Öppen koloni 12-16.

13.00 Delsjöområdets historia berättas!

1500 Barnteater

Caféservering 14-16

Rundvandring i trädgårdarna!

(se även denna länk)

I GT den 30 augusti 1970 fanns en artikel under rubriken ”Glömmer göteborgarna Delsjön på sommaren?” där det berättades om de sista fast boende på Kolmaden Henning och Esther Johansson.

”Vid vägen upp till Delsjön från Stora Torp ligger en liten röd stuga med vitmålad förstukvist, säkert 100 år gammal, i ett hav av blommor. Många brukar stanna till och beundra, trots att schäfern Jana skäller respektingivande vid grinden. Här är man mitt i skogen ändå inom Göteborgs stad. Skogsbevakare Henning Johansson, som bor här roade sig med att räkna de förbigående en frekventerad vintersportsöndag – 300 personer i kvarten.

— Sommartid är det som om göteborgarna glömde bort hur vackert här är. En och annan badare till Delsjön och så golfspelarna, vars intrikata ställningar på banan strax intill alltid förvånar Henning Johansson och hans fru Esther.

Kolmaden

Kolmaden heter stället, vilket förbryllar Taxi, som tror att det är beställning till Kolmården!

I 34 år har Henning Johansson, 72, jobbat för Skogssällskapet, Delsjöreviret. Fast här på Kolmaden, en gång torpställe under Stora Torp på den Ekmanska tiden, har man bara bott i åtta år. Med hjälp av söner och mågar – fem barn i familjen – rustade Henning och Esther upp torpet, som var mycket förfallet. Göteborgs stad betalade material.

Ett par tunnland jord hör till. Potatis- och jordgubbsland. Blommorna sköter Esther. Ett hundratal pionbuskar bland annat. Utanför fönstren står perenna luktärter och stortrivs.

Älgar åt äpplen

Henning och Esther Johansson är ju inga ungdomar precis. Man förstår inte att de orkar med. Just nu har Henning semester. Sågar stora björkklampar när vi kommer på besök. Hans jobb är bland annat att bevaka Delsjöområdet till fots och per moped. Se till så att ingen tjuvfiskar eller bryter kvistar. Kommer på en och annan. Dessutom är han förman för 25-30 partiellt arbetsföra.

Älg ser man ofta. En gång kom fem stycken. Mumsade äpplen från träden. Rådjur gör sina graciösa hopp över buskarna. Ett par år bodde räv under ladan. Rävungarna lekte. Rävhonan och hunden Lajka blev de bästa vänner. När en av jägmästarna skjutit räven ylade Lajka i högan sky bredvid den döda kroppen. En uggla har bott i den stora holken i björken och likaså en knipa.

Man bor ensligt men känner aldrig någon rädsla. Lång väg är det till handelsboden i Bö. Väldiga sega uppförsbackar på hemvägen.

— Borde vara rulltrappor, skrattar fru Johansson, men vill inte byta bostad.” (Ur: GT 30 augusti 1970)

Henning och Esther Johansson på Kolmaden. Bild hämtad ur GT den 30 augusti 1970.